Ett till sånt här utspel

Jag är ute och jagar fleeceoverall till Knappen. Det är lättare sagt än gjort. På Lindex tex är det här vad man har att välja på:
En gång hörde jag en representant för H&M förklara i radio att anledningen till den tydliga könsfördelningen i deras barnkollektioner var att ute i den stora vida världen så vill man ha det så här. Att det bara är vi här i lilla Sverige som är intresserade av könsneutrala kläder för barn. Jaha?
Vänta. Jag vill bara göra klart så att det inte blir några missförstånd.
Ute i, den faktiskt jättestora, världen där H&M har 2000 butiker i 37 olika länder, där ute är den samlade världsbefolkningen rörande överens om att pojkar gillar blå traktorer och flickor rosa ballerinor. Folk är faktiskt så överens att trots att Sverige, vi lilla lilla land, är H&Ms tredje största marknad så räcker inte det för ens ett försök till nytänkande. (Bara det; att en sån här sak kan kallas nytänkande år 2010)
Efterfrågan skapar marknad. Eller så kan marknad skapa efterfrågan. För den vanlige (tex mode-)konsumenten måste man ju säga att det är det sistnämnda som råder. Modehus och klädföretag använder sig av media för att tala om för oss vad som gäller just nu och grundat på den informationen föds vårt ha-begär och köplust. Den gemene modekonsumenten (tex jag) läser, tittar och lyssnar sig fram till vad hon/han vill ha. Skapar det gör någon annan. Någon annan som är en väldigt väldigt liten del av den världsbefolkning vars efterfråga sägs styra i de kreativa korridorerna.
Så varför skulle inte det här kunna appliceras också på barnkläder? Vad skulle hända om H&M la lite krut på att designa och marknadsföra en kollektion för barn istället för pojkar och flickor?

Men det är ju klart. Inte vågar man väl som multinationell institution utmana rådande norm. Hur skulle det se ut?

Ja, H&M, hur skulle det se ut?

Uppochnervända världen på Bröllopsmässan

Mamma bjuckade med oss på bröllopsmässan idag. Det var roligare än väntat, mycket att fundera på och mycket att skita i. Mamma sammanfattade det hela ganska bra med att säga att nu vet man iallafall vad man inte vill ha.
Jag överfölls av ett ganska stort inte. I flera av fotografernas montrar så marknadsfördes utvikningsbilder som morgongåva ganska utstuderat. Jag kanske uttrycker mig hårt nu men det gick knappast att undgå att upptäcka att det som skulle fotograferas i sammanhanget var,
1: traditionella (eller i bästa fall spontana) bilder på brudparet, gärna lite tokroligt med brudgummen som slänger bruden över axeln, eller
2: dessa naken/halvnakenbilder på bruden.
Och det här var det som presenterades. En fotograf hade två små album bredvid bjudgodisskålen i sin monter. Det ena bara brudparet. Det andra bara bruden i underkläder, i sängen, på balkongen, framför spegeln you name it. En annan hade tapetserat väggarna i sin hörna med ena sidan parbilder och andra, ja gissa. Gemensamt för alla fotografier var att bilderna gjorts svart/vita för att simulera konstnärlighet (antar jag) istället för slitz-reportage.

Alltså, jag förstår att detta görs i all välmening bla di bla di bla.

Hade jag ens övervägt att min morgongåva till A skulle bestå i skitnödigt poserade bilder på något så oviktigt i sammanhanget som min fysiska kropp, så hade han googlat skilsmässoadvokat innan frukosten var uppäten. Om det finaste jag hade att ge honom vår första dag som äkta makar är utvikningsbilder (för något annat är det inte, hur man än sockerkodar) på mig själv (dessutom tagna av vilt främmande människa) så hade vi aldrig kommit längre än en andra dejt.

Att detta fenomen finns kan jag leva med. Att alla människor inte tycker att detta är åt helskotta galet kan jag också leva med. Folk är olika. Det handlar varken om prydhet eller att föringa fysisk intimitet och närhet (tvärtom är det just det jag tycker att den här typen av "morgongåva" gör). Men att det framställs som en vital och viktig del av dokumentationen av den händelse som ska symbolisera den yttersta sammanflätningen av två människors liv, det ger mig allvarlig och väldigt obehaglig svindel.


(Foto: David Gimlin. Lånad från Thebridessecret.nu)

Lite (trött) genusgrubbel och en återställare

En gång i tiden gick jag på folkhögskola och det resulterade bland annat i en rädsla för principiella åsiktspoliser. Vår klass hade en ur varje läger kändes det som, och aldrig fick något gå obemärkt förbi. Genusvetaren kunde inte medverka i en diskussion, oavsett ämne, om hon inte fick ta ett genusperspektiv. Veganen kunde få vilket samtal som helst att handla om proteinhalten i den vegetariska skolmaten. Den rakade gaytjejen underströk dagligen sin sexualitet så till den mildra grad att man ville ruska om henne och skrika ta det lugnt, vi skulle tycka om dig även om du var straight! Den hjärtetrasiga poeten hade verkligen basker, röd halsduk och pratade med konstpauser.
Det var som att det fanns en sådan rädsla inför att tycka/vara "normativ" att man kunde gå till vilka extremer som helst bara för att slippa.

Jag gillar att diska fast jag är tjej. Okej. Om rosa och blått är alternativen till Knappen, köper jag ibland rosa, ibland blått. Oftast rosa dock eftersom det är just här min egen lilla genuspanik sätter in. Okej. A lagar nästan all mat hemma, är inte det jämställt bara för att han gillar det?
Om Knappen vill åka till Ryssland för att dansa balett när han blir större (så som A var snubblande nära att göra som liten) så okej. Om han vill spela hockey, åka skate, fotboll. Okej.
Jag försöker att inte applicera någon tankemall för hur det borde se ut, eller någon mall för hur man undviker borde. Jag tror att vi är ganska bra på det här. Vi är ganska bra på att se varandra för vad vi är. Nu ska jag bara lita på att vi kan förmedla det till Knappen också.

A's kursare Emelie summerade det hela på ett fantastiskt sätt med sin Välkommen-Knappen-present som hon gjort själv. Jag tänker på den ofta ofta och tror jag ska rama in den och sätta upp den på väggen. Så man alltid kommer ihåg att man får vara precis som man vill:


(Åh vad jag önskar att ni kunde höra A's pågående osande svada om varför folk som Annika Marklund får betalt för att blogga om sitt kökskakel!
Red. gör det här)

Tjejer om tjejer

L, en annan mamma från föräldragruppen, berättade igår om mammagruppen hon hade med sitt första barn. Där fanns en kvinna som snart gick under smeknamnet Samordnaren, för att hon var just det, och projektledare till yrket inte helt otippat. Samordnaren samordnade inte bara, hon förde dessutom närvarolista och när den dagen kom att L och en av de andra mammorna bestämde sig för att träffas på tu man hand, ja då lyftes Samordnarens nådiga hand bort från L's huvud. Istället utdelades bannor. Somliga bryr sig minsann inte om att komma längre. Somliga träffas bakom ryggen. Jaså. Ska det vara på det viset.
Inte helt oförståeligt var L smånervös när det var dags att samla till föräldragrupp igen med bebis #2.
Det fick mig att, åter igen, fundera på varför tjejer ofta är så dåliga på just tjejer. För, som L sa; hade det varit män så hade det aldrig funnits ett problem. Inte ett sånt här.
Jag vill ju gärna tänka att det var själva Samordnaren det var fel på. Att det var just detta exemplar som hade någon typ av obehandlad osäkerhet eller annat. Men.
Flickor kan inte leka tre. Heter det ju. Och det kunde iallafall inte vi. De enda som kunde leka tre var tvillingparet jag bodde granne med. Antagligen för att de inför varandra var helt likställda och jag alltså inte utgjorde ett hot på något sätt.
Det här är ju verkligen ingen ny upptäckt men den gör sig påmind lite då och då. Har pratat om det med både Kråksång och A idag och som vanligt sa de tänkvärda saker.
K uttryckte tex att mäns konkurrens är öppen medan tjejers pågår bakom fasaden av det systerskap vi ska känna för varandra, och blir därför fulare och med fler tjuvnyp än mäns.
A höll med och konstaterade: killar är enkla.
Hos Cinderalley diskuterades vid något tillfälle manliga kontra kvinnliga artister och författare och jag fick motvilligt erkänna att när det gäller musik så har tjejer helt klart en brantare uppförsbacke till mitt gillande än män. Nu kan jag visserligen kompensera det i litteraturvärlden men det blir ju inte vackrare för det. Det är helt enkelt lite svårare att tycka att något är bra, det krävs lite mer. Och det känns ju lagom bra när man å andra sidan tycker att "lika lön för lika arbete" (och allt allt annat) borde vara en grundlag åtminstone, eftersom det tydligen inte är praxis. Åter igen, som K sa idag: den där jämställdheten som man tycker är så självklar, den är sällan det när man tittar en andra gång.

Nu är jag inne och pillar i flera ämnen samtidigt men de tål alla att pillas på med jämna mellanrum. Poängen är inte att förändra världen, poängen, för mig, är att åtminstone försöka synliggöra mina egna mönster för mig själv. Hade jag tyckt lite mindre illa om Miss Li eller tv4-Jenny om de var män? Och hade jag tyckt ännu sämre om Steffo om han var kvinna?