Soundtrack of our lives

Efter att ha spenderat de sista två dagarna med att gräva ner mig i "Linnea"-våldtäkten, stöta och blöta med A, sitta framför datorn och svära och bli så upprörd att det kliar i hela kroppen så behövde jag något annat som stal mig en stund. Då läste jag det här inlägget hos Popmorsa och grinade lite. Lyssnar på låten om och om igen och blir alldeles mjuk och svampig. (Eftersom mina länkar av okänd och sjukt irriterande anledning aldrig går att klicka på förrän ett dygn efter publicering, här är den: http://popmorsa.blogspot.com/2010/03/take-ecstacy-with-me.html)
Kommer ihåg de första dagarna med A. Hur vi fikade första gången och hans skolkade från jobbet och jag drog ett konstigt nervöst skämt han inte förstod och vi satt där med våra kallnande koppar tills allting stängde och han var tvungen att sticka till repan och jag följde honom dit och det var kallt ute och hans jacka var så tunn och jag kunde liksom inte gå hem fast han undrade om inte jag bodde åt andra hållet och när vi kom fram vågade jag fråga om vi kanske kunde höras någon gång och han sa jag ringer dig när jag repat klart och han var den finaste och modigaste jag mött och några timmar senare hånglade vi utanför 7eleven och allting kändes som ett stort djupt rungande ja.

Jag älskar hur en låt eller ett band eller en platta genomsyrar och färgar en period i livet, så som Popmorsa så hjärtskärande beskriver i sitt inlägg. Den där första tiden med A har för mig flera spår på sitt soundtrack men ett av de tydligast ljudande är det här: