söndag 1 maj 2016

Pms-veckans höjdpunkt

var härom kvällen när A var ute och drack öl med sin syrra och jag hade peppat för att laga pasta med zucchini och fetaost till mig och barnen. Eftersom A inte gillar zucchini men skulle bort och jag plötsligt insett att jag hade min zucchinichans så framstod genast denna anspråkslösa maträtt i all sin enkelhet som en gourmetmåltid för mitt inre öga. Det gick i vanlig ordning när jag lagar mat sådär. Det ena barnet petade i maten och det andra försvann.
Jag tröstade mig i min antiklimaktiska ensamhet med att äta pizzarester till efterrätt och chokladsås med lite glass. När Knappen väl dök upp ljög jag och sa att pizzan var slut så jag skulle kunna äta upp den själv senare. A proud moment.

För att ändå landa på fötterna framhålles dock min till synes outtröttliga tilltro till att jag en dag kommer att laga något som är, om inte MYCKET gott, så åtminstone jättegott. Vad härligt det ska bli.