Livslektion #2

Skatter från förr.

Ur byrålådan:

Gräver bland gamla En om dan. Gillar den här. Sofia goes Alice Springs.

That 70's show.

Jo, jag hittade ju som sagt en av mammas gamla tröjor från 70-talet i en dammig flyttkartong i pappas källare. Den var så fin, med knappar och allt och jag tog hem den och tvättade den och var nöjd på ett mycket mysigt vis.
Idag hade jag den på jobbet, kände mig retro-fin. Mamma kom in på eftermiddagen och vi stod och pratade lite över kassadisken. Plötsligt upptäcker hon vad jag har på mig och utbrister förfärat:
- Men du har ju pyjamas på dig!

Jahapp.

E.o.d: källarfynd.

Om svårigheten i att slänga gamla grejer.

Om musiken och texten

A har börjat spela klassisk gitarr igen. Han tränar upp sina fingrar med skalor och händerna flyger över strängarna. Han spelar stycken jag känner väl igen men inte kan namnet på, det går fort och lyser ur ögonen på honom. Jag unnar honom varenda sekund och avundas honom i hemlighet.
I tanken försöker jag översätta repetitionerna av tonslingor och de snabba växlingarna till skrivandet. Tänk om det fanns en mening jag kunde skriva om och om igen och så öva upp mitt språk. Tänk om jag kunde skriva så som han spelar.

Det finns så mycket text som ligger. Som jag skrev ganska nyligen eller för länge sen och som jag återkommer till då och då men som förblir liggande. Kortprosa och noveller. Ögonblick jag försökte fånga. Något jag försökte säga.
Så jag skaffar en till blogg. För att ha någonstans att göra av dem. Om de så blir lästa eller inte. I all enkelhet, men med hjärta.
Här.

Debuten

Ur en låda på landet har mamma grävt upp den här boken. Man skulle kunna tro att detta är ett utdrag ur berättelsen. Men det är det inte. För första gången publiceras den här i sin helhet. Observera hur läsaren slungas rakt in i intrigen och det lite mystiska greppet att inte riktigt berätta precis allt.
Jag ger er: "Sagan om katen som inte hade nångån och leka me" av Sofia, yngre än nu.

Kom skriv med mig

Det var länge sen jag skrev, jag saknar det. Alltså, inte blogg, annat.
Hittade anteckningsbok med gamla texter idag. Det var så fint på nåt vis. Det var ord som jag glömt men ändå kände igen och jag blev glad för jag tyckte om mycket och annat kunde jag läsa och förlåta utan att skämmas.
Då hade jag en textsamtalsgrupp som träffades, åt mackor och hade smarta saker att säga om varandras arbeten. Då gjorde vi skrivövningar, inspirationsövningar. Försökte öppna hjärnan och hitta nya saker. Och det var så roligt. Sen kom livet emellan för oss allihop och vi spreds liksom ut ett tag.
Nu tar jag tag i saken själv.
Så om du är en skrivkunnig person med minsta lilla intresse för prosa eller poesi eller what have you så välkomnar jag dig av hela mitt hjärta till min, alldeles för dagen startade, skriv-blogg!

Världen, jag ger dig: Äpplet och dåren.

Soundtrack of our lives

Efter att ha spenderat de sista två dagarna med att gräva ner mig i "Linnea"-våldtäkten, stöta och blöta med A, sitta framför datorn och svära och bli så upprörd att det kliar i hela kroppen så behövde jag något annat som stal mig en stund. Då läste jag det här inlägget hos Popmorsa och grinade lite. Lyssnar på låten om och om igen och blir alldeles mjuk och svampig. (Eftersom mina länkar av okänd och sjukt irriterande anledning aldrig går att klicka på förrän ett dygn efter publicering, här är den: http://popmorsa.blogspot.com/2010/03/take-ecstacy-with-me.html)
Kommer ihåg de första dagarna med A. Hur vi fikade första gången och hans skolkade från jobbet och jag drog ett konstigt nervöst skämt han inte förstod och vi satt där med våra kallnande koppar tills allting stängde och han var tvungen att sticka till repan och jag följde honom dit och det var kallt ute och hans jacka var så tunn och jag kunde liksom inte gå hem fast han undrade om inte jag bodde åt andra hållet och när vi kom fram vågade jag fråga om vi kanske kunde höras någon gång och han sa jag ringer dig när jag repat klart och han var den finaste och modigaste jag mött och några timmar senare hånglade vi utanför 7eleven och allting kändes som ett stort djupt rungande ja.

Jag älskar hur en låt eller ett band eller en platta genomsyrar och färgar en period i livet, så som Popmorsa så hjärtskärande beskriver i sitt inlägg. Den där första tiden med A har för mig flera spår på sitt soundtrack men ett av de tydligast ljudande är det här:

Åkte till

landstället som ska säljas idag. När platser ska försvinna för en är det dags att öppna de understa bortglömda lådorna. Så tittar livet tillbaka på en i glimtar, som små vykort. Det här var det finaste.

Mammas brudbukett.

Kom nu då, vårjävel.

När man på allvar börjar tröttna, när vinterkräkan splittrat den lilla familjen, när det viner snö och en massa minusgrader runt knuten och det inte längre kan bli deppigare. Då. Då plockar man fram guldkornen från mammas hemstad i Finland och tänker att så jävligt är det kanske inte ändå.




Min mormor blev så upprörd när hon såg vad jag valt att fotografera under min dagliga promenad att hon för en gångs skull tystnade. Senare beklagade hon sig till mamma. Varför kunde jag inte ha fotat parken som är så fin istället? Var det här vad jag skulle visa upp där hemma i Sverige?
Björneborg i all ära, det finns vackra platser där med. Men vackert är tråkigt. Och gör inget för mig en dag som den här.

Ord som sitter fast

Läser att Magnus Tannergren ska på heldag om språkets betydelse för vår hälsa och vårt liv. Han säger: En dikt kan förändra ditt liv.

Det påminner mig om en språkupplevelse jag hade för ett par år sedan. Några meningar, en kort dikt som liksom sköt rakt in i kroppen, kilade in sig i hjärnan och har suttit som ett skruvstäd sen dess. Jag återkommer till den gång på gång. Den lockar, ler och lurar som en gåta. Får mig att känna och tänka. Och slutar aldrig att fascinera mig.

It's off in the distance
It came into the room
It's here in the circle

(Det fåniga är att den kommer ur den ganska dåliga filmen "In the cut" från 2003. Meg Ryan spelar en språkprofessor som samlar på ord och hamnar i en sexuell relation med en småskum polis spelad av Mark Ruffalo. Meg Ryan's karaktär läser den här dikten på ett tunnelbanetåg.)

Och när jag ändå är på't så passar jag på att tipsa om tre andra språkupplevelser:

• "Nedstörtad ängel" av PO Enquist
• "Dödssjukdomen" av Marguerite Duras
• "Aniara" av Harry Martinson

(A verkar ha haft någon typ av språkupplevelse då vi såg "Jägarna" häromdagen. Han har spritt Lennart Jähkel-repliker på norrländska omkring sig i dagarna tre.
Jag: Är du klar med frukosten?
A: De persooner som säger det här, de ljuuger, Bengtsson!)

Att åka hem

Veckans Tisdagstema är Liggande. Den här bilden steg till ytan ur byrålådan igår tillsammans med fönstret.


Det är en av de där sista dagarna på landet, när sommaren just tagit slut. Det händer alltid över en natt. Man vaknar en morgon och ljuset är annorlunda, luften annorlunda och då vet man att det är dags.
En dag går, eller två.
Man handlar inte, lagar det som finns. Tänker på att packa, drar på det. Har plötsligt strumpor på sig när man sover. Går över gräsmattan, ner mot stranden, vattnet är grått som stål. På bryggan ligger en av brors hundar och väntar. Man säger ingenting men det ligger i luften.

Sommarlängtan

I byrålådan hittar man påminnelser om att det finns en värld som inte är dränkt i snö.
Hoppas den visar sig snart igen, för nu är jag färdig med vintern.

Om sagor och en resande man

När jag var liten berättade min pappa historier för mig. Han hade ett galleri av karaktärer som han kallade Våra vänner som alla flitigt frekventerade berättelserna och som bodde i stubbar och rötter i skogen en bit från vårt sommarhus (det hus jag, A och Knappen bor i nu). Han kunde peka ut precis vem som bodde var och hur de alla kände varandra. De här sagorna berättades under flera år och även de som kände vår familj väl var bekanta med Vännerna.
Lite finns inspelat på kassettband, pappa som berättar och jag som upphetsad stammande 5-åring fyller i.
Gurkbitarna och Fantomens moster finns kvar så länge banden finns. Sen är de borta. Vänner till familjen har flera gånger sagt att jag måste skriva ner allt, men så mycket finns inte kvar hos mig. Bara minnet av att de fanns och att pappa hade tillgång till deras värld.
Jag kommer inte att ha några sådana orginella fantasiresor till Knappen. Nog för att jag skriver och har skrivit mycket men saga kan jag inte.
När han blir äldre däremot ska han få ärva en oskriven och ofärdig historia som jag gav till A vår första jul. (Det var samma jul jag fick london-resan i födelsedagspresent. Sen kom vi överens om att inte spendera resten av våra dagar med att försöka toppa den julens gåvor). Han fick den här:


Den tillhör en man på resa. Han har några böcker (Hesse, Per Lagerkvists "Dvärgen" 1:a upplagan), en dagstidning, en långärmad undertröja, ett paket rakblad, en fickkniv, ljus och tändstickor, ett munspel, bläck och penna, anteckningsbok och några fotografier. Ett oavslutat kärleksbrev, oskickat men sparat. Några tummade och fläckiga lappar med spridda anteckningar. Det finns en kvinna någonstans. Han reser och han drömmer. Han har samlat ihop sina saker och gett sig av. Till vem och vart, det är de slitna lapparna och brevets pussel.




Det var en ambitiös (pretentiös?) julklapp men den finns fortfarande. Vi kan öppna väskan och fortsätta vår, mannens, historia när som helst. Han har ett eget liv i den där samlingen tillhörigheter och jag föreställer mig att han sitter på ett tåg. Kanske kommer fler anteckningar komma till, en notering i marginalen. Ett nytt försök till kärleksbrev, en stämplad biljett till någonstans.
Kanske kommer Knappen att öppna den där väskan en dag och ta historien vidare. Jag hoppas på det. Jag hoppas att de berättelser jag kan ge honom som stor, kan väga upp de jag inte hade fantasi till som liten.

Hunden Z och barnet Sofia

En sån här hund växte jag upp med. Egentligen minns jag inte mycket av den, tvärtom, det starkaste minnet är frånvaron av den, sista gången mamma gråtande kom hem från veterinären med kopplet ihoprullat i handen och hunden inte fanns mer. När jag var bebis låg den under min vagn och vakade som en hök. Den hade ett ettrigt småhundsskall som den fyrade av så fort någon kom i närheten. Inte för att den var särskilt ömt inställd till mig, åh nej, utan för att den älskade mamma och hade klykat att hon, i sin tur, älskade den där lilla skiten som låg i vagnen.

På bilden är det inte just vår hund, men en likadan som mamma och jag träffade på landet för ett par år sedan. Hade glömt den här bilden men hittade den i en låda och eftersom vi nu för tiden har en skanner kan jag dela den med er.
Skanner... Vilken grej. Jag kommer gå bananas med den. Skannat kommer bli en egen etikett här. Jag känner att det närmar sig.