Finland.

Jag, mamma och Knappen var i Finland förrförra helgen. Badade bollhav på finlandsbåten, hostade i folks mat, hälsade på släkt, fikade kanske tretusen gånger och sånt. Min mormor bor på ett hem där man kan vara ganska gammal och snurrig utan att det gör något, så vi bodde i hennes gamla lägenhet som fortfarande finns kvar. Där såg det ut som det alltid har gjort och ändå inte. Som jag antar att det gör när gamla flyttar hemifrån.

 

De här var tydligen, efter mycket kämpande från Knappens sida, "för små!".

Borta bra men hemma bäst. Det var det hela.

När insatsen är högre än förr.

Jag har aldrig varit flygrädd. Bara under mitt första år tillsammans med greken (en annan historia) satt jag på 13 olika flygplan till eller från Grekland. Jag har alltid förlitat mig på statistiken, hur mycket farligare det är att åka bil tex och på hur många tusentals flyg som lyfter och landar varje dag i relation till hur många flygolyckor man hör om. Och så kommer jag fram till att risken att jag snubblar på gatan och bryter nacken är större. Typ.

Åbo var regntungt och molnigt när jag checkade in. Säkerhetskontrollen tog en evighet och de snodde mig på både smoothie och hårspray. Vid gaten visade de "Flight of the concordes" på tvn och utanför vrålade militärplan genom regndimman i formationer. Det var flyguppvisning, marken var full av entusiaster under tiltade paraplyer och himlen var full av överljudsplan som fick golvet att vibrera under fötterna i avgångshallen. Mitt emot mig satt en blond man och pratade i telefon, snett mitt emot en svarthårig man med dator i knät. Några bord bort en mamma med en sockerchockad dotter med muminväska. Och plötsligt blev jag för första gången nervös. Jag tänkte på de mörka molnen, det lilla propellerplanet, åskan de talat om på radio och pulsen steg. I händerna hade jag Jon Krakauers "Into the wild" som från första sidan obönhörligt leder fram mot huvudpersonens död i vildmarken och jag såg mig omkring och tänkte tänk om det händer nu. Om det här är det där gången. Ska vi dö tillsammans, jag och de här människorna?

Vi gjorde inte det, trots att den blonda telefonmannen strax efter start vek ihop sin tidning, greppade hårt om armstöden och hyperventilerade sig genom de 45 minuterna till Stockholm.
Det var en skumpig flygning men den där dödstanken höll sig borta när vi väl var i luften. Men den hade kommit där för ett ögonblick och jag tänkte på Knappen och A hela hela vägen hem.

Maratoninlägg om ett dygn i finland.

Vi åker till finland, jag och mamma, för att begrava min morfar. Värtahamnen är dieseltung som alltid och båtens slit kan inte målas över med glada färger och blommor.

Den luktar illa, illa dolt under illa fungerande luktspray och kemikalier. Det är gammal fylla, gammalt piss, gammalt groll ända in i heltäckningsmattorna.

Och soldäck klockan 22 en torsdag är trots solnedgång en ganska fattig och ensam plats.

När jag går upp och ner för de oändliga trapporna, till våning efter våning av samma panel, samma skramlande spelmaskiner, samma trötta biffstek tänker jag att hela den här båten är fattig och ensam.

Det slår mig att trots att den är ett sätt att resa så är den här båten på många sätt en direkt motpol till en flygplats. Flygplatsens anonymitet, nästan rotlöshet, flyktighet, med drömmarna, fartvinden, förväntningarna som fyller hela byggnaden. Och så den här båten. Som aldrig någonsin byter skepnad, som aldrig överraskar, som stått på samma ställe och stampat så länge jag kan minnas.

Men den tar oss fram. Tidigt på morgonen kommer vi fram till det landställe som var mina morföräldrars - vårt, men nu har blivit min morbrors - hans.

Ingen är hemma men vi sätter oss på stockar och stenar som om det fortfarande var vårt en stund.

På bryggan vid vilken den här båten ligger, satt jag en gång när jag var 12 och spelade en barnmelodi på en panflöjt av plast. Efter en stund kom ett svar ekande över ån, någon började vissla samma melodi, en annan fyllde i och sedan en tredje och långt långt borta kunde jag urskilja några människor i en båt vid strandkanten. När de tystnade spelade jag igen. När jag tog flöjten från munnen började de vissla sitt svar. Jag glömmer aldrig det här, minns jag att jag tänkte när ögonblicket var slut.

Husvagnen står kvar under granen. Den morbror bor i medan han snickrar och snickrar på huset som nu är hans.

Vi åker till en kyrkogård, en välskött vacker kyrkogård som inga bilder gör rättvisa.

Men med ett kyrktorn värdig vilken industristad som helst.

På den allmänna toalettens element hänger en galge. Lampan fungerar inte och vi står vakt utanför dörren.

Min mormor har flyttat till ett ålderdomshem nu. Deras lägenhet står där bara, i väntan på något som någon ska orka ta itu med. Dit åker vi och lagar en spartansk middag.

Alla saker man har. Vad ska hända med dem sen? När ska de reduceras till bara saker?

Det är som ett museum.

Jag sitter här nu och lyssnar på grannarna som pratar och kissar rakt ner i toalettstolen. Klockorna tickar och slår, tickar och slår.

Pratar med A över skype och tänker att det omöjligt kan vara samma värld.

Vi hälsade på mormor idag. Gammal, är hon. Inte alltid riktigt på banan. Hon är klar och sedan inte. Men vi kunde skratta. Hon la sig långsamt på sängen och berättade om de där sköterskorna som kom in och ville att hon skulle ligga så här och sedan lyfta upp benen så här, och så visade hon och lyfte båda sina 93-åriga ben nästan rakt upp i luften. Va? Hålla på och lyfta benen, det kunde hon väl! Men inte tänkte hon visa det för dem heller!

Det är en bitterljuv resa. Väckarklockan ringde 5.30 imorse, jag är trött. Imorgon är det begravning.

Hytt/hotell-bonanza

Så, en helg i Finland med A och hans systrar. Vi har ätit, pratat, pratat, lärt oss saker, lärt känna, upptäckt, varit trötta, för oss själva, skrattat, gråtit. Hälften av oss flög hem igår och vi som åkte båt klev iland hålögda och mätta imorse. Det har varit shaviga frukostbufféer, inte helt okomplicerade släktmöten, sköna bokhandelsbesök, middag på Helsingfors trendigaste, två trötta som däckat framför film på datorn under vita lakan i gropig hotellsäng.
Jag hade nya kameran med mig och jag är rädd att mitt resesällskap inte såg mer av mitt ansikte under det första dygnet än så här:

De här uppklädda herrarna visade sig vara osnutna spolingar när de hamnade brevid oss på restaurangen och de uppenbarligen trodde att barnbufféns pommes frittes och minihamburgare var någon slags gratis treat för vuxna i väntan på förrätten. Allvarligt. Jag vet att man inte ska ha fördomar men Silja Line en fredagkväll liknar farligt mycket en bekräftelse av dito.

Det var länge sen vi gick och la oss, fikade, vaknade, åt frukost, middag, gick på stan, sov utan barn. Det var ovant och ändå som förr. Lyxigt och lite tomt. Men skönt och inte lika jobbigt som jag fruktat. Knappen har haft ännu mer lyx med 3 dagar vip-häng med mormor.
Tillbaka nu. Hemma bäst.

foto: A

Att minnas i Finland

Jag försökte skriva när jag var i Finland. Det lät sig inte hända. Min barndoms somrar kom krypande tillbaka och de doftade bräckt vatten, gräs och vindsdamm. Jag försökte fota mig fram till alla de gamla minnena. Det lät sig knappast hända heller. Även om bilderna var fina.

Finland när jag var liten. Hos mina kusiner fanns det lador och vindar. Gamla stall med boxar av grånade ohyvlade brädor, falluckor i golv och tak, låga breda ladugårdsdörrar att böja sig ner för att komma igenom. Branta trappor och dass så höga att det svindlade när man kikade ner i hålen.


Jag ville vara där, i dammet och spånet. Jag ville klättra upp för rangliga stegar och sitta på en knarrande koffert i ett torrt doftande vindshörn och se ljuset silas mjölkvitt genom små dimmiga fönster. Jag ville sitta där, som i en bortglömd saga, och fantisera om den bondmora som virkat dessa nu snustorra och stela gardiner till vindsgluggarna. Jag visste att om jag satt där länge nog och försiktigt rörde vid de trasiga pinnstolarnas flagnande ben skulle jag tillslut höra hovskrapet där nere. Kluckandet när vattenkaren fylldes och en ung drängs tankspridda visslande. Allting fanns kvar där någonstans i väggarna, bara man var tyst, hade tålamod och ett vaket öra.


Mina kusiner hade tröttnat på sina lador och vindar för länge sen. Spänningen hade bleknat, lekarna upprepats tills de vissnat och självdött. Då tyckte jag att dem inte hörde, att de inte kunde se allt det som jag såg. Allt liv som låg bevarat i trät, redskapen som stod mumifierade i spindelväv längs väggarna och bara väntade på att få berätta.
Men så klart hörde de också, kusinerna. De hade hört hela sina liv. För dem var de gamla viskningarna som ett sus i trädkronorna, nästan alltid där i bakgrunden. De fanns inte i detta livet men detta livet fanns inte heller utan dem. Det var varken märkvärdigt eller något att förundras över. Det bara var.


Fortfarande vill jag upp på vindarna och in i ladorna. En av vindarna vågade jag be om lov att gå upp till nu. Den såg inte ut som jag mindes och när jag tog bilder såg bilderna inte ut som i verkligheten.
Och så måste det ju vara. Det tåg som rusade genom en svart tunnel på väg mot mörkaste afrika är idag bara är en samling sneda pinnstolar och några torra cykeldäck under ett snävt vindstak. Härifrån går inga järnvägar ut genom världen. Inte heller gömmer sig en osnuten stallpojke med sina hemligheter bakom undanhängda vinterkappor. Eller kanske gör han det.
För mycket liv och värld har kommit emellan mig och den där direkta upplevelsen jag hade som liten. Nu ser och hör jag på annat sätt. Och det gör ingenting. För om det är någonting jag ser tydligt så är det en liten tjej på besök som klättrar där hon får spindelnät i håret och drömmer om hästar, sagor och gamla tider hon knappt vet någonting om. Som vet att den papp och det spån hon känner under sina nakna fotsulor kan ta henne till alla platser och alla tider. Och att hon är resklar och väntar.

På landet i Finland