tisdag 30 november 2010

När vi blev ihop

Popmorsa får frågan vad hon tycker om spelet. Det som allt som oftast och mer eller mindre frivilligt sätter igång när man just träffat någon, under den där första osäkra tiden när man känner på varandra, provar, ger och tar och tar tillbaka. Är nyfiken, pirrig och kanske förvirrad.
Tredje gången jag och A träffades var vi på en spelning med bandet han hade då. De föregående dagarna hade vi fikat, hängt på bar och hånglat på gatan. Under spelningskvällen var det lilla stället fullt med folk. A verkade känna nästan alla och en familjär känsla av hemmafest gjorde att jag mest stod tryckt intill väggar eller satt med händerna klämda mellan knäna. Men hela A's uppmärksamhet var riktad mot mig varenda minut, och när han klivit av scenen satt vi för oss själva i trånga hörn och när folk kom fram blev jag alltid presenterad på en gång som om det var mycket viktigt att man visste vem jag var.
Sent på kvällen gjordes det klart. A drog ett djupt andetag och frågade rätt ut. Var jag på riktigt? Om jag spelade spel ville han gå på en gång men om jag var på riktigt då skulle han våga låta allt kännas så bra som det gjorde.
Han var så tuff och orädd och modig. Och jag sa ja. Så klart. Tacksam över att slippa vänta på att telefonen skulle pipa eller behöva fundera över vilka försiktiga, genomtänkta, trevande meddelanden jag skulle skicka.
Det var klart. Bara så där.
Lite senare kom en bekant till honom fram och frågade rättframt om vi var på dejt.
- Ja. Det är vi faktiskt, sa vi lättat och det var spelets game over och vår +1up.

söndag 28 november 2010

lördag 27 november 2010

fredag 26 november 2010

Om världen visste vad den förlorat skulle den sörja

Det finns människor som är något annat än vi andra. Som lyser och brinner och existerar på något sätt med helt andra medel än oss. Har man tur så lär man kanske känna en sådan någon gång i livet. Jag hade det, vi hade det. Vi hade Peder.
Peder finns inte mer. I onsdags försvann han i en bilolycka. Han blev 28 år men hade levt sitt liv som om han hade många fler på lager.
När vi samlades igår kväll i hans föräldrars stora, dragiga och varma hus och jag gick mellan klungorna av kompisar som kurade runt varandra så var det en återkommande känsla. Han levde så som de flesta inte vågar, helt orädd. Fysiska lagar påverkade inte honom, sa min vän E, var där en vägg han inte såg eller brydde sig om gick han helt enkelt igenom den. Han behandlade sin kropp endast som ett verktyg för att uppleva världen. Han slet på den, använde den, lät den arbeta för honom. Så många av våra historier handlar om hur han försökte sig på omöjliga, tokiga, ibland dumdristiga projekt och antingen överbevisade oss alla eller kom haltande och skrapad ut på andra sidan med ett stort vitt leende och en osannolik historia att berätta.
För honom fanns inga barriärer mellan människor. Han var gränslös i sin kärlek för andra och omgav sig med folk från alla ställen, alla klasser, alla nationaliteter. Att må bra och att vara tillsammans var livsluften. Ingenting var omöjligt, i den klischéns djupaste bemärkelse.
En av mina favorithistorier är från Afrika. Han hade rest i månader redan, pengarna hade tagit slut, sina skor hade han tappat bort sen länge och han bosatte sig på en strand, byggde en harpun av saker han hittade och fångade fisk som han bytte med lokalbefolkningen mot grönsaker. När han flera månader senare landade på Arlanda igen var han fortfarande barfota, djupt solbränd, några år äldre och lika glad som alltid. Det tog ytterligare månader innan han frivilligt satte på sig skor igen.
Det senaste dygnen har hans facebookvägg fyllts med hundratals små meddelanden av kärlek och saknad. Ord som livskonstnär, energi och glädje återkommer igen och igen.
Peder brann med en frenesi som är mycket få förunnad. En tröst vi talade så mycket om igår är att även om han inte fick ett långt liv, fick han på något sätt kanske ett helt ändå, på sitt eget vis. Han levde sina 28 år med en intensitet som skulle räckt flera livstider för någon annan. Han var en allas lilla strulputte, en källa till både tidvis oro och oöverträffad glädje, värme och kärlek.

Jag vet inte vad som händer när man dör. Men jag vet att Peder aldrig skulle gå med på att det inte händer någonting. Han kommer att gå genom väggen som ingenting och sedan bara fortsätta. Som han alltid gjort.

onsdag 24 november 2010

Veckans livslektion

Min frisör gör som jag säger även om det är en dålig idé.

Lärdom: Försök inte göra någon annans jobb.

tisdag 23 november 2010

måndag 22 november 2010

Nej, växer inte ifrån.

De där timmarna mellan att Knappen gått och lagt sig och det är meningen att vi också ska lägga oss om det över huvud taget ska finnas en morgondag, de är jäkligt snabba. Det är så mycket som ska få plats där. Man ska diska och plocka lite, läsa boken, titta filmen, sy och virka, lyfta stora lådan till förrådet, vattna döende blomman, blogga, laga något, hitta inspiration och rita lite, raka benen och lära sig samtliga Adobe Creative Suite-program.
Nu har en ny grej tillkommit. En bubblare, efterlängtad och trånad efter och nu också införskaffad som en tidig julklapp till mig själv: ett Nintendo ds.
Från och med nu blir det helt andra bullar.
Älskling, håller du ställningarna här ett par dagar? Jag har en dejt med Super Mario.

söndag 21 november 2010

Läser nu:

Tillfällig osäkerhet. Om att sitta vid ett fönster och titta på en skridskobana medan intresset falnar och tala med en påhittad vän.

E.o.d - november

Hur man får en kvinna att äta

Efter gårdagens löjromsblini och kvällens helt sjukt lyckade bubblare kalvrulladerna satt vi på Kungsholmen och pöste och var mätta på det där väldigt spända sättet. Servitören svassade fram på sitt lite sprättigt märkliga ank-lika vis. A beslutade otippat att hans matkoma var mer än nog och att det inte skulle bli någon chokladmousse och jag, som ju också var sprickfärdig, började vela kring den där ostbrickan jag peppat för hela veckan. Varpå den extremt långa ank-servitören böjer sig ner mot mig och viskar ur mungipan "Ingen kommer ihåg en fegis".
Och ja, efter ett sånt pep talk finns det ju inte så mycket att fundera över längre.

lördag 20 november 2010

Mat/kärlek

Första gången jag och A skulle ut på en riktig dejt tog han med mig till Kungsholmen. Vi satt vid ett lågt runt, sparsamt belyst fönsterbord på kajkanten och jag var nervös men helt klar över att ihop skulle vi bli om vi inte redan blivit det vid den där första kyssen utanför 7eleven.
Det var precis 3 år sen och ikväll firar vi sedvanligt med att gå tillbaka dit. Till Kungsholmen, inte 7eleven Renstiernas gata.
Löjromstoasten hägrar. Åh som jag ska ha den. Kanske chansar jag med varmrätten som den där gången jag beställde fransk löksoppa och kom underfund med att det inte var särskilt gott och det blev lite knepig stämning med servitrisen. Eller när jag fick för mig att krabbkroketter lät fantastiskt och det också visade sig vara det.
Och ostbricka ska jag ha. Ostbricka.

Hej!

fredag 19 november 2010

Hindenburg i brand.

Apropå förra inlägget.
Här är det, luftskeppet. Kan glo på den här bilden hur länge som helst. För pappa blev detta fullt verkligt när han höll de där breven i handen. De som singlat ner genom dagen över New Jersey som stora kantiga snöflingor. För mig är det en bild, men den känns som svindel.

Ignorance is bliss

Min pappa älskade antikviteter. Och "gamla grejer" som han sa. Det var en allomfattande kärlek som omslöt allt från gamla nötta ok till mynt och snusdosor i silver. Papper. Oändliga mängder brev, brev som skrevs av sedan länge döda damer och herrar i 1800-talets sidentyngda salonger. Brev som flög med zeppelinaren Hindenburg. Ikoner målade på tjockt mörkt trä. Kistor, gustavianska stolar och frimärken.
När jag var i tonåren fick jag det här lilla skåpet av honom.

Med sina mjuka färger och sin Carl Larsson-vänlighet är det en ganska söt liten möbel. Själva ovansidan är ett lock som går att lyfta på och därunder ser det ut så här:

När jag frågade honom vad den använts till svarade han något luddigt om att han trodde att det kanske hade med sädeskorn någonting någonting att göra. Under åren som den här grejen följt mig har tanken slagit mig då och då: hur menar han då? Vad skulle man göra då?
Sedan har jag släppt det och återigen fyllt skåpet med gamla fotoalbum som ingen tittar i men inte heller slänger.
I somras kom min kusin på besök. På sitt eget lilla märkliga vis började hon pilla på det där skåpet. Och hade jag sett det komma hade jag stoppat henne och skonat mig själv för strax utbrast hon: "Nämen fy! Den där har man ju nackat hönor med!".
Ja, det har man. Självklart har man det. Man hugger huvudet av fågeln med bladet och blodet rinner ner genom hålen i en hink som står innanför den lilla skåpsdörren. Såklart.
I åratal har jag ignorerat och förnekat detta faktum. Det är ju glasklart när man ser den, alltså verkligen tittar. Det har inte jag gjort. Och jag önskar att min kusin inte heller hade det.
Förr hade jag ett sött litet arveskåp. Nu har jag en dödsmaskin.

Läs också

om Frida som kanske borde bli ståuppare eller inte. Hon får mig att skratta iallafall.

Uppgiften.

Briefen var att "Fixa cash". Att utveckla ett eget valutakoncept med helt fria ramar. Det här med fria ramar. Det är som med lådan. Det är en sak att tänka utanför lådan. Det är en annan att inte ens ha en låda.
Men jag är inte en person som kläcker storslagna spektakulära idéer och bygger nya valutasystem från grunden så jag behöll helt enkelt sedlarna vi har men i ny tappning, vars syfte är att, när man håller dem i handen, påminna om att det finns andra viktiga saker i livet än pengar.

Nu är det klart. Jag har klättrat upp för prestationsväggen, bestigit illustrator-berget (åtminstone nått något typ av base camp), stressat, peppat, haft eld i baken, blivit klar i grevens tid och gjort mitt livs första presentations-pdf. Och det käns bra och skönt och tomt och lite sorgligt. Med diplom i hand har jag fått gå hem. Och sen ska jag inte tillbaka mer.

torsdag 18 november 2010

Långt från en bagatell.

Lite då och då läser jag bloggen Bagateller. Rent litterärt är den helt fantastisk, varje inlägg är en liten pralin som ska avnjutas. Det är därför jag bara läser ibland. Jag vill för allt i världen inte bli mätt. Till en början var Bagateller helt anonym, bara dessa ensamma märkliga små meddelanden. Med tiden har ett namn på författaren dykt upp, en länklista. Men fortfarande spartansk och oemotståndligt mystisk.

Snart. Snart.

Ikväll är det presentation i skolan, sista kvällen, sista lektionen.
Fertig.

Läs Mikebikes 80-talsdoftande barndomsinlägg om kärleken till Daniel Olofssons mamma.
Läs Miss Muffins förlossningsberättelse och grina lite.
Läs Cinderalleys inlägg om att växa upp, formas och bli.

söndag 14 november 2010

En annan sommardag

När det är mycket glömmer jag att det finns både ett då och ett sen. Den här bilden påminner mig om det. Då; en sval sommardag smög jag och min brorsdotter runt på en ödetomt, fotade, pratade och trevade efter det fina och sköra. Både med ögon och ord. Så var min dag, hennes var kanske alldeles annorlunda.
Sen; tomten är såld, snart ska det byggas där. Kanske hittar vi ett annat förfallet hörn att tränga oss in i en annan dag. Kanske en kaffetermos mot flagnad husvägg, en stunds talande tystnad och lite skratt. Jag hoppas det.

lördag 13 november 2010

Om det som är närmast, då och nu

En uppgift avklarad, presenterad och omtyckt. Sten från axeln. Stolt. Över mig och A som peppat otröttligt.
Snart kommer jag tillbaka hit. Under tiden läser jag om eviga kärlekar, första kärlekar, andras kärlekar i den flodvåg av "En om dagen"-inlägg som sköljer över den lilla del av bloggosfären jag frekventerar. Miss Muffin skriver ett underbart fläktande och landetdoftande inlägg om sina föräldrars resa fram till varandra. Jonna skriver hjärtskärande vackert och sorgligt om dito.
Jag tycker om att läsa dessa små men äkta meddelanden ur minnet. De väcker mina egna, får mig att vilja formulera mig kring mitt och de omkring mig. Det kommer snart. Inte en 30-dagars-lista men kanske valda delar därur.
Under tiden, medan dessa skoluppgifter fortfarande belägrar mig, gör jag sånt här:

tisdag 9 november 2010

Kan inte låta bli att lägga upp den här bilden.

1. Läs Jonathan Safran Foer's bok "Eating animals".
2. Lite så här har deadline känts den senaste veckan.
3. Är det inte helt bisarrt att man kan gå på gatan helt vanligt och så plötsligt bara:

Vardagspoesi

Alldeles nyss tror jag att jag hittade en liten liten spricka i prestationsväggen. Fina A peppar och står i. Och jag har gnällt och trampat och tjatat och varit disträ. Kanske släpper det nu, mitt i snoret och stormen.

Provkörde zebrablusen på jobbet idag. Kände mig som att jag hade satt igång en klädutmaning men min taktfulla kollega sa att om jag kan bära upp en tröja med en gråtande bebis på så är några zebror ingen match.

När allt är klart och deadline är passerad väntar en annan typ av poesi:

lördag 6 november 2010

Cliffhanger

Som ni ser. Det går inte riktigt att blogga just nu. Det är kreativiteten, prestationen, uppgiften som sväljer alltihop. Ett litet tag till bara.
Men jag tänker på bloggen ska ni veta, och er. När jag köper en helt absurd blus med zebror på, när jag fotograferar en slaktares skyltfönster, när jag tjuvläser böcker på jobbet.
När jag kommer tillbaka ska jag berätta om en möbel vi har som jag är rädd förr i tiden använts till att döda något med.

onsdag 3 november 2010

Bloggöken som ni ser.

Oas på annan ort: Frida skriver ett jättefint inlägg om hur det är att vara liten tjej och vänta på sina bröst. Mellanstadiet smack i ansiktet!