(anstränger mig jättemycket för att inte säga mer om det)
Igår kväll var vi på bröllopsfest. Bruden var jättefin och lila och i 6e månaden. Och genast uppfylldes jag, för att inte säga vi, av behovet att prata barn. Prata graviditet. Och jag tänkte när vi minglat vidare att jag åter igen försöker prata mig närmare min egen graviditet. Då blev jag kluven för det var just den där irriterande känslan jag själv hade då, av att många kvinnor som frågade om min graviditet gjorde det främst för att bekräfta sin egen upplevelse. Och nu förstod jag behovet och att det är just ett behov mer än någonting annat och jag försökte verkligen att fråga bruden om det på bästa sätt. För det värsta var, som jag minns det, när frågorna inte ens från början var menade att ha någon förankring i mig, typ: "Känner du av höfterna än?" eller "Har du slutat må illa än?" som om min graviditet inte var min egen utan en version av den frågandes. Jag ska inte tjata mer om det nu men det står helt klart att jag skulle behöva sätta mig ner med likasinnade en hel dag och bara ösa ur gravid/förlossning/bb-brunnen. Den är ju uppenbarligen helt omöjlig att tömma. Det var i alla fall fint att få kamma håret och sätta på sig klänning och luktagott och gå iväg på finmiddag med A som hade röd fluga och var jättesnygg.
Igår kväll var kommando: avlopp i full gång och medan A stod böjd över golvbrunnen med ångtvätten i högsta hugg och mamma låg under huset och ropade genom rören så låg jag själv i sängen och nattade Knappen. Det var mörkt i rummet, bara trappans utebelysning fick gardintyget att skifta i grått. Jag hade ammat och han hade ätit och somnat med handen knuten runt min tumme. Jag var trött och varm. Genom väggen kunde jag höra mamma och A prata. De hade fått isen i rören att släppa och deras röster var glada och lättade och de pratade uppsluppet medan de plockade ihop efter sig. A skämtade och mamma skrattade. Och det var medan jag dåsade med Knappen nysomnad i armhålan som jag insåg att det är just det här jag alltid längtat efter med en egen familj. Att slumrande och matt på avstånd höra röster som pratar och skrattar. Att veta att de cirkulerar runt omkring mig, att vi delar sfär, att det är meningen att vara så här. När jag föddes hade mina bröder flyttat hemifrån och när jag var 11 skildes mina föräldrar. Det var ingen traumatisk händelse men det jag saknat, insåg jag igår kväll, är röster. Andras röster. Att det inte behöver vara tyst om inte jag är en av dem som pratar. Att det pågår andra samtal, andra tankar som byts helt oberoende av mig men alldeles nära. Och för mig att delta i om jag vill. Eller för mig att bara höra brottstycken av. Att från ett annat rum känna mumlande rösters trygghet.
En sån här dag är ta vad man har snarare en krydda än fattigt. När man dödsföraktande legat böjd på berget under huset och siktat på avloppsrören med värmepistol och hårtork. När Knappen varit lite småförkyld så att man somnar näsa mot näsa med en hårtuss hårt knuten inuti liten hand. När grannen på eget initiativ kryper på knäna och står i våra avloppsbekymmer bara för att han hört att de finns. När det knackar på dörren och man öppnar i långkalsonger utan att bry sig. När mamma bjuckar på bulle ur frysen. När man inte förrän sen eftermiddag tar av sig mössan och att täckbrallan hänger i hallen skapar separationsångest. Det finns en konstant besvikelse för mig i såna här dagar. Den obligatoriska omeletten. Den där charmigt på en höft ihopslängda lunchen. Med det där ägget, de där prinskorvarna och den där småtrötta paprikabiten man råkade ha kvar. Och så den där chevréstumpen som skräpar i kylskåpet. (aldrig har jag haft en skräpande chevréstump). Solen skiner och man är friskt rödrosig, grannarna glada och kaffet står på. Det är som att missa öppet mål. Jag kan för mitt liv inte laga omelett. Det finns inget Bergenströmskt flingsaltbestrött vardagsmirakel över den brungula oformliga massa som ska föreställa min lunch. Inte ens med lite fantasi och god vilja. Så jag tänker helt sonika behandla den här dagen som en dag då jag mirakulöst nog inte behövde äta. Över huvud taget. Det var fantastiskt faktiskt. Så mycket tid över till annat. Kaffe och snö tex.
Har precis läst ut Alison Bechdel's serieroman, eller rättare sagt seriememoar "Husfrid" (med undertiteln "en tragikomisk familjeberättelse). Och jag är förvirrad och lite irriterad. Det hela handlar om Alison själv, som i sina tonår precis kommit ut som gay, och som förlorar sin pappa i en olycka (självmord?) och upptäcker att han också var gay och vi följer henne då hon letar sig tillbaka genom sitt, sin fars och familjens liv. Rent estetiskt är romanen helt otroligt fin. Med enkla raka, men väl genomtänkta bildrutor, tar hon oss genom texten såväl som det osagda. Bildspråket är fullt av narrativa detaljer som berikar och överraskar. Den svart/vit/blå färgskalan är både vacker och vemodig. Det är i texten problemet ligger. Hon skriver bra, rent tekniskt och i hur hon hanterar de återkommande tidshoppen. Men hon har en fallenhet för svåra ord som gör det hela alldeles för komplicerat. Det är inte ofta jag, i skönlitteratur dvs, måste slå upp ord i ordlistan, men här är det ett så återkommande fenomen att det blir ett irriterande avbrott som eskalerar till en känsla av att författaren kocketterar med sina språkkunskaper. Varför libidinös? Varför inte liderlig? Varför reciprok? Varför inte ömsesidig? Varför lakun? Varför inte lucka? Eller tomrum? Och så här håller det på. Sida upp och sida ner. Istället för att skapa en flytande smidig text att ta sig fram genom så är den full av uppstoppande farthinder som jag måste klättra över. Ett annat övergripande tema är den oändliga rad av litterära, dramatiska och mytologiska referenser som följer historien. Till en början är det lite charmig, och mycket påläst, kuriosa men inte heller det här greppet vet några gränser. Allt som händer i historien kan, med lite fantasi och hjälp, få sin parallell dragen i Proust eller Oscar Wilde eller Odyseén. Kanske ligger det hos mig, i min okunskap som blir betungande då jag känner att jag inte kan hänga med i alla referenser. Men å andra sidan vill jag tala om för henne att alla de här ängsliga parallellerna inte behövs. Hennes historia skulle klara sig finfint alldeles själv utan att behöva luta sig mot någon pretentiös litteraturhistorisk vägg. Men när jag kommer till den bakre pärmens författarpresentation spikar Bechdel igen sin egen kista. Under det allvarliga porträttet lyder texten: "Alison Bechdel (född 1960) började föra journal över sitt liv och har sedan dess varit sitt eget livs arkivarie." Hon har skrivit denna presentation själv. Det måste hon ha. Som minst har hon godkänt den för tryck. Och det är så pretentiöst att jag inte kan ursäkta henne mer. Varenda mänska som har ett fotoalbum i sitt hem är väl sitt eget livs arkivarie. Kom igen, Alison, slappna av. För du är bra. Egentligen.
Det här är tydligen en vecka då vi har stopp lite här och var. Häromdagen fick jag avbryta min dusch efter två minuter för att dra på mig latexhandskar och ge mig ner i underjorden med diverse tillhyggen såsom skruvmejsel och braständarpinnar. Idag är det handfatet. När man spolar i toan (vi har en ju en alternativ och enkel landetlösning på det där) så bubblar det i handfatet. Jag misstänker att jag måste in i vattenlåset och böka. Hela kroppen säger nej. Egentligen är jag inte särskilt kräsmagad. När vi hade utedass tog jag utan problem hand om det. Där vet man vad man har att göra med. Man vet vart det kom ifrån, man har sett det förr och det kommer inga överraskningar. Men avloppet, det är en helt annan match. Där finns inga spelregler längre. Ur avloppet kan vad som helst komma. En gammal folkhögskoleklasskamrat tillika aspirerande skräckförfattare skrev en gång en novell som hette "Det kom från näsan" som utspelade sig i ett badrum där huvudpersonen plockar ut någon typ av överdimensionerad och ständigt växande snorkråka ur näsan som visar sig vara fientligt inställd och en slemmig, illaluktande och obehaglig kamp på liv och död följer. Det är lite det scenariot jag föreställer mig när jag med andan i halsen ska rensa avlopp. Det som bara var ett oskyldigt hårstrå eller lite tandkrämslödder tycks alltid genomgå någon slags ondsint metamorfos i avloppsrörens vindlar och när de sedan i något obevakat ögonblick ser dagens ljus igen så är det som en oigenkännlig gråsvart och slemmig massa, farligt likt något tentakelburet kräldjur ur valfri Dean Koontz-skräckis. Att det, vad det nu är, ännu inte fått liv och slängt sig väsande över mitt ansikte är ingen tillfällighet. Det bidar sin tid bara. Väntar. Det är jag säker på.
Jag måste prata snö igen. Så skjut mig. Men jag har precis tillbringat en timme med att gräva fram en taxi ur först ena grannens dike och sen andra grannens dike. Om vi var insnöade igår så är vi insnöade delux idag. När det har tagit de här proportionerna är det svårt att tänka på annat.
Insnöade. Knappen sover ute i vagnen. Han sover länge som om han visste att dagen är sån. Mormor kommer på sin spark. Vi dricker te och lagar mat av det som finns.
Äter i pyjamasbyxor framför brasan. A spelar gitarr för Knappen. Klockan halv 6 är himlen fortfarande mörkt blå.
Okej, förlåt att jag tjatar om snön. Men den håller på att äta upp mitt liv. Och medan jag sitter här och ser på när världen krymper från liten till mindre så lämnar brevbäraren lappar i brevlådan. Han vore tacksam om vi inte ställde saker i närheten av brevlådan, såsom bilar tex, för det blir svårt att lämna vår post annars. Okej. Öppet brev till brevbäraren: Dude. Jag förstår ditt problem. Men. Kolla ut genom fönstret. Det är den värsta snövintern sen 1800-talet. Den dagen du känner dig lite sugen på skotta snö så är du hjärtligt välkommen. Jag kan garantera att det är jobbigare än att öppna bildörren och gå de 2,5 meter från vägkanten till brevlådan som du behöver i dagsläget. Som du ser själv så är vår parkering tyvärr lite av en grop. Men om du vill kan jag försöka tömma parkeringen helt på snö, fylla upp med grus så att den där gropen försvinner nu istället för i vår. Jag är inte omöjlig, som du hör. Om du vill kan vi göra en deal. Jag flyttar lilla bilen 1 meter längre ner i gropen och du kommer hit och hjälper till att putta upp den på vägen varje gång vi ska iväg med den. Okej? Annars kan du behålla dina lappar för dig själv tills snön försvinner. Då är jag mer än villig att samarbeta.
Jag fick en grundkurs i Photoshop av A i födelsedagspresent. Och då menar jag grund i ordets djupaste bemärkelse. Igår var första lektionen. Det var "klicka på start och sen på alla program"-nivå på det hela. Helt i min liga alltså. Det var en stor dag i mitt kreativa liv, en dag jag både fruktat och sett fram emot. Det här är resultatet när Sofia njuter kunskapens frukt:
Idag tänker jag på tiden på bb. Jag minns den som genom en dimma och den här gången är det faktiskt så, inte bara ett sätt att säga. Jag minns ingen skillnad mellan dag och natt, bara en tidsrymd som flöt förbi, som en enda lång utdragen vaka. Det var en grotta med vita väggar. Det fanns andra händer som styrde nu. De måste ha pratat men jag minns det inte. Säng och kropp. Säng och kropp. Det fanns mat som A hämtade, sedan längre stunder av avbrott, nätter. Ibland kom ljus genom fönstret som han vinklade persiennerna mot men sedan släppte in och lät flöda över Knappen. Han var gul, sa de, han behövde ljus. Det stora oljudet kom över taken då och då, vibrerade i glaset och på tredje dygnet orkade jag stå vid fönstret och se ambulanshelikoptern landa. Jag minns det som alldeles tyst. Att vi rörde oss runt den lilla nya kroppen, rörde vid honom, såg honom sova, försökte hitta sätt att själva sova. Det var så svårt att prata och jag ville och var så trött och somnade utan att få något sagt. Kroppen var tung och öm, som ett sår fyllt av sten. Jag lyfte ansiktet mot den heta duchstrålen, la handen mot det kalla kaklet. Någon gång sent under det andra dygnet satte sig A på knä vid min säng och vi började berätta för varandra. Trevande och försiktigt som om såret satt i honom också. När vi grät var det som en litet lufthål i grottväggen.
Det är inte i förlossningen jag har mina känslominnen. Inte väntan, timmarna, stegringen eller smärtan. I förlossningsberättelsen hade jag önskat att jag skulle få vara glad och så minns jag det. Att A tog bilder och jag kunde le och känna det. Att det var så påtagligt, det var kroppen som smärtade, något jag kunde förhålla mig till. Att Knappen kom, låg på mitt bröst med alldeles svarta ögon och jamade. Att det blev overkligt först när jag rullades genom korridorerna mot det där andra. När A gick bakom och jag för första gången inte kunde se honom. Redan då började orden att försvinna bort och kom inte igen förrän långt senare. Om ens då. Jag tror att jag alltid kommer att försöka skriva fram oss under de där dygnen efteråt. Jag vill inte glömma, kan inte.
Så är det där. Ändå. Det lilla ilet. Man känner det första gången till frukost, hur det liksom pirrar till i en kindtand mot müslin. Man tänker att man inbillat sig, att man ju inte haft hål sen högstadiet och sånt där går ju i arv och man glömmer behändigt att mamman sin tvingats lägga ner en halv förmögenhet på porslinständer. Sen tänker man, helt logiskt, att A har ju tänder av stål så det är nog ingen fara. Övertygad om att man duckat för den kulan fortsätter man sin frukost i godan ro. Tills det är där igen, ilet. Och igen. Och igen. Och man inser att den där kulan man duckade för egentligen är en envis jävla kulspruta som aldrig aldrig kommer ge sig. Det är då man vill gråta. Det är då man vill skriva ett brev till gud och berätta om hur duktig man varit med tandtråden vareviga kväll och att det kan ju bli lite si och så med tandborstningen när man har bebis, man somnar lite här och var och hursomhelst på kvällarna, det måste han ju förstå. Men tandtråden har man ju varit så duktig med och man har ju t.o.m en tandhygienist, det måste väl ändå tillgodoräknas mig på den yttersta dagen? Men gud vill inte lyssna på det örat utan skickar, tillsammans med müslins torkade banan, en stöt genom tanden som tar sig hela vägen ner i käkbenet och känns som isglass i huvudet. Och en kör av tandsköterskor stämmer upp i bakgrunden: "...extra känsligt under graviditet och ammning", "...ömmande, blödande tandkött", "...inflammation". Så man vill ta den där kulsprutan och bara rikta om den lite. Till ett mer terminerande mål lite högre upp i ansiktet. För man hatar. hatar. att gå till tandläkaren.
Tänk att vara så liten att du får plats i någons armhåla. Hopkrupen mellan arm och bröst. Ditt ansikte kan du gömma där mot sidan, munnen öppen mot huden. Lägga en liten hand på den stora bröstkorgen, trycka fotsulorna mot stora varma lår. Den långa armen böjer sig runt dig, fångar in dig som i en varm mjuk grotta. Det är mörkt och bara doft runt dig, i dig. Du glider in i sömn, lätt som en tanke.
Eftersom idag är en småsur dag i största allmänhet så kom jag att tänka på gammalt agg när jag var ute och drog vagnen efter mig. Sånt som gjort mig sur och som fortfarande tänder den djävulska flamman (ehm...). Som tex det spontana viktminskningstipset. Eller det här: En gång i tiden var jag i Grekland mycket. En kväll var vi på en bar i Aten och ägaren bestämde sig för att han ville bjuda på shots. Jag, som är nykterist sen tonåren, tackade så artigt som möjligt nej. - Jodå, klart du ska ha en shot! tyckte ägaren och viftade med hela armen till den kvinnliga bartendern. Jag förklarade att jag inte drack alkohol och att jag gärna skålade med lite juice eller läsk istället. - Nähä, utbrast ägaren, men då är det ju på tiden att du får en ordentlig sup då! Här insåg jag att det skulle bli svårövertalat men jag hade både principer och tålamod. Tyvärr började bartendern flacka stressat med blicken och en tjej i vårt sällskap lutade sig fram och frågade viskande i mitt öra om jag inte bara kunde ta den där shoten iallafall. Ägaren stod lutad över bardisken och pekade med hela handen och höll låda om att nu skulle damen minsann bli bjuden på sprit här! Jag avböjde åter igen men när han först insisterat och sedan ignorerat mig så sa jag till den förvirrade kvinnan bakom baren att hon gärna fick ge mig juice istället. Hon stod helt ambivalent ett ögonblick och stirrade mig i ögonen men när den envise ägaren vände ryggen åt för ett ögonblick slog hon upp vatten i ett shotsglas och skickade över till mig snabbt som ögat. Här var tydligen inte alls läge att tacka nej. Så när det under högljudda former var dags att höja glasen fick jag se mig (fejkat) besegrad och svepte i mig vad som bjöds. Ägaren var nöjd, skrattade, klappade mig på ryggen. - Så där ja, så ska det se ut!
Det här gör mig skogstokig fortfarande, trots att det säkert är 6 år sen nu. Vem i helvete var han att tvinga mig att göra avkall på mina principer och den livsstil jag valt, för hans skull, för att vara artig?! Vem var han att respektlöst pissa på mina val och sedan vänta sig tacksamhet för sin "generositet"? Vem var han att ifrågasätta hur jag väljer att leva? Men det värsta är att så här långt gick det inte för honom. För honom handlade det inte alls om mig eller mina val. Det handlade bara om att han bjöd, hans generositet, hans bar, hans tron. Vem var jag att tacka nej?
Jag tänker på det här ibland och det resulterar för det mesta i att jag formulerar långa utläggningar för mig själv. Så många gånger som jag har stått i duschen och löddrat schampo i håret och skällt ut den där jävla barägaren. Talat om för honom både det ena och det andra, visat vart det blåa förbannade skåpet ska stå. Jag förstått att det gäller att lära sig det här. Att sluta tänka vem är jag att...?. Att inte fuska för att slippa för att sen vara arg i flera år. Att våga komma med ett skåp under armen. Och att, om man behöver, våga visa vart man tänkt ställa det.
Tog den vanliga bloggrundan till frukost och passerade bla A's blogg. Men den var jag redan uppdaterad på visade det sig. En stund senare, när mamma kommit och hämtat Knappen för promenad gör jag en kaffe och slögluttar in på den igen. Ifall nåt skulle ha hänt. Bortsett då från faktumet att han fortfarande ligger och sover på precis samma ställe som nyss och inte har rört sig en millimeter. Snoret. It's getting to me.
Ikväll skulle vi gått på konsert. Jóhann Jóhannsson skulle komma. Och jag grinade nästan av glädje när jag såg det. Åh! Och den här gången skulle A med, och kanske Y också och världens bästa alla hjärtans dag! Ringde och kollade om biljetterna hade släppts för ett tag sen men nej, det hade inte kommit upp i kalendariet ännu, snart kanske. Pepp pepp! Var lite putt för att det skulle vara på Debaser Medis, tyckte att bokaren ifråga kunde snappat upp att förra gången så satte sig hela publiken på golvet efter en kvart, så en annan lokal hade ju varit nåt. Förslagsvis Södra Teatern, där jag nästan dog för att den konserten var så bra för typ 3 år sen. A var också pepp och fick en kompis att lyssna in sig och också bli pepp. Så var det äntligen dags att köpa biljetter, bara några veckor sedan men när jag står där så hittar inte killen i kassan konserten hur mycket han än knappar på sin dator. - Näe... säger han, rynkar ögonbrynen mot skärmen och drar sig i getskägget. Vi kan kolla... här... också, fortsätter han koncentrerat. Ingenting händer. Han hittar inte. - Men om vi går in på Jóhannssons hemsida då... Han går in på Jóhannssons hemsida. Och där är den mycket riktigt. På alla hjärtans dag. FÖRRA ÅRET.
Ibland får jag en stark, i grunden skakande, känsla av vill gå hem.
Så det bidde ingen konsert. Eller, det blev det ju. Jag var ju där. Så jag missade inget. Fast vi gjorde det ändå. Och ändå inte. Jag får ont i huvudet av att tänka på det.
Det här är lite av det finaste som finns. Nedanför är en text hämtad från Jóhannssons hemsida om vad det här stycket (och hela albumet) egentligen handlar om. Jag vill grina. Igen.
Fin alla hjärtans dag på er.
"In 1964, a computer - the IBM 1401 Data Processing System - arrived in Iceland, one of the very first computers to be imported into the country. The 1401 has been called the "Model T" of the computer industry - the first affordable, mass produced digital business computer . The chief maintenance engineer for this machine was Jóhann Gunnarsson, my father. A keen musician, he learned of an obscure method of making music on this computer - a purpose for which this business machine was not at all designed. The method was simple. The computer's memory emitted strong electromagnetic waves and by programming the memory in a certain way and by placing a radio receiver next to it, melodies could be coaxed out - captured by the receiver as a delicate, melancholy sine-wave tone.
When the IBM 1401 was taken out of service in 1971, it wasn't simply thrown away like an old refrigerator, but was given a little farewell ceremony, almost a funeral, when its melodies were played for one last time. This "performance" was documented on tape along with recordings of the sound of the machine in operation."
och hur kommer det sig att på alla leksaker och gosedjur Knappen har så är det alltid tvättrådslappen som är det bästa?
När Knappen sover på dagen har jag en tendens att fastna framför datorn och bara inte komma därifrån. Så idag la jag mig i soffan och läste ut "Majas morsas kompis sambo" istället. Heja ungdomsromanen! Den fick mig att tänka på när man fick gå till simhallen på gympan i skolan. Och hur jag alltid alltid var helt övermäktigt sugen på skogaholmslimpa efteråt. Det måste varit nåt med kloret eller så för ingenting annat dög. Vi kom in på simhallstemat idag och A sa att det är ju rätt nasty när man tänker efter. Och det är det ju. Det är ju någon som kissar i poolen. En gång såg jag en liten tjej få kallsup och kräkas. Det låg en liten spya på ytan som hon vevade handen igenom så att den löstes upp och sen var det inge mer med det. Man brydde sig inte när man var mindre. Och inte om alla potentiella fotvårtor i duschen som det ryktades om heller. Jag inser att jag har svårare och svårare att inte bry mig. Fan också. Jag som hade sett fram emot babysim. Måste komma över det här.
En mailadress som jag har är infekterad av bajsmail. Idag blev jag erbjuden att anmäla Knappen till Cutest Kid of 2010 Contest. Alltså. Don't get me started. Jag skulle kunna starta en helt ny blogg bara för att prata om hur sjukt det är.
Något som gör mig glad är all den färg Knappen kom med. Eller ja, han kom ju naken och skrikande precis som alla andra men den färg han inspirerar till då. Lite så här:
Försöker mig på lite färg själv faktiskt:
Gjorde en sån där konstig grej som man gör för en stund sen. Gick lilla rundan för att Knappen skulle sova. Det har snöat igen och så fort det kommer nysnö och plogbilen inte vart förbi så blir min och vagnens relation snabbt infekterad. Den är helt oduglig i snö. Den går inte att svänga, eller så svänger den av sig själv, eller så är den ute på glid och man måste stanna och lyfta den på rätt kurs igen. Alltså har en pockande känsla av vårlängtan smugit sig på sen ganska länge. "Hur många snödagar har vi egentligen då?" sa vi när vi bestämde oss för en vagn med små hjul där fram. Det var sommaren innan den snöigaste vintern sen 60-talet. När jag så precis har dragit vagnen efter mig upp för backen, svurit, börjat svettas och tagit av mig halsduken så möter jag grannen som är ute och går med hunden. - Åh vad härligt att det snöar igen! utbrister hon. - Ja, verkligen! hör jag mig själv säga. - Det är så fint med lite ny vit snö på den här gamla smutsiga! Man får skotta lite men... - ...det får det vara värt! avslutar jag glatt och baxar vagnen över en driva.
Eh... va? Vart kom den hurtiga snöälskaren ifrån? När drog jag på mig snöentusiastkostymen? Varför kunde jag inte säga som det var; att nu fick gott våren komma. Nästa gång ska jag vara ärlig; Fy fan, ska jag svära, Enough! med näven i vädret. Så man vet säkert. Vart jag står så att säga.
A har genomlidit sitt livs förkylning den här veckan. Bafucin, Panodil, Nasoferm, Alvedon. Knappen har haft snor och lite hosta. Jag har gått runt (med lite lite huvudvärk bara) och i stort sett varit hälsan själv. Ha! har jag skrattat i spegeln, mig rår du inte på, förkylningshelvete!
Kliade lite i halsen igår. Nös. Men var ju hos gammal kompis med stallet-jacka hängande i hallen. Och hund med stallet-damm i pälsen.
Vaknade i morse. Ont i halsen. Snor i näsan. Det finns tydligen håligheter innanför ansiktet som man kan fylla med saker. Tryck tex. Eller vaccum.
Har stulat den här finfina bokenkäten från fenomenala Tuffast av alla. Eftersom det blivit dåligt med läsning på senaste tiden så kan jag åtminstone få babbla lite om böcker. Nu börjar jag:
Som läsare är jag: Glömsk. Kan inte ta lite paus mitt i en bok, då är jag helt borta. Kan inte heller läsa flera böcker samtidigt. Också ganska krass, ofta alldeles för svårflirtad. Har också fördomar om fula omslag.
Som bloggare är jag: Ivrig och glad. Ibland farligt nära att få prestationsångest.
Senast påbörjade bok: ”The portable virgin” av Anne Enright, ”Hjärtdjur” av Herta Müller och ”Majas morsas kompis sambo” av Katarina Kieri
Senast köpta bok/böcker: ”Majas morsas kompis sambo” av Katarina Kieri
Favoritdeckarförfattare: Är för dålig på att läsa deckare. Läste ”Mordbyn” av Andrea Maria Schenkel för att ge det hela en chans för några månader sen. Den var bra.
Jag läser allt av: PO Enquist, Audrey Niffenegger, Jonathan Safran Foer, Tove Jansson, Neil Gaiman. Har iallafall ambition att läsa allt av Carl-Johan Vallgren. Herbjörg Wassmo.
Jag läser helst inte (genre/författare): Marian Keyes får mig att se rött. Denise Rudberg också. Skulle gärna läsa mer kontroversiell litteratur alá förlaget Vertigo om inte effektsökeriet pajade det mesta. Har inte hittat en deckare som övertygar mig än heller tyvärr.
Vid hyllan för fackböcker letar jag: Foto, handböcker i stickning, musik, ung konst.
Förutom svenska läser jag gärna: Engelska. Romaner men allra mest comics.
Högst upp i min att-läsa-hög just nu ligger: Seriealbumet ”Husfrid” av Alison Bechdel. Väntar på att få rumpan ur vagnen och läsa Carl-Johan Vallgrens ”Kunzelmann & Kunzelmann” någon gång.
Högst upp på min bok-önskelista just nu: Fick pepp på Per Hagmans kommande roman ”Vänner för livet”.
När jag går till antikvariat letar jag alltid: PO Enquist. Per Lagerkvist. Herman Hesse. 1:a upplaga av Harry Martinsons ”Aniara”. Fina sagoböcker.
På väg hem körde vi om en v70 som det satt en gubbe i och pratade i biltelefon. Just när vi passerade brast A ut: "Va?! Hade han en biltelefon?!" Så vi var ju tvungna att sakta ner och låta honom komma ikapp vid rödlyset. Och mycket riktigt. En gammal hederlig lur med krullig sladd och allt! Vi blev glada. Skulle vinkat om vi kunde.
När A har pratat om att han vill ha en ordentlig hemmabio med projektor och sånt så har jag lite slentrianmässigt sagt att ja, det är säkert schysst. Little did I know. Trots att det är A som är den stora filmälskaren så är det jag som framåt eftermiddagen de senaste dagarna börjar gnida händerna mot varandra och slänga ut små krokar. -Älskling... film? Alltså. Det är inte bara schysst. Det är så jävla schysst. Och då har vi inte ens fått duken än utan tittar på ett uppspänt lakan. Igår såg vi den helt ofattbart dåliga "2012". Häromdagen den fina fina "En långvarig förlovning" och den myscharmiga "I love you, man". När vi fått duken är det dags för "2001" och "Wall-E" och all krigsfilm jag av någon anledning varit sugen på sjukt länge. Hade det funnits i min storlek hade jag köpt ett fult Flashdance-linne på H&M idag. I hereby surrender to the filmnörderi.
Det är inte första gången den här bilden är med. Men veckans Tisdagstema är husdjur och det här är det närmsta vi kommer. Det är också något av det bästa jag vet med att bo här.
Läser på Depeche Mode's turnéblogg: "Stockholm's Globe Arena was by far one of the coolest architectural gigs we've seen on tour; it's the largest hemispherical building in the world. It's essentially the Epcot Center of rock and roll. For the Swedes, it's a solar representation of the sun."
Jag älskar den sista meningen. Äntligen exotisk! Jag vill dra på mig fleecetröjan och täckbrallan, springa upp på berget, lyfta snöskyffeln mot himlen och ropa "I am a Swede!" Och det som jag bara trodde var världens största golfboll av akustisk härdsmälta är egentligen en avbild av solen! Från och med nu ska jag alltid göra någon typ av solhälsning när vi rullar ut på Nynäsvägen. Jag ska djupandas och mässa och pay tribute. I am a Swede, You are not a giant golfball but the Sun.
Dessutom tycker Depeche om den progressiva idén: "The guys loved the forward-thinking concept."
Jo tjena.
Nä. Här är min solar (!) representation of the sun: Äntligen morgonsol i köket och Knappen upptäcker sin egen skugga.
När jag sitter i bilen på väg hem från ica som gud glömde och till och med är surare än när jag åkte hemifrån, då skickar A pepp-sms. "kom i rövdana buggsam/jag vill gråta på ensam lubbest/min hand är grumlig". Ja, ni kan ju gissa vad det är som händer här. Och då slår det mig; för en person med ohejdbar orddiarré så är ju T9 det förlovade landet!
...tänkte jag då...
eh... Hur som helst. Hur avslutar man en dag då alla varit på dåligt humör, trötta och tjuriga? Löjrom och oxfilé. Funkar skitbra!
Vår lilla hjälte går igenom sitt livs första förkylning. Snorig och med stora rödkantade ögon åker han runt på armen. Trött och glad. Imorgon ska han få ha pyjamas hela dagen. Han har aldrig varit finare.
Min pappa har passerat 80 för ett par år sedan, så han lever ett liv därefter. Tar fortfarande hand om sig själv men lever ensam och har skaffat sig rutiner utifrån det. Tex att, sin intelligens och sitt intellekt till trots, varje dag läsa kvällstidningen Expressen pärm till pärm. Denna dagssyssla är tillräckligt viktig för att få ut honom på gatorna i ur och skur oavsett ryggont eller benstelhet eller vad det kan vara. I vilken utsträckning han intar denna journalistik framgick, till den samlade familjens gapande förvåning, under en födelsedagsmiddag hos min bror. Lite löst diskuterar de samlade tonåringarna veckans Idol och ett namn på någon av Idolerna har kollektivt glömts bort. Det funderas runt bordet, ungar, bror, fru och andra församlade involveras, vad är det hon heter? - Alice. Hörs det från bortre änden av bordet. Det blir tyst. Allas blickar vänds mot pappa/farfar/svärfar, som lyfter sitt vinglas. Det är som en filmscen. Bestick fastnar i luften. Samtal stannar av. Blixten står stilla. - Alice. Det är en söt flicka! Sådana är dem, dagens gubbar och gummor. Uppdaterade och inloggade.
Idag hittade jag något som gjorde mig glad. Pensionärerna knappar in. Hallå, hallå... Seniorkurser i användandet av internet har jag hört om men det måste vara b-kursen, för i Hedvig Eleonora Kyrka kan man gå kurs i grundernas grund. Användandet av mobiltelefon. Tänk att det finns folk som anordnar det här! Som bryr sig om att tekniken sprang ifrån våra seniorer någonstans strax efter mikrovågsugnens ankomst.
Min pappa borde gå. Han äger faktiskt en mobil. Den ligger i sin förpackning i handskfacket i hans bil. Han använder den exklusivt för ett enda tillfälle och det är när han ska till landet. När han kommer fram till bryggan plockar han upp sin telefon ur lådan, sätter på den genom att hålla in knappen med den röda luren på , så som han lärt sig (ingen pin), slår numret och sen grön lur. Så pratar han med den som ska hämta honom med båten och när de lagt på (röd lur) så stänger han av telefonen (röd lur, hålla in) och packar ner den i lådan igen och in i handskfacket.
För honom har nog senior-surfet passerat men om man har frågor kring valfritt världskrig, gamla Sovjet eller Idol så är det bara att höra av sig. På den fasta telefonen.
Läser att Magnus Tannergren ska på heldag om språkets betydelse för vår hälsa och vårt liv. Han säger: En dikt kan förändra ditt liv.
Det påminner mig om en språkupplevelse jag hade för ett par år sedan. Några meningar, en kort dikt som liksom sköt rakt in i kroppen, kilade in sig i hjärnan och har suttit som ett skruvstäd sen dess. Jag återkommer till den gång på gång. Den lockar, ler och lurar som en gåta. Får mig att känna och tänka. Och slutar aldrig att fascinera mig.
It's off in the distance It came into the room It's here in the circle
(Det fåniga är att den kommer ur den ganska dåliga filmen "In the cut" från 2003. Meg Ryan spelar en språkprofessor som samlar på ord och hamnar i en sexuell relation med en småskum polis spelad av Mark Ruffalo. Meg Ryan's karaktär läser den här dikten på ett tunnelbanetåg.)
Och när jag ändå är på't så passar jag på att tipsa om tre andra språkupplevelser:
"Nedstörtad ängel" av PO Enquist
"Dödssjukdomen" av Marguerite Duras
"Aniara" av Harry Martinson
(A verkar ha haft någon typ av språkupplevelse då vi såg "Jägarna" häromdagen. Han har spritt Lennart Jähkel-repliker på norrländska omkring sig i dagarna tre. Jag: Är du klar med frukosten? A: De persooner som säger det här, de ljuuger, Bengtsson!)
Först började jag blogga för att jag var nyfiken. För att jag hade skrivkramp. För att se om det kunde höras. Sedan bloggade jag bara för att berätta något. Om min dag eller något jag tänkt på. Och för att jag åtminstone skrev något då. Efter nästan ett år kom Knappen. Då var det mycket att tänka på. Mycket att formulera. För mig själv och inför andra kanske också. Det blev diskussion. Jag lärde mig saker. Om mig och annat. Utanför Knappen blev Äpplet en väg undan kreativitetsdöden. En morot att fota varje dag, att låta små saker ta mycket plats. Att låta vår lilla värld göra ett avtryck någonstans. Kanske till och med hos någon. När jag var liten hade jag alltid en låda och en bok. I lådan la jag saker som var fina. Bokmärken, kastanjer, miniparfymflaskor, sånt som jag kunde ta upp och väga i handen, lukta och känna på en stund. I boken skrev jag det som var fint eller det jag tänkte på eller behövde skriva. Nu är bloggen min låda och min bok. Och det kan ju låta lagom speciellt i en värld där varendaste mänska har en blogg. Men det spelar ju ingen roll. Linda skriver att hennes blogg Volang är den klippbok hon aldrig kommer sig för att göra. Det är så fint. Om jag ska vara helt ärlig så är Äpplet viktigare för mig än jag vågar erkänna. Jag blir jätteglad för alla kommentarer och de diskussioner ni sätter igång. Jag lär mig av er och det ni skriver om, både här och hos er som bloggar själva. För ett tag sen skaffade jag av nyfikenhet en besöksräknare. Den förvånade mig och gjorde mig ännu mer nyfiken. Igår passerade 87 personer här! Så nu undrar jag ju: vilka är ni, allihopa?
Veckans Tisdagstema är Liggande. Den här bilden steg till ytan ur byrålådan igår tillsammans med fönstret.
Det är en av de där sista dagarna på landet, när sommaren just tagit slut. Det händer alltid över en natt. Man vaknar en morgon och ljuset är annorlunda, luften annorlunda och då vet man att det är dags. En dag går, eller två. Man handlar inte, lagar det som finns. Tänker på att packa, drar på det. Har plötsligt strumpor på sig när man sover. Går över gräsmattan, ner mot stranden, vattnet är grått som stål. På bryggan ligger en av brors hundar och väntar. Man säger ingenting men det ligger i luften.
I byrålådan hittar man påminnelser om att det finns en värld som inte är dränkt i snö. Hoppas den visar sig snart igen, för nu är jag färdig med vintern.
Knappen har fått smaka mat idag. Potatis. Om man ska övertyga en alldeles ny person att riktig mat är grejen, när han har fått top notch bröstmjölk hela livet, då kunde man ju tänka sig att det finns smarrigare saker. Potatis. Världens tråkigaste mat. Till en början verkade han inte helt övertygad. Det var med viss skepsis han snurrade runt purén i munnen. Sen bestämde han sig tydligen att det var helt okej. Även om han inte verkar helt säker på varför än. Morgondagens inspirerande meny: Potatis.
Alltså. Jag kan vara rabiat nu. Men jag har lite svårt att släppa en del grejer som kom hand i hand med bröllopsmässan. Tex: Tidningen Allt om bröllop som kom med hem därifrån i vilken det här citatet tydligen ska inspirera:
Nu ställer jag mig en avgörande fråga. Varför talar man till mig som om jag vore hjärndöd? Är det så att kvinnor blir lallande airheads så fort bröllop kommer på tal? Nej, så kan det ju inte vara. Jag tror mig vara en ganska vanlig person. Tjej men inte prinsessa. Självständig med inte uteslutande. Lagom smart men inte dryg. Ödmjuk men inte mesig. Dålig på att ta kritik. Har humor. Med behov av ett visst mått intellektuell stimulans. Jag tror att de allra flesta är ungefär som jag. Lite mer av det ena, lite mindre av det andra. I stora drag.
200 sidor bröllopstidning och inte på en enda sida känner jag att jag är målgrupp. Vem är det då? Jag menar inte att alla kvinnor som drömmer om spetsprytt sagobröllop är airheads. Men jag tror att andelen kvinnor som drömmer om ett annat bröllop är stor. Tillräckligt stor för att få plats i den brunn av inspiration som både mässa och dessa tidningar är menade att vara.
Jag vägrar tro att det som inspirerar den vanliga intelligenta svenska kvinnan idag är något substanslöst syns-du-inte-finns-du-inte dravel från Hollywoods röda matta. Och det skulle vara uppfriskande om detta media kunde tro mer om sina läsare än så också.
(och var är männen någonstans? var är deras tidning?)
Det blåa kluddet på bilden är Depeche Mode på Globen ikväll. Gamla rävar som blivit ytterligare lite äldre. Ungefär så. Kanske ett par höjdpunkter; Enjoy the silence, Home, Never let me down again. Och så ett extranummer, pepp pepp kanske får vi oss Everything Counts iallafall. Men Martin Gore kommer ut och klämmer i med den mest oinspirerande Dressed in black jag hört.
