2013 års favoritfoto(n).

Eftersom jag har för vana att inte lägga upp bilder på min familj rakt framifrån så blir urvalet lite skralt men de här två hör till favoriterna i allafall. A mitt inne i Förintelsemonumentet i Berlin och Knappen mitt i den nyvunna badlyckan på Ljugarn på Gotland, båda i juni.

Det snurriga mysteriet.

Läser Mirijams tankar om hur skumt det är att det ska komma bäbis, som ska stanna, för evigt och vara ens egen och allt det där egentligen helt bisarra och fantastiska i att få barn.
Nu har vi ju Knappen. Han kom, såg, segrade och varenda dag tittar jag på honom och blir helt mjukis för att världens finaste människa råkade hamna i just vår familj. Och om ett tag kommer det en till. Och jag har ju läst tusen gånger om hur folk funderat innan på huruvida det är möjligt att älska ett till barn lika mycket, om det liksom finns så mycket kärlek i en. Och jag förstår den tanken men det där löser sig ju, det händer ju bara av sig självt.
Det som är konstigt och outgrundligt är VEM det är som kommer? Vi har ju Knappen, han är vårt barn, vår grabb som gillar "plattmackor", tights, fotboll, jordgubbsrisifrutti, Keno, fordon och att gosa på morgonen. Det är stört omöjligt att föreställa sig vem som ska komma nu. Den instinktiva tanken är ju att när vi får barn, då är det Knappen som kommer. Men min oändliga uppsjö av livsvisdom och erfarenhet säger att det inte funkar så. Man får bara ett specifikt barn en enda gång. Vilket ju föranleder frågan: VEM KAN DET MÖJLIGTVIS VARA SOM SKA KOMMA NU?!
Det största mysteriet. Mkt konstigt.

Pappa och Slas.

Min pappa älskade Slas. Är det någonting jag fått av honom så är det ett stort, fantastiskt bibliotek och en kärlek till Slas. Hans favoriter var Vem älskar Yngve Frej och Henrietta ska du också glömma som jag fortfarande går omkring och köper nya exemplar av där jag kan hitta dem. På 80-talet filmatiserades bla den sistnämnda och döptes enkelt om till Henrietta och har en charmigt ung Janne Loffe Carlsson i huvudrollen som kringresande porrshowsdirektör. Pettersson har dragit sig tillbaka till landet för att skriva nytt program till sommarens turné med Petterssons Sexorama. Men vårfloden kommer och drar inte bara med sig bron utan strandar även den ljuva Henrietta som med stukad fot blir sittande i Petterssons kök och där en märklig och, på Slaskt manér, tystlåten men poetisk kärlek börjar spira.

Pappa hade Henrietta på "band" (vhs). Från att jag var kanske 14 och sedan så länge jag bodde hemma såg vi den tillsammans några gånger varje år under stor andakt och däremellan pratade vi ofta om den. Det var sådana nästan fåniga ögonblick där vi sett den så många gånger att vi kunde alla repliker utan och innan och njöt av varenda sekund. Det var vår film. Pappas och min.

De 10 sista åren återkom han lite då och då med frågan huruvida man kunde "överföra Henrietta från band till cd (dvd)". Han var orolig att bandet skulle gå sönder och att Henrietta skulle vara evigt förlorad för oss alt. inlåst i någon oändligt arkiv på Filmhuset dit vi inte hade tillträde. Vi tog aldrig tag i det där och när han väl gick bort för två år sen var det alldeles, alldeles för länge sen vi sett Henrietta tillsammans.

Idag packade jag upp varor på jobbet och plötsligt står jag med den här i handen.

Henrietta på dvd. Som man kan köpa.
Och de där sällsynta men hjärtskärande ögonblicken när impulsen är snabbare än hjärnan överfaller mig. En instinktiv glädje över att han äntligen ska få den. Som ett svar på den där sen länge ställda frågan. Och det varar bara en sekund och ungefär samtidigt som jag inser att det är för sent hinner jag desperat bekämpa den sorgen med den absurda tanken att gräva ner den till honom på kyrkogården. Och det slår mig nästan mest, den där förtvivlade längtan att få ge den till honom, att han på något sätt ska få ha den med sig där han är, att han ska veta att den finns nu, Henrietta på "cd" finns nu till honom och vi kan se den igen över den där middagen vi pratade om så många gånger.

Men jag kan inte ringa och fråga om han vill komma på lite lasange och film, jag kör hem honom sen det är ingen fara men jag kan inte heller ränna runt och gräva ner dvd-boxar i gravjord, utan jag får stå där bakom kassadisken med handen strykande över omslaget och bita mig hårt i läppen.

Jag köper den så klart. Och sparar den till en annan dag, kanske snart, kanske är jag ensam hemma, kanske känns någonting alldeles speciellt, kanske stänger jag av datorn och telefonen och alltihopa och säger "Inte ikväll, jag och pappa ska se på film".

Helgens bästa:

När min storebror, som kanske eller kanske inte fyller 55 år snart, kommer på besök och mamma också dyker upp på väg till ett 70-årskalas, uppklädd och nyparfymerad och han utbrister "Åh! Du luktar som ett bombat horhus!" varpå hon svarar att "Ja, det ska räcka hela kvällen!".

Liten resa, lång väg.

Vi har varit i fjällen i helgen. 6 tappra vuxna och 8 skogstokiga barn åkte lång lång väg till Funäsdalen för att överraskningsfira A's och hans systrars pappa på den stora jämna födelsedagen.
I många minusgrader har vi åkt pulka, ätit mat, suttit i snödrivor, pratat och druckit ett evinnerligt antal kaffekoppar. Det är tyst i fjällen, så där isande kallt och lugnt som det bara är nära berg långt hemifrån.

På vägen upp stannade vi i världsmetropolen Sveg och hittade Café Cineast. Om ni vill åka på roadtrip och ta en kaffe på okänd ort så ska ni åka till Sveg. OM det levde upp till sitt namn. Olika teman i varje rum. Jag menar Jaws/Silence of the lambs-rum! Jag sa: JAWS-rum!
Men det var så fruktansvärt läskigt där inne! Precis när jag tagit den här bilden och vände mig om för att gå ut stod det plötsligt en docka i full storlek med Hannibal Lecter-mask på sig bakom dörren. Jag dog av hjärt/skräckslag och sprang tillbaka till vårt
amerikanska 60-, 80-talsrum, där det var lugnt och skönt och tryggt och jag hade fått chokladboll för att återställa balansen lite.
Iallafall. I söndags åkte vi snövessla upp till våffelstugan på toppen av berget. Här är släkten ute och går på fjället.
Vi åt våfflor och Gulaschsoppa (mycket viktigt att äta på fjäll, enligt A) och försökte fatta att världen ser ut så här också. Ibland sitter man i lägenhet och stör sig på att motorvägen susar så fort man öppnar dörren på glänt och ibland står man i 20 minusgrader på en fjälltopp med en hel snövärld för fötterna och hjortronsylt i magen. Så kan det gå.
Imorgon är det dagis igen som vanligt. Som om ingenting. Bara så där. Det är så konstigt.

School of rock.

Satan takes a holiday ska släppa ny skiva. Redan innan Knappen fyllt två kunde han identifiera sin gudfar Freds röst mitt i allt rock 'n rollet. "Beb!" sa han och lös upp i hela ansiktet. En osnuten plutt som försöker göra sig förstådd, är inte det ett rockens ansikte? Fint, va.
Här kommer teaser:

Satan Takes A Holiday - Who Do You Voodoo. Teaser. from Bold Faces on Vimeo.

Photo a day 10. Childhood.

Den här utmaningen verkar bli en mer textuell än fotografisk utmaning. Min barndom är nerpackad i lådor, i källare, i bodar. Inga bilder till hands, allt i väntan på ett sen som nog kommer i sommar. Jag minns min pappa mest, från min barndom. Kanske för att han var hemma mycket, gammal redan då. För många år sen skrev jag en text om honom, oss. Den får bli mitt photo a day idag.


Skallgång

Pappa kallade oss nattdjur. Stormdjur.
Först fick jag åskan, hans finaste gåva till mig. Sedan småtimmarna som jag la under kudden för ett senare tillfälle. Han slog in mig i tjocka filtar och satte mig under taket på altanen. Regnet som piskade lövverken, blixtarna som blev leenden mellan oss. Hans ögon glittrade i mörkret och jag var som allra mest hans.

Ur det oskickade brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du. Du drömmer, ensam som då.
Om provet och klockan som obönhörligt tickar
om farmor som är död sen många många år
men står i badrummet och lägger håret med fintandad kam
tick tack tick tack.

Tiden har tagit mig långt därifrån nu. Hjärtat är stort och ensamt med stormen långt därifrån nu. Genom jalusierna ser jag den skölja rännstenarna fria. Ikväll är jag en skugga över väggen, en persiennens penseldrag genom rummet, vidare ut i dimman. I all hast utdragen, bakåt, in i åren. Åter igen till vedbacken, där han står, stor och varm med fiskmåsarna kretsande runt huvudet. Och jag i gungan där fötterna inte än når mark, skrattande med en alldeles ny liten fiskmåsnäbb att skrikande begrava i strömmingsrens. I gungan som knarrar, tillbaka till sängen som knarrar när skyfallet får fönstren att skallra långt därifrån nu.

Ur det oskrivna brevet:
Du kommer till mig, pappa. Kommer till mig genom regnet.
Står utanför mitt fönster på andra våningen, lägger handen mot rutan.
Min hand mot din på glaset och läpparna rör sig men jag hör inte
överröstad, pappa, som aldrig då
jag hör dig inte för åskan som kokar glaset som kokar
le inte så där skräm mig inte så där
och bruset i öronen, ditt utdragna släpande andetag, avtar
som åska så långt bort att vi inte ids räkna.

Men i skymningen spricker det upp, vi spricker upp och nytt regnrent ljus faller över vedbacken, rummet och altanen och genom skogen mellan husen löses en sista fläkt av din varma andedräkt upp. Hos stormdjuren finns ingen rädsla, min flicka, säger du till sist. Nu vet jag att det är så.

Ur det sista brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du.
Och när det klara rena barnskrattet stiger ur den tjocka filten
mjuknar dina stela leder äntligen
hjärtat bultar jämnt och starkt i bröstet
det är de slagen vi räknar nu.
Vi kan räkna för evigt.

Så här kan man också göra.

Det blev pannkaka av pannkaksfrukosten till Fars dag imorse. Den ynka sekund jag vände mig bort hällde Knappen 1,5 dl koncentrerad apelsinjuice i smeten. Grattis pappa, det blev vanlig macka/flingor-frulle på din dag!

Annars försöker jag lobba för mina tapetidéer till sovrummet i nya huset genom att göra det så handgripligt som bara möjligt för A. Jag har inte riktigt lyckats klura ut om det fick ett gott mottagande eller inte.
Sänggaveln existerar inte än men är gjort av vitmålade, ganska grova brädor. Såg nästan en sån i en tidning. Nu vill jag ha en, ska bygga sen. Byggare Sofia.

Lördagsfint.

När jag blev ihop med A fick jag hans bästa kompis och dennes tjej på köpet. Och det är så fint att det känns som en present varje gång vi träffas. Extra bra blir det när A bjuder oss alla på hemlagad pizza med calabra salami och mynta och jag får sitta och lyssna på när de pratar och de säger så kloka saker och den känns rakt in i hjärtat, den där vänskapen.



F ö rekommenderar jag alla att införskaffa en pizzasten. Dessvärre levereras den utan den talangfulla kocken A. En sån får man skaffa själv. (Rekommenderas också varmt.)

Jomensåatteh.

I vår familj färgkordinerar vi våra kläder efter aktivitet:

och varandra:

Det är mycket bra. Man vet alltid vad man ska göra och vem man ska göra det med.

Världen alltså...

Min 10-åriga brorson statusuppdaterar på fejjan att han inte "årkar vara singel" mer.
10 år av singel...

När vi går på påskbesök

Hytt/hotell-bonanza

Så, en helg i Finland med A och hans systrar. Vi har ätit, pratat, pratat, lärt oss saker, lärt känna, upptäckt, varit trötta, för oss själva, skrattat, gråtit. Hälften av oss flög hem igår och vi som åkte båt klev iland hålögda och mätta imorse. Det har varit shaviga frukostbufféer, inte helt okomplicerade släktmöten, sköna bokhandelsbesök, middag på Helsingfors trendigaste, två trötta som däckat framför film på datorn under vita lakan i gropig hotellsäng.
Jag hade nya kameran med mig och jag är rädd att mitt resesällskap inte såg mer av mitt ansikte under det första dygnet än så här:

De här uppklädda herrarna visade sig vara osnutna spolingar när de hamnade brevid oss på restaurangen och de uppenbarligen trodde att barnbufféns pommes frittes och minihamburgare var någon slags gratis treat för vuxna i väntan på förrätten. Allvarligt. Jag vet att man inte ska ha fördomar men Silja Line en fredagkväll liknar farligt mycket en bekräftelse av dito.

Det var länge sen vi gick och la oss, fikade, vaknade, åt frukost, middag, gick på stan, sov utan barn. Det var ovant och ändå som förr. Lyxigt och lite tomt. Men skönt och inte lika jobbigt som jag fruktat. Knappen har haft ännu mer lyx med 3 dagar vip-häng med mormor.
Tillbaka nu. Hemma bäst.

Att långsamt lämna ett hus

Det var inget lättvindigt beslut att riva det här huset och bygga nytt. Det tog nästan ett år att komma fram till det. Arkitektmöten, ritningar på alternativa utbyggnader, promenader runt tomten med fundersamma fingrar mot hakan, 2 vintrar.
Mina föräldrar byggde den här stugan för 30 år sedan som sitt sommarställe. Min barndoms somrar levdes här. I mitt sex kvadrat stora rum lekte jag med barbie, flyttade upp och ner i min våningssäng efter humör och låg sommarmornar och tittade på Solstollarna och Toffelhjältarna på tv. Lite senare hade jag en utklippt bild på Edward Furlong på min lilla anslagstavla och samlade Serie-Starlet i bokhyllan brevid Kalle Anka-albumen. När jag var kanske åtta ritade jag en liten gubbe som jag klippte ut och la på lite bomull i en tändsticksask och gömde bakom ramen till en tavla. Jag ville att den skulle vara en kompis och jag behövde en hemlighet.

Det som finns kvar idag av det gamla är badrummet med sina rosa väggar och läckande plastmatta och en gulblommig tapet i köket. Långsamt har vi gjort huset till vårt. Målat ut det gamla, möblerat och tapetserat in det nya. Men det är bara kosmetika.
Temperaturen stiger och när jag står i badrummet och tandtrådar hör jag med ens ett litet rasslande ljud. Det droppar från taket, ner genom de girlanger av plastblommor jag kamouflerat de fula rören med. Smältvattnet rinner ner genom taket på osynliga små stigar och in i huset.
Det är som en déjà vu. Här stod jag förra året, på samma ställe med samma ljud och ser sminket långsamt rinna av ett trött gammalt ansikte.
Det är rätt beslut att riva. Det behövs för mycket, kräver för mycket, faller ihop för mycket.
Sista vintern, tänker jag, sista vintern. En bitterljuv sista läckande vinter.

Spridda skurar, ingen ordning.

Vill skriva. Går inte.
Har tankar som återkommer men vad ska jag göra av dem? Lista dem.
Tänker på att vi aldrig hann bjuda pappa på As fantastiska lasagne fast vi pratade om det så många gånger och så gärna ville bräda den där lasagne-upplevelsen han en gång haft och alltid talade om.
Tänker på att Knappen sträcker ut en kommunikativ hand och pustar "ouff" när han ser en hund och varje gång går det som en våg inne i hjärtat. Han vet.
Tänker på hur man vågar prova, vågar göra fel, vågar försöka slita av sig prestationsångestens ögonbindel.
Tänker på hur man ska kunna göra det i tid.
Tänker på om det kommer en dag när man är säker på vad man gör och vågar lita på det.
Tänker på hur tung den där rumpan i vagnen är ibland.
Tänker på den långa vintern.

Dubbel debut

Kolla här då! Hittar ni mina fina grabbar? :)

That 70's show.

Jo, jag hittade ju som sagt en av mammas gamla tröjor från 70-talet i en dammig flyttkartong i pappas källare. Den var så fin, med knappar och allt och jag tog hem den och tvättade den och var nöjd på ett mycket mysigt vis.
Idag hade jag den på jobbet, kände mig retro-fin. Mamma kom in på eftermiddagen och vi stod och pratade lite över kassadisken. Plötsligt upptäcker hon vad jag har på mig och utbrister förfärat:
- Men du har ju pyjamas på dig!

Jahapp.

Även om jag har bloggtorka

så är jag åtminstone inte helt kreativt utarmad. Tema: Min släkt på Kreativ Karneval.

På landet i Finland

Om pappan och kortbyxorna

En gång för länge sen när vi scoutade efter ny bil och diskuterade tyg- kontra skinnklädsel sa jag att skinn blir så klibbigt på sommaren när man har shorts. "Shorts?" sa A och höjde ett skeptiskt och frågande ögonbryn. Klart stod att shorts var ett plagg han inte bar.

Den senaste veckan har han dock vid ett flertal tillfällen uttryckt en önskan om shorts så idag drog vi igenom närmsta galleria. Ingenstans hittade vi ett par som inte prytts med överdimensionerade arméfickor på benen eller skrikiga färger i rutmönster.
Tills vi passerade Dressmann. Där i dörröppningen på en snurrställning hängde dem. Enkla, lite fula, ganska preppy och perfekta. I provrummet berättade jag för A om Julianas inlägg om när man egentligen blir förälder och hur hennes sambo Ola tog det definitiva steget in i pappaskapet i samma sekund han körde en bil packad med sambo och barn ombord på gotlandsfärjan. Jag frågade A om det här är ögonblicket då han blir pappa på riktigt; när han handlar på Dressmann.

På väg ut ur affären tryckte han ner påsen djupt i korgen under vagnen: "Berätta det inte för någon."