lördag 28 februari 2009

Försökte lägga upp videon här

men det gick inte. Ni får helt enkelt klicka här istället.
Hur som: Depeche Mode - "Wrong". Den här videon gives me the creeps. Veckans oemotståndliga usch.

fredag 27 februari 2009

Shake it

I höstas byggde våra grannar ett hus och som brukligt är satte spikandet igång på morgonkvisten ackompangerat av, vad som verkar vara, det obligatoriska kommersiella radio-skrålet. Vad är upp med byggkillar och NRJ? Vi bygger in vår altan och har två grabbar som klättrat runt på golvbjälkarna i två dagar. Imorse, prick kl 8 vaknade jag av att de lassade plank på altanen på, vad jag misstänker med flit, en sån ljudnivå som skulle garantera att deras närvaro registrerades. De knackar försynt på med en kabel i handen och ber en yrvaken mig om lite ström och så fort sladden når vägguttaget gör David Guetta entré mellan regelverken.
Nu ska jag koka morgonens första kopp te till Rhiannas fantastiska "Live your life" och sedan fortsätta packa ner bohaget i lådor.
Oj, nu sjunger de, byggkillarna.
Shake shake sh-sh-sh-shake it!

torsdag 19 februari 2009

Denize - the piece

Idag när min kollega Kevin kom till jobbet väntade ett litet kuvert på honom på kontoret. Inuti låg en liten handskriven lapp från en tjej (typ 19-20, som han) som han hjälpt i butiken tidigare, de hade pratat om den och den boken och hon hade "blivit lite nyfiken" på honom och undrade om de inte kunde ta en fika.
Så jäkla fint och modigt!

Jag och A träffades första gången på samma sätt, jag var kund hos honom, och efter det var han "snygga paus-killen" i 1/2 år, men inte fan vågade jag lämna någon lapp! Jag ville fråga, var jäkligt nära men bangade ur. Det tog ett halvår, en fiskande kommentar till keyboardisten i hans band och sen tre dagars stalkande innan det tillslut var A som fick lägga ihop två och två om den där tjejen som strykt runt butiken och glott konstigt. Typ.

Visserligen var det en bra grej att det där halvåret gick så att det som skulle göras gjordes och så, men vad kall jag hade känt mig om jag hade lappat mig fram till den stora kärleken!

Hur det än går för Denize så är hon den här veckans hjälte!

5 heta tips inför bokrean nästa vecka:

  • Konstnären och illustratören Jesper Walderstens samlingsverk "Här kommer jag". Bara baksidestexten gör köpet värt pengarna.
  • Jonathan Safran Foers "Extremt högt & otroligt nära". Ung, innovativ prosa som inte är rädd för det vackra och smärtsamma.
  • Barnboken "Olga kastar lasso". Grymt skön och rolig. Jag vill ha.
  • Stig Claesson-box om 5 titlar. Däribland mästerverket "Vem älskar Yngve Frej?"
  • Gamla tv-klassiker på dvd såsom "Dårfinkar & dönickar" och "Beppes godnattstund".

måndag 16 februari 2009

Jo, och

så drömde jag att Tyra Banks ansåg att elden "uppfunnits" för att grottmänniskorna skulle se någonting när det vankades modevisning mellan björnfällarna.

Ang. lillebrors kommentar på gårdagens inlägg

Puh... Även om jag litar på att A och jag är ganska vettiga människor med goda värderingar och väl genomtänkta och uttalade funderingar om föräldraskap, så är det ju inte utan att det finns en viss skräck för att det där inte ska spela någon roll. Det kommer ju trots allt en helt ny person, kan jag lita på att det vi förmedlar verkligen går fram, att det inte från början finns en järnvilja där som inte vill lyssna, eller jag vet inte.
I skräp-tvutbudet förekommer ju då och då familjer-i-kris program och ibland är ju problematiken uppenbar t.o.m för en nybörjare som jag men ibland dyker det upp folk som faktiskt ändå verkar ha de flesta bröder i bromma. (ursäkta intern-referensen, se tidigare inlägg "Alla kameler i öknen" & "Till lillebror!" :) Folk med de bästa av intentioner, utan större värderingsskavanker men som ändå hamnat i någon slags maktkampsvortex med skrikande och omedgörliga ungar. Och då kommer den där skräckbilden för mig, att det djupt inne i det nyfödda lilla krypet sitter en liten djävul som vet precis var skåpet ska stå och tänker slåss för det också, så fort stämband och språkkunskaper tillåter.

Men okej, jag ska lyssna på bror. Blir vår unge full av hälften så mycket kärlek som lillebrors barn är så måste man ju anse det hela ett lyckat företag :)

(för er som inte får ihop det, benämningen lillebror på ovan nämnda syskon stämmer knappast, det är en blooper från barndomen som fått hänga med genom åren, sanningen är att han är hela 23 år klokare än jag :)

söndag 15 februari 2009

Mina barn, andras ungar, eller hur var det nu?

Jobbet är ett smörgåsbord av barn och föräldrar. Ibland blir man glad, känner hopp om livet och framtiden och ibland vill man dö eller döda, vilket som.
Idag var det en typ 6-åring som snodde en film. Jag har inte kunnat släppa det, jag tänker på henne hela tiden. Såg henne ensam i butiken, hur hon satt i soffan med en dvd i handen, och senare stod hon vid fönstret och mest bara kollade ut. En stund senare ser jag henne komma in i butiken igen med en mamma i rullstol i släptåg och jag hör mamman hota med att tala om för tjejerna (dvs oss) att hon hade "den där under jackan" och så viftar hon med filmen i luften. De säger aldrig något till oss och strax efter står (sitter) mamman och försöker övertyga den gråtande ungen att hon kan få filmen i födelsedagspresent istället. Och det är väl här jag börjar se rött. Ungen grinar inte för att hon gjort sjukt fel och får skäll, näe, hon grinar för att hon inte kommer att få filmen. Barnet snor saker, mamman pratar presenter.

Ni som har barn, överreagerar jag, är jag realistisk, när min tanke är att jag hade tagit ungen under armen, åkt raka vägen hem och haft familjeråd (förutom då den rejäla lektion jag dragit på fläcken). En 6-åring stoppar inte saker under jackan i smyg och knallar ut ur en butik. Eller?
Konflikten löser sig uppenbarligen för någon minut senare expiderar jag dem i kassan och stämningen är frid och fröjd, ungen röjer, mamman suckar, uppenbarligen en vanlig rutin.

Jag förstår att jag inte kan föreställa mig vad det är att ha barn, speciellt inte i trotsålder och alla andra märkliga åldrar de ska igenom, men vissa grundläggande drag/värderingar/mönster måste väl på nåt vis kunna finnas ändå. Som en bas, tänker jag, utifrån vetskapen om rätt/fel bra/dåligt kan ungen tryggt trotsa bäst den vill så länge den behöver. Eller är jag bara lyckligt naiv än så länge? Lillebror?

J. J, Yes!

Johann Johannsson var storslagen, vacker och bitvis underbart skitig, dessutom skitig och raspig på ett helt nytt och mycket lovande sätt.
Något märkligt val av lokal med Debaser Medis, kan vara en ledtråd för bokningsfolk att publiken sätter sig på golvet, så jag hoppas att vi nästa gång är tillbaka i någon förgylld, sammetsklädd teaterlokal istället. Jag vill gråta under kristallkronor och guldlampetter, inte hängande på en bardisk.

fredag 13 februari 2009

Bara en liten grej till

Okej, "Control" var atombomber på min latenta otrohets-skräck. Ångest ångest ångest. Oemotståndligt usch.

Filmtips 2: "Lejon och lamm". Går på Canal+ just nu.

Gräsänkefredag den 13e

Såg precis min granne köra på en hund med bilen. Av misstag naturligtvis, becksvart hund som ett spjut ut ur mörk skog. Det var läskigt, bådar inte gott enligt uppgift.

Inget Flash Dance än så länge men dock ett annat gammalt återseende; provkör, med viss skepsis, senaste Portishead skivan. Och nja, jag vet inte. Triphop beats som drar tankarna tillbaka till den sena 90-talets gamla Rebirth of cool-samlingar: alltså, lite trött. Däremot skimrar det till i det mest avskalade, bara lite raspig akustisk gitarr och förvånansvärt ärlig och oförställd sång. Vi får se, ska ge den ett par varv. Men det känns än så länge mer som en gammal bekantskap än ett kärt återseende.

Anton Corbijn, ytterligare en gammal kär pärla. Inte förrän nu ser jag Control, varför det tagit sån tid vet jag inte. Återkommer om den...

I skrivandets stund inser jag att det var naivt av mig att låtsas som att amerikanska vuxna-vs-barn gameshows var ett överdrivet påhitt. "Are you smarter than a 5th grader?". Det kan vara det vidrigaste jag sett. Det är utan tvekan min överman i skräp-tv världen, det här gör mig aggressiv, förbannad och blå i ansiktet. Ordet hat dyker upp i huvudet. Nu stänger jag av.

En jättekonstig grej som jag tänkte på,

som nog alla vid ett eller annat tillfälle fått för sig. Det livsfarliga infallet. Den omöjliga möjligheten. När man står vid ett fönster i ett sjukt högt hus och för en sekund tänker: "Tänk om jag bara skulle hoppa". Eller "Tänk om jag skulle slänga ut ungen över räcket". Eller "Tänk om jag bara skulle elda upp hela skiten". Ett liv utan tragedier, olyckor och ångest (peppar, peppar), måste anses både lycklig och lyckligt lottad och så ändå bara måste man tänka så, bara för en sekund.
A åker iväg över helgen och jag tänker passa på att lyssna på alla skäms-skivor ur de gömdaste lådorna i de bakersta hörnen, och titta på Flash Dance och A chorus line.
Tvångstanke! Vet ni vad jag tänkte nu, när jag skrev det där? Tänk om nån galen läser det här och kommer och yxmördar mig när jag är ensam hemma.
Aa, det är ju troligt. Smartass. Hoppa istället, why the hell not?...

torsdag 12 februari 2009

Kalaskulan

Det här ska på intet sätt förvandlas till en vänta-barn-blogg men jag passerade en personlig milstolpe i hela den här graviditets-resan idag. För första gången pekade nån på mig och sa trevande "Är du...?". Vilket betyder att jag helt klart kommit över faktiskt-gravid-inte-bara-lite-post-jul-tjockis tröskeln! Det är en skum grej när kroppen plötsligt börjar växa och flytta och ändra på sig lite hur som helst och det är inte lätt att alltid hålla den oundvikliga tjejiga snegla-spegeln-fåfängan nykter :)

Som jag har väntat...


Johann Johannsson på Debaser Medis på lördag. Fråga inte, bara gå.

onsdag 11 februari 2009

A kodak kodak-moment

Ikea, den svenska stoltheten som vi älskar att förakta. Vi ska skaffa nytt kök, och även om jag inte sett det än, även om det än så länge bara finns i tanken, så älskar jag det, och i den här kärleken får även ett stort bultande Ikea-hjärta plats.
En gång tidigare har jag renoverat kök, en bra mycket dyrare och "finare" historia än det som komma skall, och jag fick ta mig tusan styra hela skiten själv. De hantverkare jag hade, med så gedigen och ofelbar erfarenhet, visade sig ha stora problem att manövrera en måttstock och hålla ett par siffror i minnet så jag fick helt sonika kliva in och göra om hela planeringsjobbet, så att bordet så att säga var färdigdukat när det var dags att börja skruva. (Hade dessutom slutresultatet sett ut ens i närheten av ett ikea-kök hade jag varit glad...)
På Ikea planerar man själv, men man blir tilldelad en dator, en kopp kaffe och en kunnig och leende person som pedagogiskt och med varsam hand tar rodret om så behövs och annars står bakom och låter oss pussla bäst vi vill. Sen får man gå runt och klämma och känna om man vill, äta lite lunch, komma tillbaka. Så fint.
Hur som. I restaurangen möts vi av en skock japanska turister med hello kitty öronmuffar på huvudet och kameror i högsta hugg. Vad fotar dem? Jo, i kassakön står en svennepappa och ska precis betala och framför sig har han en sån där liten vagn i tre våningar för brickor och på varje bricka en portion Ikea-köttbullar.
Jag önskar så att jag kunde få vara japan för ett ögonblick i just den situationen. Det måste ju vara som att möta essensen av sina föreställningar? (eller är det bara svenskens föreställningar om turistens föreställningar?) Sverige, kylan, Ikea, serveringen en enda snitslad bana, bricka här mat här sallad här betala här kaffe här barnhörna med micro här. Och en pappa med ett köttbulletorn på hjul på väg till en drös snoriga ungar med äppelkinder.
Ikea är grymt. Varken mer eller mindre, fulare eller vackrare, men Ikea är grymt.

The great blondino

Har en kräks-tv fråga. Igår zappade vi förbi det helt fantastiska programmet Viktoria Silvstedt: my perfect life. En "dokumentär"-serie om the great Viktorias liv. Fråga ett: är det här en svensk eller amerikansk produktion? Varför pratar Viktoria klingande svengelska med sin familj och sina barndomsvänner? I sverige? Och vad betyder det att när Viktoria kommer hem till småland (eller wherever) på semester ställer sig hennes mamma och rullar köttbullar så att Viktoria ska få sig lite sköna svenska traditioner till mans, men eftersom Viktoria är vegetarian så lagar hon själv en tofu-gryta (iklädd babydoll!) under tiden (Mamman: "Fantastic!"), medan mamma rullar och tindrar med ögonen vid diskbänken. Och barndomskompis ringer på dörren och Viktoria öppnar och utbrister "Oh! Helloo!! It´s biin so loong!"
Är det överenskommet så? Ifall ett tv-team från usa hängt på allas vår donna hem till svedala, har de gjort det under förutsättning att engelska kommer vara det talade språket i alla lägen, eftersom det i hollywood kan bli lite dyrt att hyra in en översättare senare, om ens tv-tittarna i det fallet skulle ha ork att läsa texten. Jag fattar inte.
Informera mig. Uniformera mig mot världen, så jag förstår den.

måndag 9 februari 2009

Aj aj, inte skraj

Nu gör jag det igen, nu lägger jag ifrån mig en bok 50 sidor från slutet, trotsar alla svarta katter som en sådan handling skulle motsvara. Vi åkte till Åre och jag plockade med mig läs-stoff men glömde den bok jag faktiskt håller på med just nu.
Så Ajvide Lindqvist: kan du inte ens skrämma mig så att jag kan komma ihåg att ta med mig boken på semestern, då får det ta mig tusan vara.
Carsten Jensens "Vi, de drunknade" ligger närmst i högen och jag hoppas att han ska kunna infria förhoppningarna vad gäller det sjukt otäcka och fascinerande fenomenet människa/hav, där Ajvide sprack för mig. Visst förstår jag att endast skrämselfrekvensen inte kan vara det enda som en bok står och faller med, men faktum kvarstår: jag är inte intresserad av att veta hur/vad/varför längre...
Och nånting säger mig att "Kunzelmann..." ska få vänta en vända till...

onsdag 4 februari 2009

"We´re only stardust"


Kom av mig i städningen när filmen "Sunshine" plötsligt dök upp i tvn. Jätte.obehaglig.film. Och jag kan inte sluta titta. Ytterligare ett oemotståndligt usch. Se den.

plums

Läste "Dykaren som exploderade" för ett tag sen och har inte kunnat släppa den riktigt. Boken handlar om de djuphavsdykare som på 60-talet med liv och hälsa som insats arbetade för den nyfödda och snabbväxande norska oljeindustrin. Pionjärer som de var, fungerade de både som arbetskraft på havsbotten såväl som försökskaniner för dykarvetenskapen.
Boken följer framförallt två dykare som efter ett 10-tal år in i dykkarriären tvingas sluta och hitta en ny bana i livet, när plötsligt minne och nervsystem börjar krascha ur. Mardrömmar, djupa depressioner, dödsångest, you name it, och plötsligt är det vanliga livet alldeles för svårt att leva.
Det är nåt med ensamheten på botten, dykarklockan, litenhet och trots. Det går inte att föreställa sig, och ändå, om man någon gång varit rädd att inte få luft, en liten liten aning.
Åh fy fan. Fyy faan.
Var bara tvungen att säga det. Usch. Oemotståndligt usch.

tisdag 3 februari 2009

Tv-arg. Igen.

Satte flingorna i halsen imorse framför morgon-tv. Ny reklam för vitamintillskott:
En mamma kommer hem och hänger av sig sina ytterkläder i hallen medan en voice over säger något i stil med "Jobbet är inte slut bara för att du kommer hem" och en lista på hushållssysslor dyker upp i bild; diska, natta barn, laga mat, tvätta mm. Och när mamman i fråga kliver in i vardagsrummet sitter en till synes fullt funktionsduglig pappa där på golvet och typ läser bok med två välkammade ungar. Detta följs av en sån där obehaglig närbild när mamman sveper en shot vitaminer för att orka med allt "jobb" hemma som hon, helt odiskutabelt, har ansvar över medans pappan slänger upp fötterna på soffbordet.
Jag skanderar sällan,men jämställdhet är en förutsättning, inte en förmån i vårt hem och någon annan inställning finns inte på kartan. Hur skulle det kunna??
Så, va fan! Det mest fantastiska är ju att här har nån latte-drickande reklambyrå brainstormat och kommit fram till att det här är vad som ska tilltala kvinnor 2009! Det var länge sen jag såg något så bakåtsträvande och förlegat. Inte sen barnboken "Mackan och Pumpan" som jag inte ens tänker gå in på, för då förstör jag inte bara min dag utan också, om du är en tänkande människa, med största sannolikhet din.

måndag 2 februari 2009

Dokumentärfilmskäftsmäll

Det är sällan jag ser på svt. Tyvärr. Med så mycket genomblåst iq-befriad tv att välja på får svt helt enkelt inte plats. Förutom idag, då den kommersiella spyan var något lite för sur, till och med för mig.
"Maggie vaknar på balkongen" fick jag mig serverad på 1an. En otroligt obehaglig dokumentär om 45-åriga Maggie, massaj från Kenya bosatt i Malmö sedan 10 år. Hon har fått en egen kamera och dokumenterar själv sin isolerade, smutsiga, förnedrande vardag i ett sverige hon aldrig blivit en del av. Och hon är sjuk. Det är sjukt. Allt från duvorna som ockuperat hennes balkong och bajsar ner precis allting och håller henne vaken nätterna igenom tills hon slår ihjäl dem, till hennes räder genom Malmönatten, jagad, hotad och misstagen för prostituerad.
Den är drygt en timme lång och det är knappt att jag klarar det. Det kryper i kroppen, jag har huvudvärk, mår lite illa. Hon är psykiskt paj. Och helt ensam. Och inte mindre ensam när filmen tar slut än när den började. Och jag vet inte vad jag ska göra av henne. Vad gör jag av den trasiga massajen Beatrice Maggie Andersson från Kenya?
Jag vet inte. Har ni sett den? Vad gjorde ni av henne?
Jag måste käka lite alvedon nu. Sova. Bort.