fredag 30 september 2011

Slut på dag.

Jag skulle ju blogga mig genom matchen twitter-style men min 3G funkade inte så jag är ledsen men ni missade den. Sen skulle jag försöka i efterhand när vi kommit hem men jag blir så sjösjuk av hotellkorridoren att jag måste sova nu. På riktigt, jag blir sjösjuk av hotellet. God natt, Göteborg. Jag gillar dig.

1 timme kvar till puck. (säger man så?)

Övar mina supportermoves, tränar upp rösten: Lets go Rangers!


- Posted using BlogPress from my iPhone

En grej med jobbet bara.

Var på en sån här bokhandelskväll igår på Nalen. Middag i tjusiga stora salen och en massa förlag som presenterade höstens utgivning. Jag ville ta en massa bilder på det vackra taket, den roliga och varma Majgull Axelsson, min chef som blev kär i en kulturfarbror i vanlig ordning, Guillous fru som var en kopia av honom själv, charmiga Susanna Alakoski och en annan som absolut borde ha tackat nej; en av butikscheferna sammanfattade "vissa författare borde förbjudas att prata om sina egna böcker". Men det kändes fånigt att dra upp telefonen där. Vi skulle ju trots allt vara professionella bokhandlare, inte storögda fans.
Gratisglupska fans blev vi iallafall när godisbordet plockades fram och vi fick fylla påsar med läsexemplar av tex de här:

Fint som snus är det ibland (ofta. för det mesta). I boklådan.

torsdag 29 september 2011

Så himla fint.

Jag tänkte att jag skulle lägga upp en bild på när jag ler stort och fint för att riktigt visa er hur glad jag blev över alla Göteborgstips ni kom med. Men eftersom jag är den enda i den här familjen som använder kamera så fanns det inga sådana, trots tusentals bilder i arkivet. Alla bilder på mig har jag tagit själv och ser således så klart "svår" eller "tuff" ut. Till exempel så här, när jag helt vanligt ligger och pöser över en sängkant.

Eller den här, när jag gör något slags dangerous face.

Det är inga glada miner det. Men det jag vill säga är att även om vår Göteborgsresa blir så snabb att vi knappt hinner äta varmkorv på macken så är ni så himla grymma som tagit er tid att lämna ett tips eller två eller fem! Tack snälla, ni är bäst!

onsdag 28 september 2011

USA har typ dött eller nåt.

Idag på P4 Extra pratade Lotta Bromé och Skavlan om att alla minns vad de höll på med när de nåddes av beskedet att Michael Jackson dött. Skavlan satt i sin fjällstuga och förvandlade genast sin 15-åriga dotter till ett Jackson-fan.
Jag har ingen jefla aning om vad jag gjorde. Men jag minns att jag tänkte att det var en stjärna som slocknade långt efter att den föll.

Däremot minns jag vad jag gjorde den 11 september 2001. Jag, Kråkan och min barndomskompis Helene höll på att måla om mitt sovrum i min första egna lägenhet. När jag skulle flytta in där anlitade min pappa en målargubbe vi bodde granne med på landet att göra jobbet. Jag var 18, gillade murriga saker och ville ha mörkblått i sovrummet. Målargubben, som hade ett halvt liv i branschen bakom sig och därför automatiskt visste bäst sa: Det blir för mörkt, du måste ha ljusare.
- Nej, sa jag. Jag vill ha mörkblått.
- Det blir för mörkt, sa målargubben.
- So be it. Mörkblått, tack.

Två veckor senare var det inflytt och förväntansfull klev jag in i... mitt nya babyblå sovrum. Jag hatade den där färgen med sådan intensitet att när vi två år senare, den 11 september 2001, skulle måla om och hade vänt upp och ner på rummet satt jag på en pall med militärgrön sjal om håret och mådde illa.
Färgen tog hur som helst slut och när jag klev in på byggvaruhuset haffades jag direkt av en personalperson som frågade om jag lyssnat på radio på vägen dit:
- USA har typ dött eller nåt!
Jag släpade färgen till bilen, slog på radion och körde tillbaka in till stan medans hakan dinglade farligt nära golvet och väl hemma dumpade jag färgen i hallen, gick raka vägen och satte på tvn där vi sen fastnade i flera timmar framför torn som föll torn som föll torn som föll. Helene somnade och jag och Kråkan glodde på varandra och kippade med munnarna.

Så var det.
Så sorry, Michael. Jag minns hur jag flög genom lägenheten för att trycka på videons rec-knapp när Black or white kom på MTV i mina unga tonår, men jag minns inte när du dog. Och vet du vad, det förra är faktiskt bättre. För du är borta men det finns andra knappar nu att trycka på. Och en av dem är den här:

tisdag 27 september 2011

Fortsätter att kapa saker på fejjan.

Mina bästa stunder.

När jag petar mig i ögat med en banan. Det ögonblicket.

måndag 26 september 2011

Åka/drömma/längta/leka/köpa tåg.

Tänkte jag skulle kolla upp vad det kostar att åka tåg till Göteborg. För att det sparar tid och för att jag när en konstant längtan efter tåg. Gå genom vagnarna, köpa kaffe, ha sin plats, läsa bok, vara i resevakum och knappt kunna greppa att alla de människor och hus, åkrar, skogar och städer man passerar faktiskt innehåller liv som pågår just nu, lunkar på i vardagen helt ovetande om att det sitter någon på ett tåg och tänker på just dem, fast hon inte vet vilka dem är eller hur dem ser ut eller om blommorna fortfarande står sig i deras fönster.

Ja. De blir väldigt stora, tankarna, när jag tänker på tåg.
Men allvarligt. Fyratusenkronor?
Sj. Vet du hur många såna här tåg jag skulle kunna få för det?

Inte jag heller. Men det är skitmånga.

Göteborgarna har ordet!

När jag var 17 skulle jag följa med min dåvarande pojkvän och hans syster med sambo till Göteborg på deras årliga Lisebergsbesök. Vi skulle åka bil ner, tälta en natt, gå på tivoli och åka hem igen. Jag hade svårt för den där systern. Hon hade ett sätt att konstant påminna oss om att hon var syster till mitt ex, på ett nästan desperat sätt, gärna med klappar och kramar så till den grad att hon snarare verkade livrädd att de helt plötsligt skulle sluta vara syskon. Men jag svalde min motvilja och tackade ja till att följa med. Och sånt brukar ju gå... sådär. Innan vi ens hunnit ur Stockholms södra förorter hade jag utvecklat århundradets åksjuka som satt som en kil mellan ögonen genom alla de 36 timmarna vi var borta. Göteborg försvann i en dimma av ångest och hemlängtan.
Men nu ska Gbg få en ny, om än kortvarig, chans. På fredag åker jag och A ner för att se New York Rangers träningsmatch mot Frölunda. Att se Rangers live är en av A's stora drömmar och då räcker såklart inte premiären på globen nästa vecka så träningsmatch it is. Jag kommer att vara den mest okunniga entusiasten på hela arenan men Henke är tuff och jag är glad så det ska nog gå bra. Men vi har en kväll och en förmiddag att fördriva. Så hjälp oss nu; var ska vi äta, var ska vi fika, vart måste vi gå, var ska vi bo?!

söndag 25 september 2011

Köpa in köpa ut.

Idag ska jag köpa saker.
Den här kjolen tex.
Och "Winter's bone" av Daniel Woodrell
och "The hunger games" av Suzanne Collins.
Jag frossar i höst och blir köpgalen. Men vad ska jag göra, jag har ju väntat på det här hela året. Är det någon gång Äpplet skulle riskera att trilla dit på modebloggande så är det nu. Men det blir inget med det. Jag har ju projekt ingen-tv-(nästan) och ska läsa massa böcker och bli smart. (eftersom man inte kan vara modeintresserad och smart samtidigt, har jag hört.)

oktober 2010.

lördag 24 september 2011

Dagens bild.

Hopp i tonårshyllan.

Boven i mitt drama är tv'n. Om den står på i början av kvällen så är det kört. Så eftersom jag slackar efter i min läsning så har jag sjösatt projekt ingen-tv-(nästan). Än så länge går det ganska bra. Har lyckats läsa ut Jenny Jägerfelds "Här ligger jag och blöder" äntligen och det var ett mycket bra initiativ. Tack Linn! Jag håller med dig om att den var en välkomponerad blandning av Sanne Näslings "Kapitulera omedelbart eller dö"s kvickhet och nattsvarta syrlighet och en något mer realistisk tonårsangst.
Hade tänkt läsa Martin Jerns "Affektion" men 20 sidor in känner jag att det får räcka med trasiga tonåringar ett tag.
Apropå Jern. När jag var 14 fick jag en dikt publicerad på Idag-sidan i DN. Samma dag publicerades också en dikt av en Martin Jern. I sin korta presentation skrev han att han var ung, ville göra film, skriva böcker, göra skillnad, med sådan övertygelse och framtidstro att jag klippte ut det hela och satte upp det på min anslagstavla där det satt i flera år sen. Då och då gled jag med blicken över klippet och undrade om han hade fått göra allt det där som han med sådan självklarhet väntade sig av livet.
2004 hade filmen "Fjorton suger" premiär och då dök hans namn upp igen. Jag kände igen det på ett ögonblick och någonting varmt gick genom kroppen. Han fick göra sin film. Ett par år senare började jag jobba i bokhandeln och där stod den: "Så värt" av Martin Jern. Han fick skriva sin bok.
Två böcker har det blivit, flera filmer både som regissör, producent med eget bolag och manusförfattare. Jag har inte sett en enda och nu lägger jag alltså ifrån mig "Affektion" oläst så länge men den där svartvita bilden på en tonårig Martin Jern full av tillförsikt, urklippt ur en DN på ett flickrum i början av 90-talet, den kommer jag säkert alltid ha kvar. Som ett litet välbehövligt bevis på att allt är möjligt. Bara man vill och vågar.

fredag 23 september 2011

I-landsproblem 2.0

Jag ligger vaken på nätterna och tänker att det som håller en vaken om nätterna tål att tänkas på. För vissa är det livsavgörande beslut. För andra ångest. För mig fasadfärg. Och det måste väl vara okej, eller?
Jag och A har precis avslutat en diskussion om den beslutsångest de oändliga möjligheterna föder. Startgropen är grävd, husleverantören borrar ner tårna i gruset, snickarna vässar sin teknik. Och jag får stora fasadfärgsskälvan.
A är förstående och pedagogisk och låter mig älta ett tag innan han slår ut med handen mot lägenheten och säger att så där och så där hade inte vi gjort kanske men det är ju skitfint och vi vill ju bo här ändå! Ingenting är hela världen.
Men det är lite svårt med perspektivet ibland när det alltid finns ett papper man glömt att skriva på, ett telefonsamtal någon förväntar sig, när man är på-väg-in-i-trotsåldern-föräldertrött, bilen skulle varit på service för månader sedan, huset ska tömmas och armarna är tunga som bly och barn svälter i världen. Då blir det lite så här. Uppochner och ändå mitt i.

K G.

Hittade på fejjan. Var tvungen att sno den.

torsdag 22 september 2011

A recenserar mina val.

A hatar grapefrukt. Så häromdagen när jag köpt grapefruktjuice påminde jag honom om att den stod i kylen så att han inte skulle ta fel till frukosten. Det gick bra till en början. Så igår kväll drog han tankspritt till sig mitt glas från bordet och svepte en klunk. Skådespelet, folket, skådespelet. Hela ansiktet förvreds på en tiondels sekund, han viftade med armarna, grimaserade och begravde ansiktet i händerna, väste mellan fingrarna:
- Arrgh! Vem dricker det där?!
- Jag. Det är gott!
Han knep ihop ögonen och knycklade samman hela ansiktet.
- Vilken sorts människa gillar det där?!
Så lyfte han bort händerna, öppnade kisande två rödsprängda ögon och kved:
- Jag vill gråta.
- Näe, inte gråta. Gott!

Imorse väckte jag honom, vi pratade en stund men det var inte förrän han kom ut ur duschen som han var vaken nog att lägga märke till min senaste höstshopping.
- Vilken horribel skjorta du har på dig!
- Ja! Ful, va? Jag gillar den!
- Den ser ut som en... spya.
- Ja, en spya av polohästar!
Han drog handduken om midjan.
- Först juicen och sen den där skjortan. Det är någon på huvudkontoret som inte vill vara med längre.

Kan hända. Jag tänker hur som helst gå all in på hösten!



Kompis.

Idag fick Knappen sin allra första docka. Det stod på förpackningen att hon hette Saga men när vi frågade honom vad dockan heter kom svaret blixtsnabbt.
"Tioelva".

Förlåt men va fan.

Bytte precis min fejjanprofilbild till en iphonefotoappbild. Känner mig som om jag sålt min själ till djävulen. *anal*

onsdag 21 september 2011

Nytt på jobbet.

Dagens snackis på jobbet: Pocketförlagets lansering av sitt nya, lilla pocketformat Excess (alltså xs, som i extra small. Något överarbetad ordvurpa?). 12x8 cm, läses på tvären. På Excess hemsida jämför de storleken med en iphone, lagom till bakfickan.
Trådbunden rygg, hårda pärmar.
Det tar emot i mitt bokhandelshjärta att gnälla över något som ändå, trots allt, är ett slag för den fysiska boken, ett försök till facelift nog att konkurera med läsplattor och andra platseffektiva läslösningar. Jag vill inte vara trött bakåtsträvande skeptiker. Så jag ska inte gå loss, varken på målgrupp (förlaget satsar på att det ska bli "den givna presenten"), titelval, produktnamn eller pris. Diplomatiskt utbrister jag istället Det ska bli spännande att se hur det går!

Förklara, tack. Orkar inte titta på introfilmer och leta själv.

Okej. Eftersom jag är en lugn och harmonisk människa som absolut inte får irritationseksem av sociala medier och som inte har en hel etikett på sin blogg som heter Facebookrage för att hon titt som tätt måste ventilera den förtvivlan inför mänskligheten hon känner av dito (och absolut inte ironiserar över det) så har jag skaffat (fått?) Google+. Och eh, jag fattar inte?

måndag 19 september 2011

Blocket-rage.

Allvarligt. Vad är det med blocket-människor som inte dyker upp/hör av sig?!
Om jag bestämt träff med en kompis och sen ångrar mig, skulle jag då skita i att höra av mig och när kompisen ringer på utsatt tid slött säga "Äh, jag kommer inte"? Nej, det skulle jag inte.
Varför är det okej att göra så mot folk man inte känner?!
Idioter. Ni förtjänar inte Knappens gamla skötbord iallafall.

söndag 18 september 2011

På tv4 Film.

Alltså, förutom att han blir lack på henne för att hon inte vill ligga och att han kan känna bebisen sparka innan hon ens har minsta bula så... Nostalgisk skämskudde fram.

En slö söndag.





Plötsligt står han i luckan på klätterställningen, lutar sig ut och frågar ropande "Köpa?!". Nu kommer dem, låtsaslekarna från dagis. Jag får köpa sten-glass och pinn-spagetti som han under andakt plockar från marken men konceptet pengar är fortfarande luddigt när han i nästa andetag frågar "Köpa pengar?". Men vi utbyter varor och hälsar artigt när affärerna är avslutade. Jag ska gå därifrån, det är viktigt, för att sekunden efter höra den med volym skallande frågan "Köpa?!" igen. När vi kommer hem dricker han "kaffe" ur kopp med fat och bjuder genom att skjuta porslinet över bordet.

Farmor kommer på långväga besök från skogen.
- Famo komma bi?
- Ja, farmor kommer med sin bil.

Det går så fort nu. Trots att det bara är en helt vanlig söndag.

Varför ordnar vi aldrig såna här saker?

De här står på byrån vid sängen. En har stannat och två går fel. Vet ni hur lång tid det tar, när man vaknar med gröt i huvudet i ottan, att räkna ut hur mycket klockan egentligen är? Jättelång tid. Jag borde kolla upp vilken tid solen går upp nu för tiden. Det skulle vara en effektivare tidsmarkör.

Fin kväll.

I fredags var jag på födelsedagskalas hos min vän David (aka Monty och fotografen bakom den här bloggen) och hans fina Linda. För första gången var jag på det vinnande laget i det obligatoriska musikquizet. Det bästa med quizet är, förutom att det är världens bästa isbrytare med dem man inte känner, Davids förbehållslösa njutning när han får sjösätta det. Det lyser om honom medan han spelar sina låtar och avslöjar den ena omöjliga frågan efter den andra och hans extremt breda kunskap och passion för musik smittar av sig som färggrann konfetti. Vi åt prinsesstårta, fick reda på att ålen är ett av världens äldsta djur (men inte en dinosaurie, som jag gärna ville få det till), pratade cancer och journalistik, barn och boknörderi. Dessutom vann mitt quizlag gnuggistatueringar och ära.
Det var så länge sen jag var på fest och trots att dagen ätits upp av mördande huvudvärk så blev det en sån där kväll när man går runt alldeles varm och tycker så himla mycket om sina kompisar och aldrig vill gå hem. Så var det.

fredag 16 september 2011

Att bli med rum.

Det är något med det där fönstret. Hur det förändras hela tiden. Varje gång jag kommer in i sovrummet lägger jag märke till det, hur ljuset faller, hur den omöjliga tapeten skiftar färg över dagen och den ännu omöjligare filten som tjänstgör som tillfällig gardin visar upp nya mönster mot ljuset som en rörlig diabild.
Jag bestämmer mig att låta rummet vara. Den stora garderoben med sina skjutdörrar, stolen som känns avig hur den än står, tapeten som kan förvandla det mest avskalade till ett sammelsurium. Det är fönstrets rum och tapetens. Trots att det gått en vecka så är fönstret fortfarande rummets enda ljuskälla och jag är säker på att trots att vi lyckas bo in oss i resten av lägenheten ganska fort så kommer sovrummet aldrig välkomna oss som annat än gäster.



Till den det berör.

Om det är något som är oklart med den skylt på dörren där det står "bara adresserad post, tack", då är du välkommen att ringa på så ska jag förklara närmre vad jag menar.

tisdag 13 september 2011

Det stora mötet.

Det är det här, precis just det här som är det finaste. När vi på väg hem stannar för att titta på en mask och han går ner på alla fyra för att verkligen se. Och när vi senare på kvällen ska läsa bok väljer han för första gången alldeles själv Maskboken mittemellan, pekar och säger "Mack!" och en till av världens alla pusselbitar har fallit på plats.

Ett hem i hjärtat.

I ett tafatt försök att inte förvirra Knappen har jag benämnt lägenheten som lägenheten under flyttperioden och begreppet hem har långsamt liksom ebbat ut till att inte riktigt vara någonstans. När vi åkt förbi huset har det varit ett skal vi har kommit till, Knappen har sprungit över de tomma golven och jag har inte haft hjärta att kalla det hem längre. Hur ska jag förklara att det hus som han ropat "Hemma!" så fort han sett inte riktigt är hemma just nu? Hur ska han kunna ta in att det där ordet som är så djupt sammanlänkat med den där platsen nu ska överföras på en helt annan plats?

Så det var inte utan ett sting i hjärtat som den här konversationen utspelade sig så fort vi kommit i bilen efter dagis:

- Åka hegeheken?
- Ja, nu ska vi åka till lägenheten.
- Inte åka hegeheken.
- Vill du inte åka till lägenheten?
- Nä.
- Vart vill du åka då?
- Åka hemma.

Kom igen nu, folket!

Storföretaget LG Electronics älskar drömmar. Därför har de instiftat ett Drömstipendium för att premiera folk som drömmer med en stipendiesumma på 25 000 kr. Det kan vara precis vad som helst. Jag drömmer om att skriva klart min diktsamling och ge ut den. Vad drömmer du om?

Min kompis från förr Maria är en envis och viljestark kvinna som på grund av sitt funktionshinder kämpat sig fram genom samhällets trösklar och fördomar. Men trots det har hon aldrig vikit ett uns från sin passion och sitt mål att arbeta inom teatern. En gång i tiden var det så vi lärde känna varandra, i Skeppsholmskyrkans skumma vrår under de årliga uppsättningarna av Andrew Lloyd Webbers musikal Jesus Christ Superstar. Det var back in the day när jag fortfarande lyckades lura i folk att jag kunde sjunga.

Senast kunde Maria ses i Teater De Vills uppsättning "Klara och Tiger på äventyr", en föreställning jag inte hunnit se men som Maria fick väldigt fina ord för. Men hon stannar inte, ne-hej då. Maria drömmer om att sätta upp en egen föreställning där hon kan få dela med sig av sitt liv och sina erfarenheter och har därför ansökt om ett Drömstipendie där hon beskriver sitt projekt så här: Föreställningen blir en berättelse om mod. Modet i att inse sina begränsningar och ändå strunta fullständigt i dem och bara satsa fullt ut. Det är en historia om att våga gå sin egen väg och att tro på sin dröm oavsett om andra påstår att den är ouppnåelig. Tro mig. Jag vet av erfarenhet att den inte är det!

Nu är det bara röstningen kvar. Ett litet klick här tar Maria ett steg närmare att få se sin dröm bli verklighet. Rösta du med!

Glad either way.

Då: Den totala lyckan i att ha en egen tvättmaskin i huset.
Nu: Den totala lyckan i att ha en full blown tvättstuga i föreningen.
Då: Okej, ska vi tvätta strumporna idag?
Nu: Ska vi tvätta hela skiten idag?

söndag 11 september 2011

Gud och "Den lille mannen och Gud".

Jag tror inte på Gud. En gång i tiden var jag en sån som lite svävande sa att jag "inte trodde på Gud, men trodde på någonting". Men inte längre. Jag kanske skulle kunna sträcka mig till att formulera det som att jag tror att världen har sätt att påminna oss om sin fantastik, så som frågan om slumpen, sammanträffanden eller mönster. Men förmågan att uppfatta den, som också är förutsättningen för det hela, ligger helt och hållet hos oss. Så den där känslan av att det var meningen att jag skulle gå hit/svänga dit/lyfta luren just då/prata om just det, den föds, lever och dör i människan, i mig.

Jag har pratat en del gudstro med min vän och kollega Kevin och det har varit spännande och nyttigt att tvingas formulera mig. Jag kanske inte alltid har gjort det bra, eller ens förståeligt eller konsekvent men det har varit bra prat. Min starkaste misstro inför en Gud/gudar är den dömande sidan av religion. Om det finns en gud har jag svårt att se att varje enskild människas synd skulle intressera henne/honom. Att vi ska ångra och sona i den gudens namn. Om det finns en Gud så tror jag att den enda önskan den guden skulle ha för mänskligheten (i alla dess faser) är att vi skulle, precis som min fina vän Edvard saPeders minnesstund, alltid välja kärlek före rädsla. Och det hoppas jag kunna göra även utan en gudstro.

Så. Med det sagt. Jag fick en barnbok på jobbet: "Den lille mannen och Gud" av Kitty Crowther, förra årets Alma-pristagare.
Den handlar om en liten man som en dag träffar Gud i skogen. "Gud själv?" utbrister den lille mannen varpå Gud förklarar att han bara är en av alla de gudar som finns, och det finns många, kanske fler än stjärnorna på himlen.

Gud kan förvandla sig till vad som helst, en hjort, en cowboy, till och med den lille mannens pappa och innanför förvandlingens konturer skymtar den rosa siluetten av Gud.

Gud följer med den lille mannen hem och blir bjuden på omelett som han aldrig ätit förut.

Sedan går de ut i skogen igen, pratar, badar, promenerar. Gud går på vattnet, men bara för att han inte kan simma och när den lille mannen klättrar i träd svävar gud, eftersom han är för klumpig bland grenarna. Det är en mänsklig gud, med brister och svagheter.

Sedan måste Gud hem till sin fru som väntar. Och de säger hej då, Gud och den lille mannen som heter Teo, som betyder Gud.

Teo går hem, lyckligt skimrande. Gud kommer hem till sin Gudinna som är sugen på omelett och ett bad i sjön (Mitt enda frågetecken. Ljög Gud för den lille mannen ang. omeletten?). Gud funderar på att lära sig klättra i träd.

Om det finns en Gud kanske han skulle kunna vara som Crowthers Gud. Mänsklig, nyfiken, varm, villig att lära och erkänna sina fel och brister.
Rent estetiskt älskar jag den. Crowthers teckningar är känslosamma med sin blyerts och sina färgpennor. Det svarta, de mjuka jordfärgerna i kontrast till det klart neonorangea som omringar gudsgestalten men också sipprar över i blommor, träd och stenar och bekräftar den outtalade andemeningen att hennes gud finns i allt. Jag fastnar i bilderna, låter blicken glida längs enskilda penndrag, fascineras av detaljrikedomen.
Så. Det är en barnbok, skulle jag läsa den för Knappen?
Om han en dag finner en gud får han göra det på sitt eget vis. Det bästa jag kan hoppas på är att det i så fall är en lika kärleksfull och allomfattande gud som Kitty Crowthers. Men av mig kommer han inte att få någon gud. Den frågan är alldeles för stor för att låta en vackert illustrerad barnbok slinka igenom.

Långsamt, långsamt kommer vi i ordning.


fredag 9 september 2011

Nu blir det lista

som jag snott av Limpy som jag hittade via Linn.

Vad är den äckligaste mat du vet?

Svamp. Ett trauma från lågstadiet som involverar champignonsoppa och en spya.

Nämn fem grejer du är nöjd med som du gjort i jobbet (hela livet).
Att jag lyckades landa jobbet i bokhandeln.
Att jag pratade till mig större sortiment på min avdelning och därigenom pumpade upp försäljningen.
Nöjd varje gång jag haft ett bra och givande möte med en kund.
Att jag vågade sluta på förra skitjobbet.
(mkt bokhandeln nu men det är mitt bästa. och så var det bara 4 saker men whatevah)

Vad ångrar du i livet (om något)?
Bara några såna där dumma ogenomtänkta kommentarer jag hasplat ur mig som nu legat och skavt hur länge som helst.

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?
Höst är bästa årstiden. Älskar höstkläder. Tror att det blir klänning, kofta, halsduk dygnet runt. Och bruna snörkängor. Älskar bruna snörkängor.

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?
Förra årets gubbiga höstrock från Marc O´polo.

Har du någon oanad talang?
Jag är helt sjukt bra på stängerna. De där man kan hänga knäveck i på skolgårdar. Kan göra livsfarliga och coola tricks.

Vad gjorde du i helgen?
F.l.y.t.t.a.d.e.

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?
Flytta färdigt.
Pappersarbete i samband med flytten.
Läsa.
Spela Wordfeud.
Djupandas lite då och då.

Vad har du på dig just nu?
Strumpbyxor, den här kjolen och den här tröjan.

Senaste låt du lyssnade på?
Mauro Scoccos "Sara".

Bästa skönhetsknep?
Eh? Det här med skönhet är inte min starka sida. Jag har inte sminkat mig på flera år och all aktivitet runt ansikte/kropp syftar mest till att den inte ska klia/torka ut.

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?
Vet inte men kanske smalt men inte tajt. Absolut inte message-tishor. Typ "This body..."blabla.

Vem saknar du?
Pappa.

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?
Att min familj får vara frisk.

Vilka tre personer inspirerar dig mest?
Tre glada människor.

Bästa boken nånsin?
Det är ju en helt omöjlig fråga. Men "Nedstörtad ängel" av P O Enquist kommer jag aldrig sluta läsa om.

Vilka tidningar läser du?
Vi läser och valfritt inredningsmagasin som jag snubblar över. Galago läser jag men halvhjärtat.

Vad önskar du att du var bättre på?
Att få saker gjort. Att tro på mig själv och våga.

Är du religiös?
Nej.

Vad är din största rädsla?
Att det ska hända Knappen eller A något hemskt.

Vad är det elakaste någon sagt till dig?
Fucking bitch. Det är säkert inte det elakaste men jag har extremt svårt för när man kallar varandra fula saker. Det är mycket värre än att säga tex "du är jävligt osympatisk och jag vill inte vara i närheten av dig".

Vilka personer betyder mest i ditt liv?
A, Knappen, mamma, storebror.

Om du får barn vad ska du döpa dom till?
Kommer det fler får de gärna heta Arvid eller Lova.

Om du fick köpa vilken bil som helst - vilken?
Den här. Skulle så gärna vilja säga någon cool porsche från 90-talet eller en gammal grön hundkoja men tyvärr. Det blir en fläskig jäkla Jeep.

De tre finaste sms du fått i år?
Något från A. Annars så är leveransaviseringarna från Adlibris mina finaste. Jo, och leveransaviseringar av bebisar är fint också.

Andra kvällen.


Redan andra kvällen ringer Radiotjänst på dörren och vill kontrollera vårt eventuella tv-innehav. En man med gubbkeps och kula på magen som inte verkar tro mig när jag säger att vi flyttade in igår, jag måste förklara att vi jobbat som tokar för att få bort alla lådor och påsar men när han tittar genom rummet blir blicken dimmig och han suckar "Åh, en stringhylla! En sån hade jag i mitt rum när jag var liten..." och sen blir det alldeles tyst en liten stund. Så berättar han om sina barn, om den som föddes 1981 och om sladdissonen som blivit den sista. Sen säger han motvilligt hej då, klappar sig på fickorna efter godis till Knappen men det var slut just idag och så försvinner han nedför trappan medan Knappen pekar och säger "farbror".

Älskart.

Som jag nämnt förut hittade jag bloggen Karins konstgrepp via Cinderalley. Igår var det en stor dag på Karins blogg. Hennes och hennes kille Samuels stora Walk off! För ett tag sen outade Samuel plötsligt att han trodde att han hade en snyggare runway walk än Karin. Och med det kontroversiella uttalandet var the game on kan man säga. En Walk off planerades, startades facebookgrupp kring, peppades. Och igår var det dags. Om ni så aldrig besökt Karins blogg (som är sjukt inspirerande och rolig) så är bara Walk off the movie värd ett klick. Jag gör det igen, jag måste kolla en gång till!

Det här med vardag.

Jag precis avslutat, och vunnit, min allra första Wordfeudmatch. Jag har också insett att tvättkorgen är en oumbärlig förvaringsplats här hemma för att vi inte ska drunkna i bågnande garderober. Må aldrig all tvätt vara ren samtidigt.
A's spellista går runt runt för att jag inte kan/orkar byta. Det har också varit en ögonöppnare. Nog för att jag tror mig veta det mesta om honom men alltså Cindy Lauper? Bob Marley? Har han något slags hemligt liv jag inte vet om?

torsdag 8 september 2011

Ny tid.

Ni vet när man jobbat hårt, är trött, färdig och vill helst sätta sig ner i soffan och låta allting vara och det där sötsuget smyger sig på och man tänker att är det någon gång jag förtjänat det så är det ta mig fan nu och när man strax därefter kommer på sig själv med att hetsäta den där hembakta chokladkakan rakt ur påsen framför en öppen kylskåpsdörr. Där är jag nu.
Vi är på plats nu, om än fortfarande i röra och lådor och med högar av skräp lämnade efter oss i huset, och det känns bra. Lägenheten är fin, vi trivs säger vi till varandra, A lagar carbonara till oss innan han åker iväg för att hämta nästa lass grejer och när jag står där, matt, med chokladkladdiga händer och kylskåpskyla i ansiktet så vänder jag mig om och utanför fönstret ser jag:
Det kommer bli solnedgång av det här, tänker jag. En vacker, rosa himmel utanför oss. Det blir bra, allting. Så känns det då. Det kommer bli så bra.

onsdag 7 september 2011

Bitterljuvt.

Sista natten nu.
Hej då huset!

tisdag 6 september 2011

Ett till sjukt bra tips.

Jag hade helt missat att Catfish går på 1an ikväll. Om ni inte ser/såg den, se den här. Ligger ute till 13 sept. Det tog veckor innan jag helt kunde släppa den sist. Imorgon ska jag se om den från början igen.

Äntligen!

Jag har så höga förväntningar att jag inte vågar börja läsa.


*fortsätter belöna mig för flyttstök*

Nytt hem, ny ordning.

I A's hylla: Blablabla.


I min hylla: Gabriel Garcia Marques, Lewis Carroll och 50 Cent.


(nu kommer A bara "meh, 50 cent är ju min!" och jag bara "men ÅKEJ då!")

måndag 5 september 2011

Inget försvar.

Jag höll som bäst på att rensa hjärnan med Svenska Hollywoodfruar. Jag klarar en hel del världsfrånvänd idioti, ytlighet och hjärndöda kommentarer. Kan flina åt det mesta av den där tågolyckan till gäng. Men när de börjar ta hål i öronen på bebisar, där går det ta mig fan en tydlig jävla gräns. Korkat är en sak. Vidrigt är en helt annan.

söndag 4 september 2011

Dagräddaren.

Klara fortsätter att genomleva Ensamhetens höst och recensera Lugna favoriter. Det här är kanske det roligaste inlägg jag läst på månader. Den här jäkla dagen som drunknat i flyttkartonger, småskräp och den eviga floden av saker fick just ett helt nytt skimmer.

Lågenergiflytt.

Alltså, det här med att flytta. Vi har hamnat i gråzonen när alla de där aviga grejerna kommer fram som man inte vet vad man ska göra med, varför man har eller ens varför man ska slänga. Typ gamla påskägg som är tillräckligt fina för att återanvändas. Eller den lilla anslagstavlan med små lappar, telefonnummer och visitkort som man inte vågar slänga utifall att. De värsta med det är att till och med i ett inbott hem kan det ta månader för de där grejerna att hitta en plats. Nu gör de mig bara ambivalent. Flytten har gått in i den något trötta fasen kan man säga.

lördag 3 september 2011

God morgon.

Jag var tvungen att googla "ha den äran" nyss för att jag fick hjärnsläpp när jag skulle skriva på en kompis fejjan-vägg. Det kan bero på att alla sovit ganska dåligt, Knappen har snurrat runt och varit snorig och någonstans under småtimmarna sparkade han helt oprovocerat och ganska hårt både mig och A i ansiktet. I tur och ordning; här får du och här får du. Hade han inte sovit hade vi säkert varit tvungna (googlade tvungna) att ha familjeråd ungefär just nu.
Istället simmar vi runt i den här morgonen som verkar vara gjord av gröt.

fredag 2 september 2011

"Enhet" av Ninni Holmqvist.

Saker man glömt flyter upp till ytan när man flyttar. Som romanen "Enhet" av Ninni Holmqvist. Jag älskar Ninni. Hennes noveller spelar i en helt egen liga. Läs samlingen "Kostym".

"Enhet" är en obehaglig framtidsvision. I ett samhälle där nyttotänket dragits till sin spets och allt ska tas till vara och effektiviseras har institutionen Enheten vuxit upp. Dit kommer du om du är 50 år (kvinna) eller 60 år (man), barnlös och inte längre behövd i samhället. Ditt liv är över och det bästa sättet att avsluta det är naturligtvis att vara redo att ge det som fortfarande kan användas till någon annan, yngre, bättre behövande. Eller hur?
Vi följer Dorrit Weger som hämtats till Andra reservbanksenheten för biologiskt material där hon bor tillsammans med andra män och kvinnor i övre medelåldern i väntan på att det hennes kropp fortfarande kan erbjuda världen ska kallas in. Det är, som baksidestexten lovar, en berättelse om kärlek, sorg och vrede.
Det är något Margaret Atwoodskt över den här romanen. Någon väldigt (vågar jag säga det?) osvenskt. Nu när jag ser den igen har jag svårt att förstå hur jag kunde glömma den, trots att den stått bakom alla andra böcker så länge. För när jag håller i den så kryper obehaget genom fingrarna igen, som ett kroppsminne.
Till min stora glädje finns den fortfarande att beställa. Gör det.

Eller titta på det här.

Och när vi ändå försöker hitta raka och vettiga vägar till budskapet plockar jag upp Linn på hennes uppmaning att dela det här:


Eller så kan man göra så här.

Sådärja. Nu när facebook drunknar i "skostorlekar" och hårfixandets underdrifter, känner ni riktigt hur det där engagemanget för bröstcancer vaknar till igen. Känner ni hur informationen om vad ni faktiskt skulle kunna göra sköljer över er mellan raderna av fnittrig förvirring på fejjanfeeden.
Om ni, som jag, inte gör det så går det alldeles utmärkt att klicka här för att få lite handgripliga svar.

torsdag 1 september 2011

Kolla!

Det här är ett gammalt inlägg och en gammal tråd men icke desto mindre, min nya hjälte!

Och nu blir det app-recension igen.

Knappen har fått en pusselapp i min telefon; Djurpussel för barn. Han älskar den. Jag älskar den. Kan det inte finnas en sån här app för vuxna?! Bilderna är så fina, formspråket enkelt, mjukt och lekfullt och dessutom får man glada rop och applåder när man klarar ett pussel. Ålder 0-4, 18 pussel i olika svårighetsgrad och kanske det gulligaste man kan hitta för 7 spänn!

Red. Observera iPhone-generationen som vid två års ålder kan låsa upp knapplåset, bläddra fram till rätt sida, välja rätt app, välja rätt nivå, välja pussel, göra pussel, gå tillbaka till huvudmenyn, bläddra fram till nästa pussel. När A kom hem gav jag telefonen till Knappen och sa åt honom att visa sitt nya spel för pappa varpå han gjorde all of the above medan A bara Va? Va?! Va!

Jag kan flytta, jag är inte rädd.

Jag skulle kunna skriva inlägg om hur duktig jag är varje dag nu för tiden. Hehe.
Men det gör jag inte. Skenet bedrar; det är ren och skär förebyggande krishantering jag håller på med. På torsdag går flyttlasset.
*sjunger högt och blundar hårt med händerna över öronen*