Och värre blir det.

Den här föräldraledigheten har gjort pensionär av mig. Jag har blivit en en-projekts-människa. En sak planerad per dag räcker alldeles utmärkt, annars blir jag lätt stressad och får flackande blick. Jag insåg det när min mamma var här på middag ikväll och berättade att hon blivit sån och jag spontant kände att Ja-a, så ÄR det verkligen! Vinterhalvåret gör ju inte saken bättre heller, när dagen är typ sex timmar lång. Allt som måste hända efter klockan fyra blir så sjukt trögstartat bara för mörkret och man åker omkring i allt det svarta och bara vad gör jag i den här natten?
Så, en grej om dagen, så där vid lunch ungefär. Tillvarons al dente.

USA har typ dött eller nåt.

Idag på P4 Extra pratade Lotta Bromé och Skavlan om att alla minns vad de höll på med när de nåddes av beskedet att Michael Jackson dött. Skavlan satt i sin fjällstuga och förvandlade genast sin 15-åriga dotter till ett Jackson-fan.
Jag har ingen jefla aning om vad jag gjorde. Men jag minns att jag tänkte att det var en stjärna som slocknade långt efter att den föll.

Däremot minns jag vad jag gjorde den 11 september 2001. Jag, Kråkan och min barndomskompis Helene höll på att måla om mitt sovrum i min första egna lägenhet. När jag skulle flytta in där anlitade min pappa en målargubbe vi bodde granne med på landet att göra jobbet. Jag var 18, gillade murriga saker och ville ha mörkblått i sovrummet. Målargubben, som hade ett halvt liv i branschen bakom sig och därför automatiskt visste bäst sa: Det blir för mörkt, du måste ha ljusare.
- Nej, sa jag. Jag vill ha mörkblått.
- Det blir för mörkt, sa målargubben.
- So be it. Mörkblått, tack.

Två veckor senare var det inflytt och förväntansfull klev jag in i... mitt nya babyblå sovrum. Jag hatade den där färgen med sådan intensitet att när vi två år senare, den 11 september 2001, skulle måla om och hade vänt upp och ner på rummet satt jag på en pall med militärgrön sjal om håret och mådde illa.
Färgen tog hur som helst slut och när jag klev in på byggvaruhuset haffades jag direkt av en personalperson som frågade om jag lyssnat på radio på vägen dit:
- USA har typ dött eller nåt!
Jag släpade färgen till bilen, slog på radion och körde tillbaka in till stan medans hakan dinglade farligt nära golvet och väl hemma dumpade jag färgen i hallen, gick raka vägen och satte på tvn där vi sen fastnade i flera timmar framför torn som föll torn som föll torn som föll. Helene somnade och jag och Kråkan glodde på varandra och kippade med munnarna.

Så var det.
Så sorry, Michael. Jag minns hur jag flög genom lägenheten för att trycka på videons rec-knapp när Black or white kom på MTV i mina unga tonår, men jag minns inte när du dog. Och vet du vad, det förra är faktiskt bättre. För du är borta men det finns andra knappar nu att trycka på. Och en av dem är den här:

Utfärdar varning för tungt inlägg.

Jag ska egentligen städa. Men Tori kom och tog över och nu sitter jag framför datorn och grinar. Me and a gun är hennes hjärtslitande berättelse om att bli våldtagen. Bara hennes röst och allt den smärta som finns bakom den.



Ta hand om er.

En massa oskrivna inlägg och lite länkkärlek.

Igår försökte jag skriva någonting ungefär 43 gånger men det bidde ingenting till slut. Jag började någonstans vid att jag ätit skagenröra till middag två gånger den senaste veckan vilket är ganska konstigt med tanke på att jag aldrig ätit skaldjur, någonsin, bortsett från ett artigt petande i majonäsen på någon enstaka middagsbjudning. Sen slutade jag vid min mörkerrädsla som steg till nästan paniska proportioner igår kväll. Mycket obehagligt.

Istället ska ni läsa här. Kråkan uppdaterar sporadiskt men när hon gör det är det med ett fokus och en skärpa som alltid tar mig på sängen.

Gräsänkan.

A är i väg och tittar på sportmatch. Jag tittar på filmer jag sett förr och drar ihop mig mer och mer ju svartare fönstrena blir. Hatar att jag inte klarar mörkret. En kväll för en massa år sen ringde jag en kompis när jag var mörkrädd. Han sa åt mig att ha en kniv brevid sängen och att inte sova naken, det kunde bli pinsamt om jag måste upp och slåss annars.
Ehm, thanx.

Vuxna mänskan

Jag blir mörkrädd när A inte är hemma. Stelnar i hela kroppen så fort det knäpper lite någonstans i huset. Det är helt vidrigt. Jag tänker inte verbalisera vad jag ser i huvudet.
Jag försöker avdramatisera det hela med att titta på 40 most slimmed down celebs på mtv.
Ordet lågvattenmärke har precis fått en alldeles ny innebörd.

Egna spöken.

Så fort A gått och lagt sig eller om jag är ensam på kvällen så börjar det knäppa och skrapa konstigt runt om och i huset. Alltid.
Jag hatar det.

Nu, nyss, då.

Jag gillar höst. Höst är min favorit, det är svårt att missa om man läser här ibland. Den är kort.
Jag går ut en stund på altanen. Det har fallit snö som stelnat till krispig is som knarrar och knäpper under skorna. Det är kallt och mörkt. Och jag tittar på sakerna som står lite här och var på tomten och runt huset. Saker som jag för en tid sedan bara skulle ställa där en liten stund. En liten stund som kommer växa till en längre stund och som för en del av dem kommer att växa till över en vinter. En kratta, ett parasoll, en leksaksbil.
Och hösten är plötsligt över. Det blir mörkare, det kommer fortsätta att bli mörkare i två månader till. Inte förrän på min födelsedag kommer det att långsamt vända igen.
Jag inser att jag inte tycker så värst mycket om vintern. Varken den här första, trevande eller den vykortsvackra vita. Och det är ju lite sorgligt. Eftersom den knappt börjat.

Fint på dagen är inte lika fint på natten

Sent igår kväll satte ett rådjur igång att skälla. Det ekade i kolmörkret. "Skälla" är visserligen ett korrekt men något missvisande ord. Det krävs knappt ett minimum av fantasi för att obehagliga skräckfilmsscener ska dyka upp i huvudet som ett brev på posten. Ett rådjurs skall är inte en kvinna som har ont. Ett rådjurs skall är en kvinna på sträckbänken med smutsiga nålar på väg genom ögongloberna på vars kropp man spelar luffarschack med brännjärn och svetslåga.
Jag slutar där.
I säkert en kvart skrek det där djuret. Jag var tvungen att gå till fönstret och lyssna och stod där med händerna hårt om överarmarna.
Nästa vecka åker A bort över en natt eller två. Det där rådjuret gör bäst i att vara tyst då. Annars kan jag inte riktigt svara för vad jag tar mig till.

Självplågaren

The Road. Jag visste det ju. Redan när jag läste den för 1,5 år sen höll den på att ta knäcken på mig. Sen dess har vi ju fått Knappen och jag har därmed effektivt dragit på mig en skräck för apokalypsen. I Knappens liv ska det alltid vara tidig sommarmorgon i juli.
Så jag hade fasat för att se filmen men irrationell, övermodig och oemotståndlig ångestlängtan tog över. Det hela slutade med att jag var tvungen att röka en tröstcigarett på altanen medan A fick prata med snäll röst och lova att ingenting någonsin never ever kommer att hända oss. Sen fick han sitta på toan medan jag borstade tänderna och fortsätta trösta och sen kramas en massa innan det lugnade ner sig och jag kunde sova.
Så. Hur var det nu? Ville jag se Changeling eller inte?

Den blödiga mamman

Jag har blivit den totala svampen när det gäller barns väl och ve. Jag klarar ingenting. Igår var det dokumentär om barnhem i Kina. Jag såg ungefär 20 sekunder, och det är ingen underdrift, innan jag kände hur det svarta ångestmolnet började materialiseras runt huvudet och jag var tvungen att be A byta kanal. Han satt försjunken i sin dator men har tydligen plockat upp det här för kombinationen gråtande barnröst på tv och tonen i min röst när jag sa hans namn räckte för att han redan hade plockat upp fjärrkontrollen innan jag hunnit säga vad jag ville.

När jag var i mina unga 20 läste jag Majgull Axelssons dokumentärroman "Rosario är död" som handlar om barnprostitution på Filippinerna. Jag gav den sedan till min dåvarande svärmor som var journalist inom tv-världen och 4 barnsmamma. Hon lämnade tillbaka den bara några dagar senare och sa "Jag klarar inte av att läsa det här." Jag blev provocerad och tyckte skoningslöst att det var hennes förbannade skyldighet som omvärldsrapportör att ta i det här. Det vågade jag aldrig säga högt till henne men jag muttrade på kammaren i dagarna tre.
Nu är läget ett annat. Vi får naturligtvis aldrig blunda för vad som händer med barn i världen, vilken jag absolut inte heller tror att hon gjorde, men jag kan förstå tvekan inför att läsa denna väldigt bra men också hemska hemska bok.
Igår är ett talande exempel. Det räcker med en bebis gråt och konceptet ingen förälder för att jag ska bli platt som en överkörd pannkaka.
Lugnar det här någonsin ner sig?

A's natt

När A kom hemåt med sista tåget inatt dog hans mobil innan han hann ringa efter en taxi från stationen. Det betyder gå dryga 7 km på slingriga småvägar i svartaste natten. Han beskrev hur han dragit upp huvan på jackan mot kylan och blivit helt instängd med sina andetag som ven i huvudet. Han kunde inte se marken framför sig. Två bilar på över en timme.
Bara gå och gå med andetagen och pulsens sus i mörkret.
Skräcken, säger jag bara. Skräcken.

Äntligen

Plötsligt hör jag det. Först som ett sus, ett bakgrundsbrus. Jag håller andan, stänger av ljudet på tvn. Jo, där är det.
Jag måste gå och titta. Och det är kolsvart ute men under lampan glänser trappan mörk och våt och stora tunga droppar regnar över däcket och det låter som hundra små fingrar mot trät.
Regn. Sköna, sköna ljud.

Josef Fritzls överman

När man flyttar hem till mamma blir Dr Phil ett obligatoriskt inslag i vardagen. Igår hade han besök av en kvinna som gjort ett eller ett par ganska dåliga val i livet. Sedan hon var 8 år gammal hade hon blivit antastad av sin mors pojkvän, vid 15 års ålder hade hon gift sig med samme man och sedan fått en antal barn med honom varav 5 stycken satt i Dr Phils soffa denna kväll. Den äkta mannen hade i sin tur misshandlat och våldfört sig på dessa barn, fått ytterligare barn tillsammans med sina döttrar och satt nu på death row dömd för mord på 9 av sina familjemedlemmar. Modern hade precis gjort slag i saken och lämnat in skilsmässoansökan.

Det absurda når sin kulmen i faktumet att de nu sitter i talkshowsoffan och att kändisdoktorn verkligen beklagar.

Jag vet inte vad jag vill/ska säga om det här ens. Att driva med det är liksom den enklaste vägen ut. För det här är stört i så många led att man går vilse.
Ibland är mänskligheten så äcklig att jag aldrig någonsin vill lämna den här ön.

Födelsedag down the drain

A's födelsedag och de där scones'en och den där smoothien vi skulle frukostmysa med byttes igår kväll mot den fruktade vinterkräkan. Så nu ligger A hemma i karantän medan jag och Knappen försöker undkomma hemma hos mamma. Aldrig har det varit så synd om någon i livet som det är om A nu. Åh vad jag vill krama och klappa nu. Kan tyckas lite fisigt att lämna honom i sticket men vad det än var som knockade honom igår så vill man inte att det ska komma åt liten Knapp. Någonsin.
Det återstår egentligen att se om vi faktiskt kom undan. Inkubationstiden är sådär alldeles lagom lång.
The horror, säger jag bara. The horror.

En familjs röst

Igår kväll var kommando: avlopp i full gång och medan A stod böjd över golvbrunnen med ångtvätten i högsta hugg och mamma låg under huset och ropade genom rören så låg jag själv i sängen och nattade Knappen. Det var mörkt i rummet, bara trappans utebelysning fick gardintyget att skifta i grått. Jag hade ammat och han hade ätit och somnat med handen knuten runt min tumme. Jag var trött och varm.
Genom väggen kunde jag höra mamma och A prata. De hade fått isen i rören att släppa och deras röster var glada och lättade och de pratade uppsluppet medan de plockade ihop efter sig. A skämtade och mamma skrattade.
Och det var medan jag dåsade med Knappen nysomnad i armhålan som jag insåg att det är just det här jag alltid längtat efter med en egen familj. Att slumrande och matt på avstånd höra röster som pratar och skrattar. Att veta att de cirkulerar runt omkring mig, att vi delar sfär, att det är meningen att vara så här.
När jag föddes hade mina bröder flyttat hemifrån och när jag var 11 skildes mina föräldrar. Det var ingen traumatisk händelse men det jag saknat, insåg jag igår kväll, är röster. Andras röster. Att det inte behöver vara tyst om inte jag är en av dem som pratar. Att det pågår andra samtal, andra tankar som byts helt oberoende av mig men alldeles nära. Och för mig att delta i om jag vill. Eller för mig att bara höra brottstycken av.
Att från ett annat rum känna mumlande rösters trygghet.

Liten

Tänk att vara så liten att du får plats i någons armhåla. Hopkrupen mellan arm och bröst. Ditt ansikte kan du gömma där mot sidan, munnen öppen mot huden. Lägga en liten hand på den stora bröstkorgen, trycka fotsulorna mot stora varma lår. Den långa armen böjer sig runt dig, fångar in dig som i en varm mjuk grotta. Det är mörkt och bara doft runt dig, i dig. Du glider in i sömn, lätt som en tanke.

Annat mörker

Mystiskt tema på dagens bilder. Lika svart är det utanför fönstret. Den där väggen av mörker. Inte ens en vägg, snarare ett ingenting. Snö när jag lyser ut med ficklampa. Knappen sover. A pluggar. Någonting skönt lägger sig till rätta.








(Eftersom jag av outgrundlig anledning inte kan klicka på kommentarerna i förra inlägget får jag svara här.
LillaGrå: Hör dig. Har en hel gäststuga full...
Anonym: Lövet, ja... Imorgon kanske ..;)

Mörkret igen

Har precis varit ute och mörkertränat igen. Stod jättelänge ensam på mammas tomt i kolsvartet. Där fanns såna här läskiga grejer:




Det blir lite bättre varje gång.

Imorgon ska jag skaffa den här. Till Knappen, men mest till mig. Den ska jag läsa istället för Herta Müller för nu skiter jag i henne.

Rädslan i svartögat

Jag tränar på att inte vara mörkrädd. Så jag gick ut med soporna och hämtade ett äpple för en stund sen. Det här är vad jag såg:








Det är inte alls precis samma som på dagen fast utan ljus. Det var bara ljug. Men när man inser det är man förhoppningsvis ganska stor och lite modig.
Jag jobbar på det.