onsdag 30 november 2011

Logga in, logga ut, logga slut.

Det här med twitter. Jag sitter helt och hållet på bänken där men har insett att folk jag gillar tydligen hänger där (sen urminnes tider säkert vid det här laget). Men för att följa måste man skaffa konto (väl?) och då känner jag mig ungefär som kunderna på jobbet som när man frågar efter medlemskort stönar "Nägubevars, jag ORKAR inte med alla kort!".

För att jag förtjänar det.

Jag har hittat en till blus med hästar på som jag naturligtvis måste ha. Vem vill inte ha en häst liksom. Vi vet alla hur det gick förra gången. Men misströsta icke, jag är tillbaka i sadeln igen. Hehe. (fy fan vilket dåligt skämt.)

Jag älskar mat.

Så här är det, förstår ni. Om ni ska fira något, tex en vi-har-varit-ihop-i-4-års-dag och vill äta helt sjukt jäkla apgott, då ska ni gå till Brasseri Le Rouge och beställa gratinerad getost med fikon och honung till förrätt, grillad havsabborre med aioli till varmrätt och chokladmousse med hallon och kaffe till efterrätt. Sen kan man dö lycklig. Eller gå hem, lägga sig i sängen och bli klappad på kinden av en sömndrucken 2-åring innan han somnar om igen.

tisdag 29 november 2011

It puts the lotion in the basket.

Det här är varför det tog 3 dagar för mig att hämta julpyntet från källaren:




måndag 28 november 2011

A har ordet. Och maten. #3.

Den uppmärksamme läsaren vet att detta betyder Äpplet goes matblogg under A's flagg. Smaklig måltid!


Jag tror att jag gjort hemmagjord Pizza 5 eller 6 gånger sen vi inhandlade en pizzasten och även om det varje gång blivit åtminstone okej resultat så har jag ännu inte känt mig särskilt bekväm med degen. Degen, som i sig är mycket enkel (jäst, salt, socker om man vill, durum- och vetemjöl samt olivolja), lever likt många degar sitt eget lilla liv och ter sig nästan alltid olika från gång till gång. Skillnaden denna gång, när resultatet vart nästintill felfritt, var nog just degen och jag tror det kommer sig av att jag gjort pastadeg i snitt 3-4 kvällar i veckan i ett par, tre veckor. Pastadeg görs med ögat och med känseln. Det är omöjligt att säga exakt hur mycket mjöl man ska ha eftersom minsta skillnad i äggens storlek förändrar degen radikalt. Således måste man känna när pastadagen är alldeles lagom, precis på gränsen mellan klibbig och torr. Pizzadegen, till skillnad från pastadegen, måste jäsa och är gjort med vatten, inte ägg, men principen snarlik, man måste känna sig fram. Man måste våga knåda ut varenda liten glutenpartikel och sen våga tro att det behövs mer mjöl eller tvärtom. Man måste våga arbeta med degen och vara lyhörd. Känna efter om den behöver vila mer, om den behöver knådas mer, om den behöver mjölas mer osv.

Påminner lite om att sitta och producera en låt. Man pillar på varenda inställning, vilket till slut blir ett självändamål. Man pillar för pillandets skull. Man knådar eller mjölar, eller vattnar för dess egen skull, inte för att man tror att det behövs. Man måste alltså våga tro på sin känsla om känslan säger att nu är det perfekt.

Denna gång vågade jag tro att jag blivit lite mer lyhörd mot min deg. Jag gjorde det jag trodde var bäst för min deg. Inte hur dom gör på TV eller vad det står i något recept.

Och vips. Molto Bene!

När jag sen gör fyllning och annat så går jag rakt efter tips från en masterclass jag såg på Australienska Masterchef.

1. Perfekt deg är ett måste. Elastisk, god och tunn.
2. Bra ingredienser som funkar med varandra och funkar på en pizza.
3. "Dont overload". Ha inte för mycket av något. Speciellt inte ost eller andra feta, oljiga ting. Det blir bara gegga.

En perfekt pizza ska ju vara tunn och krispig med bra smakbalans och mycket karaktär, inte mjuk och degig med nån slags tjock sörja på. Lämna det till pizzerian på hörnet.

Sen tycker jag att en riktigt god tomatsås är ett måste också. Man kan liksom inte bara mixa en burk krossade tomater och tro att det blir bra. En ordentlig tomatsås bär hela smaken, och kompletterar alla andra mer definitiva ingredienser. Stek upp lite vitlök, basilika, chili och citron. I med krossade tomater och låt det reducera i 10 minuter. Då blir tomaterna mycket mer smakrika och söta. Och ingen jävla "Arla gratängost". Mozarella or die. Och världens bästa investering är en pizzasten. Den gör all skillnad.

Ikväll blev det två varianter, båda med tomatsås (arrabiata FTW), persilja och timjan, riven mozarella. Ena med Toscansk pepparsalami, körsbärstomat, buffalomozarella (dressas på efter ugn) och färsk mynta. En sjukt fin kombo, hämtad från ovan nämnda Masterchef.

Andra med Serrano, parmigiano reggiano, gouda, färsk basilika och lite extra olivolja.

Sjukt jävla gott. Stolt och nöjd kock. Mätt familj.

/A

(Övriga "A har ordet. Och maten" hittar du här.)

söndag 27 november 2011

Tänk om jag en dag kan ge detta fina till Knappen.

Det är advent och plötsligt för mörkt för att jag ska våga gå ner till vår gallerklädda bunker till källarförråd. Berit skvätter vatten långt in under balkongtaket, jag har huvudvärk som lagt sig strax bakom ena ögat. Läser om min gamla serie-kärlek Elfquest. Första gången gick jag i 3an och fick låna en tidning av en klasskompis, den svenska översättningen: "Alverfolket". Alverna, skogen, vargarna, kärleken, flocken, striderna, själsnamnen, de tysta tankarna de delar med varandra. Nu börjar jag grina på första sidan och slutar inte. Få saker har jag älskat så högt som Elfquest-världen. Varken som 9-åring eller snart 32. Sånt kan livet vara. Och litteraturen.

lördag 26 november 2011

Skit-tv.

Det här var i särklass den sämsta tv-kvällen sen 20-talet. Mkt besviken.
Och varför, VARFÖR, ligger Carrie och lökar hemma i soffan ovanpå Big och kollar på film i CHIFFONGKLÄNNING MED SLÄP?!
Jag blir förbannad.

Äta flera gånger om dagen. Känns inte det lite utdaterat?

Lunch idag: en banan och tre chokladbitar. När ska vi lära oss storhandla?

He's an excavator.

Det här med att Knappen tittar på grävmaskinsfilmer. Till en början efterlyste han "gjävkopa" bara men det där utvecklades snart till "gjävkopa, taktoj, lattbilaj" och efter att ha sökt med ljus och lykta på youtube hittade jag den perfekta filmen: Volvo har maskinpresentation för sina kunder.
Strax därefter öppnade sig en helt ny värld. Truck Tunes. Jo, det är sant. Vänta, låt mig illustrera (4 minuter så värt):

Nå? De läskiga barnen i början, det lite tuffa introt som plötsligt blir vemodigt, Peter Jöback-karaktären som med hela sin själ på bordet smäktande sjunger fram en grävmaskins vardag, de pedagogiska pilarna och framförallt magin som infinner sig 2 minuter in, när det blir sammetslen spoken word av det hela.
Det här är ett litet mästerverk. Och jag vet inte vem av oss som älskar det mest, Knappen eller jag.

fredag 25 november 2011

Nu ska jag tametusan vinna.

Karin säljer helt sjukt fina bubbelhalsband i sin coola webshop. Det hon gör och säljer där är lite av min dröm. Inte att göra samma så klart, men att göra och att kanske ha liten webshop. Ska fundera på det. Till sen, med huset och lugnet och falla-på-platset.
Allafall. Nu lottar hon ut ett sånt däringa halsband. Jag har inte vunnit något sen jag drog en vinstlott i vårt förortscentrum när jag var 14 och vann tallriksunderlägg med foton av oljeriggar i solnedgång på. Det var 18 år sen. Tycker att det borde vara min tur igen.

onsdag 23 november 2011

Jag gör slut. Det är inte du, det är jag.

Fick ett mail från en Miss Victoria som gärna vill börja mailväxla med mig. Hon hade tydligen hittat min mail när hon "was browsing looking for honest partner" och tycker att vi ska byta bilder med varandra och säger åt mig att komma ihåg att avståndet inte är ett hinder, kärleken vi hyser för varandra är det enda som spelar roll.

Ja du, Victoria... Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men...

Det här omslaget, folks.

Plötsligt händer det.

Det har varit allvarlig produktionstorka i verkstan ett tag. Ingen plats, ingen ork även om tid funnits och inspirationen har inte lyst med sin frånvaro direkt, snarare gått ett steg bakom mig med ett vasst pekfinger i min nacke och hånskrattat. Men när jag av ännu oidentifierad anledning ändå satte mig ner och petade ihop den här för ett tag sen var det som att koppla upp ett startbatteri till huvudkontoret. Dagarna efter fann jag mig själv hungrigt grävande i tygbutikens stuvlådor, åka runt med symaskinen i bilen och rafsa genom skåpen efter gamla mönster som gömt sig i flytten. Och jag ska inte ropa hej för att sen sjunka som en sten i ån men det här är vad som hände sen:
I <3 80-talet.

måndag 21 november 2011

A har ordet. Och maten. #2.

"A har ordet. Och maten." är som ni kanske eller kanske inte vet bloggens med kärlek nystartade gästspel. A lånar Äpplet och er en stund medan jag lutar mig tillbaka, mätt och belåten som Ferdinand under korkeken. Varsågoda!


Italiensk mat är min mat.


Redigheten, flärden, romantiken och passionen. Balansen mellan att bli mätt och att bli förförd av smaker tippar aldrig över åt något håll. En vit, stor, tallrik med färsk pasta, en enkel arrabiatasås, rosmarin-doftande köttbullar, ruccola och tomatsallad och ett täcke av reggiano blev det ikväll. Så gott.

Durumvetemjöl, ägg, olja, salt, in i kyl. Kavla, skär, tvättställ, koka 2 min.

Blandfärs, krossade kex, en lök, dijon, rosmarin, oregano, olja, lite citron, salt, peppar och ett ägg. Rulla. Stek. Ställ av.

Vitlök, chili, fritera i olivolja genom att vinkla pannan, vid färg i med tomatkross, basilika, citron, salt och peppar. Vänd ner köttbullar.

Häll av pasta. Upp med allt på samma fat. Parmesan. Basilika. Lite olja. Ät direkt.

Jag slås ofta av känslan av att laga italiensk mat ofta korresponderar med hur det är att äta den. Man svettas lite, man pratar högt i köket, lyssnar på musik, vevar, knådar, reder och vänder. Inget är överdrivet svårt och inget blir överdrivet snyggt. Detta innebär, för mig åtminstone, att när man väl sätter sig för att äta, så känner man sig välkommen av maten på bordet. En rutig bordsduk, några tända ljus, en flaska chianti och en stor skål med mat som alla får hugga in i. Det kräver liksom inget av en. Maten blir aldrig svår eller pretto. Den är varm och inbjudande. Det behövs inga avancerade presentationer eller pinsamma "jo men börja du" eller "oj, va fint det ser ut". Det är bara att slänga på sig en servett, spänna upp bältet och åka.

Det växer en längtan mot Toscana. Mer om denna i nästa gästspel.

/A.

söndag 20 november 2011

Världens bästa mormor.

Något av det bästa jag vet är när vi kommer hem till min mamma och hon så fort hon ser Knappen slår ihop händerna och ropar "Men hej! Kommer DU nu!" som om det var det bästa som hänt henne på hela dagen. Om alla hade en sån person i sitt liv skulle världen vara ett bättre ställe.

Nu lägger vi ner för idag tycker jag.

Jag blir trött när jag inte förstår världen. Två saker med världen jag inte förstod som ikväll fick plats inom loppet av 5 minuter:
- På parkeringsplatsen utanför ica sitter en typ 6-åring och väntar i en bil. Han öppnar dörren, lutar sig ut, skriker "Barbro Lindgren!" och smäller igen dörren igen. 4 gånger.
- På parkeringsplatsen hemma tappar jag ut en hel äggkartong på marken. I slow motion naturligtvis. Två av äggen ligger fortfarande kvar, spruckna, under bilen. Resten har jag medelst servietter, keps och hand skopat upp i en gammal McD-påse jag hittade i baksätet och slängt.
Nu är den här veckan slut. Phew.

Jag vill mera.

Att åka hem till dem man tycker om.
Gå runt bland deras fina saker.
Kika in i ett skåp.
Laga mat tillsammans.
Äta vid ett fint dukat bord i världens mysigaste lilla kök.
Prata om viktiga saker.
Det är fint det.

Det måste vara söndag.

Barn i låda.

fredag 18 november 2011

Pepparkaksgubbekostymen

gick hem. Så skulle man kunna säga. Men det vore 2tusentalets understatement.

torsdag 17 november 2011

Vardagspaus.

Jo men jag tänkte att om jag sitter kvar här i tystnaden framför brasan hemma hos mamma, så kan någon annan ta hand om det där med tvätt och dammråttor och mjölk som är slut. Kungen kanske skulle kunna ta det den här veckan åt oss. Han kan väl behöva en hobby?



onsdag 16 november 2011

23.30

Jag letar böcker på nätet. Lägger bok efter bok i varukorgen men klickar aldrig på till kassan. Jag vet inte varför jag gör det här.

När jag blev gammal. Igen.

När Christopher Paolinis efterlängtade fjärde del i Eragon-serien, Arvtagaren, släpptes förra veckan kände jag mig otroligt gammal. Ett gäng högstadiekillar släntrade förbi och en av dem ryckte till vid åsynen av boken, slängde sig över den med luggen fladdrande och skrek "Ofta! Ofta den kommer ut!".
Som tur var hade vi kollegan Martina med en 10-årig son hemma som kunde avkoda detta obegripliga uttalande emedan jag kunde stänga munnen, djupandas och börja acceptera det faktum att jag nu oåterkalleligt vuxit ur den ålder där man kan prata svenska utan att vuxna förstår vad man säger och vuxit in i den ålder där man inte förstår vad ungdomar säger till varandra.

Livet delux.

Häromdagen lunchade jag med en kompis som berättade att han hade haft ett snack om livet i största allmänhet med sin styvfar som sagt "Men det är ju så, man får räkna de dagar det inte händer något skit." Och även om det kanske låter hårt så har jag tänkt på det där så himla mycket med en ständigt växande känsla av lättnad. Den ena dagen är det barnatrots, nästa yrsel, den tredje skitsura kunder på jobbet och istället för att suckande vänta på att de där små skitsakerna ska sluta dyka upp och sprida lite dålig lukt och tröttma omkring sig så är det bara att gilla läget. Så är det bara, livet, inget bra utan lite skit. Och den där vardagsskiten, hur jobbig är den? Egentligen? När jag vimmelkantig och yr vinglar upp ur soffan och dråsar ner vid köksbordet för att äta den godaste tomatsoppan jag någonsin smakat?
Such is life, som min pappa hade sagt.

måndag 14 november 2011

När ska jag lära mig att inte somna på eftermiddagen?

Nej, jag vill inte drömma att jag drar ut meter efter meter av ett och samma hårstrå ur munnen och att när jag börjar peta i munnen sträcker sig fler hårstrån mot mina fingrar som små tentakler och jag inser att jag har en stor boll med hår i halsen. Sen kom Zlatan. Men det blev inte bättre för det.

Nej, det är lögn. (Lögn?)

Idag hörde jag på radion att det finns 1,5 kilo bakterier i kroppen. Fattar ni hur lite en bakterie väger? Vidare; fattar ni hur många bakterier 1,5 kilo innehåller?
Ungefär här i mitt resonemang sjönk jag ner i en av skräck förorsakad koma och har nu endast en vag uppfattning om verkligheten. Det kan vara så att någon står och lyser mig i ögonen med ficklampa och knäpper med fingrarna framför mitt ansikte.
Jag kommer kanske till mig till kvällen. På återseende.

söndag 13 november 2011

Så här kan man också göra.

Det blev pannkaka av pannkaksfrukosten till Fars dag imorse. Den ynka sekund jag vände mig bort hällde Knappen 1,5 dl koncentrerad apelsinjuice i smeten. Grattis pappa, det blev vanlig macka/flingor-frulle på din dag!

Annars försöker jag lobba för mina tapetidéer till sovrummet i nya huset genom att göra det så handgripligt som bara möjligt för A. Jag har inte riktigt lyckats klura ut om det fick ett gott mottagande eller inte.
Sänggaveln existerar inte än men är gjort av vitmålade, ganska grova brädor. Såg nästan en sån i en tidning. Nu vill jag ha en, ska bygga sen. Byggare Sofia.

torsdag 10 november 2011

A har ordet (och maten).

Vi har ju pratat om det här med mathållningen här hemma den senaste tiden. A's kärleksaffär med Jamie Oliver och deras gemensamma matlagning. Jag vet inte om ni förstått vidden av denna affektion, varken för Jamie eller mat i stort. Så vi tänkte att vi återgår till ett gammalt trick vi sett här på Äpplet ett par gånger förr; A gästar, A har ordet. Förhoppningsvis kan detta gästbloggande bli ett stående inslag här. Speciellt sen jag gärna skulle skriva mer om mat om inte mina kunskaper och min verbala förmåga att avhandla mat endast sträckte sig till "gott!" och "sjukt gott!". Och med det lämnar jag över för ikväll. Varsågoda!

Jag investerar oproportionerliga mängder ambition och energi i min matlagning. Jag är inte särskilt bra på det, har inte lärt mig av någon och har knappast tekniken för att göra det på nivån jag försöker.

Det är helt enkelt någon otroligt pretentiöst över mitt kulinariska jag. Varför, frågar jag mig. Vad är det som gör att jag fallit in i denna klyscha, denna arketyp av den moderna familjefadern som varvar TV-spel, facklitteratur och kokböcker med självbekräftande diskussioner (monologer) om film och musik? Matlagningen känns på något sätt som en manifestation av saknaden av en medfödd plats och roll i flocken, en designerad uppgift för stammens överlevnad, en oumbärlig funktion för hannen att fylla. Och likt allt jag ger mig in på, tar mig an, så snöar jag in. Jag vill kunna bättre än andra. Jag vill veta mer, vara bättre. En fullkomligt irrationell passion tar över när jag står där och bläddrar i Melker-böcker eller river citronskal.

Disappear here.

Jag vaknar ur dagdrömmar om blåslampor och krutonger, jag frossar i tankar om skirat smör och anklever, jag sjunker djupare ner i chokladsåsen av mitt eget förfall. Varför?

Vad är det med män och mat?

Jag måste ventilera denna mani. Behöver en kanal att forcera ut min pseudosexuella och fullkomligt skeva inställning till matlagning. Mitt under-jag dränkt i tomatsås och buljong måste till ytan. Jag behöver reflektera, externalisera och intellektualisera hängmörat och pannacotta, sidfläsk och vinäger, pinjenöt och salami.

Ni, trogna läsare av Sofias blogg, blir således offer för detta meningslösa babbel. Det ligger utom min kontroll. Antingen gästar jag här med spaltmeter om nordamerikansk ishockey, andra världskriget eller mat. Jag antar att mat oroväckande nog är mest relevant i sammanhanget. Jag kommer då och då skriva lite kort om både matlagning och restaurangbesök. Kom gärna med tips och rekommendationer. Eller tips på bra psykodynamisk terapi.

Gjorde en bolognese idag. En och en halv timme puttrade den, känns som den kan stå längre. Pastan för hand så klart, men hur är det med ägg eller gula? Cabernet serverades, kändes lite för strävt och syrligt till maten. ICA hade slut på pancetta, vilket antiklimax, vem vill ha Scans bacon i sin bolognese? Vissa menar på att anklever fint i, skulle gärna veta var och när.

Jamie Olivers 30 cm traktör rekommenderas för övrigt starkt. Jamie, Å, Jamie.

/A.

onsdag 9 november 2011

Det här med inredning.

Jag såg en bild i en tidning på en chockrosa kelimmatta. Jag vill ha den. Jag har googlat kelimmattor. Nu är jag rädd.
Vad kostar en sån? Kan man söka statligt bidrag? Måste man uppvisa någon form av vuxen-certifikat för att köpa en?

Zlatan-belägringen.

Grattis Zlatan! Du har skrivit (nåja, pratat) en bästsäljare. Aldrig under mina snart 5 år i bokhandeln har jag sett en bok som sålt så mycket på så kort tid. Två dagar har den varit ute och redan slut på förlaget.
Och som jag har slagit in dig i paket. Med röda snören, med guldsnören, med lila snören, med rosett. Den där fars dagsmatchen mot Steve Jobs-boken vi åtminstone hade hoppats på (för att det piggar upp lite, inget mer) den blev en promenadseger kan man väl lugnt säga. Bara faktumet att jag läser den skulle jag personligen se som en seger. Nu ska jag lägga mig i soffan och läsa färdigt. Sen kommer jag att för evigt minnas den här veckan som Zlatan-veckan, de dagarna jag sov, andades, jobbade och åt Ibra.
Nästa vecka ska jag börja virka igen. Någon balans måste det ju finnas.

tisdag 8 november 2011

Tips mottages tacksamt.

Hur får man en 2-åring att inte svälja all tandkräm? När vi var 15 borstade min bästa kompis sin valps tänder med tandkräm med leversmak. Jag antar att det inte är ett alternativ.

Litteratur, mat, kärlek. Amen.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag har suttit hela kvällen och läst Zlatan-boken. Varför, kan man fråga sig. Jag vet ingenting om och är helt ointresserad av fotboll. Caught in the wind, kanske man kan säga. Hela dagen på jobbet idag har varit belägrad av Zlatan.

Iallafall. Det hände stora saker i Backmanland idag. Bloggosfären - en kärleksaffär.

Och så lite hemlagad pasta på det.

måndag 7 november 2011

Knappen, fashionistan pt 2.

Höstens nya svarta är att ha en virkad påse för lök på huvudet, säger Knappen. Öronflaxet är dock avgörande, no flax no game.

A och kärleken goes to 2nd base.

Om det fortsätter att serveras sådan mat som vi fått de senaste två dagarna här hemma så får A gärna fortsätta att vara kär i Jamie Oliver. Hur länge han vill. Just nu står han i köket och stånkar över sin hemmagjorda pastadeg. Det kan jag leva med.

söndag 6 november 2011

A och kärleken.

A har en crush på Jamie Oliver. Han säger att om han var gay så... Men det jag tror att han egentligen menar är om inte vi var ihop så... Han smekte trots allt den här Jamie-bilden på kinden med tummen.

lördag 5 november 2011

Den stora lilla tonåringen.

Snubblar runt på youtube och hittar den här:



Jag är 15 år och älskar få saker så högt som Portisheads platta "Dummy". Vi lyssnar på den jämt, jag och mitt lilla gäng, uppkrupna i sängar i flickrum, på golvet i pojkrum, med varsin freestylehörlur på en klippa under sommarnätter, ur bandspelare vid en brasa i en skogsdunge. Allting är allvarligt och stort men vi stirrar in i elden och ligger ihoptrasslade i en stor hög och tänker just nu, just här och när jag kommer hem till mina Björk-posters och akvariefiskar och alla sover lyssnar jag på It´s a fire igen bakom min stängda dörr och när Beth med sin lite hesa röst sjunger "Breathe on, little sister, like a fool" börjar jag gråta varje gång utan att veta varför.

Sånt som händer.

Nejmen så att jag fick ju hemmagjord löjromsblini till middag idag dårå. Skulle tagit bild men när maten kom på bordet tappade jag plötsligt verklighetsuppfattningen och ärligt talat minns jag mycket litet av det hela. Vaknade till liv mycket mätt och med ett obscent stort leende mitt i ansiktet.
Lite så var det.

Awarden.

Linn bara: gav mig Award! Linn är finaste människan. A kallar henne konsekvent Linn - din nya kompis sen vi började ses efter den första smånervösa blogg/bokdejten vi hade för några månader sen. Dessutom har hon världens vackraste namn.

Varför började du blogga?
Jag behövde börja skriva igen. Vadsomhelst. De påbörjade och övergivna projekten låg på hög i byrålådan och jag ville se vad som hände. Strax efter började jag läsa andras bloggar och plötsligt slöt ett litet blogguniversum upp och jag fick ta del av andras tankar och tycken och en massa fina människor som jag aldrig mött blev en självklar del av min vardag. Det där skrivandet som jag egentligen/också vill hålla på med ligger fortfarande och marineras i lådan men det kommer närmre och närmre. Snart så.

Vilka bloggar följer du?
De i länklistan så klart under "Folk med något att säga" här till höger. Nästan bara vardagsbloggare som har ett eller annat sätt med orden.

Favoritfilm?
Det är dagsfärskt sånt där. Men Apocalypse Now glömmer jag aldrig. Tretton dagar har jag sett jättemånga gånger, gillar presidentfilmer med män i kostym och problem. The kings speech, Sunes sommar, There will be blood. En massa fler.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Jag har resångest. Under många år ville jag ingenstans, när mina kompisar drog på sig flipflops, packade tandkräm och en pocketbok i tygpåse och flög till Thailand satte jag mig på Folkhemmet och tyckte hemma bäst. Sen tvingade jag mig, under vånda och magkatarr, att följa med min dåvarande kille till en bergsby i Italien och sen dess längtar jag till bergsbyar i Italien.
Det har blivit bättre dock. Jag kan tänka mig Europa.

Mina fem bloggrosor går till:
Tre rosor blir det, eftersom så många av alla de fina jag skulle vilja ge länkkärlek har fått sån häringa ros från andra håll och det är så himla fint. All den här kärleken.
Kulturkoftan. Jag vet att jag skickat vidare en sån här award till henne förut men hon förtjänar all länkkärlek hon kan få. Jag tror också att jag då skrev att Koftan och min vänskap liksom aldrig riktigt blev efter att den klass vi gick i tillsammans splittrades. Det var synd. Men här är hon iallafall. Med all sin språkkonst.
Pictureholic. Min allkonstnärliga vän David träffade jag i samma splittrade klass som lämnade mig och Koftan hängande i luften. Det var en av de där sällsynta omedelbara vänskaperna, som uppstår redan vid första mötet och sedan bara är där, helt självklart. Han är en av mina favoritmänniskor och vi träffas alldeles för sällan. Med sin fotoblogg Pictureholic bevisar han ännu en gång att han är en man av många talanger.
Östfrontens Ms Stiffneck. Stiffy, som skriver så att det skär i hjärtat och svider i skinnet. Som jag just nu, när livet visar sitt fulaste tryne, om vi kände varandra på riktigt skulle krama det varmaste jag kan.

fredag 4 november 2011

Jag och Björn.

Idag sitter Björn Hellberg och signerar böcker hos oss. Jag är elektrisk och får/ger stötar av/till allt jag tar i. Inklusive Björn. "Du ser! Det finns en gnista mellan oss redan!" sa han när vi skakade hand i morse.

torsdag 3 november 2011

När jag går bort (hem).

Vi ska tydligen få gäster nästa helg. Jag fick en inbjudan på fejjan hem till mig själv på 3-rätters middag nyss. Trefligt!

Knappens passion.

Just nu sitter Knappen och tittar på filmer på grävskopor på youtube. Alltså, inte barnprogram, utan folk som har filmat en grävskopa som gräver lite bara: "JCB at work". 6,5 minut grävskopa, varsågoda.


Den här filmen har över 4,2 miljoner views. Jag bara säger.

onsdag 2 november 2011

Jag vill göra, inte städa.

Det jag längtar till mest med nya huset: arbetsyta! Att startsträckan till att sätta igång någonting inte behöver vara en mil lång kantad av torka gammal gröt från bord, dubbelkolla inget kladd, plocka fram sax, klister, papper, pennor från tusen olika ställen i vårt tetrisliknande förvaringssystem och veta att det kommer att ta minst lika lång tid att plocka undan allt igen sen.
Sen, när allt finns på armlängds avstånd och långt från kladdiga makaroner på flykt och brödsmulor, då kanske det finns tid, ork, lust att göra mer sånt här:

tisdag 1 november 2011

Jävla er.

Läs Jennys viktiga, välskrivna och upprörande inlägg om hur hennes Stolte man gång på gång blir förpassad till läktaren så fort det kommer till deras graviditet(er). Jag svor jättemycket när jag kommenterade det men det kokar i mig när jag läser om hur han behandlats av vården och hur man fråntagit honom rätten att få vara med, känna och ta ansvar tillsammans med den kvinna han valt att leva och bilda familj med.
Jag vet inte hur min graviditet eller förlossning skulle sett ut utan A, jag kan inte ens föreställa mig det. Han var mitt golv, mina väggar och mitt tak under den perioden, den stomme mot vilken jag alltid kunde ta stöd och som stötte mig redan innan jag själv hade kraft nog att förstå att jag behövde det. Jag födde Knappen men det var vår förlossning.
Alla gör och känner olika genom hela den processen men att man i det här fallet både inom vården och från arbetsgivarnas håll förutsätter att mannen inte är mer än en pikant detalj i framväxten och nedkomsten av hans eget barn, så som man gjort med Stolte Mannen, det gör mig febrig av ilska.

Folket. Jag älskar internet.

För någon månad sen skrev jag det här inlägget om en text jag klippte ut ur DN när jag var tonåring, för halva livet sedan. En ung kille som proklamerade att han skulle skapa i sitt liv, helt tveklöst och med imponerande oförbehållsamhet. Det var en tonårig Martin Jern som sen mycket riktigt skulle bli bla regissör, producent och författare.
Sen blev det sent 90- och 2000-tal och internet blev var mans ägo. Nu sitter jag här, med barn och kille och husbygge och en massa oskrivna (och skrivna) dikter men en blogg har jag och där ventilerar jag ett gammalt tonårsminne. Och in snubblar hjälten själv och lämnar en kommentar i mitt lilla ödmjuka forum! Jo, det är sant.
Det händer något med perspektivet då. En liten snedvridning av världen och tiden. Plötsligt är jag tillbaka i flickrummet men tar med mig ett kort kommentarsutbyte 2011 och bara sådär så är jag på två platser samtidigt. Så kan det gå!