tisdag 31 mars 2009

Fint som snus




Slängde ut en kudde på trappan, drack kaffe i solen. Det är en av vårens mest slitna saker att göra, och helt perfekt. Det var en så tydlig fysisk energi som slog in i kroppen under förmiddagen. Hur ofta ler du utan anledning?
Den sol/sommar-ångest jag dragits med som stadsbo kommer att försvinna, det är jag säker på. Parkhäng, bah! Äntligen kan jag säga det utan att eliminera mitt enda alternativ och stå tomhänt kvar.
Den där folktomma, tysta platsen som jag alltid längtat till, den är här.

söndag 29 mars 2009

Mark Ryden Girl in a fur skirt.

lördag 28 mars 2009

Släck!

Earth Hour ikväll 20.30-21.30.

Just do it.

fredag 27 mars 2009

naomi nowak "statyn".



snö. igen. känns som att allting stelnar, går tillbaka in i sömn.
vill ljus. äntligen.

torsdag 26 mars 2009

Torsdagskvällstips!


Kunde jag skulle jag gå på Montt Mardié på Debaser Slussen ikväll kl 20. MysgosMonty!

Vägvrak

Det ligger saker i vägrenen längs motorvägen hem till oss. Först var det bara utspridda bylten, trasor. Sedan ett gosedjur, en blå med musöron och en allt smutsigare beige nos. Andra gången vi körde förbi hade trasorna vecklat ut sig i fartvinden från vägen. Det var små kläder, alltihop. Byxor och tröjor till en dagis-liten unge. Det har gått en vecka nu och de har spritt ut sig mer, det blå djuret har försvunnit, de små högarna har blivit smutsbruna, svarta och våta. Och det är något förödande sorgligt över det hela. Vi kör förbi och kör förbi.

Ett större djur, säkert en hund, har gått i kattspåren över bergsknallen. En slö hund, som släpat tassarna efter sig, men som följt kattens räta linje över snön. Vart ska dem? Såg en räv förra veckan, kanske är det den, måste läsa på om avtrycken. Saknar rådjuren, vart tog de vägen?
Vår i luften idag, trots allt.

tisdag 24 mars 2009


Någonstans i huset tickar två klockor. Den ena, med den gungande alpflickan misstänker jag, har lagt sig till med ytterligare ett ljud. Efter var 4e tick klickar den till som om någonting hakar upp sig och lossnar igen. När jag först upptäcker klockornas gemensamma tickande och det andra lilla ljudet så stannar allt annat upp. Ni har säkert varit med om det. Som liten, liten musik. Efter en stund, men så långsamt att det knappt märks, börjar de falla ur rytm. Den andra klockan är kvävd i en flyttkartong, och säkert inte av en kvalité som ska överleva en flytts drunkningsdöd.
Det blåser, viner runt knutarna och det får mig vilja sitta kvar på den här stolen, i just det här hörnet och bara glo på kattspåret i snön över den annars orörda bergsknallen. Det är just nu jag måste sitta stilla för att hålla kvar den här stunden. Stänger jag av telefonen, sträcker jag mig efter koppen så är det över, så flyktig är den. Den finns bara just för att den när som helst kan försvinna.

Det är någonting med James Jean´s konstverk "Maze" som snuddar vid den här känslan;
det finns inga sådana dagar, bara sådana ögonblick.

måndag 23 mars 2009

Sarah Schor


Jag kan inte sluta se på den här bilden. Kanske är det nån slags undermedveten katharsis sammankopplad med att vi äntligen fått flytta ut ur skokartongen och hem igen.
Men den får bli min återkomst till den försummade Apple, dear?
Hej igen.

torsdag 19 mars 2009

Ljus i byggtunnel

Utan rinnande vatten, kyl/frys eller någon typ av kök i 7 dagar smäktar vi på denna ö. Imorgon ska vi få flytta in igen. Dvs ut ur gästhuset (läs: skokartong innehållande en säng och otaliga flyttkartonger), och äntligen in i huset som vi trånat efter bakom gardinen alldeles lagom länge nu. Sen kanske jag kan skriva nåt igen. Återkommer.

fredag 13 mars 2009

spacebaby vs earthling

Ultraljud är helt galet ju! Ungen är hel, lagom stor/liten och ensam. Score, säger vi.
Ultraljuds-damen sa "oj va den åmar och visar upp sig!" på ett sätt som föreslog att hon visste att vi gärna ville göra bebisen mer medveten och närvarande än den egentligen är och charmade blev vi ju så klart. Det softaste, men också mest svårtänkta och det jag inte kunnat släppa, är att den just röjde så mycket. Det blev som en lättnad att den inte ligger inkapslad helt stilla i ett tillstånd bara utan att det faktiskt finns aktivt liv. Den gör grejer. Den svävar inte runt som nån orörlig rymdkapsel i oändlighet, blind och döv och utan kontakt. Och även om den inte vet ett skit så har den en hjärna som skickar signaler och öron som hör. Och det är mer än vad man kan säga om folk som redan finns.

onsdag 11 mars 2009

Giv mig hopp


Eftersom jag inte lyckats övertyga den barnvagnstäta sportjackebärande befolkningen i Nacka om att serie-konsten är en fantastiskt spännande och inspirerande litteraturkälla, och eftersom Akademibokhandeln nu råder under ny enbart kommersiellt driven regi, så rear vår butik ut en hel del bra serier. Neil Gaimans storslagna (och svinbra) serieepos "Sandman" för halva priset. Alan Moores konspirationstäta serieroman "From hell". Allt som är bra och som jag under mitt år som serieansvarig inte kunnat intressera med (well, no shit...) ska bort bort bort.
Så nu säger jag till er, vänner, kom och fynda och gör er kulturella intellektuella sfär ännu lite bredare och ljusare.

tisdag 10 mars 2009

Sofia på ärten

"Hej gubben!" sa A när snickaren ringde häromdagen. Mysigare bygge har världen sällan skådat.

Jag snarkar tydligen. A har sagt det förut men under senaste veckan ska det ha tagit ytterligare propotioner. Jag fick, vad jag är rädd var en ganska bra, imitation av fenomenet idag. Rytmiskt, långdraget var ord som användes.
Mamma snarkar också och eftersom hon saknar dörr till sitt sovrum och A är den som somnar sist av oss så blir han vår gemensamma publik. Jag står för rytmiken, mamma för basgången. Enligt uppgift.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eller förneka. Det är otroligt svårt att ta in att jag gör saker som både låter och påverkar andra utan att ens vara medveten om det.
Eller rättare sagt; det är otroligt svårt att ta in att den där softade tyst snusande prinsessan, om vars existens jag varit dödligt övertygad, knappast har några likheter med verkligheten.
Blast!

söndag 8 mars 2009

Soffliv

Lite som att backpack'a, den här exilen. Eftersom mor min är en utomordentligt ordningssam person gör jag mitt bästa för att hålla våra saker på en begränsad och angiven plats. Men hur vi än gör, så är problematiken densamma som hemma. Våra strumpor sprider sig som eksem över golvet. Som om de hade eget liv och bara var ett väldigt långsamt släkte, så att de ser ut att ligga stilla men under obevakade stunder har de ändå lyckats ta sig halvvägs över vardagsrummet. Och jag efter med håv och väska (läs: garderob).
Gott är att jag lyckats läsa lite, så "Vi, de drunknade" kan vara utläst någon gång innan året är slut.
Annars ligger bygget tryggt i vår nya favoritperson Sebbes händer. Det är något väldigt lugnande över hela kaffe/bulle-redigheten, en-fika-på-eftermiddan-så-blir-gubbarna-glada grejen.
En vecka till, så är vi på banan igen.

onsdag 4 mars 2009

tick... tack...

Vi lever i exil på mammas soffa i väntan på uppdateringen av vårt hus.
Jag är jättetrött. A har feber.
Hade min första encounter med Blondinbella idag. What the?
Jag blev ännu tröttare. Åter igen; informera mig, uniformera mig mot världen.