söndag 28 december 2008

The flip side

Så, nu är det över, andas in andas ut. Jag är mätt och lite skitig under naglarna.

Det i-somras-renoverade gästhuset, även kallat Smekmånaden invigdes inatt av svägerska med tillhörande äkta man. Så nu är det varmt mellan lakanen. Kom och gästa.

Jag tänker fortsätta något längre ner i den sövande post-jul-vill-bara-titta-på-film koman.

(är det ytterligare ett åldertecken att tycka att nytt år är skönt?)

Gott nytt.

onsdag 24 december 2008

Kärleksfullt Julmorgongnäll.

Tv4... vad är det med tv4:as morgonprogram?

-Julaftonsmorgon, vi måste ha en schysst musikgäst! Vem?
-Hmm...
- Jag har det! Amy Diamond! Världens läskigaste barn! Vilken julstämning!

"Har du några jultraditioner? Jag menar, det är ju inte så länge sen du trodde på tomten."
Haha! Steffo till Amy!

Att tv är en del av julen går ju inte att ducka för längre. Tvärtom borde den omfamnas.
"Kan du vissla, Johanna" och Karl-Bertil. Dessutom borde varje knytt unna sig "Sunes sommar" någon gång då och då. "Sunes sommar" och "Planet Earth" gör världen till ett bättre ställe.

God Jul. Igen.

måndag 22 december 2008

Julveckans lista:

1. Födelsedag. Det var ett par år sen åldersnojan försvann, vad skönt det var. 29... Fan vad gammalt det käns.

2. Läste Mikebikes inlägg på Bloggfrossa om grannen med ljudallergi och fick en påminnelse om hur sjukt skönt det är att bo här, ur just grannaspekten. Aldrig mer behöver jag lyssna på den ogenerade 18-åringen med britt-popdrömmar i lägenheten under. Aldrig mer gubben som prompt ska kissa rakt ner i toaletten på natten. Eller barnfamiljen rakt över som varje morgon exakt 08.15 går hemifrån och på vägen ut testar eko-frekvensen i trapphuset. It´s over. We are free.

3. Drömde i går natt att jag drunknade i julklappar och julsånger. Viss panik. Och åldernoja. Är inte det ett tecken om något? Julstressångest och julstjärnor i små arrangerade kruklandskap i f-dagspresent?

4. Klä granen tillika få mammas köttbullar till middag.

5. Top model-maraton. Jag kan inte låta bli. Tyra Banks är helt fruktansvärd! I love it!

God Jul så länge.

Vi ses på andra sidan.

torsdag 18 december 2008

do it for me, duras


Lagerrensning på Modernista. Man skulle kunna sjunga en sång, dansa runt huset, fira. Eller så kan man inte gå just den enda dagen på hela jäkla året, så man skiter i det. Fyndlåda hos världens coolaste förlag. Säg det en gång till, smaka. Fyndlåda hos världens coolaste förlag.
Ryktet går att P O Enquist signerar på kungsholmen på lördag... Jag worky work. Kill. little. self.
Jag är så här töntig. På riktigt.

tisdag 16 december 2008

Tusen nyanser av grått

Det är sanslöst dassigt väder. Världens depp. Grå gråare död. Vår lilla parkering är en gyttjepöl, med en något för liten improviserad landgång som sakta sjunker ner i träsket Artax-style. Inte ett rådjur så långt ögat kan se. Utan sol i 40 dagar försmäktar vi på denna ö.
A´s medicin är att frossa så sjuka South Park avsnitt som möjligt. It´s growing on me, måste jag erkänna. Ibland tänker jag på Butters.

lördag 13 december 2008

Jag har varit jättedålig

på att skriva på senaste. Jag är tom i hjärnan nu för tiden. Gnällde om det till A nyss, han sa; "skriv Fis". I sanning, mitt hjärta. Om vardagen ska porträtteras så måste jag ju erkänna att ordet Fis är ett av de mest frekvent använda orden i vårt hem. Hur det blev så vet jag inte men det är den ljumma, smygande sanningen. Så...
Fis på er.

onsdag 10 december 2008

Jul på jobbet

Jul i detaljhandeln. Here we go.
I december blir svenska folket bokälskare. Butiken där jag jobbar ligger mitt i en galleria, omgiven av mq, stadium, pizzahaket, the works. Förra året stod grannbutikernas personal utanför oss och glodde på vår kundanstormning med öppna munnar och halvkvävda "åh fy fan". Och december lockar fram det bästa och det värsta hos folk. Jag gillar mitt jobb, jag gillar det vi säljer, jag gillar de flesta kunder (de flesta dagar).
Veckorna innan jul är så här; det är mycket folk i butiken, folk blir småsura för att det är trångt, de vill inte vänta på hjälp men ska naturligtvis ändå ha bästa möjliga service när de har köat klart, sura som bin, för att alla andra måste julhandla just nu. På nåt vis försvinner både tålamod och förmågan att uppfatta att vi jobbar för allt vad tygen håller, och att alla, alla, får vänta på sin tur.

Men så ibland dyker den där kunden upp som bara vill veta, som är öppen som en dag och bara ber om att bli informerad, som vill möta mig, som litar på mig. Då blir jag glad. Då känner jag att fan va fint det är, vad mysiga människor det finns ute i världen, och ibland kommer dem hit till oss.

Imorgon är jag tillbaka på jobbet. Kom och säg hej.

fredag 5 december 2008

"I eat life"


Tom Cruise. Han är numera officiellt min mardröm. Kanske den läskigaste människan jag vet. Kolla här.

Jag ville inte veta det där. Så många filmer ute ur matchen nu. Top gun. Cocktail. Magnolia.

Actors Studio på 9an. Konstpausernas mecka, Tom i sitt hemskaste esse. När det kommer till honom tror jag på allt jag hör. Det är väl klart att hans unge är nån slags space-messiah. Varför skulle hon inte vara det?
Allt snack om självdistans vad gälde Petter häromdagen; glöm det, Heeere´s Tommy!

Every time I think I´m going to wake up back in the djungle.


Precis innan jag somnade härom kvällen, var det sista jag hörde att A zappade ute i soffan och landade på öppningsscenen i Apocalypse Now. Sen dess har jag haft Martin Sheens raspiga släpande röst i huvudet. Every minute I stay in this room I get weaker. Och så lite rosafärgad rök som drar tätt över floden genom täta fuktiga grenar, en död hundvalp och en tystnad som är alldeles för tyst. Vid ett eller annat tillfälle har man satt sig ner, slängt på Apocalypse Now och aldrig varit samma person igen. Lite i överkant kanske, men nånting är det, nåt som alltid kommer att börja krypa under skinnet och gör att man med skräckblandad förtjusning känner sig törstig.
Är det verkligen sound methods?

onsdag 3 december 2008

Det var Petters tur förr


Sitter i skrivandets stund framför tv4:as nyhetsmorgon (?) med yogurten i halsen och kollar på Petter som, sitt 10-årsjubileum till ära, hiphopar ut sitt hjärta tillsammans med dj sleepy, som jag förövrigt trodde hade dött. På sig har Petter den sedvanligt överdimensionerade t-shirten, med en Jättestor bild på sig själv på! Precis under hakan har han sitt ansikte en gång till i jätteformat, från halsen till skrevet!
Vad jag önskar att jag hade bättre koll på Petter. Jag skulle så gärna vilja veta om han egentligen är jäkligt skön som har den där på sig, eller om det är så illa och fantastiskt distanslöst som jag trots allt tror? Informera mig någon! Eller är han bara en sentimental halvkackig hiphopare som bara lyckades dyka upp i precis rätt tid där borta i det sena 90-talet? Och varför känns han redan som den sura gamla det-var-bättre-förr gubben? Han är, vad?, 31?
Frågan är vidare varför jag bryr mig? Vad är det hos Petter som får mig att skriva ett helt jäkla inlägg om honom? Jag vill veta om han bär den där tischan av samma anledning jag skulle gjort.
(aargh! medan jag skriver detta avslutar han sitt tv4 besök med ett...medley! ett medley! god damn it!)

måndag 1 december 2008

Mr J, indeed!

"Our closets are full and in each of them is a talkshow waiting to happen"

- Jerry Springer

söndag 30 november 2008

En 4:a GT och en förtvätt, tack!

I helgen har vi varit på kändisfest. A visst, en sån där man får presentpåse när man går hem! Vi var på bananskals-studiebesök kan man väl säga på något Filmfestivalrelaterat holabaloo, och det var precis så konstig stämning som man kunde tänka sig. Det är skumt, i vanliga fall när man är ute och det dyker upp en kändis så är väl det okej, dyker det upp en till eller, gud förbjude två, då blir det genast konstig stämning. Folk ser sig omkring, kollar in varandra, som om man fått för sig att man missat nåt, är det nåt de inte vet, nåt vip'igt som man råkat ta sig in i av misstag, eller är det en slump och i så fall får jag plats i just den slumpens credighet?
...Hur som hellst. Konstig stämning var det iallafall, men vi ockuperade framgångsrikt ett soffhörn och A & Fred drack gratisöl så länge den var gratis och käkade chips och var förmodligen hetast av alla.
Och sen fick man present när man gick hem, lite som fiskdamm, att det var det sveriges filmelit sysslade med på sina tillställningar hade man väl aldrig trott. (och så det här märkliga behovet att var dryg över det, jag vill dissa hela grejen, och det måste ju vara okej, allt det där poserandet kan man väl inte bara rättfärdiga bara för att det är en sluten bransch-fekke och så kanske det är där, på guldkusten?)

Och idag hände världens bästa grej. Vi äger en alldeles egen tvättmaskin, funktionsduglig och allt! I skrivandets stund misshandlar den sitt allra första strumplass och jag är barnsligt glad över det. Inte en dag för tidigt, började tröttna på att transportera runt smutstvätten till andra ställen. Nu känns det som om vi har ett riktigt hus! I riktiga hus har man tvättmaskin. Word.
Dessutom har det börjat dimpa ner tidningen "Vi i villa" i brevlådan. Det där med villa är ju en definitionsfråga, men vad vet jag. Stuga+kändisfest=villa?

fredag 28 november 2008

Man får feeling, man chansar,


man köper en skiva på amazon, knappar in kortnummer, väntar, myser medan den packas in någonstans over seas och skeppas med tåg, flyg och båt (vad vet jag), till tomteboda, till nacka säkert, och in i postbilen hos hon som surar för att vi parkerar bilarna för nära brevlådan så hon måste gå ur sin postenbil för att lämna detta nu beresta lilla paket. Och man packar/sliter upp, in i systemet, vänta/känna lite, bra feeling så här i startgropen och så....är det bara skit. Skit skit skit.
Vad lessen man blir.
A räddade dagen dock, plåstrade om såren med Chicken El Diablo som helt klart återupprättade min tro på den musikaliska mänskligheten. En mycket trevlig ny bekantskap, tack baby!

torsdag 27 november 2008

Till lillebror!

Så jag tänkte hylla min skarptungade bror med att idag mynta uttrycket:
...(trumvirvel, andlös konstpaus)...

Inte ha alla bröder i Bromma!

(fanfar!)

Med kärlek och respekt.

onsdag 26 november 2008

Alla kameler i öknen

Var på middag hos bror i helgen. Min bror är världens finaste gubbsnygg 50nånting-åring och har en tunga som en skvallertant på fyllan. Men det finaste av det fina är ordspråken, och framför allt kvantiteten. Här är ett ex på hur ett samtal med min bror kan låta:

Jag: -Ja, det verkar ju skumt.
Han: -Ja, hon har ju inte alla hästar i stallet kan man säga.
Jag: - Nej.
Han: - Inte alla indianer i kanoten.
Jag: -Verkligen inte.
Han: - Inte alla pommes frites på tallriken så att säga.

Och stoppade man honom inte så hade det funnits fler, tusen säkert. I love it. Tänk om alla pratade sådär, fan vilken tid det skulle ta. Och vart skulle man hamna! Jag har ju hunnit tänka både på min äldsta barndomskompis och hennes föredetta häst/stall/sura stallkärringar, Amazonas, ormar, dimma, Jeremy Irons och Martin Sheen plus McD och att jag käkade årets första Mcfeast på lunchen i onsdags och jag spydde inte vilket är en föreställning jag har om matförtäring på snabbmatsställen, och allt det inom loppet av några sekunder av samtal med min bror om någonting helt annat som med största sannolikhet rörde skvaller, sannolikt också skvaller inom släkten. Är det inte fint? Vilken inspiratör han är, lillebror.

söndag 23 november 2008

Reality? Check!

Storm inatt. Har jag hört. En massa snö.

Har lyckats zappa förbi "Sanningens ögonblick" på 5an för första gången. Det är ju ett helt fruktansvärt program! Och jag kan inte sluta titta.
Jaså, du tyckte det var lite obekvämt att få reda på din frus otrohet i tv? Men du, den frågan var ju faktiskt värt 75tusen kronor! Hörrö...?
En gång i tiden var Robinson kontroversiellt, those were the days!

lördag 22 november 2008

Och så kom snön.


På ett helt annat sätt än i stan visade det sig. I stan är det mesta fasader. Gata och fasad, högt hus, högre än blickfånget. Så när snön tillslut faller lägger den sig bara över en del av världen. Med så lite gata mot så mycket fasad blir snön bara ett nytt inlägg, i en i övrigt igenkännbar bild.

Här hände något helt annat. Inget är sig likt. Det är något med perspektivet, att jag ser långt, och ser olika saker vart jag än vänder mig, inga hus som skär av blicken, bara träd, och bakom trädet en liten kulle, grannens beskurna björkar, en buske strax framför bonzai-eken, en övervuxen och vissnad rabatt. Och idag är allt så olikt igår, över en natt har hela världen målats om.

Det låter som att jag aldrig sett snö utanför stan, men det är inte det. Det är repetitionen, att gå ut varje dag, kissa bakom samma gran, glo upp för den där omöjligt höga tallens stam. Inte som något slags kuriosa på landstället, inga charmiga detaljer att turista bland, utan alltid, ur, skur, rain or shine.

Men det finns en sak jag älskade med snö i stan, och det var just fasaderna. När den första snön, med stora lätta flingor, drar in mellan husen och den där vinröda väggen på andra sidan gatan fick snön att verka levande, som om den medvetet belägrade stan, som om vi bara var storögda barn i diket som ser karnevaltåget dra förbi med sina lockande färggranna vagnar.
Vi slutar aldrig förundras över årstiderna, ljuset på sommaren, mörkret på vintern, vi slutar aldrig prata om det, känna det. Och det är det bästa av allt, därför vill jag aldrig bo någon annanstans.

Beställde Hellboy vol 2 idag. Oh yeah.

onsdag 19 november 2008

Nål, tråd och superhjältar


En säng i ett buskage mellan hyreshusen i Årsta.
Jättekonstigt.

Broderar en tavla till A. Den ser ut så här:

deep in my heart
I always knew
my baby
was a superhero

plus lite krimskrams runtom som jag, med viss tant-ångest, letat efter bland nätets nedladdningsbara gratismönster.

Kompenserar papiljott-tendenserna med att läsa Hellboy. Jag kommer gråta innan det är över, jag känner det. Hellboy är för fin och världen för ful.

Och så har grannen satt upp sin julbelysning i träden. Det avdramatiserar mörkret lite.
See, I´m getting there...

tisdag 18 november 2008

Som dag, bara utan ljus.


Mörker får en helt ny innebörd här ute. Jag är mörkrädd och det är dags att sluta vara det. Det blir kolsvart utanför fönstret på kvällen, som en ridå, en vägg av olja. Man får påminna sig själv om att världen fortfarande finns kvar där ute. Nånstans.
En människa måste ju kunna gå ut och kissa bakom en gran utan att få hjärtstillestånd. Grannens vindspel låter inte lika mysigt insvept i kolmörker. Grindens gnissel inte lika hemtrevligt. Rådjuren skäller inte för att kommunicera med varandra. Vinden i gräset, grenar mot glas.
A gillar skräckfilm. Jag vill helst dö. Ibland går det bra, ibland är jag tuff, andra kvällar har jag alldeles egen skräckfilm precis utanför dörren.

Jag får luta mig mot att jag en dag blir stor, och då är man inte rädd mer. Hoppas jag.

söndag 16 november 2008

Varför jag älskar att bo här

16 nov 08

Det snöar. Precis just nu faller årets första snö. Den kommer försvinna, den försvinner redan så fort den når mark, den finns bara så länge den är i luften, men jag har haft världens finaste morgon, A gav mig världens finaste morgon, och nu snöar det.
Finare finns inte.

lördag 15 november 2008

Kvinnosaksfrågan


Vi har ju, som känt, flyttat till landet. Eller iallafall ut ur stan. Och fått utedass på köpet. Men det är inte det bästa. Det bästa är det förråd av sanningar och livsvisdom som min pappa någon gång under 80-talet med jämna mellanrum spikat upp på väggarna.
Texten under detta konsthandtryck lyder:

"Qvinnor, I som ären tryckta
I som gån med käpp och krycka
Och ånyo blifvit barn
Kommen hit till denna qvarn!

I som ej behagen männer
Hvilkas tunga icke känner
Gräns för sladret vidt och bredt
Det åt Er man här beredt!

Era skrynklor här fördrifvas
Slocknad kärlek åter lifvas
Skönhet utan minsta fel
Kommer Eder här till del!

Trätbegär skall här förgå
Och ur qvarnen skall uppstå
En gestalt, en engel lik
Kärleksfull och dygderik!"

Det är så de ska tas, kvinnorna. Tack, Sven Strålin!

fredag 14 november 2008

om "Fordlandia"

Jo, och Johann Johannssons nya skiva har jag inte lyckats ta mig helt igenom än, jag börjar bara grina. Så fint är det.

"Being a bastard works"


"Transmetropolitan" is the shit. Spider Jerusalem is the man. Warren Ellis is the hero.
Det kan inte sägas för många gånger.
Det är snyggt, kallt, knivskarpt och glimtvis hjärtskärande vackert. Spiders jakt på sanningen bakom presidentkandidaternas välpolerade valkampanjer är skitig, ful och kommer med ett ordentligt pris. Men vad gör väl inte en outlaw journalist in times like these.
Jag läser Spiders krönika i The Word och tänker att jag är glad att mina ambitioner inte är journalistiska för då hade jag emigrerat till grönland, byggt en igloo och glömt resten av världen.

Så nu läser jag "Crooked little vein", den första romanen jag gett mig på av ovanstående hjälte. Och jag börjar undra om allas vår Ellis brände sitt krut på de 10 Transmetropolitan-albumen? Nu är inte min Ellis-samling komplett men inte heller att spotta på och trots att både The Authority och Planetary, för att nämna två exempel, både är välskrivna och snygga, så är ingenting än så länge lika vasst som Transmet.
"Crooked little vein" är skön att läsa, Privatdeckaren Michael McGill är på dekis och endast 3-4 timmar från självmord då han får Uppdraget, så klart. Han är trött och förbannad. Och visst finns Spider här, eller är det Warren?, kommer han fortsätta dyka upp i nästa roman och nästa? Det är t.o.m så att han återanvänder kommentarer och inte alls på ett genomtänkt, undercover-refererande sätt, utan mer som ett bra skämt, en oneliner, eller (ska jag våga) en darling.
And darlings has to be killed...
Jag tänker läsa ut den här, tycka om den och sen glömma allt jag tänkt. Klappa på mina Transmet och tjata på alla som orkar höra att det är det enda värt att läsa, alla kategorier (vilket är vad jag brukar dra till med i en något överdimensionerad slutkläm).

onsdag 12 november 2008

Att ha eller att va, det är frågan


"As for my desire for him, it has left my crotch, eased through my body, surfaced to the skin and been exhaled, less a need than a breath, less a breath than a small bell, ringing in the silence. Maybe I am happy."

Anne Enright. My hero.

Så fort jag läst ut något skriver jag datum på bokens första blad. Det har jag gjort i flera år och från början tänkte jag att det var för att hålla ordning, jag hade flera gånger börjat läsa böcker som jag snart insåg att jag redan läst. Ett tag, när jag var typ 15, hade jag ett bokmärke som jag skrev ner titlarna på (hur länge det nu skulle hålla...). Säga vad man vill om facebook, jag känner mig töntig för att jag tycker att det är kul, och jag känner mig töntig för att jag säger att jag känner mig töntig, men jag absolut älskar I´m reading - applikationen! Den är svaret på alla mina frågor! Vilket fantastiskt register, vilken koll jag kan ha! Jag kan gotta mig lika mycket där som när jag stryker runt mina bokhyllor här hemma och frossar.
Men vad handlar det här egentligen om? Inte fan handlar det om att undvika att läsa samma böcker flera gånger, eller att hålla koll.
För nu har jag koll, nu har jag en lista, och jag skriver fortfarande datum ("nov-08" går in i Enright as we speak), och ändå...som ett godissug efter chokladtårtan, en blogg?, tänker jag, då kan jag ha en lista, kanske ett betygsystem... och så vill jag ju egentligen ha den där bra läsdagboken som vi har på jobbet, som man får fylla i själv, det skulle ju va så fint.
Va!
När jag köper böcker känns det som att dra på sig en stor varm jättekappa, med inbyggd myshalsduk, öronlappar och gärna ett synfel som kräver glasögon. Det är ju ingen idé att mörka läget: förutom läsandet i sig så handlar det om att jag älskar att ha, jag älskar samlandet, att jag har de här bergen av böcker precis bakom ryggen. Jag har inte haft ett bibliotekskort sen jag gick i högstadiet. Vadå låna, jag vill ha.
Och det fina i att jag tycker mig ha en så tydlig känsla av mig runt böckerna, som om de var jag. Som om jag skulle vara någon annan, eller gud förbjude, någon mindre om man tog bort hela kalaset...

Ah, well...

tisdag 11 november 2008

Hell yeah!


It´s mine! (evil grin)

Nu är det dags, inte en dag för tidigt.

Häromdagen, på jobbet, var det en man som nös på sin fru. Jag har inte kunnat släppa det. De stod vid kassan och han vände sig helt sonika om och nös på henne utan att överhuvudtaget reflektera över det efteråt, vilket uppenbarligen hon stannade upp och gjorde.
Det var ett fantastiskt ögonblick av konstig stämning.

...

Johann Johannssons nya skiva "Fordlandia". Ge mig. Nu.

Och så läser jag Anne Enright och har kanske skaffat mig en ny litterär vardagshjälte. Hon är så jäkla cool. "The gathering" var ett språkligt mästerverk och "The wig my father wore", som jag mer frossar än läser, är både spretig och konstig men på sitt sätt galen och skön. Jag hajar egentligen inte vad den handlar om, det där om en resa från cynism till oskuld som baksidestexten lovar vet jag inte så mycket om, men det finns nåt i hennes språk, i sättet att se nån slags råkopia av världen och påtala den, att våga tvätta av sminket, och att sminka om men medvetet. Man skulle kunna tänka att den här cynismen skulle ligga hos Enright, och kanske gör den det, eller så är det bara ärligt, vad vet jag.

" 'Of course you love your wife, you pillock,' I said, feeling abused.
'You love your wife like a wife,' he said. 'You don't love her like a fucking car crash.' "

måndag 10 november 2008

Cue me!

Första dagens lista:
  1. Skaffa blogg
  2. Höstblåst
  3. "Mamman och den vilda bebin"
  4. Ben&Jerry´s Chocolate fudge brownie
  5. www.jamesjean.com
Så. Is bruten.
Och en kram.