söndag 28 oktober 2012

Min.

Hur det känns att Knappens nya favoritlåt är Gangnam style? Jo, tack, sådär. Men det hela vägs upp av att han börjat dansa. Han hävdade länge att han inte kunde men verkar ha kommit förbi det och skakar rumpa som om han aldrig gjort annat. Kanske det finaste som finns.

lördag 27 oktober 2012

Liten men tuff men liten.

Så kom det då. Första besöket på Astrid Lindgrens barnakut. Knappen snubblade över dammsugarsladden under eftermiddagen, gjorde en praktvurpa och landade på axeln. Han har en fraktur i nyckelbenet men man gör ingenting åt det utan låter det läka ihop av sig själv på en sisådär 3 veckor. Men vilken hjälte han var hos doktorn. Lät sig kläs av trots ont och lät doktorn klämma ganska hårt över axeln trots att det syntes lång väg hur han spände sig i hela kroppen och kämpade för att inte slita sig loss. Sen fick vi åka hem och när vi skulle sova var han lite orolig, satt i mitt knä och kved tillslut med nappen i munnen "lägg ner mig försiktigt" och då gick jag sönder lite inuti.
Vår lilla skrutt.

Jobblogg.

Insåg häromdagen att jag uppnått ett av mina privata små mål på jobbet. Jag har ansvaret för engelsk pocket där och jag gör allt jag kan för att vårda min lilla avdelning med kärlek. En kund hade kommit in i veckan och talat om för min kollega att han uppskattade alla de rekommendationslappar jag satt upp där och att det hade visat sig att jag, av lapparna att döma, har så "bra smak" så han hade helt sonika sagt till sin fru att när det är dags att köpa julklappar så kan hon bara gå hit och köpa i princip vad som helst som Sofia har satt lapp på så kommer han att vara en mycket glad person efter det! Jag blev alldeles varm i hjärtetrakten och går nu omkring och funderar på vad mer jag kan skriva om och om det inte skulle vara fint att smyga upp en liten hälsning till honom, kanske: "Hej du, engelsmannen med julklappsjagande fru, läs den här!"
 

onsdag 24 oktober 2012

Bokblogg.

Läste precis hos Josefine att hon beställt The Twelve och insåg att det måste ju jag också göra omedelbums. Precis som Josefine är fantasy/sci fi-genren inget jag vanligen gillar så där men The Passage knockade mig och nu har jag sålt den svenska översättningen i pocket så mycket på jobbet att den åkt upp på vår topp 10-lista, vilket i princip ALDRIG händer (om det inte är ungdomsböcker, hej Twilight och Cirkeln) om det inte är skön- eller facklitteratur. Mkt nöjd. Och tack, Josefine, höll ju på att glömma!

Har också läst ut Melina Marchettas Jellicoe Road nu. Och jag tyckte så himla mycket om den. Den var som en sagodröm som var ömsom hjärtskärande vacker och ömsom hjärtskärande smärtsam. Vid ett par tillfällen hade jag lite svårt att hålla isär allt folk, vem som hörde ihop med vem och så men det redde ut sig tillslut. Och jag fick gråta en skvätt på slutet och det är alltid ett gott tecken. Så, Josefine, tryck på köp-knappen! Och Linn, I'm dying to know varför du inte gillade den?!

tisdag 23 oktober 2012

Det har det inte.

Obs att jag även bloggat mer idag än jag gjort på en hel vecka och att det absolut inte har någonting med mig och den antagna utmaningen att göra. Nähä.

Utmaningen.

Det här med utmaningar. Det ska man ju tycka om och utvecklas av. Jag blir mest trött och tänker att utmaningar, det är sånt man säger att man "gillar" i sitt personliga brev när man söker jobb. Men så håller jag ju på med de häringa arbetsproverna och insåg ganska snart att jag, plums, är på lite djupt vatten. Så jag har bestämt mig för att bli vän med utmaningen. Inte spontant tänka "nä, det där kan inte jag" (som ju är det jag egentligen menar när jag säger att jag blir "trött") utan ehm... något annat.
Och jag tänker att jag säger det här, på bloggen, på att jag inte glömmer bort det så fort det börjar blåsa lite.
Plus. Bildbevis på att jag och utmaningen faktiskt försöker komma överens.


Grinmusik i verkstan.

Jag och Dinon lyssnar på musik. Få musikgenrer kan få mig att grina så som postrock. Så nu grinar vi lite.
Jakob, "Malachite". Lyssna här med crappy ljud eller sök på spotify (inga länkar, jag är kanske den enda personen på den här sidan ekvatorn som inte har spotify). (Och ja, jag har lagt upp den här förut och kommer att fortsätta med det tills alla förstår hur episkt bra det här är.)

Here we go again.

När jag var ute nyss var träden alldeles gula alt helt avlövade, det var molnigt, kallt och dödstyst förutom en kråka som satt i en gran och kraxade. Man bara get over it, dude. Vi vet.

Sitter hemma och gör arbetsprover. Därav dinosaurien. Nu ska jag försöka rita honom när han motvilligt rasar ner i min mun. En helt vanlig dag med andra ord.



torsdag 18 oktober 2012

Teensen och jag.

I närheten av mitt jobb ligger flera gymnasieskolor och det händer ganska ofta att elever därifrån kommer till oss på raster och eftermiddagar. Det finns några kategorier som dessa elever allt som oftast faller in under. (Så klart inte alla och ja, jag generaliserar en del nu men jag upphör inte heller att förvånas över hur många som bekräftar den slentrianmässiga bild tant Sofia har av tuggummituggande tonåringar.)
- De gulliga och trevliga som pratar med vänlig ton och normal samtalsvolym.
- De som kommer två och två, väljer bok ur ungdomshyllan och sen lägger sig på småbarnens jättestora gosedjurstiger på barnavdelningen och läser i 1,5 timmar innan de ställer tillbaka böckerna och går.
- De som driver runt i gäng där det påfallande ofta är just en som läst en del, oftast fruktansvärda barndomsskildringar, som hon (nästan uteslutande "hon") plockar ur hyllan en efter en och utropar så att hela butiken hör "Asså, den här är så jävla nice!" och sen håller i den och klappar på omslaget. Ungefär på samma vis som 2, 3-åringarna mest verkar intresserade av att köpa de böcker de redan har hemma.
- De tysta.
- De som köper pappersvaror och pillar förstrött på precis allt som står på kassadisken medan de betalar.

Igår hade jag tre tjejer ur den sista kategorin där. På kassadisken står också ett mindre berg av "Femtio nyanser av honom" som genast fick deras fulla uppmärksamhet. Sen händer det här:
Tjej1: Men asså "Femtio nyanser av HONOM!" Varför heter den så? Grey heter han ju! Eller vadå, heter han Grå i den här eller?!
(Alla tre läser med huvudena ihop på baksidan för att kolla namnet.)
Tjej2: Min mamma håller på att läsa den där.
T1: Eeuw!
T2: Ahmen eller hur. Man ba jag vill liksom inte veta att du läser den där!
Tjej3: Men vadå, vad handlar den om då?
T2: Nä men det är såhär en tjej som träffar en snubbe och så har de en massa sex och såhära.
T3: Okej?
Och nu händer det:
T2: And he LIKE SPANKS HER and she's like BLEEDING and stuff.
T1: I know and I'm like MOM, stop reading that!
T2: (nonchalant) Men asså det är inget asstört eller så... BUT HE LIKE SPANKS HER!
Sen går dem.

Jag antar här att de förmodligen går på någon typ av internationellt program eftersom det ändå lät relativt naturligt för dem att ta till engelska. Men så slog det mig. Varför? Det kan väl aldrig ha varit...? Nä, inte trodde de väl...? Ni vet, så där man gör med småbarn: "Tycker du att han ska få icecream efter maten?".
Näe... eller? SÅ gammal ser jag väl ändå inte ut att vara?

"Miss Peregrine's home for peculiar children" av Ransom Riggs.

Och medan vi väntar med stor spänning (jodå) på recensionen av "Jellico Road" kan jag passa på att tipsa om en annan himla bra ungdomsbok. "Miss Peregrine's home for peculiar children" av Ransom Riggs.


16-åriga Jacob har alltid älskat sin överlevare till farfar högt. Hans livshistorier om krig, äventyr och spänning har tagit stor plats och varit en ömsint mötespunkt för de två generationerna. Berättelserna från det barnhem där farfar växte upp ligger dock varmast om hjärtat. På en enskild ö utanför Wales låg Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, barn med krafter utöver det vanliga, barn som kunde sväva, vara osynliga, läsa tankar. Ju äldre Jacob blir desto mer börjar han dock tvivla på sanningshalten i dessa fantastiska historier men när farfar plötsligt dör och lämnar ett märkligt meddelande efter sig börjar Jacobs resa, som ska ta honom både bakåt, framåt och inåt.

Ransom Riggs är fascinerad av gamla, märkliga fotografier och har byggt både den här och den nyutkomna boken "Talking pictures" kring just den typen av nötta, förkastade bilder som man bara hittar i skrothandlares mest dammiga hörn. Det är skrattretande, konstiga, oförklarliga och ofta obehagliga bilder och i "Miss Peregrine's..." så fungerar de nästan som ett perfekt soundtrack till historien. De bygger, illustrerar, förankrar och fyller i och kvar blir en otroligt levande och spännande och ibland ganska läskig saga.

Under ett par sidor där jag trodde att jag hade klurat ut boken men insåg att jag hade fel så blev jag ett ögonblick besviken. Men förstod snart att det var en ganska fantasilös och alltför jordnära, ospektakulär besvikelse. Jag kom på mig själv med att vara en trist typ som inte trodde på fantastik i världen. Det ska jag lägga av med nu. För man vet faktiskt inte.

Citatet "Who knows what (evil) lurks in the heart of men" snurrar i min skalle. (Kråkan, vart kommer det ifrån?!) Nu kanske det inte är så mycket evil som lurks i människohjärtat just här, men iallafall, jag återkommer till det; man vet faktiskt inte. Och nu kommer ett citat till (men alltså, ursäkta om jag spårar lite nu, kan inte hjälpas) och börjar snurra, som skrevs lite på sniskan i mitt kollegieblock av min kompis Johan under någon astråkig lektion på gymnasiet: "Science is cold damn murder of magic". Någon hårt kan tyckas nu men det är min kontenta. Att tro på lite magi i världen.


Jo, och på temat måste jag än en gång rekommendera Black and wtf. Briljant.

tisdag 16 oktober 2012

Ses på andra sidan.

Jag hade tänkt att blogga lite idag. Kanske berätta något fyndigt eller så. Men så köpte jag en bok på jobbet och eh, tyvärr. Jag kan tyvärr inte tänka på annat just nu.


torsdag 11 oktober 2012

Sova här och sova där.

Imorgon faller vi till föga. Det blir ny säng till Knappen. Eller "Knappen" kanske vi ska säga. Han sover oftast ungefär halva natten i den juniorsäng han har nu och halva i vår. Tyvärr verkar han, av hans kroppsspråk att döma, inte vara så intresserad av att vi också ska vara där. Så "Knappens" nya säng blir kanske i första hand en tillflyktsort för den av Knappens nattliga kampsportsövningar drabbade föräldern. Så, from now on, sover vi kanske inte alltid tillsammans men åtminstone gott.

onsdag 10 oktober 2012

"A monster calls" av Patrick Ness.

Siobhan Dowd var en ungdomsförfattare som helt gått mig förbi. Under sin levnadstid släppte hon två ungdomsromaner, ytterligare två gavs ut postumt efter att hon gått bort i bröstcancer endast 47 år gammal. Material till en femte lämnade hon dock efter sig, ett synopsis, karaktärskisser och en början. Patrick Ness fick uppdraget att slutföra det Siobhan påbörjat, "A monster calls".


Conor har, ända sedan hans mamma påbörjade sin cellgiftsbehandling, förförljts av en mardröm full av skräck, mörker och kalla vindar. En natt när han vaknar upp kallsvettig i sängen står ett monster utanför fönstret. Ett ursinnigt, uråldrigt monster som vill Conor något, vill ha någonting av honom, kanske det värsta av allt; den innersta sanningen.

Det är en berättelse om kärlek och rädsla, utsatthet, ensamhet, sorg men också hopp. Jag snubblade av en slump över den här boken, som man ofta gör med de allra bästa. Jag ska inte säga så mycket mer om den än att ni bör läsa den. Finns i pocket men läs ännu hellre den illustrerade utgåvan (för en spottstyver här tex) där illustratören och konstnärens Jim Kays svarta, taggiga bilder kryper och slingrar sig kring texten som den perfekta inramningen till monstret och Conors relation.

Patrick Ness och Siobhan Dowd träffades aldrig men kärleken till hennes tidigare verk och den stora omsorg han känt kring det arv han ombetts att föra vidare lyser genom hela texten. Redan vid förordet är jag kär i den. "Here's what Siobhan and I came up with. So go. Run with it.
Make trouble."

Dress code.

Det slog mig idag att vi en gång hade dress code på jobbet. Det har vi inte längre, tack och lov för det. När ska man annars sporta fina klänningar? På den där festen som verkar gå av stapeln mer och mer sällan?
 Väl hemma råder mer utav en dress soft code.
Japp. Det var det.

tisdag 9 oktober 2012

På jobbet bara.

Bokdag på jobbet, mumma. En himla massa förlag med en himla massa författare som presenterade höstens böcker. Idag har jag grinat till Jonas Gardell, skrattat så jag var tvungen att torka tårarna med hela handflatan med Glada Hudik-grundaren Pär Johansson, blivit varm i hjärtat av Ulf Stark, velat ta med mig Pija Lindenbaum hem, suttit mållös inför Jan Guillou, varit bestört inför Johan Hedenberg och ska nu genast läsa hans bok "Lill-Tarzan å jag". Hade ca 20 kilo böcker med mig hem. Nu är jag trött och yr av att ha suttit still i en biofåtölj i 7 timmar men glad och pepp inför bokhösten!

fredag 5 oktober 2012

Hemma bäst.

För ett tag sen var jag ensam hemma på kvällen och det har ju blitt höst och allt och de där stora fina fönstrena i vardagsrummet förvandlades framåt kvällskvisten till stora, hungriga, svarta hål och de där gardinerna som vi pratat om men som inte riktigt behövts fullkomligt skrek efter att komma på plats. Jag satt i soffan och utvecklade vartefter timmarna gick magiskt ett par skräckslagna ögon i nacken. Jag älskar precis allt med att bo här, till och med mörkret bara jag slipper vara ensam just då. 
Men eftersom jag jobbat en himla massa har det bara blivit en fåll här och en gardinstångsskruv där så idag tog jag hela dagen till att styra upp det hela, så att jag när nöden kräver kan stänga in mig i värmen, ljuset och tryggheten.
Nu syns ju inte gardinerna på bilden men iallafall. De stora fönstrena och de nya kuddöverdragen är med.



Hemtex har sjösatt ett handarbetssortiment, till min lycka. Allt handarbete som känns modernt, fint och kan införskaffas utan att ta sig till specialbutik är till godo för folket, tror jag. Själv håller jag på att brodera den här fina till soffan:


Och så har jag fått upp min bästa souvenir från förra helgens Finlands-resa i köket. Älskar Katoko, de har så himla fina grejer och jag länkar trots att det verkar svårt att navigera på sidan om man inte händelsevis råkar kunna finska.


Det tar ett tag att bo in sig, men långsamt närmar vi oss...

Finland.

Jag, mamma och Knappen var i Finland förrförra helgen. Badade bollhav på finlandsbåten, hostade i folks mat, hälsade på släkt, fikade kanske tretusen gånger och sånt. Min mormor bor på ett hem där man kan vara ganska gammal och snurrig utan att det gör något, så vi bodde i hennes gamla lägenhet som fortfarande finns kvar. Där såg det ut som det alltid har gjort och ändå inte. Som jag antar att det gör när gamla flyttar hemifrån.
 





De här var tydligen, efter mycket kämpande från Knappens sida, "för små!".


Borta bra men hemma bäst. Det var det hela.

Tips från coachen.

Dubbelkolla att de där våtrums- och elintygen som säljarna till lägenheten hävdar finns verkligen existerar istället för att fundera på att de är så trevliga att man kanske borde föreslå en fika efter avslutad affär.
Sofia, din jävla nybörjare.