söndag 28 februari 2016

lördag 27 februari 2016

Elefantöron.

Hur gör man för att få ett starkt elefantöra? Jag fick en stickling för något år sen som tog sig fint och i sin tur ynglade av sig. Nu växer det någon slags gult mögel i mammaplantans kruka som jag inte velat/pallat ta tag i så den håller långsamt på att dö blad för blad. I bebiskrukorna ser det fint ut men jag tycker inte att de blir alls lika mörkgröna och stadiga som andras ser ut att vara. Bladen förblir liksom ljusa och ganska tunna. Hur gör man?


Giv mig styrka.

Ska köpa Ikeas Ivar-system till verkstaden. Kollar blocket. En person beskriver sitt system med det hemmasnickrade och mycket optimistiska ordet "närmonterad". Haha, jag dör. Tänk att vara en fluga på hjärnbalken under den annonsskrivningen. "Hmm, hur ska jag sälja in det här nu då... Folk gillar ju miljötänk, hållbarhet, den grejen... Jag har det!"

Närmonterad.

Ja, du käre värld.
Okej, har varit hos farbror pojkspolingsdoktorn som var snäll, ställde tusen frågor och fick mig att känna mig hörd och på måndag när labbet öppnat igen ska jag ta en massa prover. Ett "provpaket", eller vad han sa.

Gav mig själv en present i form av sex stycken MUJI-pennor pga värd det och A fick en Star Warströja pga också värd det. Nu tar vi helg.


fredag 26 februari 2016

Under belägring.

Ska äntligen till doktorn för eksemen. Igen. Om det här inte ger mer än kortisonkrämer och stressprat går jag till en hokuspokusdoktor, I tell you. Har lite halvtaskigt förtroende för husläkarmottagningen pga incident 1, 2, 3, 4 och 5. Kanske lyckas de få det här rätt, återstår att se.

torsdag 25 februari 2016

Vilken jävla smäll.

I måndags började en ny kurs; materiallära. Det innebär bland annat att hela nästa vecka ägnas åt att gruppvis labba med grejer. Lite vad man vill faktiskt. Funderar mycket på att elda och spränga, har jag upptäckt.

Oroväckande mycket funderar jag på det.

Bör eventuellt hålla tyst om det här hemmavid.

Går och fiskar.

Den största anledningen till att jag drar mig för att sälja grejer på blocket är att jag blir helt förstörd i hjärnan av alla språkmisshandlande mail jag tvingas läsa och ta ställning till. Här har jag svurit om det förut. Varför blir folk till synes lallande korsdrag när de ska kommunicera via blockets meddelanderuta? Är det för att det är just en meddelanderuta som man helt sonika kan skita i alla onödiga artighetsfraser som "Hej" och "Med vänlig hälsning" eller skiljetecken, radbrytning, punkt och versaler för den delen?! Säljer en möbel igen och idag fick jag ett mail som tog the motherfekkin pris av alla pris:


"idag intresse"


Det var allt.


"idag intresse"


Det tröstlösa primalskriket min av hopplöshet sönderfrätta hjärna gav ifrån sig, peeps. Lord have mercy.

onsdag 24 februari 2016

Onsdag, ja.

Satt i en syrefattig föreläsningssal med själva experten i motljus hela dagen och kunde typ inte hålla ögonen öppna fast han bara pratade om textil och det gillar jag ju. Rotade desperat efter gamla bjudgodisar från möbelmässan i botten på ryggsäcken när jag blev så sömnig att jag skämdes. Kan bero på att jag efter gårdagens måttlöshet safe'ade med te i termosmuggen.
Skrattade så jag fick astma åt min årskurskompis Lina och fick ta medicinen som man blir helt skakis av och åkte sen hem med mitt läkemedelsinducerade ångestfladder i bröstkorgen och grinade till sammanfattningen av riksdagens utrikespolitiska debatt på nyheterna. Helt vanligt.

Har ätit korvstroganoff och pratat sammansatta ord och monster. Allt i sin ordning.


Orelaterad bild på container.

Termosnoobie.

Jag har köpt en termosmugg. Den är turkos och jättefin och jag vill ha den i handen jämt. Igår hade jag det i skolan. Vi hade föreläsning, sen workshop efter lunch och i slutet av dagen hade kaffe utgjort mitt totala och enda vätskeintag sen jag drog ett glas c-vitamin kl 7 på morgonen och jag åkte hem med magen i något slags upplösningstillstånd.
Blev eventuellt lite övertänd på min termosmugg.

Det kan vara morsan på bloggen som skrivit inlägget.

Hej bloggen. Har ni några 6(ish)-åringar? Är de sura mycket? Hur hanterar ni det i så fall?
Mvh
Handfallen mor på 36 jordsnurr.

Hundra år av ommöblering.

När vi byggde huset sa vi (eller, jag sa först, sen sa "vi", så det kan ev vara ett utslag av en mindre uttalad kompromiss även om A solidariskt hävdar att så inte är fallet) att vi inte skulle bygga så stort vi fick, utan så stort vi "behövde" (högst relativt begrepp, skulle det visa sig). Jag var fast besluten om att jag ville ha ett enplanshus, jag ville kunna ha hela huset inom räckhåll och inte ha rum eller ytor på någon annan "nivå" i någon slags odefinierad abstrakt bemärkelse. Så vi maxade ut vad man fick bygga i ett plan enligt detaljplanen och ja. Så här fem år, två barn och karriärval senare börjar vi få slut på plats. Eftersom A både är akademiker och musiker så har han minst sagt en hel del böcker och lika mycket musikgrejer. Och jag har lika mycket grejer som någon som varit kreativ i alla möjliga former hela sitt vuxna liv och därför äger ett mindre grossistlager av prylar, färger, pennor/papper, tyger, slöjdgrejer och allehanda doningar. Plus före detta professionell boknörd med mitt eget bibliotek som genom åren visserligen bantats till oigenkännlighet men ändå verkar ta upp lika mycket plats. Så vi kräver (ur ett lyxigt i-landsproblems perspektiv naturligtvis, jag är inte helt världsfrånvänd) en del utrymme kan man säga.
Nu är vi mitt inne i en rokad bland rummen hemma. Jag har nämligen fått en verkstad men det ska jag berätta om en annan dag (dock: WWOOOAAAH!!!!). Så vi flyttar runt och ska ha ett gemensamt arbetsrum nu vilket gör att alla våra grejer är överallt just nu. För att komma till Knappens och A's rum måste man passera en hinderbana bestående av en överflödig skohylla, en karmstol, en strykbräda full av klädhögar på väg till tradera kanske under detta århundrade, en tom Billy och en övergiven provdocka klädd i en gammal Fjällrävenjacka (?). Jag när någon slags idé om att bara vi får upp den där stringhylleliknande saken ovanför skrivbordet så ska allt det där på ett obeskrivligt vis bara lösa upp sig och försvinna. Märker när jag skriver ner det så här att det eventuellt inte kommer hända. Att det är jag som måste hitta en ny plats för alla de där grejerna. Åh nej.
Okej. Det här kommer ta tid.


lördag 20 februari 2016

Lite lördags-Gösta.

Barnen tittar på Farbrorn som inte vill vara stor. Jag älskar Gösta Ekman.
Det var bara det.
Hej.


fredag 19 februari 2016

Nordiska.

Den som följer mig på instagram råkade kanske ut för min spontana Nordiska museet-hets igår. Jag har liksom inte fattat hur grymt det är där förut vilket ju är förvånande sen två av den här kursens studiebesök gått dit. Det är så otroligt konstigt att en person som ändå är ganska kulturintresserad har en så jäkla torftig inställning till museer som jag har. "De eh... visar grejer? Ja?"

Iallafall. Jag åkte dit för att fota lite grejer till tentan och det slutade med att jag storögt gick igenom nästan varenda av deras utställningar och ba WOOAH! Eller ja, någon slags modestare version, typ "wooah..." men ändå. Blev dessutom orimligt peppad över att deras restaurang var helt okej och satt där med mina potatis- och parmesanbullar och bestämde mig för att aldrig gå hem.
Tills parkeringstiden tog slut och jag vadade genom en hel lågstadieskola och åkte hem.

Utställningen Folkkonst (sjukt fint!) avslutas med helt otroliga nutida slöjdarbeten inspirerade av allmogens konstuttryck, som den här stolen med broderad rygg. Var alldeles säker på att jag tog en bild på infotexten men gjorde tydligen inte det så jag vet inte vem som gjort den mer än att han hette Johan. Tror jag.


Nordiskas dockskåpssamling?! Helt magisk. De extremt dekorerade högreståndsmiljöerna gjorde sig inte lika bra på bild men där kan man glo i timmar.


Utställningen Rejält Retro om målade allmogemöbler. Så otroligt snygg utställning. Jag, som dessutom ägnat stor del av tentan till att skriva om stilblandningar, blev extra glad just här:


De har en hel 40-talslägenhet ju! Den utgör en liten utställning om folkhemmet och man kan gå omkring där inne och kliva ut på balkongen och hela grejen, så fin!


Plus deras lekstuga för barn?! Och deras superfina butik! Och utställningen om mode med punkaren i första montern som jag bara kikade in i!
Det var bara ett asbra ställe. Som jag på något sätt bara inte sett när jag varit där förut.
Måste gå mer på museeum, hajar ju det.

torsdag 18 februari 2016

Branden.

Satt vid köksbordet imorse och försökte uppbåda någon slags ork. Junior, som fortfarande får välling på natten, (vet inte, det kanske är helt bananas med en som är över två?) har på senaste tiden vaknat flera gånger och velat ha flaska och jag som prioriterat sömn framför typ allt har gett honom det. Tills inatt då jag plötsligt tydligen bestämde mig att det fick räcka och sa helt sonika nej andra gången han vaknade. Så han var rätt sur och ledsen. Ganska länge.

Plus har eksemen from hell. Det är som att min hud är en sån där underjordisk brand som kan hålla på i skogen utan att en märker och vatten/kläder/beröring är som att hälla bensin på den branden. Hela tiden, på hela kroppen. Igår när jag kom ut ur en länge uppskjuten dusch, ilsket rödflammig och hettande i helt bisarr klåda över hela min arma person bestämde jag mig för att det kanske är gluten eller nåt (?) och att jag kanske ska försöka mig på annan kost. Bläddrade tillbaka i bloggarkivet senare på kvällen och upptäckte att jag kommit fram till ungefär exakt samma sak för 1,5 år sen men sen gått till en hudläkare som tyckte det lät otroligt att jag skulle ha utvecklat en födoämnesallergi i vuxen ålder och istället ordinerat det sedvanliga apoteket av kortisonkrämer och en rejäl funderare på om jag inte var lite stressad i livet iallafall.

Jag antar att jag lyssnade på honom då för att det var enklare än att lägga om hela min kost. Men. Hur kan en veta ifall en utvecklat en allergi eller inte när en haft eksem hela livet? Är så sjukt trött på att hålla på med det här. På att klia, på att vara fläckig, på att blöda, på att skämmas över att jag ser ut som ett slagfält.

Ska göra en allergiutredning nästa vecka hos husläkaren. Det verkar trots allt finnas test en kan göra så en inte är helt utlämnad till egna kostexperiment. Oh well. Vi får se.

tisdag 16 februari 2016

Bara en liiten soffa till, schyssta?

Bildgooglar gamla möbler för tentan. Dålig idé. Måste nu hitta någonstans att förvara en skitskruttig och ganska äcklig gammal soffa jag hittat och vill ha. Den går inte att använda och ser förjävlig ut men jag vill klä om den för den skulle bli astuff! Jag måste bara lära mig hur man gör först.
Det kan ta ett tag.
Så, älskling, vi kan väl ha en skabbig liten extrasoffa här i hörnet ett tag ba? Något år eller så bara, det är okej va?

Det blir nog bra det här.

Har pluggat på bibblan idag.  Om i stort sett varje sak jag googlade fanns det en bok som den snälle professorn hade skrivit. Kanske får ta tillbaka det där om att imponera på honom och sikta på att få ihop en över huvud taget godkänd tenta. Kände mig stursk men nu mkt ödmjukad.

Ja, från och med nu kan man säga så, hur så?

Tröttmössorna.

Herre gud vilka trötta barn jag har! På morgonen bär jag (ja, 6,5 åringen också) ut dem i soffan och sätter på morgonshowen i förhoppningen om att den i vanliga fall omättliga aptiten på tv ska vara större än den på sömn. Det fanns en tid då jag väckte dem i sängen som vanligt folk men det tog ca hela förmiddagen och kostade mycket stress och frustration för alla parter. På Knappen funkar tv-metoden oftast, han formligen älskar alla typer av skärmar och skulle förmodligen kunna leva sitt liv i en grotta om det innebar en ipad.  "Tyvärr", i det här läget, är det bekvämlighet som styr i Juniors värld; han älskar att sova, att ligga mjukt eller att i största allmänhet njutningsoptimera sin tillvaro.
Nu kan man ju argumentera för att lägga barnen tidigare på kvällen och det gör vi. Sen spenderar vi en halv evighet att dividera med Alfons Knappen Åberg om huruvida han ska sova eller inte. Kissa, äta, klippa naglarna, sura, bygga en grej, säga en grej, göra en grej, visa en grej.
När slutar det här att alla är trötta när de inte ska vara det och pigga när det inte ska vara det?

måndag 15 februari 2016

Kunskapshalkan.

Skriver hemtenta. Har fortfarande inte riktigt vant mig vid det här. Prestationsångesten just nu: förlamande. Jag vill så himla gärna imponera på vår professor. Min skola består ju av praktiska hantverksutbildningar (nåja, designlinjen kanske inte definieras just så men iallafall) och det gnisslas ibland om tentorna, att vi sökt oss till våra yrken för att vi är folk som vill arbeta med händerna, inte sitta i veckor och skriva akademisk text. Men eftersom vi tillhör ett universitet sen ett par år tillbaka så ser en del av examinationen ut så. Och jag gillar att man sätter en sån ribba för oss. Jag gillar hur det gör våra extremt praktiska inriktningar mer dynamiska. Och den professorn vi har nu är så otroligt försynt och försiktig, som att han är rädd att ställa krav och verka hård. Så jag vill lämna in en tenta som överträffar de krav jag tycker att han borde kunna vara så himla mycket tydligare med.

Det är lättare sagt än gjort för en person som är övertygad om att hennes hjärna inte är förmögen att ta emot och härbärgera teoretisk kunskap. Ibland kan jag på riktigt känna hur någonting jag alldeles just läste liksom glider av hjärnan som om den var täckt av glansis och försvinna ut i intet.

Bara så där. Och borta.

Eh, vad var det nu igen?

Bollar tankar med A, som å andra sidan är teoretisk kunskap personifierad och den formligen sprutar ur honom som om det inte fanns någon morgondag och jag kan för mitt liv inte förstå hur all den där faktan, all den där argumentationen och alla de där evinnerligt långa tankekedjorna kan få plats eller hållas reda på där inne. Han har ju, till skillnad från min enda lilla termin, pluggat 5,5 år på universitetet så han har övat en del men iallafall!

Som sagt, jag var svinduktig på att göra livsfarliga konster på stängerna på skolgården i 5an. Bättre än någon annan jag visste om.

Så de så.

tisdag 9 februari 2016

Möbelmässan och ha-begäret.

Skolan har en monter på möbelmässan så vi är där och säljer oss den här veckan. Jag är kluvet inställd till mässor, särskilt branschmässor av den enkla anledningen att man inte får köpa något. Man går och går genom det ena finare än det andra, pillar och klämmer och känner och funderar, och vill ha och vill ha men inget får man. Eller jo, de som är där i egenskap av inköpare får ju det i förlängningen men annars, om man inte får bestämma? Det är som att bli vallad genom en godisaffär utan att få handla. Ska det vara så?! Då är ändå det säkert ett ganska bra preventivmedel mot personlig konkurs när det gäller just möbelmässan. Värre är det med tex Formex, där mycket är litet och ekonomiskt och logistiskt hanterbart. Sist jag blev erbjuden tackade jag nej. Formex är mer än jag klarar av att hantera.



söndag 7 februari 2016

Blackfish.

Blackfish. Nu har jag sett den två gånger på två dagar. KAN inte sluta tänka på den. Jag vet inte om det är undervattensbilderna med den helt passiva statiska kameran som bara ser och ser, det där tysta majestätiska som utan en krusning på vattnet plötsligt är dödligt, det obegripliga i hela premissen "valar i fångenskap" eller de där stora leendena på till synes duktiga men ändå så märkligt aningslösa tränarna i sina våtdräkter. När späckhuggaren tar sats ur djupet med sin tränare framför sig balanserande på nosen och de flyger upp genom vattenytan i en båge stor som ett hus, hur de unisont vänder i luften och dyker sida vid sida ner i djupet igen och det enda jag kan tänka är "Skalperad. Han skalperade henne."
Jag kan bara inte sluta.

 

torsdag 4 februari 2016

Fredag imorgon.

Känsla inför det:


onsdag 3 februari 2016

Too little too late.

Vi har kurs i stilhistoria och kuskar land och rike runt på studiebesök. Fem besök på åtta skoldagar. Rokoko och barock och senbarock och gustavianskt och sengustavianskt och övergångsperioder och sammelsurium och sensammelsurium och det sprutar dekor och intarsia och rocaille och gyllenläder ur våra numera stelfrusna öron. Vet ni hur svinigt kallt det är på gamla slott på vintern? Så kallt att snön inte smälter förrän långt in på sommaren, säger intendenten och slår en åkarbrasa. 

Plötsligt ser jag pappas hem i bildmaterialet hos vår gästföreläsare. Inte hans, men hans. Hans möbler, det han tyckte var fint, det han samlade och sparade och vårdade. Som ju alltid funnits där, som han sett och njutit av och jag inte. Allt det där som jag visste att han hade historier om men som jag var för ung, för upptagen, för ointresserad för att höra på då. Och kvinnan framme vid föreläsningspodiet lär mig att sätta namn på det.

Det finns stunder då jag skulle ge vad som helst för ännu en liten stund till med pappa. 




tisdag 2 februari 2016

Eh hej?

Jag tyckte att ni skulle köpa en massa grejer och sen stämplade jag ut. Bara så där. I ett år.

Har haft bloggen liggande öppen i webbläsaren i en vecka nu. Scrollat och scrollat. Klickat och läst bakåt. Vilket rum det här var en gång. Mitt eget rum. Med lite folk i. Som de där små figurerna i Pettson och Findus som kutar runt i någon slags egen liten parallellvärld. Vad heter dem? Jag glömmer.

Snart har det gått ett år. Det blev en vår och sen en sommar. Jag fick iväg min portfolio. Vi åkte till Toscana för tredje året i rad. Bodde alldeles magiskt i gammalt kloster. Drack kaffe i en ny by varje dag. Åt. Väntade på antagningsbesked.

Jag kom in. Och så girar allt man kan och vet någonting om ur kurs och in i något helt nytt. Jag sa upp mig från bokhandeln efter åtta år. Min fina fina bokhandel som en gång var mitt drömjobb men som ändå inte var sig lik tillslut.

När sommaren var över hade jag varit hemma med Junior i nästan två år. Inom loppet av en vecka började Knappen i förskoleklass, Junior i förskola och jag min utbildning. 

Så jäkla konstigt, det där. Man ba: gör en helt annan grej. Innan känns det nästan ogenomförbart, som om ens liv är en skuta som inte låter sig vändas. Så känner jag jämt inför stora beslut. Där A ser möjligheter ser jag bara... berg.

Idag sålde jag den första fåtölj jag någonsin klädde om. Det kanske låter larvigt men det kändes som något slags tecken på att jag vågar tro på det hela, på att det liksom kommer mera. Min andra termin har just börjat. De kommer se igenom mig när som helst nu, antagligen i samband med tentan i materialkunskap eller stilhistoria. Men så låt dem. De var mitt berg. Och nu är jag någonting annat.