Inte bästa veckan ever. Men ändå helt okej.

Knappen har varit hemma från förskolan inte mindre än hela veckan och kommer fortsätta vara det imorgon också. Hostan från Hades och feber. Vi har lagt ungefär så många pärlplattor en människa mäktar med utan att bli vansinnig och sett Blixten McQueen så många gånger att jag numera konstant hör ledmotivet i huvudet som en radio som inte går att stänga av. Idag har vi dessutom slagit upp julgranen, en hel del tidigare än vad jag hade tänkt men vad gör man inte när man lämnat hemmet ca 2 gånger på 6 dagar. Imorgon börjar årets hetsigaste jobbvecka och för någon timme sen bestämde sig vår bil för att gå sönder. Sitter och väntar på bärgare med täckbrallorna redan på och årets första glögg i handen. Happy 2:a advent!

Du undanbedes.

Helt osökt när jag stod i duschen kom jag att tänka på en parkeringskonflikt jag hade när vi bodde i stan för några år sen. Jag hade parkerat på Folkungagatan, lagligt mind you, klart och betalt. Eftersom jag inte behövde bilen på några dagar så fick den stå. På tredje dagen får jag ett sms av en annan för mig helt okänd och uppenbarligen sur bilägare som tycker att det är dags att jag flyttar på min bil, det "finns faktiskt andra som behöver parkera sina bilar också".
Okej. Utveckla gärna. På vilket sätt blir det mer plats för andra om jag flyttar min bil till ett annat ställe? Är inte summan ändå konstant? Och är det inte dags för dig att skaffa säg, en hobby? Som inte involverar att gnälla bakom en gardin, anteckna registreringsnummer, leta upp bilägare och börja sur-sms'a.

Sådärja. Nu fick jag det sagt. 5 år för sent men ändå.
Bilbild:

I ett tidigare liv måste jag ha gjort någonting bra.

Varför skulle det annars, på en mörk avkrok kl 11 en torsdagkväll, passera en bärgningsbil just i samma ögonblick jag står på vägen och inser att jag fått punka på bilen?

Dagens viktigaste.

Dagens bra: Projekt utrensning är sjösatt. Miljöstationen - det är du och jag nu.

Dagens dåliga: Det där utslaget på Knappens ben var borrelia. Penicillinkur men i övrigt glatt barn. Eller, faktiskt ännu gladare eftersom medicinen smakade hubba bubba.

Dagens humör: Bipolärt.

Dagens vill ha: Jag =
A (typ)=

(klicka på bild för källor)

Tv-kärlek

Top Gear. Vilket program. Oavsett om bilintresse finnes eller inte så är Top Gear bra tv. Mitt absoluta favvo-avsnitt är jeep-äventyret i Bolivia. Se det. På riktigt, det är sjukt bra tv.
(Om man inte skakar fram det på annat vis så finns det i 6 delar på youtube. Enligt kommentarsfältet beror spegelvändningen på något rättighetsrelaterat. Det är möjligt, strunt samma. Bra tv.)

När landet kom till stan och stan till landet

Idag har jag jobbat i city. Smack in i gröten. Där var det sjukt mycket folk. Jag såg:
1 st ung tjej ge sin unga pojkvän en rungande örfil och sedan le urskuldande mot sina vänner medan han stövlade därifrån.
3 st unga par som använde kötiden till att intensivpussas.
3 st skådisar av olika kaliber.
1 st tant som var så grå att hon var en parodi på en grå tant. Men toppade det hela med att ha ett så exotiskt namn att jag nu har glömt det.
1 st tant som tackade för att jag var så trevlig. Sån är jag.
x antal förvirrade utbytesstudenter.
3 st kollegor som inte presenterade sig trots att vi skulle jobba tillsammans hela dagen.

Och som om inte stan hade kommit nära nog så hade vi inbrott i bilen inatt. De tog en ipod och, hör här, framlyktorna på bilen. Bara två stora hål kvar imorse, såg ut som den fått en smocka och tappat tänderna. Känns inte alls särskilt mysigt att vi legat och sovit knappt 15 m därifrån med bara ett fönster emellan medans några fula gubbar varit och skändat vår ögonsten. Enligt polisen är det en liga. 40 bilar har råkat ut för samma sak i vår kommun bara under augusti.
Jäkla folk. Åka runt och sno. Vilken stil.

2000 kvm parkeringsplats och ett skjul för kundvagnar

Åka bil

och köra den avslappnade stilen:

Ballongen.

När vi åt lunch idag gjorde Knappen en ny bekantskap. Servitrisen kom med en ballong. Ögonblicklig kärlek uppstod. Här tar den sig uttryck i pussar.

På väg hem blev vi äntligen den där barnfamiljen med ballong i kombi. Det är alltså så det går till. Check.

Så nu är den med hemma också, ballongen.

Och drar ett litet streck genom vardagen.

Ni som inte vill läsa mer om snö kan ta kaffepaus ungefär nu

Jag måste prata snö igen. Så skjut mig. Men jag har precis tillbringat en timme med att gräva fram en taxi ur först ena grannens dike och sen andra grannens dike. Om vi var insnöade igår så är vi insnöade delux idag.
När det har tagit de här proportionerna är det svårt att tänka på annat.

formerly known as våra utemöbler

trappan (igen)

ungefär så här känns förhållandet vi/snön just nu

Brevbärarbeef

Okej, förlåt att jag tjatar om snön. Men den håller på att äta upp mitt liv. Och medan jag sitter här och ser på när världen krymper från liten till mindre så lämnar brevbäraren lappar i brevlådan. Han vore tacksam om vi inte ställde saker i närheten av brevlådan, såsom bilar tex, för det blir svårt att lämna vår post annars.
Okej. Öppet brev till brevbäraren:
Dude. Jag förstår ditt problem. Men. Kolla ut genom fönstret. Det är den värsta snövintern sen 1800-talet. Den dagen du känner dig lite sugen på skotta snö så är du hjärtligt välkommen. Jag kan garantera att det är jobbigare än att öppna bildörren och gå de 2,5 meter från vägkanten till brevlådan som du behöver i dagsläget.
Som du ser själv så är vår parkering tyvärr lite av en grop. Men om du vill kan jag försöka tömma parkeringen helt på snö, fylla upp med grus så att den där gropen försvinner nu istället för i vår.
Jag är inte omöjlig, som du hör. Om du vill kan vi göra en deal. Jag flyttar lilla bilen 1 meter längre ner i gropen och du kommer hit och hjälper till att putta upp den på vägen varje gång vi ska iväg med den. Okej? Annars kan du behålla dina lappar för dig själv tills snön försvinner. Då är jag mer än villig att samarbeta.

Om att tanka bilen

Såld på Svenska Bil

A och jag letar miljöbil. Det har vi gjort ett bra tag och vi har kollat på bilar bilar bilar. Idag skulle Svenska Bils nya bilhall i Smista få sig ett besök. Pratade med något kille på Svenska Bil häromdagen och han spann som en katt när den nya hallen kom på tal. Den var näst intill ett flaggskepp, en koncernens stolthet, nyinvigd och skinande.

Nåväl.

Vi åker dit för att spana in Opels bidrag till miljöbilsutbudet. Det är tomt när vi kommer dit. Bilar på golvet, javisst, men dött som i graven. Några trötta verkstadskillar. En man med en kamera glider runt och fotar lokalerna och får iallafall mig att känna mig som om jag är i vägen hela tiden.
Vi hittar bilen vi vill kolla på och cirkulerar ett tag. Inte en säljare så långt ögat kan nå. Vi börjar fixa med bilen, extrabaksätet, fälla upp, fälla ner, veckla ut, trycka in. Fortfarande ingen säljare. A letar lite vid deras säljardisk:

Tomt. När vi väntat i 25 minuter och inte kan fingra mer på bilen frågar vi en verkstadstjomme om de har några säljare på det här bygget. En säljare? Han måste ringa efter en.
Han ringer. Vi väntar.

Klockan går. A hittar en tidning som han kan läsa under tiden.

Knappen somnar.

Jag spanar in kundhänget. Ränderna och prickarna på väggen där bakom är inte en motorvägsinspirerad tapet. Det är en omålad men spacklad gipsvägg.
Kaffemaskin...finns. Och låga fåtöljer så man kan vila fötterna på ett av barborden. Kolla in fototapeten med motiv från verkstaden.
20 minuter går.
En verkstadskille tar ett initiativ och frågar om vi fått hjälp. Vi säger att alltså, vi försöker ju kanske köpa bil inte helt överraskande, men det går rätt dåligt.
Han ska fixa en kille, säger han. En kille dyker upp men han ska i sin tur fixa en annan kille.

Vi väntar.

Tillslut kommer Johan. Han har ränder på både härsan och tvärsan.

Bjuder in oss att sitta ner på kontoret. Tyvärr visar det sig att kontoret är låst och han har inte nyckel. Till sitt eget rum. Då kommer en gubbe med mössa. Han kanske har nyckel. Tillsammans provar de. Men just den nyckeln hade inte han heller.

Johan med ränderna gör ett halvhjärtat försök med verkstadskillarna innan han erbjuder ståplats vid säljardisken.

Vi pratar bil. Kalkylerar. Och får papper med hem. Inte en broschyr med suddiga fartbilder i alplandskap eller snabba nätter på Rivieran. Vi får en lunta svartvita utskrifter från hans skrivare. Någon pdf från nätet. Så vi kan fundera själva. Och ta ställning.

Vi åker till Ikea istället. Knappen får stol. Jag syr nytt överdrag till fula kudden.

Saab säljer inga bilar. Tro fan det.

Om landetvinter och omvärderingar

Imorse hade allting drunknat i snön.

Två timmar tog det att först skotta fram bilarna, skotta parkeringen, köra loss Gubbkepsen ur gårdagens driva;


och efter det köra fast Prutten istället för att sen kämpa 45 minuter för att få loss den igen;

Nu kan våren komma. Det vore alldeles precis lagom.

Fika hos nya mammakompisen L. Det visar sig att Knappen kan sitta alldeles förträffligt bra:


Vilket leder mig in på ett ämne som Lilla Grå tar upp i sitt inlägg om varför vi/man/dom så gärna klär ut sina barn till djur ( alá lurvig björnoverall/mössa med öron och sånt) för att det är så gulligt.
Det händer att jag klär på Knappen min fåfänga, om man nu kan säga så. Tex har jag gjort det när det gäller barnstols-köpet. Jag vill (att han ska) ha en Tripp Trapp och den främsta anledningen till det, om jag ska vara helt ärlig, är för att den är snygg. Den ska stå mitt i vårt lilla hus, användas varje dag, synas hela tiden och jag vill att den ska vara fin att titta på också. En svart hade jag tänkt; funkar bra med våra svarta och röda pinnstolar. Vit dyna med svarta prickar åh va fint. 2tusen spänn. Får det väl vara värt. Har sålt in den till A också.
Så är vi hos L och hon har Ikeas standardstol som jag tvärsågat för att den är så ful. Och den är typ det bästa som hänt mig. Med eget bord. Knappen sitter som en prins med massa plats för grejer som inte kommer ramla ner i nån glipa mellan stol och bord och han kan fixa och dona och har bra stöd och den kommer funka med vårt klaffbords knasiga ben och jag vet inte allt som är bra med Ikeas fulstol för 179 pix.

Jag blir glad när sånt här händer. När jag tvingas omvärdera, inte bara ändra mig, utan också fundera över vad som fick mig att tycka som jag gjorde från början. Kanske var inte beslutsgrundandet så förkastligt egentligen, kanske är jag inte dålig mamma för att jag ville ha en snygg barnstol, men om jag en dag står där med Tripp Trapp ändå, då har jag åtminstone tagit varvet runt.

Hur det nu än är med den saken så är det jag som åker till Ikea i veckan. Knappen ska få sig ett alldeles eget högsäte. Som de stora killarna.

Dubbelmacka med volvo. Och Knappkärlek.

Vi krockade med bilen igår. Eller, en volvo körde in i rumpan på gubbkepsen och slungade oss vidare in i rumpan på en annan volvo. Det small till ordentligt, jag var alldeles skakis i benen när jag klev ur bilen och A var så arg att han fick gå därifrån. Vi blev stående mitt i stan i rusningstrafik, byta uppgifter, kolla bucklor. Det är knappt det syns på bilen att något hänt, men A har lite ont i ryggen så vi får se vart vi landar...
Min första, panikslagna tanke: Knappen! Alltid Knappen. Slirar bilen i snömodden: Knappen! Det går så fort och intiutivt att jag alltid hajar till. Som en fysisk rörelse i kroppen.
Innan Knappen kom sa alltid A att det skulle bli så skönt att ha något som alltid, i alla lägen, var viktigare än en själv.
Den plats han har tagit är självklar och suverän på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Allt annat flyttar sig, blir oviktigt.
Den mest klassiska upptäckten för nybliven förälder kan jag tänka.
Men än dock. Den största och finaste.

Att få vatten på sin kvarn är ibland

generande uppfriskande. Den här såg vi idag:
Jag och A har diskuterat, dissekerat och kräkts stadsjeep sen vi flyttade ut hit. Det finns ganska många härikring. Tyvärr.
Och idag kom den här vår väg, som pricken över i'et i Silfverskiöld.
Inte nog med att man kör omkring i ett vräkigt miljömonster för halva miljonen, man har dessutom betalat extra pengar för att ta bort Audi's eget Q7-märke från bilen, för att göra vadå?! Pynta ännu mer pengar för att köpa tillbaka det till sin registreringsskylt istället! What the!
En fotolärare jag hade på folkuniversitetet en gång hade som medicin för de uppmärksamhetstörstande eleverna att vi stannade upp ett ögonblick hela klassen och pekade på personen ifråga så att han skulle känna sig riktigt sedd. Inte den mest pedagogiska metoden men effektiv när det gällde att få pratkvarnar att pausa lite.
När vi gick där över parkeringsplatsen ville jag stanna, peka på föraren och lugnande förklara att Vi ser dig, ta det bara lugnt, vi ser dig. Och din bil. Oroa dig inte, allt kommer att bli bra.

Det hela var så absurt att A blev inspirerad och stämde upp i ett improviserat en-manna-luft-rockband som höll konsert komplett med riff, dålig engelska och trumsolo hela vägen hem i Gubbkepsen som plötsligt framstod som charmigare än någonsin.

Här är dagens bild och min julklapp till mig själv:

Men egentligen vill jag bara ha varm choklad

Så här är den alltså, vintern. Vi avslöjar oss som gamla stadsbor när A antilop-studsar genom drivorna ner till bilen för att han inte äger ett par rediga vinterkängor. De jag har är stadsskor som poserar som landetkänga.
Allt blir bakvänt med så här mycket snö. Iallafall första dygnet. Jag pulsar genom 20 cm snö och lyckas bli blöt nästan till knävecken, för att komma ner till vägen för att gå en liten promenad så att Knappen somnar så att jag SEN kan skotta. Det där med att åka och handla kan jag glömma för jag tror inte bilen kommer upp för backen på tillbakavägen. Och att vi skulle lämna den där nere och gå upp funkar ju inte heller eftersom det är plogat men inte sandad och snorhalt och mina s.k vinterkängor har typ flat sula. Va? Vilket liv.

En grej som är bra med Gubbkepsen däremot är att den har glastak. Så här fint kan det bli då. Det är som att vara under vattenytan och hade jag varit något yngre eller lite friare hade jag lekt ubåtskapten på allvar.

A döper bilen

Idag har bilen äntligen fått ett namn. Det har varit ett smågrått moln på vår himmel att vi inte hittat rätt namn till den. Det kan hänga ihop med att vi fick byta vår förra bil, som vi älskade och därmed döpte till Optimus Prime, till den här trötta kombin bara för att barnvagnen inte gick in i OP. Det var ett sorgligt ögonblick när vi stod där på trottoaren utanför Babyproffsen med den nya fina vagnen och insåg att i den här striden förlorar vår kära, bara ett år gamla, finbil. Att den nya inte ens kunnat uppbåda inspiration nog att kläcka ett namn säger väl sitt. Till och med lillbilen har ett; Prutten. Men idag kom det tillslut efter en tre månader lång graviditet. A levererade.
Så nu har vi alltså Gubbkepsen. Varken mer eller mindre.

Lämnar man kepan hemma och går istället kan man få se såna här saker:

T minus one day

Eftersom det är entré: Bebis vilken dag som helst, så kommer nog stackars Äpplet att få stanna kvar ganska långt ner på prio-listan. Men inga tårar spills över det, man vet ju aldrig hur den förestående mamma-ledigheten tar sig ut. Tills dess; några favvo-bilder från dagarna före Knappen ;) So long.

Självporträtt.

Det blir en bilsommar i år.