torsdag 30 december 2010

Förlåt mig

men sånt här kan jag störa mig på så till den milda grad att jag inte bara tänker på det i flera dagar utan dessutom måste blogga om det. Jag är rabiat, jag vet.

Klicka för större.

tisdag 28 december 2010

Talisman 2011

Förra året fick jag ett halsband av min brors familj med en liten plakett med inskriptionen "Nä nu jävlar". Det var precis vad jag behövde och det där halsbandet blev som en talisman över hur jag ville ta mig an det nya året. (Bloggade om det men hittar inte inlägget nu.)

I år är detta mitt nya ledmotiv. Lekfullt, märkligt och lite nostalgiskt.

måndag 27 december 2010

2010

Jag vill så gärna summera året. Kanske ha en bild för varje månad, en liten rad. Januari: Skrotade mest runt inne i rosa pyjamas. Maj: Drack kaffe med vänner i vårsolen på altanen. Pappa gick bort i samma ögonblick och vi visste ingenting. September: Jag letade framtidsplan och hittade kanske något. November: Fina vännen också borta, mycket i hjärtat och bröstet då. December: försvann i snö.
Jag letar bilder men mängden att välja ur är överväldigande, det går inte.
Men jag hittar en. Så oansenlig och ändå full av det ljus och lugn jag önskar att nästa år ska bestå av. Jag vill vakna in i den här bilden varje morgon.

Jag tog den sent förra vintern i ett försök att påminna mig själv om att det fanns fina saker också här, inte bara frusna avlopp, vattenskador och ett hus som långsamt verkade falla ihop omkring oss. Och nu tittar jag på den igen och tänker att låt nästa år kännas så här. Låt alla må bra och låt dem somna och vakna lugnt.

Gott nytt år.

söndag 26 december 2010

101226



torsdag 23 december 2010

Hej Gud.

Det är Sofia. Igen. Det var ett tag sen, men knappt ett år, vi hördes senast. I mars var det, kallt som fan och jag var trött. Magsjuka hade ödelagt familjen för ett tag, avloppet frös igen när temperaturen föll och vi fick ringa efter jourgubbe som stod med gummiskor i duschen och öste det vinterkräksjuka vattnet som trängt tillbaka upp ur avloppet över hela väggarna och skrek "Nä, det här är väl ingenting, det är bara vanligt bajsvatten!". A balanserade på darrande ben och jag stod med handen över munnen i ett försök att dölja ångesten och tänkte det blir bra, det blir bra, det blir bra. Ja, du kanske minns.
Nu är det vinter igen. Kallt som fan och jag är trött. December har varit lång och försvinnande kort. Jag har jobbat en hel del, långa dagar borta och ibland inte hemma förrän efter Knappen gått och lagt sig eller strax innan han ska. Magsjuka.
Alla är lite trötta faktiskt. Vi är begravda i snö. Nu är det bara en arbetsdag kvar sen ska julen få komma och gå och jag hade planerat att ha en puls på några enstaka slag i timmen, för att vi förtjänar det, ja, det gör vi tamefan.
Så, jag undrar nu. Vårt avlopp har frusit igen. Ingen dusch, inget handfat. Imorgon är det julafton.
Hur menar du nu?

God jul på dig. Jag hoppas den ska smaka.

tisdag 21 december 2010

Kärlek

Det här tittar jag på istället för att städa inför fölse-fika med närmast sörjande.
Klart vad jag ska göra ikväll iallafall :)

Red. Börjar grina nu.

Fölseda.

Från och med idag är jag närmre 40 än 20. Det är ju fint på något odefinierbart vis.
Vi firar med lite nostalgi.



Red. Vad i helskotta är upp med Fabio-killen som dyker upp 2: 34?!

måndag 20 december 2010

Avundsjukan

A har snöat in. Det är lite så han gör saker. Det började med Orwells 1984 och Animalfarm. Nu plöjer han tegelstensbiografier om Trotsky, Stalin och Lenin och blir skitsmart(are). Så nu kan han diskutera Orwell utifrån ett politiskt historiskt perspektiv.

Jag: Ugh-ugh.

Perspektiv

När vi gick i trean på lågstadiet fick alla göra en obligatorisk kontroll hos skoldoktorn. Det gick i princip till så att man fick böja sig fram dubbelvikt så doktorn kunde känna att ryggraden var rak. Vi stod på kö utanför skolsysters rum och dörren öppnades på glänt lite då och då för att släppa in och ut folk.
Vad vi däremot hade hört var att doktorn skulle känna pojkarna på pungen också. Det är mitt första och starkaste minne av empati. Att dra ner byxorna hos doktorn. Jag kunde inte tänka mig något värre. Jag minns att jag vände mig till min bästa kompis som stod bakom mig i ledet och sa att jag hellre skulle föda barn än bli klämd på pungen av skoldoktorn.

söndag 19 december 2010

Tack. Point taken.

Allvarligt, Gud. Mera snö?
Jag har ett jobb att gå till.

Julklappstips

Har man en klurig unge som dessutom äger ett Nintendo DS att köpa julklapp till så är det här det enda rätta.
Helt sjukt bra.
(Funkar väldigt bra också om man har en Sofia att köpa julklapp till. Jag bara säger.)

Drömmen

Jag har ett nästan absurt ha-begär efter en vit plastgran. Det skulle vara så fint och alldeles lagom tacky. I hörnet där gungstolen står skulle den trona. Då skulle jag gå loss på Indiskas kitchiga pynt och inte vara mottaglig för varken kompromisser eller A's obligatoriska Indiska-suck.
Men. Gran blir först nästa år har vi sagt. Mamma har en och det är ju där vi ska vara när det väl är dags.

Kan man önska sig en gran i julklapp? Ja?

Julkort

39 Degrees North tolkar Neil Gaimans dikt "Nicholas Was". En liten tröst i detta vinterland.

39 Degrees North: Christmas Card 2010 from 39 Degrees North on Vimeo.

Insnöade. Alltså, på riktigt.

Det funkar för att mamma råkade ha ett paket blöjor i bilen och för att vi med gemensamma tillgångar kan vaska fram en middag för fyra. I övrigt: det snöar. Och snöar. Och snöar.



Söndag 07.56

Är internet större än världen? I någon slags bildlig mening. Eller är de lika stora?

Mindre?

lördag 18 december 2010

fredag 17 december 2010

Veckans inlägg

skriver Magnus på Black Coffee. Ett inlägg som kommer förfölja mig ett tag. Jävla världen.

onsdag 15 december 2010

Länkmainia.


Jag fick en blogaward av Kulturkoftan och det värmer i vinterkylan. Tack! En gång gick jag och Koftan i samma klass och satt i luftfattigt klassrum och skrev stor prosa och poesi. Vi hade textsamtal och litteraturdiskussioner i sann hemstickad folkhögskoleanda. Åt småtrötta luncher i en matsal med stormönstrade tapeter, stuckatur och bastant kökspersonal med grova händer.
Efteråt hade vi ambitionen att fortsätta skriva tillsammans (iallafall jag och min vapendragare som bestämt att Koftan också skulle vara med), men liv och annat kom i vägen så som det gör. Ibland tänker jag att Koftan är en vänskap som inte riktigt blev av.
Läs hennes blogg, den är återuppstånden och det med värme, ärlighet och mycket charm!

Jag fick en sån här utmärkelse för en tid sen och där hittar ni ovärderlig fakta men framför allt länkar till några finfina bloggar. Så den här gången, istället för att skicka vidare eller försöka krysta ur mig fler intressanta fakta så tänkte jag tipsa om annat fint som jag tycker om.

Dave Pressler. Konst för barnsliga vuxna och vuxna barn. Fullt med längtan, humor, värme och kärlek. Jag vill ha.


Mina Fina. Självutnämnd Dancefloor Housewife som enligt egen utsago vaknar upp varje morgon med stora ambitioner men det slutar ändå med att hon mest sitter och äter kakor. Jag älskar projektet "I See Darkness" för att det får mig att känna att vad som helst kan göras och att allt detta är värt något.


James Jean. En av mina absoluta favoritkonstnärer som jag pratat om och länkat till förut. Lekfullt och allvarligt, obehagligt och vackert. Det här är konstverket "Maze" som jag köpte en litografi på till A i födelsedagspresent en gång. Jag kan glo på det hur länge som helst. Under rubriken Sketch på hans hemsida visar han upp sina Moleskin-skissböcker.
Rå talang. Väldigt väldigt imponerande.


Och så Wendinskan som jag sprang på på Hus&Hem-mässan, som syr och broderar så mysigt. Vill ha fina alfabetskudden!

Vilka är era favoriter?

Sjukt roligt.


tisdag 14 december 2010

Att jobba i en galleria

Häromdagen stod det ett gäng barn med läskiga masker för ansiktet precis innanför mittentrén och utförde konstiga danser till obehaglig nrj-musik som deras unga, pinnsmala, översminkade dansfröken levererade genom en stor vit boomblaster som stod på golvet.
Igår, när det var som mest folk skred ett allvarligt och någorlunda välstämt luciatåg genom massorna av jäktade julshoppare som om det var den naturligaste sak i världen.
Förra veckan ställde jag bilen i parkeringshuset och när jag steg ur ekade en levande körs julsånger genom hela den genomblåsta och bitande byggnaden. Jag såg dem aldrig, de stod på ett annat våningsplan.
Det är så mycket konstigt på julen.

måndag 13 december 2010

Humorn.

A byter kanal på tv'n och går ut i köket.
Jag slänger ett öga på tv'n.

Jag: Vad är det här? "Återstoden av dagen"?
A: Ja. Tre.
J: Va?
A: Tre.
J: "Återstoden av dagen 3"?
A: Ja. (Börjar kluck-skratta för sig själv.)

(slutar inte)

(slutar fortfarande inte)

J: Vad håller du på med?
A: Varför säger du inte att det var roligt? Det var roligt.

Skrattet.

Jag hade inga speciella cravings när jag var gravid. Jag vaknade aldrig mitt i natten abnormt sugen på tegelsten eller for iväg i gryningen till macken för att köpa lakrits. Däremot hände något annat. Jag skrattade annorlunda. Det var ett öppet, bubblande, högt och lätt skratt som alltid liksom låg någonstans runt struphuvudet och väntade. Det handlade inte om att jag var gladare då eller att vi hade roligare. Allt var som vanligt förutom det där ljudet och med vilka mellanrum det gavs luft åt det. Min mamma sa att hon kände igen det från sin egen graviditet, att hon gjort likadant.
När Knappen kommit sjönk det undan och mitt vanliga, tystare skratt tog vid igen. Jag saknar det där skrattet. Jag undrar vart det tog vägen och varför det kom och sedan försvann igen.

Tokio hotel och ensamheten

Häromdagen snubblade jag på bloglovin och hamnade hos en 15-årig öppet gay tjej med svart spikhår, piercing i läppen och äppelkinder. Bloggen i sig var rätt ointressant men en sak som höll mig kvar där under den här stunden var hennes enorma och oövervinneliga kärlek till det tyska emo-bandet Tokio hotel. Kärleksförklaringarna avlöste varandra, det fanns inget annat band som dem, ingen som förstod henne som dem, hennes kärlek och lojalitet var evig. Hon skrev om dem som om de hade en personlig relation till varandra. Ibland sa folk till henne att det där bara var en fas i livet, att det bara var vanlig tonårig idoldyrkan, och hon förstod att man kanske kunde tro det men den här gången var det inte så. Tokio hotel skulle alltid vara en central del av hennes liv, alltid.
Jag hade ingen sån när jag var liten. Visst var jag kär i River Pheonix, Christian Slater och Edward Furlong men jag hade aldrig den där uppslukande världsfrånvända supercruschen.
Och i ljuset av den här 15-åringen i strid med världen och föräldrar och fördomar så kanske det var mer en förlust för mig än något jag slapp. För vad som än händer henne, så länge Tokio hotel finns kommer hon inte att vara ensam. I hennes föreställningsvärd är Tokio hotel hennes bundsförvant och vapendragare som lyssnar, vet och tröstar. Och förhoppningsvis hinner hon gå vidare innan bandet splittras och krossar ett redan ömtåligt tonårshjärta.

Bara en stund efter att jag läst och förundrats över hennes blogg så tappade jag bort den så klart. Därför ingen länk. Men det finns med största sannolikhet tusentals likadana.

lördag 11 december 2010

Heja jobbet!

Min favoritkund på jobbet är den här: någon som har en tjej/kille i sina sena tonår som läser mycket och börjat nosa på "vuxenlitteraturen". De har det allra bästa kvar! Och det är bara att ösa på dem alla favoriter. Idag har jag sålt jag vet inte hur många "Boktjuven", "Berättelsen om Pi", "Dokument rörande spelaren Rubashov" och annat finfint. Och när det kom en mamma som ville ha romantips till en Neil Gaiman-älskande son fick jag verkligen gå all in och bjöd mig själv på en kaffe efteråt. Bra dag!

"Her fearful symmetry" av Audrey Niffenegger

Jag vill så gärna skriva en skimrande och förälskad liten recension av den här boken. Jag vill skriva att den var fantastisk och vände upp och ner på, om inte min värld, så åtminstone mig.
Men det går ju inte. Den var bra, en alldeles lagom bra bok, som lästes med glädje i tacksam förströelse. Niffenegger är lite knäpp och det är väldigt fint.
Anledningen till att jag så gärna vill vara förälskad nu är att hennes förra roman "The timetravellers wife" var helt magisk. (Nej, inte se filmen.) Hur mycket jag grinar brukar vara ett ganska bra mått på hur jag känner för boken. Om jag bara småsnyftar, som i slutet av "Her fearful symmetry" så ja, då blir det ju som ovan nämnt. Till tidsresenären grinade jag storslaget.
Så. Alltså. Julklappstips till den som gillar kärlekshistorier utan slisk och smet:

Kärleksfull, preventiv uppmaning till dagens kunder

Häromdagen uttryckte min bror en önskan om att vi skulle begränsa julklappsutdelandet till att bara omfatta personer under 15 års ålder, vilket var den rimliga definitionen av barn enligt honom. Så som vår familj/släkt ser ut nu, iallafall den del som köper julklappar till varandra, så inbegriper det två individer. Knappen och en kusin.
Det hela är en bra idé som jag varmt vill rekommendera. Till alla. Men kanske särskilt speciellt till alla er som jagade och julångestridna kommer till bokhandeln en lördag två veckor innan jul och blir ilskna och surt stressade över att alla andra människor också bestämt sig för att komma hit just idag. Det kanske är dags att banta klappköpandet? Eller börja lite tidigare? Så att det finns ro att njuta av glöggen och snön istället? Och att hinna se folk i ögonen, prata lite strunt, bjuda mig på ett boktips för omväxlings skull? Hinna vara lugn och glad?
För vi skulle kunna ha jättetrevligt tillsammans här i julmyset.
Jag åker och jobbar om en timme. Vi ses där hoppas jag!

onsdag 8 december 2010

Barnsligt (köp)glad

För en tid sen tipsade Miss Muffin om Etsy.com. Jag kollade upp, hittade helt sjukt fina grejer och gick bananas. Nu börjar de trilla ner i lådan, långväga ifrån. Så här fina paket får man!


måndag 6 december 2010

Sofia - Kräksjukan 1-0

Knappen har haft kräksjuka. Vi har varit förskonade tills nu.
Ända sedan jag blev gravid har jag funderat på det här. När man har barn så kommer de förr eller senare att kräkas överallt.
Under perioder har jag varit näst intill paniskt rädd för vinterkräksjukan. Tvättat och gnuggat händerna tills de varit nästan gråvitt torra och självsprickor svidit på knogarna. Någon vinter när vi fortfarande bodde i stan funderade jag på hur jag skulle lägga upp dagarna så att jag skulle behöva gå ut så absolut lite som möjligt.
Det där har lagt sig lite, förmodligen i samband med att handspriten gjorde entré i mitt liv.
Och nu har han kräkts, barnet. Till höger och vänster. Hängt som en säck potatis över våra axlar, hålögd och trött, så trött. Vätsekersättningen har flödat, klädbytena avlöst varandra, handdukar knappt landat i sängen förrän de lagts i tvättkorgen.
Och det gick alldeles utmärkt. Lilla lilla gubben. Kräks på du, lilla skrutt, vi är här.

Nu är det över. Ikväll tvättar vi. Och imorgon. Och säkert i övermorgon också.

lördag 4 december 2010

Decemberlördag




Julkalender för entusiaster

På min grafisk formgivar-kurs som höll på att ta knäcken på min prestationsångestande person så pratade vi ju en hel del om typografi och det raljerades flitigt men kärleksfullt om typografinördarnas hängivelse. En av mina lärare, Anders, som ju måste anses vara just en sådan, har en typografisk julkalender på sin hemsida som minst sagt ser ut att kunna växa ur sina skor.
Det är fint och underbart insnöat nördigt.

torsdag 2 december 2010

Erkänner.

Ensam hemma. Det betyder att jag ostört kan titta på äckel-tv. Så nu sitter jag i soffan med ett glas äppelglögg och riktigt vrider mig av oemotståndligt obehag och illamående framför "Ladies på Östermalm".

"Jokern" av Markus Zusak (och lite "Boktjuven")

På baksidan av Markus Zusaks "Jokern" har Pernilla Glaser (som bla skrivit kortromanen "Robson" som jag grinade mig trasig över för många år sen) citerats: "Om Boktjuven var: Mogen författare skriver fantastisk bok, är Jokern: Begåvad slyngel skriver genial bok."
Jag älskar det här citatet för att det både är träffsäkert och fyndigt och jag skulle mer än gärna låta Glasers enda mening summera också min upplevelse av båda de här böckerna. Men jag måste, om jag ska vara ärlig, in och pilla lite. Jag byter plats på fantastisk och genial.
"Boktjuven" golvade mig när jag läste den, språket var lyriskt men inte överarbetat, perspektivet överraskande och fräscht, historien välarbetad, väl berättad. Den är imponerande tidlös på det sätt att den vänder sig till alla åldrar; på jobbet har vi den, med all rätt, både på tonår- och romanhyllan.

"Jokern" däremot är ung, rak, både lätt och tung, lyrisk på ett nästan barnsligt vis. Historien rör sig kring antihjälten Ed, som låter sitt ganska utsiktslösa sömniga småstadsliv bara hända utan kraft. En dag ställs han inför ett mysterium, en uppmaning, en utmaning som tar honom ut på en, ofta nattlig, resa kantad av våld, möten, kärlek och insikt. Och som sagt, betoningen ligger på ung, det är en begåvad slyngel som fört pennan. Det är en fantastisk ungdomsroman som jag både ler och grinar till.
Men. Historien är så bra att jag skulle vilja ha mer, tätare... bättre. Det här skulle kunna vara ett extremt genomarbetat synopsis för ett episkt mästerverk, om det bara fick tid, plats och lite tillväxthormon.
Så efter "Boktjuven" är jag faktiskt... förvånad och lite besviken. Men det är ju vuxen-jag.
Ett 15-årigt jag sitter i läshörnan och gnuggar förnöjt sina händer.

onsdag 1 december 2010

På Espresso house

Killen före mig i kön nickar mot kaffemenyn.
- Alltså, jag står och läser på den här skylten och jag blir bara så otroligt... trött.

Mysteriet bassängen

I slutet av sommaren orkade inte jag tvätta Knappens bebispool, eller tömma den på luft, så den liksom bara låg på altanen och... låg där. Sen kom hösten plötsligt. Med regn och storm. Och sen vintern.
Nu ligger den inte där mer.

Det som göms i snö kommer upp... hos grannen?

A gästar.

Hej igen.

En solig vårdag för ett par år sedan var jag hemma i Sofias lägenhet helt allena, hade nyligen sagt upp mig och hade tagit en kort paus från det mesta. Jag och Sofia hade flyttat ihop och på vårt säregna sätt kämpade vi med att bryta den moraliska maktbalansen som man lätt bygger upp i början av ett förhållande. Ni vet, då man ger sin relation en identitet, och kanske framförallt, när man söker sin egen identitet inom relationen och gentemot den andra personen. Släppa in, putta bort, våga, fega.
I allt detta underbara och knöliga, denna vårdag, så ringer Sofia och säger att Peder - hennes ex sen massa år tillbaka - ska komma och hämta en skateboard som stått i en garderob och samlat damm. Hua, tänkte jag men verkade oberörd på det där sättet man ska - ofta blir ju "kampen" mest uppenbar när ex-pojk/flickvänner entrar dagordningen.
Det knackas på och framför mig står en blond, stilig man i fez och 4 meter brett leende. Detta var Peder. Vi utbyter artigheter och snackar lite allmänt. Han berättar att han blivit sugen på att åka skateboard och skulle bege sig ner till fryshuset för att stilla sitt behov. Han tittade på mig och frågade; "Skatar du?", varpå jag svarar; "För en massa år sen, men inte längre", och utan att tveka och utan den minsta restriktion eller förbehåll säger han att jag ska följa med. Jag tackar överraskat men säger att jag inte kunde.

För mig var det här Peder, och vartefter vi träffades så förstod jag snabbt varför alla beskrev Peder med superlativ. Jag kan inte påstå att jag kände Peder särskilt nära, bedömt med normala kriterier, men dessa kunde aldrig appliceras på ens relation med honom. Alla skulle med. Alla var välkomna. Alla var självskrivna och det fanns alltid en designerad plats för en, som om man känt varandra hela livet.

Utöver denna synnerligen unika sociala attityd mot sina medmänniskor (dvs praktiskt taget alla människor) så hade Peder en förmåga att vara fokuserad och uppmärksam när man pratade med honom. Han var överallt och ingenstans, full av spontanitet och impulsivitet men när man sa något till honom så såg han en i ögonen och svarade. Han gav av sig själv när han var med andra, det är min känsla. Att vara den konstanta mittpunkten var inget självändamål för honom, det var snarare ett sätt för honom att ge och det förbryllade. Denna man som i mångt och mycket under sina 28 år sett, hört, känt och smakat mer än vad vi andra någonsin kommer att göra kunde ändå sätta sig och snacka om det mest banala av saker och ändå tycka att det var det bästa som kunde hända här, just nu. Jag hoppas att en liten strimma av detta smittat av sig på alla som träffat Peder, för om man ens hade lite av den kärlek för allt runt omkring som han hade så skulle världen inte ha plats för hat.

Shine on you crazy diamond.

Veckans inlägg

Den charmiga kvinnan Emelie skriver det charmiga inlägget Livsfragment om att hitta spår efter sig själv och att försöka tyda dem. Underbart buttert och distanserat!

tisdag 30 november 2010

När vi blev ihop

Popmorsa får frågan vad hon tycker om spelet. Det som allt som oftast och mer eller mindre frivilligt sätter igång när man just träffat någon, under den där första osäkra tiden när man känner på varandra, provar, ger och tar och tar tillbaka. Är nyfiken, pirrig och kanske förvirrad.
Tredje gången jag och A träffades var vi på en spelning med bandet han hade då. De föregående dagarna hade vi fikat, hängt på bar och hånglat på gatan. Under spelningskvällen var det lilla stället fullt med folk. A verkade känna nästan alla och en familjär känsla av hemmafest gjorde att jag mest stod tryckt intill väggar eller satt med händerna klämda mellan knäna. Men hela A's uppmärksamhet var riktad mot mig varenda minut, och när han klivit av scenen satt vi för oss själva i trånga hörn och när folk kom fram blev jag alltid presenterad på en gång som om det var mycket viktigt att man visste vem jag var.
Sent på kvällen gjordes det klart. A drog ett djupt andetag och frågade rätt ut. Var jag på riktigt? Om jag spelade spel ville han gå på en gång men om jag var på riktigt då skulle han våga låta allt kännas så bra som det gjorde.
Han var så tuff och orädd och modig. Och jag sa ja. Så klart. Tacksam över att slippa vänta på att telefonen skulle pipa eller behöva fundera över vilka försiktiga, genomtänkta, trevande meddelanden jag skulle skicka.
Det var klart. Bara så där.
Lite senare kom en bekant till honom fram och frågade rättframt om vi var på dejt.
- Ja. Det är vi faktiskt, sa vi lättat och det var spelets game over och vår +1up.

söndag 28 november 2010

lördag 27 november 2010

fredag 26 november 2010

Om världen visste vad den förlorat skulle den sörja

Det finns människor som är något annat än vi andra. Som lyser och brinner och existerar på något sätt med helt andra medel än oss. Har man tur så lär man kanske känna en sådan någon gång i livet. Jag hade det, vi hade det. Vi hade Peder.
Peder finns inte mer. I onsdags försvann han i en bilolycka. Han blev 28 år men hade levt sitt liv som om han hade många fler på lager.
När vi samlades igår kväll i hans föräldrars stora, dragiga och varma hus och jag gick mellan klungorna av kompisar som kurade runt varandra så var det en återkommande känsla. Han levde så som de flesta inte vågar, helt orädd. Fysiska lagar påverkade inte honom, sa min vän E, var där en vägg han inte såg eller brydde sig om gick han helt enkelt igenom den. Han behandlade sin kropp endast som ett verktyg för att uppleva världen. Han slet på den, använde den, lät den arbeta för honom. Så många av våra historier handlar om hur han försökte sig på omöjliga, tokiga, ibland dumdristiga projekt och antingen överbevisade oss alla eller kom haltande och skrapad ut på andra sidan med ett stort vitt leende och en osannolik historia att berätta.
För honom fanns inga barriärer mellan människor. Han var gränslös i sin kärlek för andra och omgav sig med folk från alla ställen, alla klasser, alla nationaliteter. Att må bra och att vara tillsammans var livsluften. Ingenting var omöjligt, i den klischéns djupaste bemärkelse.
En av mina favorithistorier är från Afrika. Han hade rest i månader redan, pengarna hade tagit slut, sina skor hade han tappat bort sen länge och han bosatte sig på en strand, byggde en harpun av saker han hittade och fångade fisk som han bytte med lokalbefolkningen mot grönsaker. När han flera månader senare landade på Arlanda igen var han fortfarande barfota, djupt solbränd, några år äldre och lika glad som alltid. Det tog ytterligare månader innan han frivilligt satte på sig skor igen.
Det senaste dygnen har hans facebookvägg fyllts med hundratals små meddelanden av kärlek och saknad. Ord som livskonstnär, energi och glädje återkommer igen och igen.
Peder brann med en frenesi som är mycket få förunnad. En tröst vi talade så mycket om igår är att även om han inte fick ett långt liv, fick han på något sätt kanske ett helt ändå, på sitt eget vis. Han levde sina 28 år med en intensitet som skulle räckt flera livstider för någon annan. Han var en allas lilla strulputte, en källa till både tidvis oro och oöverträffad glädje, värme och kärlek.

Jag vet inte vad som händer när man dör. Men jag vet att Peder aldrig skulle gå med på att det inte händer någonting. Han kommer att gå genom väggen som ingenting och sedan bara fortsätta. Som han alltid gjort.

onsdag 24 november 2010

Veckans livslektion

Min frisör gör som jag säger även om det är en dålig idé.

Lärdom: Försök inte göra någon annans jobb.

tisdag 23 november 2010

måndag 22 november 2010

Nej, växer inte ifrån.

De där timmarna mellan att Knappen gått och lagt sig och det är meningen att vi också ska lägga oss om det över huvud taget ska finnas en morgondag, de är jäkligt snabba. Det är så mycket som ska få plats där. Man ska diska och plocka lite, läsa boken, titta filmen, sy och virka, lyfta stora lådan till förrådet, vattna döende blomman, blogga, laga något, hitta inspiration och rita lite, raka benen och lära sig samtliga Adobe Creative Suite-program.
Nu har en ny grej tillkommit. En bubblare, efterlängtad och trånad efter och nu också införskaffad som en tidig julklapp till mig själv: ett Nintendo ds.
Från och med nu blir det helt andra bullar.
Älskling, håller du ställningarna här ett par dagar? Jag har en dejt med Super Mario.

söndag 21 november 2010

Läser nu:

Tillfällig osäkerhet. Om att sitta vid ett fönster och titta på en skridskobana medan intresset falnar och tala med en påhittad vän.

E.o.d - november

Hur man får en kvinna att äta

Efter gårdagens löjromsblini och kvällens helt sjukt lyckade bubblare kalvrulladerna satt vi på Kungsholmen och pöste och var mätta på det där väldigt spända sättet. Servitören svassade fram på sitt lite sprättigt märkliga ank-lika vis. A beslutade otippat att hans matkoma var mer än nog och att det inte skulle bli någon chokladmousse och jag, som ju också var sprickfärdig, började vela kring den där ostbrickan jag peppat för hela veckan. Varpå den extremt långa ank-servitören böjer sig ner mot mig och viskar ur mungipan "Ingen kommer ihåg en fegis".
Och ja, efter ett sånt pep talk finns det ju inte så mycket att fundera över längre.

lördag 20 november 2010

Mat/kärlek

Första gången jag och A skulle ut på en riktig dejt tog han med mig till Kungsholmen. Vi satt vid ett lågt runt, sparsamt belyst fönsterbord på kajkanten och jag var nervös men helt klar över att ihop skulle vi bli om vi inte redan blivit det vid den där första kyssen utanför 7eleven.
Det var precis 3 år sen och ikväll firar vi sedvanligt med att gå tillbaka dit. Till Kungsholmen, inte 7eleven Renstiernas gata.
Löjromstoasten hägrar. Åh som jag ska ha den. Kanske chansar jag med varmrätten som den där gången jag beställde fransk löksoppa och kom underfund med att det inte var särskilt gott och det blev lite knepig stämning med servitrisen. Eller när jag fick för mig att krabbkroketter lät fantastiskt och det också visade sig vara det.
Och ostbricka ska jag ha. Ostbricka.

Hej!

fredag 19 november 2010

Hindenburg i brand.

Apropå förra inlägget.
Här är det, luftskeppet. Kan glo på den här bilden hur länge som helst. För pappa blev detta fullt verkligt när han höll de där breven i handen. De som singlat ner genom dagen över New Jersey som stora kantiga snöflingor. För mig är det en bild, men den känns som svindel.

Ignorance is bliss

Min pappa älskade antikviteter. Och "gamla grejer" som han sa. Det var en allomfattande kärlek som omslöt allt från gamla nötta ok till mynt och snusdosor i silver. Papper. Oändliga mängder brev, brev som skrevs av sedan länge döda damer och herrar i 1800-talets sidentyngda salonger. Brev som flög med zeppelinaren Hindenburg. Ikoner målade på tjockt mörkt trä. Kistor, gustavianska stolar och frimärken.
När jag var i tonåren fick jag det här lilla skåpet av honom.

Med sina mjuka färger och sin Carl Larsson-vänlighet är det en ganska söt liten möbel. Själva ovansidan är ett lock som går att lyfta på och därunder ser det ut så här:

När jag frågade honom vad den använts till svarade han något luddigt om att han trodde att det kanske hade med sädeskorn någonting någonting att göra. Under åren som den här grejen följt mig har tanken slagit mig då och då: hur menar han då? Vad skulle man göra då?
Sedan har jag släppt det och återigen fyllt skåpet med gamla fotoalbum som ingen tittar i men inte heller slänger.
I somras kom min kusin på besök. På sitt eget lilla märkliga vis började hon pilla på det där skåpet. Och hade jag sett det komma hade jag stoppat henne och skonat mig själv för strax utbrast hon: "Nämen fy! Den där har man ju nackat hönor med!".
Ja, det har man. Självklart har man det. Man hugger huvudet av fågeln med bladet och blodet rinner ner genom hålen i en hink som står innanför den lilla skåpsdörren. Såklart.
I åratal har jag ignorerat och förnekat detta faktum. Det är ju glasklart när man ser den, alltså verkligen tittar. Det har inte jag gjort. Och jag önskar att min kusin inte heller hade det.
Förr hade jag ett sött litet arveskåp. Nu har jag en dödsmaskin.

Läs också

om Frida som kanske borde bli ståuppare eller inte. Hon får mig att skratta iallafall.

Uppgiften.

Briefen var att "Fixa cash". Att utveckla ett eget valutakoncept med helt fria ramar. Det här med fria ramar. Det är som med lådan. Det är en sak att tänka utanför lådan. Det är en annan att inte ens ha en låda.
Men jag är inte en person som kläcker storslagna spektakulära idéer och bygger nya valutasystem från grunden så jag behöll helt enkelt sedlarna vi har men i ny tappning, vars syfte är att, när man håller dem i handen, påminna om att det finns andra viktiga saker i livet än pengar.

Nu är det klart. Jag har klättrat upp för prestationsväggen, bestigit illustrator-berget (åtminstone nått något typ av base camp), stressat, peppat, haft eld i baken, blivit klar i grevens tid och gjort mitt livs första presentations-pdf. Och det käns bra och skönt och tomt och lite sorgligt. Med diplom i hand har jag fått gå hem. Och sen ska jag inte tillbaka mer.

torsdag 18 november 2010

Långt från en bagatell.

Lite då och då läser jag bloggen Bagateller. Rent litterärt är den helt fantastisk, varje inlägg är en liten pralin som ska avnjutas. Det är därför jag bara läser ibland. Jag vill för allt i världen inte bli mätt. Till en början var Bagateller helt anonym, bara dessa ensamma märkliga små meddelanden. Med tiden har ett namn på författaren dykt upp, en länklista. Men fortfarande spartansk och oemotståndligt mystisk.

Snart. Snart.

Ikväll är det presentation i skolan, sista kvällen, sista lektionen.
Fertig.

Läs Mikebikes 80-talsdoftande barndomsinlägg om kärleken till Daniel Olofssons mamma.
Läs Miss Muffins förlossningsberättelse och grina lite.
Läs Cinderalleys inlägg om att växa upp, formas och bli.

söndag 14 november 2010

En annan sommardag

När det är mycket glömmer jag att det finns både ett då och ett sen. Den här bilden påminner mig om det. Då; en sval sommardag smög jag och min brorsdotter runt på en ödetomt, fotade, pratade och trevade efter det fina och sköra. Både med ögon och ord. Så var min dag, hennes var kanske alldeles annorlunda.
Sen; tomten är såld, snart ska det byggas där. Kanske hittar vi ett annat förfallet hörn att tränga oss in i en annan dag. Kanske en kaffetermos mot flagnad husvägg, en stunds talande tystnad och lite skratt. Jag hoppas det.

lördag 13 november 2010

Om det som är närmast, då och nu

En uppgift avklarad, presenterad och omtyckt. Sten från axeln. Stolt. Över mig och A som peppat otröttligt.
Snart kommer jag tillbaka hit. Under tiden läser jag om eviga kärlekar, första kärlekar, andras kärlekar i den flodvåg av "En om dagen"-inlägg som sköljer över den lilla del av bloggosfären jag frekventerar. Miss Muffin skriver ett underbart fläktande och landetdoftande inlägg om sina föräldrars resa fram till varandra. Jonna skriver hjärtskärande vackert och sorgligt om dito.
Jag tycker om att läsa dessa små men äkta meddelanden ur minnet. De väcker mina egna, får mig att vilja formulera mig kring mitt och de omkring mig. Det kommer snart. Inte en 30-dagars-lista men kanske valda delar därur.
Under tiden, medan dessa skoluppgifter fortfarande belägrar mig, gör jag sånt här:

tisdag 9 november 2010

Kan inte låta bli att lägga upp den här bilden.

1. Läs Jonathan Safran Foer's bok "Eating animals".
2. Lite så här har deadline känts den senaste veckan.
3. Är det inte helt bisarrt att man kan gå på gatan helt vanligt och så plötsligt bara:

Vardagspoesi

Alldeles nyss tror jag att jag hittade en liten liten spricka i prestationsväggen. Fina A peppar och står i. Och jag har gnällt och trampat och tjatat och varit disträ. Kanske släpper det nu, mitt i snoret och stormen.

Provkörde zebrablusen på jobbet idag. Kände mig som att jag hade satt igång en klädutmaning men min taktfulla kollega sa att om jag kan bära upp en tröja med en gråtande bebis på så är några zebror ingen match.

När allt är klart och deadline är passerad väntar en annan typ av poesi:

lördag 6 november 2010

Cliffhanger

Som ni ser. Det går inte riktigt att blogga just nu. Det är kreativiteten, prestationen, uppgiften som sväljer alltihop. Ett litet tag till bara.
Men jag tänker på bloggen ska ni veta, och er. När jag köper en helt absurd blus med zebror på, när jag fotograferar en slaktares skyltfönster, när jag tjuvläser böcker på jobbet.
När jag kommer tillbaka ska jag berätta om en möbel vi har som jag är rädd förr i tiden använts till att döda något med.

onsdag 3 november 2010

Bloggöken som ni ser.

Oas på annan ort: Frida skriver ett jättefint inlägg om hur det är att vara liten tjej och vänta på sina bröst. Mellanstadiet smack i ansiktet!

lördag 30 oktober 2010

Utmaningen

Utmanad blir man. Från höger och vänster. Här kom den från Lilla Grå. I kreativitetsdödens tider (tjaaat, jag veeeet) känns det bra att lista saker. Bena lite, göra upp och klart. Tack, Lilla Grå, nu känns det faktiskt lite mer ordnat, saker och ting.

4 tv-program jag ser:
(4 program jag skulle titta på om jag bara inte glömde bort jämt:)
- Babel
- Top Model
- Apornas värld (fd Monkey Business) på Animal Planet
- Arga snickaren (...)

4 saker jag gjort idag:
- Haft typografi-workshop och för första gången jobbat i Illustrator
- Haft Knappens farmor, bonusfarmor och farbror på besök
- Fått lite kreativt pepp
- Blivit utbjuden på 3-rätters av min A

4 saker som jag längtar efter:
- Nya huset
- Den dag jag är utbildad och klar, om det nu kommer att hända över huvud taget
- Om kanske två veckor kommer jag garanterat längta efter: Våren
- Nya huset

4 saker på önskelistan:
- Att jag en dag vaknar och över en natt blivit en riktig Adobe Creative Suite-haj
- Förmåga att obehindrat tänka utanför låd-jäveln
- Nytt badrum
- Några extra timmar på dygnet

4 saker jag avskyr:
- Kreativt dödläge
- Folk som tar ut sitt hävdelsebehov i trafiken
- Det är sjukt osympatiskt att skriva personer på en sån här lista men det första som spontant slår mig när jag läser frågan är Linda Rosing
- Att bli kittlad genom att bli klämd på låret precis ovanför knät. Då vill jag slåss.

4 jag utmanar:

Frida Gro
Walleriana
Johanna
Kråksång (som tydligen har börjat blogga igen i smyg. va!)

tisdag 26 oktober 2010

Tv-kärlek

Top Gear. Vilket program. Oavsett om bilintresse finnes eller inte så är Top Gear bra tv. Mitt absoluta favvo-avsnitt är jeep-äventyret i Bolivia. Se det. På riktigt, det är sjukt bra tv.
(Om man inte skakar fram det på annat vis så finns det i 6 delar på youtube. Enligt kommentarsfältet beror spegelvändningen på något rättighetsrelaterat. Det är möjligt, strunt samma. Bra tv.)

måndag 25 oktober 2010

Förföljd

Så fort jag publicerar det förra inlägget dyker en google-annons upp: "Bläck till din skrivare?"
Touché.

Patrull

Sätter mig ner för att ta itu med inspirationsdöden. A peppar. Blankt blad; börjar skriva ner alla idéer jag haft. Efter några rader slutar pennan fungera. Den är full av bläck. Silverfärgat i ett försök att skriva mig framåt med annat än den vanliga färgen. Men den bleknar, försvinner, gång på gång.
Ett tecken?

Spridda skurar, ingen ordning.

Vill skriva. Går inte.
Har tankar som återkommer men vad ska jag göra av dem? Lista dem.
Tänker på att vi aldrig hann bjuda pappa på As fantastiska lasagne fast vi pratade om det så många gånger och så gärna ville bräda den där lasagne-upplevelsen han en gång haft och alltid talade om.
Tänker på att Knappen sträcker ut en kommunikativ hand och pustar "ouff" när han ser en hund och varje gång går det som en våg inne i hjärtat. Han vet.
Tänker på hur man vågar prova, vågar göra fel, vågar försöka slita av sig prestationsångestens ögonbindel.
Tänker på hur man ska kunna göra det i tid.
Tänker på om det kommer en dag när man är säker på vad man gör och vågar lita på det.
Tänker på hur tung den där rumpan i vagnen är ibland.
Tänker på den långa vintern.

lördag 23 oktober 2010

Ömhetsbevis?

Idag när Knappen skulle sova middag la han sig ner skavfötters med mig i sängen, fes i mitt ansikte och somnade.

fredag 22 oktober 2010

Nu, nyss, då.

Jag gillar höst. Höst är min favorit, det är svårt att missa om man läser här ibland. Den är kort.
Jag går ut en stund på altanen. Det har fallit snö som stelnat till krispig is som knarrar och knäpper under skorna. Det är kallt och mörkt. Och jag tittar på sakerna som står lite här och var på tomten och runt huset. Saker som jag för en tid sedan bara skulle ställa där en liten stund. En liten stund som kommer växa till en längre stund och som för en del av dem kommer att växa till över en vinter. En kratta, ett parasoll, en leksaksbil.
Och hösten är plötsligt över. Det blir mörkare, det kommer fortsätta att bli mörkare i två månader till. Inte förrän på min födelsedag kommer det att långsamt vända igen.
Jag inser att jag inte tycker så värst mycket om vintern. Varken den här första, trevande eller den vykortsvackra vita. Och det är ju lite sorgligt. Eftersom den knappt börjat.

Box

Våra lärare i skolan uppmanar oss att tänka utanför lådan och visar inspirationsfilmer. Den där jäkla lådan. Den är bra mycket mer svårforcerad än man kan tro.
Hur som. Rolighetsteorin. Vilken grej!

onsdag 20 oktober 2010

tisdag 19 oktober 2010

En om dan - sommarminnet

Tycka trots allt

Jag brukar ju ha väldigt svårt för när folk har högljudda åsikter om hur andra människor bör eller inte bör göra med sina barn. Ex: (visserligen inte på riktigt men det gestaltar typen jag menar) Danonino-reklamen. Två mammor sitter i parken, den ena plockar fram Danonino och ropar på sina ungar varpå den andra fnyser "Hoppsan! Godis mitt i veckan ser jag."
Alltså, jag hatar henne. Skulle jag träffa henne i parken finnes det risk för handgemäng.
Träffade en gammal skolkompis när Knappen var typ 7 månader som körde samma: "Hoppsan! Napp mitt på dagen." Är fortfarande sur.
Hur som. Man börjar åka lite till öppna förskolan. Och där finns det en massa föräldrar som gör på en massa sätt med sina barn. Och om man där tex träffar en mamma som låter sin -1åring stå själv på de 4 centimetrarna mellan diskhon och diskbänkskanten och hålla i sig i handtagen till skåpsluckorna, och om samma mamma bara håller en hand lite lätt bakom ryggen på -1åring medans hon lagar mat i en kastrull med andra handen, och om samma mamma sen vänder sig bort och hämtar något från bordet så att -1åring balanserar på 4 cm ganska högt upp i luften alldeles själv, och om samma mamma säger "Han får stå så här hemma så då är det svårt att neka". Då är det jävligt svårt att inte skaffa sig en åsikt.

måndag 18 oktober 2010

Dubbel debut

Kolla här då! Hittar ni mina fina grabbar? :)

Får gnälldispans

Längtar till ett badrum med:
Kakel, inte våtrumstapet.
Klinker, inte plastmatta.
Fuktspärr inne i väggen, inte utanpå.
Varmvattenberedare stor nog att bada i.
Spots, inte trögstartad lågenergilampa bakom dimmig plastkupa.
Avlopp som klarar Knappens badbaljevatten, inte behöva tömma ut genom fönstret.
Handfat som sitter fast ordentligt.
Plats nog att passera toaletten utan att behöva forma sig efter den.

1 år, tänker jag. 1 år till bara.

Ehh...

Jag går kvällskurs i Grafisk Design med förhoppningen om att min framtid ska manifestera sig i ett slags upplysningens milda och läkande ljus. Det är sjukt kul.
Men.
Vi har fått vår slutuppgift. Det var som att springa in i en kreativitetens betongvägg.
Några tips?

lördag 16 oktober 2010

Amanda Cook



Vid 03:50 börjar stycket White Stone. När A inte är hemma sitter jag och smyggrinar till det. Om allt går som det ska och A lyckas få tag i noterna så kommer han också att spela det en vacker dag. Då kommer jag med största sannolikhet gå sönder lite grann.

fredag 15 oktober 2010

Nya grannar

Idag ska vi få nya grannar. Ryktet säger att det är läderklädda danskar med småbarn som kommer. Jag är inte så van vid sånt här. Ska jag börja baka sockerkaka nu eller kan jag stå kvar här bakom gardinen?

Jag måste bara visa drömmen:

När jag blir stor ska jag har en sån här återvunnen resväskestol av Katie Thompson.