måndag 21 november 2011

A har ordet. Och maten. #2.

"A har ordet. Och maten." är som ni kanske eller kanske inte vet bloggens med kärlek nystartade gästspel. A lånar Äpplet och er en stund medan jag lutar mig tillbaka, mätt och belåten som Ferdinand under korkeken. Varsågoda!


Italiensk mat är min mat.


Redigheten, flärden, romantiken och passionen. Balansen mellan att bli mätt och att bli förförd av smaker tippar aldrig över åt något håll. En vit, stor, tallrik med färsk pasta, en enkel arrabiatasås, rosmarin-doftande köttbullar, ruccola och tomatsallad och ett täcke av reggiano blev det ikväll. Så gott.

Durumvetemjöl, ägg, olja, salt, in i kyl. Kavla, skär, tvättställ, koka 2 min.

Blandfärs, krossade kex, en lök, dijon, rosmarin, oregano, olja, lite citron, salt, peppar och ett ägg. Rulla. Stek. Ställ av.

Vitlök, chili, fritera i olivolja genom att vinkla pannan, vid färg i med tomatkross, basilika, citron, salt och peppar. Vänd ner köttbullar.

Häll av pasta. Upp med allt på samma fat. Parmesan. Basilika. Lite olja. Ät direkt.

Jag slås ofta av känslan av att laga italiensk mat ofta korresponderar med hur det är att äta den. Man svettas lite, man pratar högt i köket, lyssnar på musik, vevar, knådar, reder och vänder. Inget är överdrivet svårt och inget blir överdrivet snyggt. Detta innebär, för mig åtminstone, att när man väl sätter sig för att äta, så känner man sig välkommen av maten på bordet. En rutig bordsduk, några tända ljus, en flaska chianti och en stor skål med mat som alla får hugga in i. Det kräver liksom inget av en. Maten blir aldrig svår eller pretto. Den är varm och inbjudande. Det behövs inga avancerade presentationer eller pinsamma "jo men börja du" eller "oj, va fint det ser ut". Det är bara att slänga på sig en servett, spänna upp bältet och åka.

Det växer en längtan mot Toscana. Mer om denna i nästa gästspel.

/A.

4 kommentarer:

Mathilda sa...

A: i detta nu sitter jag o äter en kebab i bröd på torget, Jakobsbergs centrum. Trillar in här. Tar en tugga av den där kebaben som blev dagens nödlunch i jakten på rätt blöjor, samtidigt som jag läser om färsk pasta köttbullar...asså hallå.... Hejdå jävla kebab o ge mig av din mat. Tack. På förhand då. För kebaben äter jag upp och räknar med att du tar emot mig för lite förtäring. Halleluja för att ha en bror som lagar så god mat jeei!

Hanna sa...

Du inspirerade mig. Tackar.

(Nu följde jag inte receptet fullt ut, men du puttade mig utför backen så jag fick självrull.)

A sa...

Mathilda: Du vet att jag mer än gärna lagar mat till er. Anytime, anywhere. Alltså på riktigt. Jag tycker det är sjukt kul att laga till andra.

Stiffneck: Tack. Vad fint sagt. Blev det gott då?

Hanna sa...

Jo. Fast om jag ska vara ärlig så tänkte jag mest på hur mycket godare det skulle bli med hemsmekt pasta till.