Fanns det något vardagsevent jag skulle facebooka så är det det här.

Och min kille bara: Idag ska du få din födelsedagspresent! och så åker vi till Gustavsbergs porslinsfabrik, kliver in genom dörren till det som närmast kan betraktas som heaven on earth och han säger Vad vill du ha?! och jag primalbräker Ugh! Ugh! och *går loss*.
Igår bakade han bullar också. Nu är vi hemma igen och det enda som saknas är en Do not disturb-skylt till kaffet.
Jag älskar att fylla år. *oblyg*

Dan före dan före dopparedan.

Här får ni en julklapp! Jenny skriver så bra att det känns som en gåva att få läsa.

Dagens övning är att ordna så att det kommer en tomte till oss på julafton. Har ju förstått att vi är där nu. Milstolpe, kallar jag det. Det känns lite som en gamble eftersom mitt eget starkaste tomteminne är att jag var sjukt rädd för tomten, fick sitta i knä och smågrina när han var på besök och att han dessutom hade en gosedjursapa med sig till mig i en klapp som jag också blev så rädd för att den fick sitta fastsurrad i takkronan på behörigt avstånd resten av kvällen. Kanske har Knappen en mer sansad inställning, vi får se.

32.

Och så går en födelsedag igen och till mitt lilla lilla kalas kommer de allra finaste och det är varmt och mjukt och varenda sekund tänker jag vi måste ses oftare, jag tycker så mycket om er och barnen har plötsligt blivit så stora att de leker tillsammans vid sidan av och deras små röster är där hela tiden och de vill inte äta så mycket mat men lutar sig över bordet och frågar försiktigt när det där goda kommer och det goda kommer med spring i benen och kladdiga munnar och i paketet från min bästis ligger det som jag fingrat på i affären utan att hon visste om det och sen börjar kvällen lida och de små ska sova och då kommer andra vänner jag inte sett på länge och saknat och en stund sitter vi ner och pratar stora saker, upptäcker alldeles nya sidor hos varandra trots att vi känt varandra jämt och jag tänker vi måste ses oftare, jag tycker så mycket om er och barnet sover nu och det blir lugnt och stilla och vi pratar om kärlek och ångest och gudstro och relationer och sånt som finns i hjärtetrakten och så är kvällen slut och det är tyst och bara jag och diskmaskinen som susar och det låter nästan som vågor och nu ska jag släcka de sista ljusen runt snittblommorna på bordet och lägga mig mellan den stora och den lilla i sängen, de som redan sover som djurungar.

Snorungar.

Jag trodde att min eventuella kamp mot den förkylning som härjar här hemma skulle bli en promenadseger. A har väl slagits med sin halvt utbrutna förkylning i kanske... 3 veckor. Knappen har legat nätterna igenom och hostat mig i ansiktet den senaste veckan. Och jag, jag har slängt sjalen om halsen med en storstilad gest varje morgon, hojtat So long! i dörren och sladdat iväg till jobbet, friskt rödrosig om kinderna. Ungefär. Jag hade så gott som övertygat mig själv om min egen oövervinnerlighet. Ingen kommer här fram, här fram... och så.
Nu kommer jag på mig själv att gång på gång sträcka mig efter A's paket pappersnäsdukar och spontangapa för att lätta på trycket i öronen.
Inte läge. Chefen har klargjort att vi ska känna efter RIKTIGT noga innan vi sjukskriver oss den här sista vecka innan jul. Hehe. He.

Everything is a copy of a copy of a copy.

Nog för att jag gillar regn. Men nu är klockan 9 och det är typ fortfarande precis lika mörkt som igår och det känns som att idag är samma dag som igår fast väldigt utsträckt och lång och det tycker jag är både onödigt och irriterande.
Därför tänkte jag lätta upp stämningen lite med att åka hem till min mamma och tala om för henne vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Någonting ska ju en flicka se fram emot.

Dagen som aldrig riktigt började.

Det regnar hela tiden. Vaknar sent eftersom det aldrig blir riktigt ljust. A är sjuk, Knappen går runt i bara blöjan hela dagen, hostar lite och säger att det är lördag, dagis är stängt och man får pyssla med annat.

Veckans inlägg.

Ketchupmamman slår huvudet på spiken i pojk-lucia-debatten. Jag skulle verkligen aldrig kunna sagt det bättre själv. Se så, läs nu.

2011 i bilder.

Januari. Det var snö och vi läste och fördrev tiden mest. Pysslade och fotade saker. Jag försökte köpa spetsklänning på nätet och blev blåst efter en följetång av irriterade mail. Jag funderade mycket på att vi stod i färd med att riva vår stuga. Jag gjorde en ganska fin lista om året som gått.
Februari. Funderade en del på märkliga sammanträffanden och livet. Började teckna igen och sy lite grann. Det var snöstorm och jag skottade jämt, tyckte jag. Skrev om när jag och A var alldeles nya.
Mars. Åkte på begravningsresa till Helsingfors med A och hans systrar. Började sy kläder.
April. Fortsatte sy kläder. Blev syforumsnörd. Tänkte lite mer på livet och hade vårens första utefika på altanen.
Maj. Liten blev stor och började på dagis. 1 år sedan pappa dog.
Juni. Det blev sommar och jag och mamma åkte på ännu en begravningsresa till Finland. Jag blev för första gången nervös att flyga. Sedan läste jag "Into the wild", som jag fortfarande inte kan sluta tänka på.
Juli. Läste jättemycket. Knappen skötte kameran. Terrordåden i Norge lamslog.
Augusti. Kommunen kom till ön och började gräva. Vi klev runt bland barr och grävskopor. Knappen fyllde 2. Började packa inför flytten.
September. Flyttade till lägenheten. Sa hej då till huset.
Oktober. Åkte till Göteborg och såg Rangers - Frölunda. Tömde det sista i stugan. Skruv och spik och pappas alla lappar på dasset. Rev huset.
November. A blev galen i att laga mat. November handlade faktiskt mest om mat. Mat och kläder, om jag ska vara ärlig.
December. Äter vi bullar och glor på vår första egna gran. Det är roligt på jobbet, snart är det jul.
God jul!

Kort om "The particular sadness of lemon cake" av Aimee Bender.

När Rose Edelstein fyller 9 år upptäcker hon att hon genom mat kan smaka sig till de innersta känslorna hos den som lagat. Det som skulle bli hennes bästa födelsedagstårta någonsin med krämig citron och grädde smakar bara beskt och kvävande av hennes mors undertryckta desperation och olycka. Mat blir hädanefter osäker, minerad mark som Rose försiktigt får navigera sig igenom. Men den största skadan är redan skedd: hemligheterna som omöjligt kan döljas, familjen som ofrivilligt visar sitt innersta. Och tids nog måste alla konfrontera det de gömmer.

Jag gillade den. Sträckläste. Välskriven, ibland vacker. Men det är karaktärerna som bär historien. Den tillknäppta avskärmade pappan, storebror Joseph avig och på kant med världen, instängd med sina hemligheter, tappra tappra Rose. Jag vill inte gå så långt som min kollega och kalla den "absolutely exquisite" men en mycket fin och alldeles lagom bok till mellandagarnas matkoma!

Liten uppmaning i luciatid.

En liten måndagspresent: bloggen Sälj grej med tjej.

Ska vi säga att vi ska försöka göra världen till ett lite bättre ställe den här veckan, ska vi göra det? Typ vara snäll mot en främling, ge en extra komplimang, krama en polis, det räcker med någon liten grej som man i vanliga fall kanske skulle struntat i.
Kanske vill ni dela med er av vad ni gjort och hur det kändes? Så gör vi!
Ha en skön vecka!

Stinky.

För första gången har mina vintereksem förflyttat sig upp i hårbotten. Därför besökte jag apoteket häromdagen och köpte något typ schampo som skulle vara bra. Det funkade. Men. Morgonen efter satte sig A praktiskt taget i sömnen kapprak upp i sängen och väste "Vad är det som luktar?! Det luktar skitäckligt här!". Efter att ha undersökt den närliggande miljön utan framgång gick jag ut i köket för att hämta något varpå han ropade "Nu försvann det. Det är du!". Sedan sniffade han sig upp för hela min kropp och rynkade förskräckt näsan när han nådde huvudet. "Det är ditt hår!"
Nu har jag tvättat håret med vanligt schampo två gånger och det är enligt uppgift "lite bättre" men alltså inte bra. Jag känner för övrigt ingenting. Antingen är det han som utvecklat någon typ av missbildning i näsan som reagerar på min huvudbehåring eller så vet jag inte om jag vågar gå till jobbet imorgon.

Fanfar!

Nu är den här, granen! Linn kom på finbesök och vi hade ingenting att bjuda på i vanlig ordning utan hon fick nöja sig med en släp kopp kaffe och julgransklädnad. Jag hade som känt peppat som en galning men det verkar som att det är jag som är allra mest upphetsad över granen i den här familjen. Knappen var mest intresserad av lådan som den kom i och att stajla för Linn med sina soffklättrarkonster. Hon tyckte granen var fin iaf. Kan vi inte ha gran jämt, känner jag.

Granen tjala la la!

Nu har jag hållit mig på mattan i flera veckor och INTE slängt upp julgranen i ren entusiasm. Den ska man ju tydligen inte plocka fram förrän ett visst datum, mycket viktigt. Det där datumet verkar dock diffa lite beroende på vem man pratar med. Chefen sa 23e december mycket bestämt. Min mammas datum brukar sammanfalla med att hon har tid/lust/ork någonstans mellan min födelsedag den 21a och julafton. Det verkar som att man får bestämma lite själv. Då bestämmer jag att hos oss sätter vi upp julgranen imorgon. Det är mycket bra datum, tycker jag. Lagom flexibelt inför framtidens jular också.

Bästa bossen.

Idag ringde min chef mig bara för att påminna mig om det här gamla skämtet:
Dagen fick genast en alldeles ny nostalgisk och leende lyster. Veckan den här Jan Stenmark-boken kom ut var Öxölklöfför! kanske det mest frekvent använda ordet i vår butik. Absolut genialiskt!

Here's Neil.

Neil Gaiman (husgud) firar att hans (asfina) ungdomsbok "The Graveyard book" legat på NYT bestsellerlista jättelänge med att lägga upp hela boken högläst på sin hemsida. Man blir himla glad av att lyssna på honom. Och mysig. Gör det när ni har tid.

Ps. Älskar författare som bjuckar. Ds.
Ps2. Neil, Tori Amos och Trent Reznor är kompisar. Jag vill också vara med i deras gäng. Ds.