söndag 22 juli 2012

Coming up for air.

Alltid kommer någonting bort i en flytt, sådan är tingens ordning. Men nu var det kamerasladden som råkade ut för oidentifierat öde och det i kombination med att vi flyttade men inte vår internetuppkoppling så är det ett nedkopplat, urkopplat och frånkopplat liv vi lever just nu. Jag som hade så fina bilder att visa, på allt som är så bortklemande fint just nu men de ligger där, inspärrade i det där ogenomträngliga kamerahuset.

Stiffy skriver om sin julideppma. Den jag alltid haft också. När allt stänger men folk är ute och klär av sig och dräller nonchalant i parker och halsar slentriansofistikerad alkohol och har tusen kompisar som alltid är glada och tillsammans och på väg med vind i håret och hand i svanken och skärgården seglingen uteserveringen det ljuva livet är aldrig längre än ett ögonblick bort och alldeles inom räckhåll och så förbannad spontant, enkelt, brunbränt och slankt.
Sen flyttade jag från stan. Vi kom hit. Där det blir helt tyst på kvällen, där grannen kör runt en hel dag med släpet efter bilen och tilläggsisolerar sitt hus själv och smultron växer i hav över marken och de säger att det är gott om blåbär nu och vi kanske råkade lägga oss på fel båtplats hoppsan men nu blir det korv och potatis till middag och den där gamla solstolen från 70-talet som jag minns min unga mamma i, den funkar prima fortfarande, knappt ens solblekt. Och gräset är mitt, och stenbumlingen och den malplacerade gäststugan och soptunnan och den fula, klena tallen.
Så. Hej sommar. Det var äntligen kul att du kom!

(Stiffy, I'll save you a seat.)

fredag 13 juli 2012

Entré Freja 1.




*övar febrilt pålstek i bilen*

lördag 7 juli 2012

Sådan mor, sådan son.

Det var en rätt sur Knapp som lämnade sin mormors lunchbord idag. De sista två tuggorna jag trugat i honom hade han i smyg spottat ut på gräsmattan så när han äntligen fick gå från bordet ropade han (med en ironi som inte ens är möjlig hos en person som inte ens fyllt tre) "TACK FÖR MATEN!" varpå han med armarna demonstrativt svängande klev över gräsmattan, svängde av runt rosenbusken och på väg mot boden så klart och tydligt att det tog ett ögonblick att sjunka in hos mig muttrade "Helvete..."

Den första instinktiva reaktionen att prata allvar om vårdat språk avbröts abrupt av den svidande självinsikten om vem han fått det ifrån. Mm, Sofia. Vem är det som i affekt muttrar "helvete" bakom träd och buske? Eh...

måndag 2 juli 2012

Disappear here.

Istället för att blogga har jag lagt upp en gammal kortnovell som krupit fram ur ett dammigt hörn i flytten. Jag har ju världens kanske mest negligerade "litterära" blogg, som för en minst sagt tynande tillvaro här. Så jag tänker att om någon typ av återupplivningsförsök någonsin ska göras, då är det nu. Håll tillgodo.

"Trumpet" av Jackie Kay.

För många, långa år sen fick jag Jackie Kay's prisbelönta debutroman "Trumpet" av mamma i present. Jag var tonåring och tyckte bortskämt (och förhoppningsvis i tysthet) att en bok på svenska hade varit roligare. Men den har stått i hyllan sen dess, flyttat hemifrån med mig, bott i stan, bott i stuga, dammat i låda, flyttat till lägenhet och det tog nästan 14 år för mig att börja läsa den men jag gjorde det tillslut. Och förbannar mig själv nu att jag inte gjort det förr.

När jazzlegenden Joss Moody dör avslöjas hans livslånga hemlighet; han är kvinna. Tillsammans med sin fru Millie har de vårdat hemligheten om hans kön med sådan diskretion att inte ens deras adoptivson Colman någonsin anat något. Men när den slutligen avslöjas hotas inte bara det musikaliska arv Joss lämnar efter sig av explicita löpsedlar utan också den närmsta familjens integritet och privatliv. Colman, chockerad och sviken, låter sig övertalas att tillåta en scoophungrig journalist skriva en biografi om sin far medan Millie tvingas fly undan reportrarna långt ut på landet. Familjen splittras i sorg, hetsjakt och trauma.

Det handlar om kön, musik, ras, förlåtelse, acceptans och drömmar. Men framför allt om kärlek, kärlek som klarar allt, kärlek som kan glömma och omforma, göra underverk och bli livsluft. Det finns en mjukhet i romanen som jag har svårt att sätta fingret på, kanske i språket, kanske ligger den i Millie Moodys varma, lågmält sörjande person, eller så är den ett eko av författarens vilja (behov?) av att berätta den här historien och kärleken till den. Jag vet inte. Men vackert är det. Och mycket, mycket bra.