Dagarna emellan.

Ut på en räkmacka, in på en stenhård levainkant som ser god ut men är smärtsamt seg att tugga isär.
Jag har börjat året med att vara sur. Ska nog sluta med det snart. Det kör ihop sig ibland och sen löser det upp sig som en trasslig knut som plötsligt, oförklarligt faller isär.

Läser David Vanns "Goat Mountain" och Vann är ju inget lyckopiller direkt. Tre generationer män, befinner sig på sin årliga jakt på släktens jaktmarker. Testosteronet, vapnet, blodet, dödandet, gemenskapen i att dela bytet, släktskapet som förseglas med gevär från hand till hand. Barnbarnet, 11-åringen som för första gången får ett eget vapen under jakten, börjar resan med att kallblodigt skjuta ihjäl en främmande jägare som upptäcks på markerna. Mordet sätter alla relationer och lojaliteter i gungning och på Vannskt manér börjar det långsamma, ångestladdade sönderfallet, kantat av de otroligt detaljrika och målande miljöbeskrivningarna som nästan skapar en femte huvudkaraktär utav naturen. Svinbra som vanligt, men olidligt.

Annars fick jag videung av grannen. Rör vid dem och tänker att skillnaden mellan dem och Junior inte är så stor som man kan tro.

Sista ordet.

Och så det här med att A har smittat mig med sin förkylning och näsan är både täppt och full med snor och att jag hatar att sova förkyld och att då dessutom behöva vakna för att amma varannan timme och sen försöka somna om. Vet ju redan nu att jag kommer sova skitdåligt inatt. Slut på dag, dramatik och gnäll, hej då!

Det här att gå över tiden.

Jag är tillräckligt trött/har ont i höfterna, ljumskarna, unterlife för att inte orka gå typ promenad, eller för den delen ens från sovrum till sovrum. Har jag suttit ner en stund är jag helt stelopererad när jag ska ställa mig upp. Har däremot upptäckt att köket är en tillräckligt liten yta för att orka röra sig på samtidigt som jag håller mig sysselsatt. Så jag lagar en del mat nu. Och bakar igen. Vet ni hur mycket socker det är i kärleksmums?! Det visste inte jag. Nu vet jag. Och jag är rädd.
Jag som inte ens är en laga-mat-type-of-gal.
Med jämna mellanrum parkerar jag mig i soffan och fortsätter att sträckläsa Utvandrar-eposet. Och tittar på min fejjan-feed som är full av bebisar. Lägger pärlplattor med förkyld son.
Har det inte hänt något till på onsdag (min underbyggda gissning: nej) ska vi ringa till sjukan för kontroll och sen få ingångsättning bokad och hela den reprisen. Funderar på det här med hinnsvepning. Har ni gjort det? En annan karaktärsbrytande grej jag gjort i helgen är att googla det och vid fullt medvetande och mina sinnens fulla bruk klicka på en familjelivlänk. There, I did it. Not happening again, om man säger.

Hälsningar från v42.  

Överburenhetens oändliga seghet.

Inom loppet av en vecka har bästa vännerna fått bebis, en bekanting fått bebis, en kompis som gått över tiden varken svarar i telefon eller bloggar sen två dagar så chansen att de fått/får bebis är ju ganska stor. See a pattern here, Junior? Komsi, komsi.

Red. Två bekantingar. Två. Hmpf.

Tv-seriegnäll.

Eftersom jag har lite tid att slå ihjäl i väntan på förlossning så försöker jag kolla ikapp tv-serier jag missat. Avslutade just första säsongen av Homeland, ändå rätt bra till slut, men ska det inte finnas en säsong till? Var är den, Netflix? Var är andra säsongen av The Killing, Netflix?
Har även precis försökt med Bron. Nu har jag sett tio minuter av första avsnittet och den här blonda polis-människan?! Jag klarar henne inte! Svensk filmindustri; för tusende gången, vad är upp med dramatensvenskan, när ska ni sluta med den? När ska svenska skådisar börja prata normalt och sluta leverera repliker?
Lägger ner hela företaget as of nu, orkar inte väga 100 kilo OCH vara sur. Det är mer än min hjärna klarar.
Slut på gnäll.

"Oj! Den där poppar snart va?!" sa jordgubbsförsäljaren till magen.

Jag drömmer om vatten. Mängder av vatten. Först simmar vi på öppet hav, jag är trött men det finns ett mål som jag kommer förstå när jag ser det. Sedan slungas jag mot en hotellfasad av en enorm flodvåg. Därefter besöker jag Helene Billgren i hennes palats som är till brädden fullt av färgglada möbler och lila sammet men hon envisas med att bestämt förneka de enorma vattenskadorna som gör att det regnar i nästan varje rum. När jag vaknar är jag trött, andfådd och osäker på om jag överlevt eller bara skjutit upp min drunkningsdöd ett ögonblick.

Passerar granntjejerna med bilen när de är ute och powerwalkar. De går så fort.
Foglossningen drar i höfterna, förutom magen känner jag mig som om jag bar runt på ett hus jag inte kan ställa ifrån mig. Ser mig i spegeln och får klaustrofobi. Inte min bästa vecka ever.

Två månader kvar bara. Två månader.

Stabil som ett berg.

Har någon typ av period nu verkar det. Sen igår har jag grinat pga:
- Maten blev inte som i receptet.
- Unicef-reklam.
- Knappen flyttade på några pinnar jag behövde för att bygga upp hans Pippi-tält.
- Min telefon förlorade mottagning och samtalet bröts när jag beställde take away.

Ska sova nu. Kan knappt bärga mig för att se vad för katastrofer morgondagen har att bjuda på.

This too shall pass.

Nu har den kommit, min målklänning. När bebis kommit och gravidkroppen är borta och jag kan ha den här; då är jag tillbaka. Med Knappen hade jag ett par jeans men då hade jag bestämt mig för att nöja mig med att komma tillbaka till stl 38 och inte 36, som innan. Så kom jag dit, (efter en eon av tid), drog på mig brallorna och kände mig... smått otillfredsställd.

Så jag beställde denna fantastiska skapelse i samma storlek jag har andra klänningar från samma märke och drog den över provdockan som är inställd på mina pre preggomått. Och den är jä-hävligt smal den där midjan. Tur att den har resår. Då har vi ökat marginalen till en vettigare nivå åtminstone.

Är lite fixerad vid kroppen just nu dårå. Kan inte hjälpas, den är inte direkt i sitt mest diskreta tillstånd. Plus att det varit en del prat om att vi börjar bli "gamla" på senaste. Och "vi" är jag och mina närmaste plus/minus 35-åriga småbarnsmammor till grannar. Har alltid sett fram emot att bli det där "gammal", iallafall den åldern som otvetydigt är "vuxen" och som har lite trovärdighet. Nu är vi där. Tror jag. Hade liksom tänkt att den där 25-årskroppen på något mirakulöst sätt skulle följa med bara. Alternativt att man i samband med det där "vuxen" per automatik och åldervisdom helt sonika slutar bry sig. Ingetdera hände. "Efter 30 får man inget gratis", sa de. De hade rätt.

T minus 3 months.

När jag har slutat vara pregnant ska jag börja använda maxiklänning. Det ska bli min nya grej. Jag menar, kolla här. Är inte det det snyggaste man sett?
Så här gör jag. Shoppar till mitt framtida, återställda själv. Det slog mig härom morgonen när jag vände mig i sängen och fick kramp i någon muskel i magen att jag kanske borde fundera lite på att det blir förlossning av det här. Har liksom mest tänk på den som ett avslut på graviditeten, inte som en rätt jobbig jävla grej som gör sjukt ont, potentiellt tar aslång tid och strimlar sönder kroppen.
Den är lika säkert oundviklig så jag kan lika gärna shoppa lite till. Oh, well.

Dagens preggo.

This here bäbis sprattlar så mycket att det känns som att jag har en gejser i magen. Och även om det känns som att jag överdoserat kolsyra så är det åtminstone lite utdelning. Har den totala tjockångesten. Och det känns ju lagom larvigt när det är barn på väg men den här graviditeten är, till skillnad från den första, mest en transportsträcka och dessutom lite mer utav allting. Jag är redan, sen en månad tillbaka, större än jag var när Knappen föddes.
Fick låna en kokbok för gravida av Renée Voltaire av grannen precis i början. I förordet skrev hon att när hon väntade sitt andra barn bestämde hon sig för att hon inte alls behövde gå upp mer än nödvändigt i vikt. Hon kunde fortsätta att vara som vanligt och pigg och glad och med lite mage bara. Ungefär så långt kom jag i den boken. Redan från början var jag jättehungrig och åt hur mycket som helst. Hade ångest också och var inte alls särskilt upplagd för att tänka på att jag skulle vara smal och gravid samtidigt. Vi åt (och äter) bra, hemlagad mat men hade säkert kunnat dra ner på vit pasta och annat mjöl. Men det var tankar jag bara inte orkade ha. Och nu kanske man skulle kunna gjort annorlunda, bäddat en annan säng att ligga i, man skulle tex kunna sluta gnälla och vara glad att man över huvud taget kunnat bli gravid både en och två gånger. Och det är jag. Believe you me. Men det här är min graviditet och så här känns den just idag. Som ett hus. Som börjar få ont i ryggen.

En dag som denna.

Jag har nu kommit till en för mig i graviditetssammanhang alldeles ny tidsålder; stödstrumpans.
Tänkte att jag idag skulle shoppera ett par eller två nya snygga skor till Berlin-resan. Såg liksom framför mig hur jag ska spatsera omkring där i klänning och snyggskor och magen som lagom till ankomst antagit just de där proportionerna som får folk att sucka "Men åh vad mysigt!" och man för ett ögonblick faktiskt kan hålla med innan halsbrännan tar vid igen.
Allt var frid och fröjd, A var placerad med bok och kaffe på uteservering, och jag skulle bara "kila in" (men alltså verkligen, och med den där rösten) på h&m och kolla om det (mot förmodan) fanns något fint att slänga på sig också. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. När jag kom ut ur provrummet var det med sådan tjock- och fulångest att jag sedan istället för att köpa skor spenderade en kvart av skoexpeditens tid på att beklaga mig över sakers allmänna tillstånd. Och när jag väl lämnade butiken var det tomhänt och med så ont i benen att min peppiga shoppingtur obarmhärtigt förvandlades till 450 spänn worth of stödstrumpor på apoteket.
Yay.

Tar en kaka till.

Nu gör jag sådär igen. Kollar klänningar på nätet, lägger i varukorgen, slutför aldrig ordern. Fina sommarklänningar som jag ändå inte kan ha förrän nästa år. Kanske. Måste anstränga mig för att inte fastna i det-är-ingen-idé-kan-lika-gärna-ha-mjukisbyxor-tills-förlossningen-träsket, dåligt ställe det där. Saknar det här:

Tillbaks igen. +1.

Ju längre tid det går sen sist jag skrev något på denna här blögg desto svårare verkar det vara att hitta tillbaka. Fast jag tänker på det nästan varje dag. När jag Instagrammar en bild jag kunde lagt här istället, eller skrattar åt att Knappen blivit så himla stor och mest vill ligga i sängen och dra sig som en annan tonåring, hur han borrar ner huvudet i kudden, blundar och ler bakom nappen när jag säger att det är dags att gå upp, att när vi kommer för sent till dagis så är det inte för att vi bråkat om kläder eller inte hittar bilnycklar utan för att vi bara inte kunde förmå oss att gå upp ur varma sängen i tid.

När jag tänker på att vi ska ha en unge till i september och hur planerat det än var så tillbringade jag de första veckorna av den här graviditeten i panik och ångest och ville bara sova och gråta och tvivla på varenda beslut vi tagit nästan någonsin och hur ställd jag blev av det och av vilken kraft hormonerna kan ha och hur det har tagit ett tag att komma över det där och långsamt, långsamt har jag börjat längta efter hen istället. Jag tror att det blir en tjej. Det vet jag inte men det känns så med samma oförklarliga säkerhet jag "visste" att Knappen var en pojke.

Det gick liksom inte att skriva om det här förut, jag hade inga ord för det, varken för tvivlet eller besvikelsen över att reagera så där, och sen mitt i allt någon slags skam över att ta ett sådant beslut och sen tvivla på det i efterhand, som om jag inte var vuxen nog att veta vad jag gör. Och om jag inte kunde skriva om den rosa elefanten, då kunde jag inte skriva alls.

Men nu är den punkterad, elefanten, och ligger i en sladdrig hög på golvet som jag flyttar på med tån när jag går förbi i den här kroppen som den här gången blev med mage väldigt fort, som tydligen kan äta hur mycket som helst och som i ärlighetens namn inte alls är så sugen på att gå igenom hela den här preggogrejen igen men ska det bli barn så ska det och gnälla är det ingen idé att göra nu för jag har en sisådär 4-5 månader och säkert ett 10-tal kilo kvar tills leverans så skit i det nu.

A, mamma, Kråkan. I allt det här, saker ni sagt och gjort, saker ni kanske inte insett att ni sagt och gjort; ni har varit BÄST. All kärlek.

Hej, bloggen.

Ska bara sura lite.

Höst i all ära, jag gillar hösten. Den är fin, man får klä på sig, det regnar och det är mysigt så länge man är inomhus och det är man. Men det finns en sak jag INTE KLARAR AV och nu får ni ursäkta mig för eventuellt trampade tår men det här:

Jag bryr mig sällan om vad folk har på sig, alla tycker olika är fint och det är ju jättebra och så men en irrationell och nästan bisarr irritation överfaller mig vid blotta åsynen av denna tingest. En enda gång har jag lyckats passera ett par UGG utan att känna den där surrynkan mellan ögonbrynen och då satt de på en farbror i manchestermorgonrock som stod och grävde i sin brevlåda utanför sitt rosa hus.

Så. Slut på meningslös ventil.

Svar på tal.

Ni minns när jag skulle shoppa på ellos? Och det gick minst sagt sådär. En person därifrån hittade hit och tog kontakt och som kompensation för min mindre önskvärda upplevelse fick jag den här tröjan till Knappen.

Mycket fin.

Och det var uppfriskande att se att ett så stort företag ändå verkar så måna om att kunderna ska vara nöjda och glada att de på eget initiativ tar kontakt. När jag ändå hade chansen passade jag på att dra den eviga mer-unisex-alt-mer-färg-på-framförallt-pojkavdelningen-harangen. Och i vanlig ordning skickades mina åsikter "vidare till berörd avdelning". Vi får se, ännu mer uppfriskande vore ett mer kreativt svar än att "efterfrågan styr utbudet". För mig styr priset. Jag skulle gladeligen handla alla Knappens kläder på Polarn, Mini Rodini eller Uni om det inte råkade vara så att han är ETT BARN och således växer ur/permanent smutsar ner till oigenkänlighet/sliter hål på alla sina kläder med rasande fart.
Oh, well. Han verkade mycket nöjd med tröjan, ville prova direkt, skulle visa pappa och stod och log för sig själv framför spegeln. Så att döma av hans reaktion så är det åtminstone inte hans efterfråga det är något fel på.

Osköna farhågor besannade.

Nämen såg ni Uppdrag Granskning igår om Zara dårå? Det var typ en flod vatten på min lilla kvarn. Tar tillbaka det där med att söka jobb där som arbetsmiljöexpriment. Man vill ju inte riskera sin mentala och fysiska hälsa liksom. Förhoppningsvis får jag färre tillfällen att gnälla framöver, men det känns väl rätt tveksamt. Var inte de två kostymklädda hökarna bakom de kvinnliga cheferna som stapplade sig igenom intervjun en rätt tydlig illustration av just management by fear?

Bloggeranvändare unite!

Vad har hänt med blogger? Vart har lilla redigeringssymbolen tatt vägen? Varför går det inte att prenumerera på kommentarer längre? Vad är det för svältkost det här stället går på egentligen?!

Blocket-rage.

Allvarligt. Vad är det med blocket-människor som inte dyker upp/hör av sig?!
Om jag bestämt träff med en kompis och sen ångrar mig, skulle jag då skita i att höra av mig och när kompisen ringer på utsatt tid slött säga "Äh, jag kommer inte"? Nej, det skulle jag inte.
Varför är det okej att göra så mot folk man inte känner?!
Idioter. Ni förtjänar inte Knappens gamla skötbord iallafall.

Skräpdag.

En lagom oinspirerad dag på jobbet. Låg energi, en besvikelse till lunch. Varför är det just såna dagar som den kund kommer som ska tala om för mig att vi har "fel pris" på en viss vara, baserat på vad den kostar i en annan kedja. Varför är det just såna dagar som jag försöker förklara för kunden att hos oss har just den varan gått upp en tia i pris varpå kunden säger "nej, den ska kosta 59". Kan inte den kunden komma en annan dag, när kaffet är varmt och sött, min avdelning säljer som smör, lunchen är gräddig och regnet är ljummet?

Vad gör ungarna på sommaren?

Här är det dött i en vecka och när jag sen öppnar munnen så är det för att gnälla. Konsumentgnäll är nog oöverträffat mitt vanligaste gnäll. Och det kanske är tråkigt men jag behöver det så here goes: Får Åhlens-katalog hem: perfekt toalettlektyr. Och det är väl tur att det är där jag sitter för på barnuppslaget görs det reklam för den där nya asfina Professor Balthazar-boxen, och strax brevid står en liten text som jag antar ska inspirera: "Perfekt för den portabla dvd:n i skuggan".
Så, åter igen: ni som har barn. Är det så här man gör på somrarna nu för tiden? Lägger ungarna under ett parasoll på en Baden baden med en dvd-spelare i nävarna? Kalla mig kott-djursromantiker men allvarligt? Det är sommar, hur många månader om året? Och jag förstår ju att alla som har/gör så nu invänder att barnen minsann faktiskt blir rastlösa/trötta/what have you på sommaren också. Jag förstår. Köper däremot inte.
Plus: är en portabel dvd-spelare någonting som man nuförtiden bara liksom, jag vet inte, har?

Och apropå att det var bättre förr så sa min pappa fortfarande till slutet Åhlen&Holm och ingenting annat.