Ut på en räkmacka, in på en stenhård levainkant som ser god ut men är smärtsamt seg att tugga isär.
Jag har börjat året med att vara sur. Ska nog sluta med det snart. Det kör ihop sig ibland och sen löser det upp sig som en trasslig knut som plötsligt, oförklarligt faller isär.
Läser David Vanns "Goat Mountain" och Vann är ju inget lyckopiller direkt. Tre generationer män, befinner sig på sin årliga jakt på släktens jaktmarker. Testosteronet, vapnet, blodet, dödandet, gemenskapen i att dela bytet, släktskapet som förseglas med gevär från hand till hand. Barnbarnet, 11-åringen som för första gången får ett eget vapen under jakten, börjar resan med att kallblodigt skjuta ihjäl en främmande jägare som upptäcks på markerna. Mordet sätter alla relationer och lojaliteter i gungning och på Vannskt manér börjar det långsamma, ångestladdade sönderfallet, kantat av de otroligt detaljrika och målande miljöbeskrivningarna som nästan skapar en femte huvudkaraktär utav naturen. Svinbra som vanligt, men olidligt.
Annars fick jag videung av grannen. Rör vid dem och tänker att skillnaden mellan dem och Junior inte är så stor som man kan tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar