Kockarna och praoeleverna.

Röstar i Genusfotografens tävling om årets sexist  och kommer apropå de nominerade krögarna att tänka på min första prao. Jag och min bästis Helene praoade tillsammans på en restaurang i förorten vi växte upp. Den var fint belägen på en brygga, segelbåtar låg förtöjda i långa rader utanför. Krögaren var en social och allmänt känd figur i området och jag gissar att säkert en halv generation av den här förortens ungar haft sitt första möte med arbetslivet i hans kök. Jag har ett par men väldigt tydliga minnen från den där praoveckan. Ett är från när jag fick göra skagenröra till lunchen och ställdes framför hinkar av majonäs, créme fraiche och räkor och måtten gavs inte i dl eller liter utan i nävar. Ett annat är en ögonblicksbild, nästan som ett foto, av hur jag kommer ut ur köket och går mot lunchbuffébordet och uppfylls av en känsla av att vara i kontroll, att jag vet vad som ska göras och att jag kan göra det. En känsla av att vara stor, att ha en uppgift.
Jag minns också hur man skämtsamt inför praoveckan talade om för oss att kockar inte tänker på annat än sex. Vem som sa så vet jag inte, men vi fnittrade, hade antagligen ganska nyligen börjat fatta vad sex egentligen innebar och att det i någon avlägsen framtid även skulle kunna innefatta oss. Båda två var fortfarande flera år ifrån att förlora oskulden, eller ens gå längre än Ryska postens långtradarkyss.
Och jag minns inte skämten men jag minns att de kom och att vi fnissade sen, i köket under den där veckan, så klart vi gjorde. Vi var två småtjejer i ett kök fullt av män och de skojade med oss. De skojade med oss som om vi var stora, såg oss. De såg oss så tydligt att vi till och med fick med oss varsin gurka hem "att öva på". Och vi fortsatte fnissa, med gurkorna brännande i ryggsäckarna, förlägna, generade och kittlade på någon diffus punkt vi ännu inte själva kunde sätta fingret på.
Och det var det. Det var det där med gurkan, som vi klämde runt så att det skulle se ut som om den var... "övad på". Det var bara det, tänker jag, skämten och gurkan.
Vi gick i 7an, tänker jag sen. 7an. Och man såg på oss så, som två lovliga mottagare av sexuella anspelningar och sexistiska skämt, och vi... vi var 13 och försökte passa in i den här vuxenvärlden för allt vad den alldeles för stora köksrockens tyg höll. Det var i början av 90-talet. Vi var barn.
Nu har det gått nästan 20 år och jag har egna barn och skulle något av dessa barn bli föremål för ett enda av de där till synes harmlösa skämten skulle jag bli galen. För det spelar ingen roll att det bara var ord, det spelar ju ingen roll att det "bara var skämten och gurkan", att ens försöka hävda överdrift och därigenom förflytta ansvaret till oss. Vi var 13. Punkt. Det borde ha räckt.

Har knappt tänkt på det här under de där 20 åren. Tänker på det skitmycket nu.

Om vintern -09.

Jag, för nästan exakt fyra år sedan. Fortfarande i det första barnets första månaders intensivt känslosamma och intensivt tysta bubbla. Jag gick promenader jämt, det var vinter, vagnen hade rörliga hjul som fastnade i snön och tvingade mig att dra den efter mig längst vägarna.
Jag skulle ta en bild om dagen för att hålla min hjärna från att bli kreativt förslappad. Nästan alla av det första halvårets bilder är självporträtt. Det passade liksom. Det var ju bara jag där om dagarna, jag och det här nya livet som fick mig att titta tillbaka på mig själv ännu en gång. Jag tyckte om att ta de där bilderna. Tyckte om själva handlingen. Tyckte om att titta på bilderna, den där märkliga känslan av att egentligen titta på någon annan, någon jag bara vagt mindes. Var kom den ifrån? Skulle den finnas kvar? En dag, snart, ska jag prova.

2013 års bästa låt.

När jag var yngre tyckte jag att det var så jäkla konstigt att inte vuxna lyssnade på musik mer. Alltså, hade musik på hemma bara, sådär ungefär jämt, som jag hade. Det var alltid musik på och jag kunde inte förstå hur man kunde vilja gå omkring och ha det tyst omkring sig. Om man tex tvättade eller städade, utan musik på fanns det ju bara det tråkiga kvar, hur kunde man välja det? Dessutom var ju musik tid- och ålderslöst så det fanns ju ingen bra ursäkt i att jag var ung och de var vuxna. Detta outgrundliga mysterium.

Nu för tiden kan jag komma på mig själv med att tänka den olidligt medelålders tanken "jag kanske skulle lyssna på lite musik!" som om det var något slags happening i min vardag och inte det normaltillstånd som det så självklart var för 10 år sen. (Obs att jag även använde det olidligt medelålders begreppet happening. Jag låter det stå kvar som en påminnelse om vart det barkar).

Inte nog med detta, jag konsumerar inte heller ny musik. Jag har kommit in i en fas där jag upptäcker ca en ny artist/platta per år och så konsumerar jag den. Bara. Förra året var det Florence and the Machine och i år har A fått mig att lyssna på Britta Persson.  Och till råga på allt, och det här är väl den paradoxala poängen, så är det här rätt okej för mig. I teorin tycker jag att det var väl själva fan vad torrt och trist det är men i praktiken så saknar jag ingenting direkt. Jag går inte runt och tänker att jag borde. Nä, jag tar en kaka till och lyssnar på Come Transmit för tredje gången idag.

Vi har ju gjort det här förr en gång, ibland tänker jag på hur knäppt det är.

Idag är det enligt konstens alla regler beräknade förlossningsdatumet. Det blir nog ingen bebis idag, har en känsla av att den här ungen kommer ta det ungefär lika piano som storebror gjorde; dvs väldigt.
Men. Kan inte låta bli att tänka på då. Hur surrealistiskt allting var, hur vid sidan av allting var. Kunde skriva om det till slut, nästan ett halvår efteråt. Då var det så här.

Regnlördag.

Min mamma bor 200 meter ifrån oss. Vilken ynnest det är! Knappen vill alltid vara hemma hos mormor, och att han får växa upp med en annan vuxen som en så naturlig del av sin vardag som hon är, det borde varenda unge få. Nästa sommar kanske han till och med är stor nog att gå ensam den lilla biten hem till henne. Bara "äh, jag sticker till mormor, so long på er tråkmånsar". Vilken grej.
Mina morföräldrar fanns ju i Finland och min farmor var en gammal dam som bodde i en liten lägenhet fylld av ömtåliga gustavianska möbler bland andra lägenheter fulla av mer eller mindre snurriga åldringar. Där drack de vuxna kaffe i lövtunna miniatyrkoppar och på en hylla i tamburen stod en gammal encyklopedi i torrt skinnband med en bild på en rytande gorilla i som jag inte kunde slita mig ifrån trots att den skrämde vettet ur mig. Hon var gammal som gatan när hon gick bort och jag var fortfarande bara en liten fjärt.

Den sommaröppna kiosken här ute hade invigning idag. Det duggade men vi gick dit ändå, drack kaffe, åt glass under ett parasoll och köpte smågodis för en femma var i små papperspåsar. När vi kom tillbaka igen ville Knappen följa med mormor hem så nu sitter jag vid skrivbordet med alla löven igen och lyssnar på regnet genom det öppna fönstret och nästan skäms för att jag har det så bra.

Då och nu.

Som direkt litterär kontrast låg den här överst i högen med högintensiva färgexploderande seriealbum anno 2tusennågonting.

På försättsbladet har min pappa skrivit sina initialer. Av handstilen att döma kan jag väl gissa att detta skrevs under sent 30-tal kanske.

Perspektivet i att när min pappa var stor nog att skriva sina initialer och läsa själv så visste han förmodligen också utan en sekunds tvekan vad "fållbänken" var för något.

Perspektivet i att min egen sons idol är Blixten McQueen och att han helst dansar till Gangnam style.

Pappa och Slas.

Min pappa älskade Slas. Är det någonting jag fått av honom så är det ett stort, fantastiskt bibliotek och en kärlek till Slas. Hans favoriter var Vem älskar Yngve Frej och Henrietta ska du också glömma som jag fortfarande går omkring och köper nya exemplar av där jag kan hitta dem. På 80-talet filmatiserades bla den sistnämnda och döptes enkelt om till Henrietta och har en charmigt ung Janne Loffe Carlsson i huvudrollen som kringresande porrshowsdirektör. Pettersson har dragit sig tillbaka till landet för att skriva nytt program till sommarens turné med Petterssons Sexorama. Men vårfloden kommer och drar inte bara med sig bron utan strandar även den ljuva Henrietta som med stukad fot blir sittande i Petterssons kök och där en märklig och, på Slaskt manér, tystlåten men poetisk kärlek börjar spira.

Pappa hade Henrietta på "band" (vhs). Från att jag var kanske 14 och sedan så länge jag bodde hemma såg vi den tillsammans några gånger varje år under stor andakt och däremellan pratade vi ofta om den. Det var sådana nästan fåniga ögonblick där vi sett den så många gånger att vi kunde alla repliker utan och innan och njöt av varenda sekund. Det var vår film. Pappas och min.

De 10 sista åren återkom han lite då och då med frågan huruvida man kunde "överföra Henrietta från band till cd (dvd)". Han var orolig att bandet skulle gå sönder och att Henrietta skulle vara evigt förlorad för oss alt. inlåst i någon oändligt arkiv på Filmhuset dit vi inte hade tillträde. Vi tog aldrig tag i det där och när han väl gick bort för två år sen var det alldeles, alldeles för länge sen vi sett Henrietta tillsammans.

Idag packade jag upp varor på jobbet och plötsligt står jag med den här i handen.

Henrietta på dvd. Som man kan köpa.
Och de där sällsynta men hjärtskärande ögonblicken när impulsen är snabbare än hjärnan överfaller mig. En instinktiv glädje över att han äntligen ska få den. Som ett svar på den där sen länge ställda frågan. Och det varar bara en sekund och ungefär samtidigt som jag inser att det är för sent hinner jag desperat bekämpa den sorgen med den absurda tanken att gräva ner den till honom på kyrkogården. Och det slår mig nästan mest, den där förtvivlade längtan att få ge den till honom, att han på något sätt ska få ha den med sig där han är, att han ska veta att den finns nu, Henrietta på "cd" finns nu till honom och vi kan se den igen över den där middagen vi pratade om så många gånger.

Men jag kan inte ringa och fråga om han vill komma på lite lasange och film, jag kör hem honom sen det är ingen fara men jag kan inte heller ränna runt och gräva ner dvd-boxar i gravjord, utan jag får stå där bakom kassadisken med handen strykande över omslaget och bita mig hårt i läppen.

Jag köper den så klart. Och sparar den till en annan dag, kanske snart, kanske är jag ensam hemma, kanske känns någonting alldeles speciellt, kanske stänger jag av datorn och telefonen och alltihopa och säger "Inte ikväll, jag och pappa ska se på film".

Gamla kompisar.

Lyckades ta mig till Fotografiska igår. Bara det var en bedrift, jag har försökt sen de öppnade men det har vägrat att hända. Satt i kafét och åt soppa med två gamla fina vänner, såna som funnits med sen tidernas begynnelse men som också trixar och fixar med sina liv på sitt håll så när man äntligen ses lägger sig en trygg, välbekant och gammal värme i magen som ett lugn. Vi finns kvar, precis som alltid, inte lika ofta bara.
Så himla skönt var det att vi bara hann gå på en av tre tänkta utställningar. Men iallafall, det var ju Anton Corbijn. När man tittar tillbaka på den musikvideo i superkornig svart/vit super8-film som jag och Johan gjorde som specialarbete på gymnasiet i slutet av förra årtusendet... Tja, det blir nästan mer än lovligt tydligt var inspirationen kom ifrån.
Så det hela kändes som att besöka en gammal kompis tillsammans med gamla kompisar.
Fint.

Photo a day 21. Reflection.

Jag har en mapp med bilder på datorn som heter "Sofia, reflektion".
"Reflektjoon!" utbrast A en gång med det snobbigaste uttalet han kunde uppbåda och menade att det hela var borderline pretentiöst. Och ja, är man ihop med en som drömmer om att ge ut en diktsamling, då får man liksom tåla att det blir så ibland.
Iallafall. I den där mappen finns bara självporträtt men för att ändå försvara mig en smula så syftar "reflektion" inte till någon särdeles introvert aktivitet utan till antingen speglar, högblanka garderobsdörrar eller annat som avger ja, en reflektion.

Photo a day 10. Childhood.

Den här utmaningen verkar bli en mer textuell än fotografisk utmaning. Min barndom är nerpackad i lådor, i källare, i bodar. Inga bilder till hands, allt i väntan på ett sen som nog kommer i sommar. Jag minns min pappa mest, från min barndom. Kanske för att han var hemma mycket, gammal redan då. För många år sen skrev jag en text om honom, oss. Den får bli mitt photo a day idag.


Skallgång

Pappa kallade oss nattdjur. Stormdjur.
Först fick jag åskan, hans finaste gåva till mig. Sedan småtimmarna som jag la under kudden för ett senare tillfälle. Han slog in mig i tjocka filtar och satte mig under taket på altanen. Regnet som piskade lövverken, blixtarna som blev leenden mellan oss. Hans ögon glittrade i mörkret och jag var som allra mest hans.

Ur det oskickade brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du. Du drömmer, ensam som då.
Om provet och klockan som obönhörligt tickar
om farmor som är död sen många många år
men står i badrummet och lägger håret med fintandad kam
tick tack tick tack.

Tiden har tagit mig långt därifrån nu. Hjärtat är stort och ensamt med stormen långt därifrån nu. Genom jalusierna ser jag den skölja rännstenarna fria. Ikväll är jag en skugga över väggen, en persiennens penseldrag genom rummet, vidare ut i dimman. I all hast utdragen, bakåt, in i åren. Åter igen till vedbacken, där han står, stor och varm med fiskmåsarna kretsande runt huvudet. Och jag i gungan där fötterna inte än når mark, skrattande med en alldeles ny liten fiskmåsnäbb att skrikande begrava i strömmingsrens. I gungan som knarrar, tillbaka till sängen som knarrar när skyfallet får fönstren att skallra långt därifrån nu.

Ur det oskrivna brevet:
Du kommer till mig, pappa. Kommer till mig genom regnet.
Står utanför mitt fönster på andra våningen, lägger handen mot rutan.
Min hand mot din på glaset och läpparna rör sig men jag hör inte
överröstad, pappa, som aldrig då
jag hör dig inte för åskan som kokar glaset som kokar
le inte så där skräm mig inte så där
och bruset i öronen, ditt utdragna släpande andetag, avtar
som åska så långt bort att vi inte ids räkna.

Men i skymningen spricker det upp, vi spricker upp och nytt regnrent ljus faller över vedbacken, rummet och altanen och genom skogen mellan husen löses en sista fläkt av din varma andedräkt upp. Hos stormdjuren finns ingen rädsla, min flicka, säger du till sist. Nu vet jag att det är så.

Ur det sista brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du.
Och när det klara rena barnskrattet stiger ur den tjocka filten
mjuknar dina stela leder äntligen
hjärtat bultar jämnt och starkt i bröstet
det är de slagen vi räknar nu.
Vi kan räkna för evigt.

Photo a day 4. Letterbox.

När jag var 12 och prenumererade på Serie-Starlet skickade jag in en sån där söka-brevvänner-annons. Jag fick skitmånga svar. I flera veckor fick jag flera brev om dagen med tjejer på x jordsnurr som hade disco, killar och innebandy som intressen och lyssnade på Milli Vanilli eller Lena Ph.
En av dem hängde med i flera år. Hon bodde på landet, fyllde år på samma dag som jag och hade egna hundar. En gång pajade hon familjens dammsugare för att hon sög upp spillt vatten med den när hon inte orkade torka.
Ibland kom det små häften i kuvert på posten som man skulle fylla i och skicka vidare. Oftast var de hemmagjorda av rosa och grönt papper med klistermärken på omslaget och man skulle skriva någonting fint eller roligt i den och när den blev full skulle den skickas tillbaka till skaparen vars adress stod på baksidan. Inuti stod saker som "Killar är som toaletter. Antingen upptagna eller fulla med skit" och "Rosor är röda, violer är blå"-dikter. Och de där små böckerna fulla av småtjejers klokheter, kärlek, besvikelser och funderingar skickades kort och tvärs över landet, från det ena flickrummet till det andra som en stafettpinne av ord. Tänk om man hade haft en sån kvar. Ett litet tidsdokument över småtjejers tankar i det tidiga 90-talet. Då skulle jag lägga det här, tillsammans med alla andra viktiga brev:

We meet again. (Who?)

Igår kom min gamla gympalärare från högstadiet/gymnasiet in på jobbet. Till en början kände han, av förståeliga skäl, inte igen mig, det var trots allt 14 år sen vi sågs senast men tillslut kunde jag inte låta bli att ge mig till känna. Jag hade tänkt att det hela skulle gå lite smidigt om jag frågade mest om honom, så han slapp stå där och försöka komma ihåg vem jag var av alla de där tusentals eleverna som passerat hans gympasal.
Men han insisterade på att fråga mig saker som "Och hur är det med... syskonen då?" och när jag då blev tvungen att tala om att han måste förväxla mig med någon annan eftersom han med största sannolikhet aldrig träffat något av mina syskon så insisterade han på det också och sa "Nej, jag förväxlar inte!" och fortsatte med att fiska efter vad jag "gjorde annars" och liksom verkade vänta sig att jag skulle berätta om det där jobbet han visste att jag egentligen har. Det hela blev ohållbart när jag sa att vi flyttat tillbaka ut på ön och han sa att han "hörde det!" och jag skulle kunna sätta stora pengar på att han omöjligt kan ha "hört det". Innan jag lämnade den här förorten 1998 för att bli stadsbo hade jag absolut INTE lämnat ett så pass stort intryck på kollektivet att mitt väl och ve skulle diskuteras i kassan på ica mer än 10 år senare. That's a fact.
Hädanefter tänker jag fundera en gång till innan jag hoppar på någon gammal bekanting som inte sett mig sen jag hade Filippa K stretchjeans och två skjortor utanpå varandra i mitten av 90-talet.
Och redan igår borde jag ha vetat bättre eftersom när jag sist gjorde en dylik manöver fick en smärre föreläsning av en lärare jag haft i ett år i okänt ämne om att jag borde gå kurs och bli entreprenör, det skulle "passa mig!" Eh, va?

Dan före dan före dopparedan.

Här får ni en julklapp! Jenny skriver så bra att det känns som en gåva att få läsa.

Dagens övning är att ordna så att det kommer en tomte till oss på julafton. Har ju förstått att vi är där nu. Milstolpe, kallar jag det. Det känns lite som en gamble eftersom mitt eget starkaste tomteminne är att jag var sjukt rädd för tomten, fick sitta i knä och smågrina när han var på besök och att han dessutom hade en gosedjursapa med sig till mig i en klapp som jag också blev så rädd för att den fick sitta fastsurrad i takkronan på behörigt avstånd resten av kvällen. Kanske har Knappen en mer sansad inställning, vi får se.

Den stora lilla tonåringen.

Snubblar runt på youtube och hittar den här:



Jag är 15 år och älskar få saker så högt som Portisheads platta "Dummy". Vi lyssnar på den jämt, jag och mitt lilla gäng, uppkrupna i sängar i flickrum, på golvet i pojkrum, med varsin freestylehörlur på en klippa under sommarnätter, ur bandspelare vid en brasa i en skogsdunge. Allting är allvarligt och stort men vi stirrar in i elden och ligger ihoptrasslade i en stor hög och tänker just nu, just här och när jag kommer hem till mina Björk-posters och akvariefiskar och alla sover lyssnar jag på It´s a fire igen bakom min stängda dörr och när Beth med sin lite hesa röst sjunger "Breathe on, little sister, like a fool" börjar jag gråta varje gång utan att veta varför.

Folket. Jag älskar internet.

För någon månad sen skrev jag det här inlägget om en text jag klippte ut ur DN när jag var tonåring, för halva livet sedan. En ung kille som proklamerade att han skulle skapa i sitt liv, helt tveklöst och med imponerande oförbehållsamhet. Det var en tonårig Martin Jern som sen mycket riktigt skulle bli bla regissör, producent och författare.
Sen blev det sent 90- och 2000-tal och internet blev var mans ägo. Nu sitter jag här, med barn och kille och husbygge och en massa oskrivna (och skrivna) dikter men en blogg har jag och där ventilerar jag ett gammalt tonårsminne. Och in snubblar hjälten själv och lämnar en kommentar i mitt lilla ödmjuka forum! Jo, det är sant.
Det händer något med perspektivet då. En liten snedvridning av världen och tiden. Plötsligt är jag tillbaka i flickrummet men tar med mig ett kort kommentarsutbyte 2011 och bara sådär så är jag på två platser samtidigt. Så kan det gå!

USA har typ dött eller nåt.

Idag på P4 Extra pratade Lotta Bromé och Skavlan om att alla minns vad de höll på med när de nåddes av beskedet att Michael Jackson dött. Skavlan satt i sin fjällstuga och förvandlade genast sin 15-åriga dotter till ett Jackson-fan.
Jag har ingen jefla aning om vad jag gjorde. Men jag minns att jag tänkte att det var en stjärna som slocknade långt efter att den föll.

Däremot minns jag vad jag gjorde den 11 september 2001. Jag, Kråkan och min barndomskompis Helene höll på att måla om mitt sovrum i min första egna lägenhet. När jag skulle flytta in där anlitade min pappa en målargubbe vi bodde granne med på landet att göra jobbet. Jag var 18, gillade murriga saker och ville ha mörkblått i sovrummet. Målargubben, som hade ett halvt liv i branschen bakom sig och därför automatiskt visste bäst sa: Det blir för mörkt, du måste ha ljusare.
- Nej, sa jag. Jag vill ha mörkblått.
- Det blir för mörkt, sa målargubben.
- So be it. Mörkblått, tack.

Två veckor senare var det inflytt och förväntansfull klev jag in i... mitt nya babyblå sovrum. Jag hatade den där färgen med sådan intensitet att när vi två år senare, den 11 september 2001, skulle måla om och hade vänt upp och ner på rummet satt jag på en pall med militärgrön sjal om håret och mådde illa.
Färgen tog hur som helst slut och när jag klev in på byggvaruhuset haffades jag direkt av en personalperson som frågade om jag lyssnat på radio på vägen dit:
- USA har typ dött eller nåt!
Jag släpade färgen till bilen, slog på radion och körde tillbaka in till stan medans hakan dinglade farligt nära golvet och väl hemma dumpade jag färgen i hallen, gick raka vägen och satte på tvn där vi sen fastnade i flera timmar framför torn som föll torn som föll torn som föll. Helene somnade och jag och Kråkan glodde på varandra och kippade med munnarna.

Så var det.
Så sorry, Michael. Jag minns hur jag flög genom lägenheten för att trycka på videons rec-knapp när Black or white kom på MTV i mina unga tonår, men jag minns inte när du dog. Och vet du vad, det förra är faktiskt bättre. För du är borta men det finns andra knappar nu att trycka på. Och en av dem är den här:

Göteborgarna har ordet!

När jag var 17 skulle jag följa med min dåvarande pojkvän och hans syster med sambo till Göteborg på deras årliga Lisebergsbesök. Vi skulle åka bil ner, tälta en natt, gå på tivoli och åka hem igen. Jag hade svårt för den där systern. Hon hade ett sätt att konstant påminna oss om att hon var syster till mitt ex, på ett nästan desperat sätt, gärna med klappar och kramar så till den grad att hon snarare verkade livrädd att de helt plötsligt skulle sluta vara syskon. Men jag svalde min motvilja och tackade ja till att följa med. Och sånt brukar ju gå... sådär. Innan vi ens hunnit ur Stockholms södra förorter hade jag utvecklat århundradets åksjuka som satt som en kil mellan ögonen genom alla de 36 timmarna vi var borta. Göteborg försvann i en dimma av ångest och hemlängtan.
Men nu ska Gbg få en ny, om än kortvarig, chans. På fredag åker jag och A ner för att se New York Rangers träningsmatch mot Frölunda. Att se Rangers live är en av A's stora drömmar och då räcker såklart inte premiären på globen nästa vecka så träningsmatch it is. Jag kommer att vara den mest okunniga entusiasten på hela arenan men Henke är tuff och jag är glad så det ska nog gå bra. Men vi har en kväll och en förmiddag att fördriva. Så hjälp oss nu; var ska vi äta, var ska vi fika, vart måste vi gå, var ska vi bo?!

Våra barns drömmar.

När jag gick i gymnasiet under det sena 90-talet hade min bästa kompis Helenes föräldrar en alldeles ny isblå Volvo V70. Jag tyckte det var den snyggaste bilen som fanns. Stor, glänsande och sval som en mintkaramell. En sån bil skulle jag ha.

När vi för något år sen skulle köpa ny, stor bil provkörde vi allt. Jag menar alles. Tutto.
Volvo lämnade vi till sist, det var alldeles för tråkigt och förutsägbart. Familjebilarnas familjebil, kom igen...
Men efter veckor av fruktlösa provkörningar, släntrade vi modlösa iväg till en Volvo-handlare. Det var sista halmstrået, som vi redan från början misstänkte skulle kännas både tuggat och idisslat. Barnvillavolvo du måste skämta, stod det innanför våra ögonlock när vi blinkade. Vi satte oss i bilen, svängde ut från parkeringen och en märklig, spänd tystnad la sig mellan oss. Efter några minuter kom det vi båda tänkte: Det här är varför folk köper Volvo.
Så det blev den. Den är svart, ser ut som en civilpolisbil och heter James.

När vi fick James sa min mamma "Nu fick du din Volvo." Först förstod jag inte vad hon menade men sen slog det mig; min gamla dröm. Och det där var så fint för det sa mig något om föräldraskap. Kanske är det också en del av vårt jobb som föräldrar, eller snarare ett privilegium gentemot våra barn. Att få vara dem som lyssnar till, håller reda på och arkiverar våra barns drömmar. Och de vi kan uppfylla förverkligar vi och de andra, de samlar vi ihop, förvarar i hjärtat och ger tillbaka när det är dags.

Att fortsätta men ändå börja om.

Långsamt närmar det sig, bygget. Det nya, alldeles egna. Ingenting av det gamla kommer finnas kvar. Inte ens Smekmånaden; gästhuset. Det var vår första projekt efter att vi flyttade hit. Vi la ner själ och hjärta i att renovera. Målade, tapetserade, slipade golv och i varje andetag genom arbetet målade, tapetserade och slipade vi fram det hem och liv vi skulle ha på den här platsen. Vädrade ut det gamla, andades in det nya i nytvättade lakan.
Efter en tid blev Smekmånaden nedgraderad till förråd men då hade vi hunnit ta oss hela vägen in i stora huset, målat, tapetserat och slipat där med.
Smekmånaden, som gått under fler namn genom åren, stod här redan när mina föräldrar byggde för 30 år sen, det finns bebisbilder på mig när jag badar i en balja i den diskho som fanns då. Runt det lilla bordet utanför har släktingar och vänner ätit sommarfrukostar genom hela min barndom.

Allting tar slut. Och allting har en början. När Smekmånadens dagar snart är slut börjar något som är bara, bara vårt. Som vi planerat i över två år redan. Först var det bitterljuvt men nu finns bara längtan kvar.

När folk vet saker om en som man själv inte vet. Den känslan.

Igår över middagsbordet, i en blixt av svidande sanning enades min mamma och A plötsligt om att jag har ganska dåligt bordsskick. Att jag äter fort vet jag och att jag, när vi bara är familjen, kan börja äta innan alla fått mat. Annars tycker jag mig vara en väluppfostrad person som vet att föra mig i sällskap.

När jag var liten var vi på släktmiddag i Finland, jag satt mellan min mosters man och någon annan. Plötsligt väser mamma över bordet att jag får dra in armbågarna och inte ta all plats när jag äter. Och med ens förstod jag vad de där sneda blickarna och stolflyttarna handlat om och jag dog av skam. Där hade jag suttit ovetande och brett ut mig och fått folk att dra ihop sig för att få plats och sneglat på mig med menande blickar som fallit rakt ner i tom jord. Sällan har jag varit så självmedveten som under resten av den middagen, känt mig så liten och dum och det landade i mig som ett av de få minnen jag har av att vara liten.

Så det sved när jag plötsligt får veta att jag idag, 20 år senare, fortfarande prejar ut mina bordsherrar med samma olat.
Så. Jag fick helt sonika bita ihop om fläskfilén och så att säga get to work.