torsdag 13 december 2012

Sjuk och Newsroom.

Först var Knappen sjuk i kanske hundra år och samma dag som han blev frisk började både jag och A rossla och snora och nu ligger jag i sängen med hosta och halsduk och inatt hade jag feber och det var så konstigt för jag kände liksom när det vände. Först frös jag och sen var det som att en miljon små dammluckor öppnades på en gång och svetten vällde ut och jag kände det just i den sekunden, hur det liksom släppte och jag la handen på bröstkorgen och blev alldeles blöt. Och munnen är helt avdomnad också, igår fick jag ärligt säga "Tack för maten, jag är säker på att det var jättegott" till A efter middagen för ingenting smakar någonting. Alls.

Jag är nästan aldrig sjuk men nu är jag det, den mest hektiska veckan på jobbet på hela året och jag tycker synd om min chef, och mig. Försöker kolla på "Newsroom" och allt är så himla bra och alla förutsättningar finns där och det är så snubblande nära men något fattas och A säger att det är felcastat och det är det tamigfan. Eller, karaktärerna är excentriska på ett nästan Ally McBealigt sätt och det funkar ju inte, om alla kunde tagga ner bara lite grann så skulle jag kanske kunna tro på att några är ett par och en annan rapporterat från ett härjat Afghanistan i flera år.

Iallafall. Nu ska jag kolla på ett avsnitt till ändå för jag har ont i ryggen och tänderna och överallt och slut på gnäll.

Ps. "The Twelve" - så djefla bra. Ds.

söndag 9 december 2012

Avslutar kvällen med heder.

Obs att jag ska jobba hela nästa vecka plus helgen och bara är ledig på onsdag. I julhandel. "Högsäsong" brukar inte beskriva ens hälften av hur den här veckan i december brukar vara. Det är den veckan då det räcker att någon annan tagit den sista clementinen på kontoret för att man ska börja gråta på fredagseftermiddagen. Men det är roligt också. Om man inte är förkyld, vilket jag råkar vara. MEN jag ska inte klaga för på min lediga dag kommer grannen över med hälften av sina barn för då ska vi ha pysselbonanza i mitt rum. Detta är ett önskemål från hennes 9-åriga styvdotter. Hur fint att ha blivit upphöjd till pysseltant av grannungarna?!

(Klart mäktigare än det korsdrag jag framstod som när bärgningskillen för en stund sen kom och i vanlig ordning löste DEN TRASIGA BILEN!!! med att typ fingra lite här och fingra lite där och så var det klart. Varför gör den där jävla bilen så här mot mig! Får som vanligt hindra mig själv från att stå och desperat skrika "Jag är inte dum i huvudet EGENTLIGEN!" efter honom när han åker iväg. Så. Slut på klag och skäms.)
 

Inte bästa veckan ever. Men ändå helt okej.

Knappen har varit hemma från förskolan inte mindre än hela veckan och kommer fortsätta vara det imorgon också. Hostan från Hades och feber. Vi har lagt ungefär så många pärlplattor en människa mäktar med utan att bli vansinnig och sett Blixten McQueen så många gånger att jag numera konstant hör ledmotivet i huvudet som en radio som inte går att stänga av. Idag har vi dessutom slagit upp julgranen, en hel del tidigare än vad jag hade tänkt men vad gör man inte när man lämnat hemmet ca 2 gånger på 6 dagar. Imorgon börjar årets hetsigaste jobbvecka och för någon timme sen bestämde sig vår bil för att gå sönder. Sitter och väntar på bärgare med täckbrallorna redan på och årets första glögg i handen. Happy 2:a advent!

onsdag 5 december 2012

Snööö

Okej, när jag klev ut genom dörren i morse hann jag gå två steg innan en 1 meter hög snövall spärrade av vägen. A googlade fyrhjulsdrivna bilar till frukost och grannen kom som en ängel genom snöröken med sin enorma snöskyffel efter att ha sett mig streta på med vår vanliga lilla. "Kom nu, Douglas, nu vill jag ha kaffe" sa han till hunden, lämnade skyffeln och vadade hem genom drivorna.
En timme senare kom jag in, drypande av svett och snö.
Såna här dagar tänker jag alltid på dem som klättrar Mount Everest. De har det ju så här PLUS lodrät uppförsbacke, -20 grader och 70% mindre syre i luften. Och när de väl kan gå hem, om de överlever vill säga, så går de hem till ett tält. Allvarligt? Det är såna här dagar som armchairalpinisten i mig vaknar till liv igen.


måndag 3 december 2012

Damn it, jag gör'e!

*klick klick*
God natt.

Jahapp.

Har lagt en råsnygg fåtölj i varukorgen på en hemsida som säljer råsnygga möbler och har svävat med avtryckar fingret ovanför "gå till kassan"-knappen i kanske ungefär exakt en timme nu. Kan man göra så nu för tiden? Köpa en fåtölj på datan klockan tio en måndagkväll? Får man ens det?
Jag vet inte men imorgon ska Knappen kanske vara hemma och ha ont i halsen och jag ska fortsätta rita insekter och läsa The Twelve och fram tills dess ska jag sova på den bisarra saken och risken att jag kliver upp mitt i vargtimmen för att köpa den där möbeln är överhängande stor. 
Lite sånt håller jag på med. Hej på er.


torsdag 29 november 2012

Den blå mannen.

Titta på den här filmen:



Men den är ändå inte det som imponerar på mig mest. På produktionsbolagets hemsida kan man se en serie avsnitt om hur de gjorde Den blå mannen och det som knockar mig mest av allt är den otroliga tilliten de här 6 förvånansvärt unga männen har till att allt verkar vara möjligt. Där jag hade bara: "Okej, kan vi, du och jag, släppa en skåpbil från högt upp i luften face down rakt ner i marken? Nej, det kan vi inte. Kan vi slänga den utför ett broräcke? Nej, det kan vi inte." så har de här personerna resonerat: "Äsch, det löser sig!"
Jag har inte ens lyckats med det mest grundläggande av det de har gjort: att bestämma sig vad jag vill göra över huvud taget.

måndag 26 november 2012

Juuul, juuul...

Ena sekunden tänker jag att jag ska föreslå att vi ska skita i det här med julklappar. Knappen kan väl få någon men sen kan det väl vara. Vi behöver inte ens köra förbrukningsvaru-klappar som min pappa helt obegripligt föreslog ett år och sen gav bort blommiga servetter i 100-pack till alla. Jag får ångest av det, känner att jag måste ju hitta på bra klappar liksom, ingen halvengegerad vas med prickar på som man kanske eller kanske inte såg i en Rusta-katalog i höstas.
Nästa sekund inser jag att jag själv redan har en mental önskelista som fylls på i rasande fart. Ett par svarta Dr Martens (stl 40 + sula, tack!), den här tröjan (stl M går bra), de här besticken, en pannkakslagg (teflon), presentkort på Kreatima. Tex.

A däremot föreslog detta kontroversiella idag: "Kan vi inte skita i tomte i år?" och jag bara eh... fick gå ut och ta luft. Vi har ju för fan barn! Bästa ursäkten för att ha tomte! Bästa ursäkten för att få se vilken show det blir när pappa åker för att köpa snus!

Inte ha tomte... Jag har ju redan funderat i flera veckor på vem vi ska låna tillräckligt stora skor av eftersom vår son, om jag känner honom rätt, kommer att fundera över varför tomten hade pappas skor i flera år framöver annars. Han är en observant prick, den där. Det första han sa när han kom ut på förskolans parkering när mamma hämtade honom och hon hade bytt till vinterdäck på bilen var: "Har du nya hjul?!". Jag skulle inte ens under hot kunna säga hur fälgarna på vår egen bil ser ut.

Iallafall... Ska vi säga en klapp var? Och tomte på det? Bra.

Ahmen tack för kaffet då.


Sådärja. Nu är arbetsproverna för skolan presenterade. De jag SKA göra, inte de jag inte ska göra. Och tack och bock för årets är MYCKET SVÅRARE än förra årets. Jag utvecklade genast hjärtklappning och en abnormt röksug.
Därför har jag släppt allting med en uppgiven gest och återgått till att rita stolar istället.


 
Förtydligande: inte för evigt gett upp alltså. Ska bara regroupa lite. Meditera, djupandas, städa hela huset, amputera ett ben eller så. 

lördag 24 november 2012

Morris Lessmore.

Alltså, de på mitt jobb, så himla fina. "Vi har fått en bok skickad till oss från ett förlag som vi tror att du vill ha."
"Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna" av William Joyce. Jag såg den här historien som animerad film för ganska länge sen och la upp den här också eftersom den räddade mig från att dö hopplöshetsdöden efter att vi pratat om Katrin Zytomierskas människosyn i hennes lchf-bok.
Och nu finns den som bok i svensk översättning. Ska ni köpa en bok i julklapp till någon, gammal som ung, köp den här.






Och här är filmen, finaste, finaste filmen:


fredag 23 november 2012

Jobba jobba!

Eftersom jag börjar jobba först kl 12 idag så tänkte jag att jag skulle äta lunch innan och drämde till med typ 1,5 portion av den gudasända bolognese som A lagade igår. Nu är jag så mätt att jag inte kan röra mig. Är inte det kanske det värsta i-landsproblem vi hört om? För mätt för att jobba?

Dessutom köpte jag en ny jacka att ha på jobbet. Jag behövde något långärmat men tunt. Men nu känner jag att jag kanske inte kan bära upp den riktigt. Den är för tuff för mig. Som om den ska fyllas med någon slags attityd, kanske t.o.m pose, gud förbjude. Är rädd att jag kommer att behöva tillbringa dagen på jobbet så här nu:


Observera hur slakheten i det där pekfingret avslöjar mig i min tuff-bluff.

torsdag 22 november 2012

The Twelve och ångesten.

Jag har börjat läsa "The twelve" och har redan grinat, återupptäckt varför jag tyckte "The Passage" var så bra men också varför jag vanligtvis inte läser skräck och sånt. Var ute för en stund sen och tyckte mig höra mystiska ljud överallt och se saker skymta förbi bakom ungefär varenda grässtrå.
Nu ska jag gå och lägga mig och tänka på mina nya kökshanddukar istället. De är fina och ofarliga och sliter inte folk i stycken hur som helst.


Två flugor i en smäll.


Nattlampa och utbildning. Mkt smart.




onsdag 21 november 2012

Point of no return.

Jag trodde ju i min oskuld att den här dagen skulle låta vänta på sig ett par år men till min stora vånda är den redan här. Dagen då min son benämner något som "fett bra". 3 år och redan tonåring.

Tjena blixten.

De där antagningsproverna jag håller på med. Eh. Det var visst förra årets. Hoppsan.
När jag nu efter någon månads tandagnisslan var klar med den första och skulle läsa instruktionerna för nästa så var de poff; borta! och kvar var ett meddelande om att arbetsuppgifterna för läsår 13/14 (duh!) publiceras senare i veckan...

Jag får helt enkelt anta att jag i min iver helt förlorat min läskunnighet. Och viss värdighet i ju med detta pinsamt amatörmässiga misstag. 

Iallfall, nu går vi vidare. För att det hela inte ska vara för inte så lägger jag upp dem här då, i denna kärleksfulla slasktratt. Okej, uppgiften var att göra en serie om si och så många rutor med valfri teknik utifrån världens kortaste roman som lyder (ungefär): "När han vaknade stod dinosaurien kvar i rummet".

Voilà:



 
 


Japp. Det var det. Jag har fotat, ritat, klippt och klistrat. Här är lite närbilder.









Och nu: gör om, gör rätt. Hepp.

tisdag 20 november 2012

In Melker we trust.

Idag fyller jag och A fem år! Heja hurra. Egentligen ska jag göra en massa viktiga, nyttiga grejer men har svårt att tänka på annat än all sinnessjukt god mat vi ska äta på Trattoria ikväll. På vår första middags-dejt var vi där, fast då var det fortfarande Kungsholmen och sen fortsatte vi gå dit på vår årsdag tills vi tröttnade och gick till Le Rouge istället och bara "Hit ska vi ALLTID gå!" och sen blev Kungsholmen plötsligt Trattoria istället och då gick vi tillbaka dit och bara "Hit ska vi ALLTID gå!" och sen kom det sig att vi gick till Smak på varenda en av A's födelsedagar och det var någonstans där som det på riktigt började kännas som att vi är tre i det här förhållandet: jag, A och Melker Andersson.

måndag 19 november 2012

Eget rum.

Att ha en egen plats, vilken lyx det är. Sen vi flyttade från stan för 4 år sen har alla mina grejer stått nerpackade i lådor som måste packas upp och packas bort så fort något ska göras och så fort något är klart. Tyg, symaskin, pennor, papper, pysselgrejer. Och nu bara: har eget fort! Ett stökigt fort visserligen eftersom jag nu plötsligt bara kan gå ifrån och lämna allt utan att behöva äta middag i drivor av stuvar och snören och broderinålar. Men jag har försonats med tanken på att om det inte är ett visst mått kaos då hittar jag ingenting istället.

Men det bästaste av allt är att saker blir gjorda. Det ligger inte en halvtimmes logistik mellan tanke och handling längre. Allt finns inom räckhåll. Hela tiden.

Ugglekit finns för övrigt att köpa på Panduro. Filt, vilket material! Har allvarliga planer på en armé av filtrobotar. Älskar filt nu.

När det blir för kaosigt blundar jag och tänker på valar en stund. Det funkar.


 


onsdag 14 november 2012

Florence + The Machine.

När A kom hem från Way out west is somras sa han "Du borde lyssna på Florence + The Machine".
Fråga 1: Varför bakband han mig inte vid en stol framför vår stereo och tvingade mig att lyssna på sekunden?!
Fråga 2: Varför var det ingen som sa att jag, om jag lyssnade på Florence + The Machine, skulle få samma känsla som när jag var 20 och åkte runt med buss i stan med oroväckande hög volym i lurarna och var oövervinnerlig?!
Fråga 3: Varför sms'ar jag Kråkan om detta stora och det är helt befogat att hon svarar "Men var har du varit? Under en sten eller?!"

Känner mig mycket åsidosatt, bortglömd och helt jävla oslagbar.


tisdag 13 november 2012

Leva och låta vara.

För några år sen gick jag en introduktionskurs i grafisk formgivning. Det var jätteroligt och spännande och utmanande och alla sådana där ord man säger. Jag hade i flera år närt en dröm om att en dag få göra bokomslag och tänkte att någonstans måste man väl börja. Jag tyckte om den där kursen och våra två spralliga och ganska knäppa lärare. Det hade tagit ett tag för mig att "börja någonstans", det brukar göra det; ta ett tag för mig men nu var jag där och folk var kreativa, modiga och jag hade kommit fram till att det här kanske kunde vara en väg till att få göra just bokomslag någon gång i någon avlägsen framtid.
En kväll hamnade jag i ett samtal med vår ena lärare som under lektionen hade visat en stor konstbok han formgett och vi hade frossat i papper, bindning och typografi. Jag sa lite försiktigt att det var en dröm jag hade, att få göra sånt. Då tittade han på mig med någon bekymrad min och började berätta om hur fruktansvärt hård den branschen är, hur ovanligt det är att man får göra sådant här och att få den typen av kontakt med något förlag över huvud taget var näst intill omöjlig. Och jag, med min dröm som så här något generat uttalad hade blivit ömtåligare och mer skör än någonsin, lämnade den där lektionen med huvudet mellan axlarna och de där orden "näst intill omöjligt" ringande i öronen.

Jag tänker att man kan inte vara så ömtålig om sin dröm, man SKA inte vara det, vad har man då för chans? Och så kan jag ju tänka, precis som jag tänker att jag ska vara världens bästa mamma varenda dag av livet och att jag ska vattna blommorna varje söndag och att jag ska bli mer ordningsam och lyhörd och bra på att ta kritik och alla tusen andra saker som är så lätta i teorin. För man ska ju KÄMPA, man ska ju INTE GE UPP och man ska ju vara TUFF och helst tro att ALLTING ÄR MÖJLIGT. Och allting är kanske möjligt. Och vi här, jag, har så oförskämt goda möjligheter för att göra i princip vad som helst möjligt. Och vet ni vad. Ibland tycker jag att det är en tung jävla sten på axlarna, det där. Alla möjligheterna.

Jag är inte säker på vart jag vill komma med det här mer än att jag tänker på det medan jag sitter och KÄMPAR med de här arbetsuppgifterna. Jag tänker att jag snart är 33 och att det där som min före detta svärmor sa en gång att hon "var säker på att jag kommer komma dit jag vill, det kommer kanske ta lite extra tid bara" kanske stämmer och att det ju i slutändan ligger hos mig och att de här arbetsproverna är ett litet myrsteg på vägen och att jag nu tar det, trots att jag gick ifrån den där lektionen med kanske alldeles för enkelt grusade drömmar och jag vill inte ens göra bokomslag länge, nu vill jag göra andra saker och trots att det "tar tid för mig". Det kom en annan dröm och den här gången har jag ändå vågat prata om den i ett försök att inte låta den bli en byrålådsdröm, så som jag är så bra på att förvandla dem till i vanliga fall.
Men mest av allt tänker jag, med viss ilska, att man ska vara varsam med andra människors drömmar. Det viktigaste kanske inte alltid behöver vara att de uppfylls, utan att de får leva.

Uppförsbacke.

Det har varit så hetsiga veckor på senaste att jag inte hunnit röra de där arbetsproverna jag håller på med. Nu är det lugnt igen och jag sitter med dem framför mig och det känns som att jag inte över huvud taget vet vad det är jag ska göra. Till det lyssnar jag på deprimerande och ganska illa framförd klassisk musik. Någon som har någon jobbpepp-låt att föreslå?

söndag 11 november 2012

Hej då stressigaste veckan ever.

Plötsligt händer det. Det som man aldrig trodde skulle hända igen; jag har varit ute på lokal och galej TVÅ KVÄLLAR I RAD. Inte sen mina glory days när jag fortfarande var 20någonting har vi väl sett detta. I fredags spelade Satan Takes a Holiday på Debaser; Satan som är Freds band; Fred som vi för övrigt känner från video(b)loggen från vårens Italienresa som ni kanske minns. Det var en spelning hufvudstadsborna fått vänta mer än lovligt länge på och det var tokigt bra. Kvällens överraskning satt dessutom som en jävligt välplacerad smäck (det saknas några sekunder i början av klippet eftersom det tog ett ögonblick för publiken att inse vad som höll på att hända och ytterligare ett ögonblick för folk att få upp inspelningsapparatur för att föreviga detta episka):



På senaste har A dessutom (parallellt med tenta, hatten av!) planerat och styrt upp sin systers 30-årsskiva som gick av stapeln på lördagskvällen med liveband, tal, quiz, storkok och allt som hör en redig skiva till. Det blev himla lyckat och födelsedagsbarnet verkade glad och nöjd och dagen efter fick vi barnfri sovmorgon vilket inte heller hänt sen tidernas begynnelse eller så.
Så nu ska jag gå ut med soporna och tvätta några maskiner kläder för att återställa balansen igen.

 Del av quiz-pris.

fredag 9 november 2012

Då och nu.

Som direkt litterär kontrast låg den här överst i högen med högintensiva färgexploderande seriealbum anno 2tusennågonting.

På försättsbladet har min pappa skrivit sina initialer. Av handstilen att döma kan jag väl gissa att detta skrevs under sent 30-tal kanske.

Perspektivet i att när min pappa var stor nog att skriva sina initialer och läsa själv så visste han förmodligen också utan en sekunds tvekan vad "fållbänken" var för något.

Perspektivet i att min egen sons idol är Blixten McQueen och att han helst dansar till Gangnam style.

Hoppsan hejsan ojsan.

Note to self: Öppna dina flyttlådor innan du i hemlighet börjar anklaga dina vänner för att undanhålla dig saker de lånat. Jag vet inte hur många människor jag varit på ang de här seriealbumen. 
Så. Töm ditt förråd, gå igenom och be om ursäkt. Ursäkta.


Note to self #2: Skaffa. Mer. Förvaring. Människa.

söndag 4 november 2012

Ijuförsig inte 333 stycken. Än...

Det där med att Joakim Pirinen gör en utställning med pärlplattor. Det har vi haft hemma länge.


söndag 28 oktober 2012

Min.

Hur det känns att Knappens nya favoritlåt är Gangnam style? Jo, tack, sådär. Men det hela vägs upp av att han börjat dansa. Han hävdade länge att han inte kunde men verkar ha kommit förbi det och skakar rumpa som om han aldrig gjort annat. Kanske det finaste som finns.

lördag 27 oktober 2012

Liten men tuff men liten.

Så kom det då. Första besöket på Astrid Lindgrens barnakut. Knappen snubblade över dammsugarsladden under eftermiddagen, gjorde en praktvurpa och landade på axeln. Han har en fraktur i nyckelbenet men man gör ingenting åt det utan låter det läka ihop av sig själv på en sisådär 3 veckor. Men vilken hjälte han var hos doktorn. Lät sig kläs av trots ont och lät doktorn klämma ganska hårt över axeln trots att det syntes lång väg hur han spände sig i hela kroppen och kämpade för att inte slita sig loss. Sen fick vi åka hem och när vi skulle sova var han lite orolig, satt i mitt knä och kved tillslut med nappen i munnen "lägg ner mig försiktigt" och då gick jag sönder lite inuti.
Vår lilla skrutt.

Jobblogg.

Insåg häromdagen att jag uppnått ett av mina privata små mål på jobbet. Jag har ansvaret för engelsk pocket där och jag gör allt jag kan för att vårda min lilla avdelning med kärlek. En kund hade kommit in i veckan och talat om för min kollega att han uppskattade alla de rekommendationslappar jag satt upp där och att det hade visat sig att jag, av lapparna att döma, har så "bra smak" så han hade helt sonika sagt till sin fru att när det är dags att köpa julklappar så kan hon bara gå hit och köpa i princip vad som helst som Sofia har satt lapp på så kommer han att vara en mycket glad person efter det! Jag blev alldeles varm i hjärtetrakten och går nu omkring och funderar på vad mer jag kan skriva om och om det inte skulle vara fint att smyga upp en liten hälsning till honom, kanske: "Hej du, engelsmannen med julklappsjagande fru, läs den här!"
 

onsdag 24 oktober 2012

Bokblogg.

Läste precis hos Josefine att hon beställt The Twelve och insåg att det måste ju jag också göra omedelbums. Precis som Josefine är fantasy/sci fi-genren inget jag vanligen gillar så där men The Passage knockade mig och nu har jag sålt den svenska översättningen i pocket så mycket på jobbet att den åkt upp på vår topp 10-lista, vilket i princip ALDRIG händer (om det inte är ungdomsböcker, hej Twilight och Cirkeln) om det inte är skön- eller facklitteratur. Mkt nöjd. Och tack, Josefine, höll ju på att glömma!

Har också läst ut Melina Marchettas Jellicoe Road nu. Och jag tyckte så himla mycket om den. Den var som en sagodröm som var ömsom hjärtskärande vacker och ömsom hjärtskärande smärtsam. Vid ett par tillfällen hade jag lite svårt att hålla isär allt folk, vem som hörde ihop med vem och så men det redde ut sig tillslut. Och jag fick gråta en skvätt på slutet och det är alltid ett gott tecken. Så, Josefine, tryck på köp-knappen! Och Linn, I'm dying to know varför du inte gillade den?!

tisdag 23 oktober 2012

Det har det inte.

Obs att jag även bloggat mer idag än jag gjort på en hel vecka och att det absolut inte har någonting med mig och den antagna utmaningen att göra. Nähä.

Utmaningen.

Det här med utmaningar. Det ska man ju tycka om och utvecklas av. Jag blir mest trött och tänker att utmaningar, det är sånt man säger att man "gillar" i sitt personliga brev när man söker jobb. Men så håller jag ju på med de häringa arbetsproverna och insåg ganska snart att jag, plums, är på lite djupt vatten. Så jag har bestämt mig för att bli vän med utmaningen. Inte spontant tänka "nä, det där kan inte jag" (som ju är det jag egentligen menar när jag säger att jag blir "trött") utan ehm... något annat.
Och jag tänker att jag säger det här, på bloggen, på att jag inte glömmer bort det så fort det börjar blåsa lite.
Plus. Bildbevis på att jag och utmaningen faktiskt försöker komma överens.


Grinmusik i verkstan.

Jag och Dinon lyssnar på musik. Få musikgenrer kan få mig att grina så som postrock. Så nu grinar vi lite.
Jakob, "Malachite". Lyssna här med crappy ljud eller sök på spotify (inga länkar, jag är kanske den enda personen på den här sidan ekvatorn som inte har spotify). (Och ja, jag har lagt upp den här förut och kommer att fortsätta med det tills alla förstår hur episkt bra det här är.)

Here we go again.

När jag var ute nyss var träden alldeles gula alt helt avlövade, det var molnigt, kallt och dödstyst förutom en kråka som satt i en gran och kraxade. Man bara get over it, dude. Vi vet.

Sitter hemma och gör arbetsprover. Därav dinosaurien. Nu ska jag försöka rita honom när han motvilligt rasar ner i min mun. En helt vanlig dag med andra ord.



torsdag 18 oktober 2012

Teensen och jag.

I närheten av mitt jobb ligger flera gymnasieskolor och det händer ganska ofta att elever därifrån kommer till oss på raster och eftermiddagar. Det finns några kategorier som dessa elever allt som oftast faller in under. (Så klart inte alla och ja, jag generaliserar en del nu men jag upphör inte heller att förvånas över hur många som bekräftar den slentrianmässiga bild tant Sofia har av tuggummituggande tonåringar.)
- De gulliga och trevliga som pratar med vänlig ton och normal samtalsvolym.
- De som kommer två och två, väljer bok ur ungdomshyllan och sen lägger sig på småbarnens jättestora gosedjurstiger på barnavdelningen och läser i 1,5 timmar innan de ställer tillbaka böckerna och går.
- De som driver runt i gäng där det påfallande ofta är just en som läst en del, oftast fruktansvärda barndomsskildringar, som hon (nästan uteslutande "hon") plockar ur hyllan en efter en och utropar så att hela butiken hör "Asså, den här är så jävla nice!" och sen håller i den och klappar på omslaget. Ungefär på samma vis som 2, 3-åringarna mest verkar intresserade av att köpa de böcker de redan har hemma.
- De tysta.
- De som köper pappersvaror och pillar förstrött på precis allt som står på kassadisken medan de betalar.

Igår hade jag tre tjejer ur den sista kategorin där. På kassadisken står också ett mindre berg av "Femtio nyanser av honom" som genast fick deras fulla uppmärksamhet. Sen händer det här:
Tjej1: Men asså "Femtio nyanser av HONOM!" Varför heter den så? Grey heter han ju! Eller vadå, heter han Grå i den här eller?!
(Alla tre läser med huvudena ihop på baksidan för att kolla namnet.)
Tjej2: Min mamma håller på att läsa den där.
T1: Eeuw!
T2: Ahmen eller hur. Man ba jag vill liksom inte veta att du läser den där!
Tjej3: Men vadå, vad handlar den om då?
T2: Nä men det är såhär en tjej som träffar en snubbe och så har de en massa sex och såhära.
T3: Okej?
Och nu händer det:
T2: And he LIKE SPANKS HER and she's like BLEEDING and stuff.
T1: I know and I'm like MOM, stop reading that!
T2: (nonchalant) Men asså det är inget asstört eller så... BUT HE LIKE SPANKS HER!
Sen går dem.

Jag antar här att de förmodligen går på någon typ av internationellt program eftersom det ändå lät relativt naturligt för dem att ta till engelska. Men så slog det mig. Varför? Det kan väl aldrig ha varit...? Nä, inte trodde de väl...? Ni vet, så där man gör med småbarn: "Tycker du att han ska få icecream efter maten?".
Näe... eller? SÅ gammal ser jag väl ändå inte ut att vara?

"Miss Peregrine's home for peculiar children" av Ransom Riggs.

Och medan vi väntar med stor spänning (jodå) på recensionen av "Jellico Road" kan jag passa på att tipsa om en annan himla bra ungdomsbok. "Miss Peregrine's home for peculiar children" av Ransom Riggs.


16-åriga Jacob har alltid älskat sin överlevare till farfar högt. Hans livshistorier om krig, äventyr och spänning har tagit stor plats och varit en ömsint mötespunkt för de två generationerna. Berättelserna från det barnhem där farfar växte upp ligger dock varmast om hjärtat. På en enskild ö utanför Wales låg Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, barn med krafter utöver det vanliga, barn som kunde sväva, vara osynliga, läsa tankar. Ju äldre Jacob blir desto mer börjar han dock tvivla på sanningshalten i dessa fantastiska historier men när farfar plötsligt dör och lämnar ett märkligt meddelande efter sig börjar Jacobs resa, som ska ta honom både bakåt, framåt och inåt.

Ransom Riggs är fascinerad av gamla, märkliga fotografier och har byggt både den här och den nyutkomna boken "Talking pictures" kring just den typen av nötta, förkastade bilder som man bara hittar i skrothandlares mest dammiga hörn. Det är skrattretande, konstiga, oförklarliga och ofta obehagliga bilder och i "Miss Peregrine's..." så fungerar de nästan som ett perfekt soundtrack till historien. De bygger, illustrerar, förankrar och fyller i och kvar blir en otroligt levande och spännande och ibland ganska läskig saga.

Under ett par sidor där jag trodde att jag hade klurat ut boken men insåg att jag hade fel så blev jag ett ögonblick besviken. Men förstod snart att det var en ganska fantasilös och alltför jordnära, ospektakulär besvikelse. Jag kom på mig själv med att vara en trist typ som inte trodde på fantastik i världen. Det ska jag lägga av med nu. För man vet faktiskt inte.

Citatet "Who knows what (evil) lurks in the heart of men" snurrar i min skalle. (Kråkan, vart kommer det ifrån?!) Nu kanske det inte är så mycket evil som lurks i människohjärtat just här, men iallafall, jag återkommer till det; man vet faktiskt inte. Och nu kommer ett citat till (men alltså, ursäkta om jag spårar lite nu, kan inte hjälpas) och börjar snurra, som skrevs lite på sniskan i mitt kollegieblock av min kompis Johan under någon astråkig lektion på gymnasiet: "Science is cold damn murder of magic". Någon hårt kan tyckas nu men det är min kontenta. Att tro på lite magi i världen.


Jo, och på temat måste jag än en gång rekommendera Black and wtf. Briljant.

tisdag 16 oktober 2012

Ses på andra sidan.

Jag hade tänkt att blogga lite idag. Kanske berätta något fyndigt eller så. Men så köpte jag en bok på jobbet och eh, tyvärr. Jag kan tyvärr inte tänka på annat just nu.


torsdag 11 oktober 2012

Sova här och sova där.

Imorgon faller vi till föga. Det blir ny säng till Knappen. Eller "Knappen" kanske vi ska säga. Han sover oftast ungefär halva natten i den juniorsäng han har nu och halva i vår. Tyvärr verkar han, av hans kroppsspråk att döma, inte vara så intresserad av att vi också ska vara där. Så "Knappens" nya säng blir kanske i första hand en tillflyktsort för den av Knappens nattliga kampsportsövningar drabbade föräldern. Så, from now on, sover vi kanske inte alltid tillsammans men åtminstone gott.

onsdag 10 oktober 2012

"A monster calls" av Patrick Ness.

Siobhan Dowd var en ungdomsförfattare som helt gått mig förbi. Under sin levnadstid släppte hon två ungdomsromaner, ytterligare två gavs ut postumt efter att hon gått bort i bröstcancer endast 47 år gammal. Material till en femte lämnade hon dock efter sig, ett synopsis, karaktärskisser och en början. Patrick Ness fick uppdraget att slutföra det Siobhan påbörjat, "A monster calls".


Conor har, ända sedan hans mamma påbörjade sin cellgiftsbehandling, förförljts av en mardröm full av skräck, mörker och kalla vindar. En natt när han vaknar upp kallsvettig i sängen står ett monster utanför fönstret. Ett ursinnigt, uråldrigt monster som vill Conor något, vill ha någonting av honom, kanske det värsta av allt; den innersta sanningen.

Det är en berättelse om kärlek och rädsla, utsatthet, ensamhet, sorg men också hopp. Jag snubblade av en slump över den här boken, som man ofta gör med de allra bästa. Jag ska inte säga så mycket mer om den än att ni bör läsa den. Finns i pocket men läs ännu hellre den illustrerade utgåvan (för en spottstyver här tex) där illustratören och konstnärens Jim Kays svarta, taggiga bilder kryper och slingrar sig kring texten som den perfekta inramningen till monstret och Conors relation.

Patrick Ness och Siobhan Dowd träffades aldrig men kärleken till hennes tidigare verk och den stora omsorg han känt kring det arv han ombetts att föra vidare lyser genom hela texten. Redan vid förordet är jag kär i den. "Here's what Siobhan and I came up with. So go. Run with it.
Make trouble."

Dress code.

Det slog mig idag att vi en gång hade dress code på jobbet. Det har vi inte längre, tack och lov för det. När ska man annars sporta fina klänningar? På den där festen som verkar gå av stapeln mer och mer sällan?
 Väl hemma råder mer utav en dress soft code.
Japp. Det var det.

tisdag 9 oktober 2012

På jobbet bara.

Bokdag på jobbet, mumma. En himla massa förlag med en himla massa författare som presenterade höstens böcker. Idag har jag grinat till Jonas Gardell, skrattat så jag var tvungen att torka tårarna med hela handflatan med Glada Hudik-grundaren Pär Johansson, blivit varm i hjärtat av Ulf Stark, velat ta med mig Pija Lindenbaum hem, suttit mållös inför Jan Guillou, varit bestört inför Johan Hedenberg och ska nu genast läsa hans bok "Lill-Tarzan å jag". Hade ca 20 kilo böcker med mig hem. Nu är jag trött och yr av att ha suttit still i en biofåtölj i 7 timmar men glad och pepp inför bokhösten!

fredag 5 oktober 2012

Hemma bäst.

För ett tag sen var jag ensam hemma på kvällen och det har ju blitt höst och allt och de där stora fina fönstrena i vardagsrummet förvandlades framåt kvällskvisten till stora, hungriga, svarta hål och de där gardinerna som vi pratat om men som inte riktigt behövts fullkomligt skrek efter att komma på plats. Jag satt i soffan och utvecklade vartefter timmarna gick magiskt ett par skräckslagna ögon i nacken. Jag älskar precis allt med att bo här, till och med mörkret bara jag slipper vara ensam just då. 
Men eftersom jag jobbat en himla massa har det bara blivit en fåll här och en gardinstångsskruv där så idag tog jag hela dagen till att styra upp det hela, så att jag när nöden kräver kan stänga in mig i värmen, ljuset och tryggheten.
Nu syns ju inte gardinerna på bilden men iallafall. De stora fönstrena och de nya kuddöverdragen är med.



Hemtex har sjösatt ett handarbetssortiment, till min lycka. Allt handarbete som känns modernt, fint och kan införskaffas utan att ta sig till specialbutik är till godo för folket, tror jag. Själv håller jag på att brodera den här fina till soffan:


Och så har jag fått upp min bästa souvenir från förra helgens Finlands-resa i köket. Älskar Katoko, de har så himla fina grejer och jag länkar trots att det verkar svårt att navigera på sidan om man inte händelsevis råkar kunna finska.


Det tar ett tag att bo in sig, men långsamt närmar vi oss...

Finland.

Jag, mamma och Knappen var i Finland förrförra helgen. Badade bollhav på finlandsbåten, hostade i folks mat, hälsade på släkt, fikade kanske tretusen gånger och sånt. Min mormor bor på ett hem där man kan vara ganska gammal och snurrig utan att det gör något, så vi bodde i hennes gamla lägenhet som fortfarande finns kvar. Där såg det ut som det alltid har gjort och ändå inte. Som jag antar att det gör när gamla flyttar hemifrån.
 





De här var tydligen, efter mycket kämpande från Knappens sida, "för små!".


Borta bra men hemma bäst. Det var det hela.