När A kom hemåt med sista tåget inatt dog hans mobil innan han hann ringa efter en taxi från stationen. Det betyder gå dryga 7 km på slingriga småvägar i svartaste natten. Han beskrev hur han dragit upp huvan på jackan mot kylan och blivit helt instängd med sina andetag som ven i huvudet. Han kunde inte se marken framför sig. Två bilar på över en timme.
Bara gå och gå med andetagen och pulsens sus i mörkret.
Skräcken, säger jag bara. Skräcken.
2 kommentarer:
Ja, the horror! Just det där med att vara instängd i sin luva och inte höra eller se nåt, läskigt läskigt, speciellt i mörker!
Usch, jag vill inte tänka på det. Bara att gå utanför dörren när det är så där mörkt är sjukt läskigt!
Skicka en kommentar