Hilfe!

VAR köper man mammakläder någonstans?! Det verkar som om alla de stora kedjorna antingen övertygat sig själva om att folk har slutat vara gravida år 2013 alternativt helt tappat stilen. H&M's utbud verkar ha grundat sig på att man tagit de mest intetsägande plaggen ur postorderkatalogen och lagt till lite tyg över magen. Topshop, där jag handlade mina favoritplagg under förra graviditeten, hade i förra veckan ca ett par svarta jeans, ett beige linne och världens tröttaste lila tunika. Polarns uppenbart eviga piratmode behöver inte ens nämnas. Lindex HAR inte ens mammakläder längre. VAR HITTAR MAN VETTIGA MAMMAKLÄDER HUR SVÅRT KAN DET VARA FOLK ÄR PÅ SMÄLLEN KONSTANT HAR ALLTID VARIT KOMMER ALLTID ATT VARA HJÄÄLP MIIIIG!

Så dålig nu, får ingenting gjort.

Rymde ut på promenad istället för att skaffa kaffe. Kom förbi kallbadhuset dit bara gubbar och tanter går. Tror jag iallafall. Det är vad vi var övertygade om som barn och ingen har argumenterat för motsatsen. Det kan vara att det i folkmun kallas kallbadhuset och vi resonerade att det bara är gubbar och tanter som vill bada kallt. Iallafall. 33 år på den här ön och jag har aldrig varit där inne. Tills idag.
Jag har redan spammat instagram med detta så ni som följer mig där får ni ursäkta.

Jag hade tänkt att jag skulle tänka bättre om jag gick en stund. Det gjorde jag inte, tror jag. I skogen var knallröda blodfläckar och stora pälstussar utspridda. Jag smög runt och letade efter lik. Hittade inget men det såg ut som att det måste gjort ont, vad det nu var.

På väg hem gick jag förbi en stolpe med en sån där trafikspegel på. Något hängde och dinglade i en ståltråd under spegeln och när jag gick närmare insåg jag att det var ett av A's gamla glasögonfodral och kvar inuti låg hans snygglasögon som jag sumpade i vattnet på vår jungfruresa med båten i somras och aldrig trodde jag skulle få se igen. Dessutom stod den här stolpen invid en vik ganska långt ifrån den plats där jag var säker på att jag råkat ha glasögonen över bord. Jättekonstigt var det.

Teensen och jag.

I närheten av mitt jobb ligger flera gymnasieskolor och det händer ganska ofta att elever därifrån kommer till oss på raster och eftermiddagar. Det finns några kategorier som dessa elever allt som oftast faller in under. (Så klart inte alla och ja, jag generaliserar en del nu men jag upphör inte heller att förvånas över hur många som bekräftar den slentrianmässiga bild tant Sofia har av tuggummituggande tonåringar.)
- De gulliga och trevliga som pratar med vänlig ton och normal samtalsvolym.
- De som kommer två och två, väljer bok ur ungdomshyllan och sen lägger sig på småbarnens jättestora gosedjurstiger på barnavdelningen och läser i 1,5 timmar innan de ställer tillbaka böckerna och går.
- De som driver runt i gäng där det påfallande ofta är just en som läst en del, oftast fruktansvärda barndomsskildringar, som hon (nästan uteslutande "hon") plockar ur hyllan en efter en och utropar så att hela butiken hör "Asså, den här är så jävla nice!" och sen håller i den och klappar på omslaget. Ungefär på samma vis som 2, 3-åringarna mest verkar intresserade av att köpa de böcker de redan har hemma.
- De tysta.
- De som köper pappersvaror och pillar förstrött på precis allt som står på kassadisken medan de betalar.

Igår hade jag tre tjejer ur den sista kategorin där. På kassadisken står också ett mindre berg av "Femtio nyanser av honom" som genast fick deras fulla uppmärksamhet. Sen händer det här:
Tjej1: Men asså "Femtio nyanser av HONOM!" Varför heter den så? Grey heter han ju! Eller vadå, heter han Grå i den här eller?!
(Alla tre läser med huvudena ihop på baksidan för att kolla namnet.)
Tjej2: Min mamma håller på att läsa den där.
T1: Eeuw!
T2: Ahmen eller hur. Man ba jag vill liksom inte veta att du läser den där!
Tjej3: Men vadå, vad handlar den om då?
T2: Nä men det är såhär en tjej som träffar en snubbe och så har de en massa sex och såhära.
T3: Okej?
Och nu händer det:
T2: And he LIKE SPANKS HER and she's like BLEEDING and stuff.
T1: I know and I'm like MOM, stop reading that!
T2: (nonchalant) Men asså det är inget asstört eller så... BUT HE LIKE SPANKS HER!
Sen går dem.

Jag antar här att de förmodligen går på någon typ av internationellt program eftersom det ändå lät relativt naturligt för dem att ta till engelska. Men så slog det mig. Varför? Det kan väl aldrig ha varit...? Nä, inte trodde de väl...? Ni vet, så där man gör med småbarn: "Tycker du att han ska få icecream efter maten?".
Näe... eller? SÅ gammal ser jag väl ändå inte ut att vara?

Förklara, tack. Orkar inte titta på introfilmer och leta själv.

Okej. Eftersom jag är en lugn och harmonisk människa som absolut inte får irritationseksem av sociala medier och som inte har en hel etikett på sin blogg som heter Facebookrage för att hon titt som tätt måste ventilera den förtvivlan inför mänskligheten hon känner av dito (och absolut inte ironiserar över det) så har jag skaffat (fått?) Google+. Och eh, jag fattar inte?

Det här med vardag.

Jag precis avslutat, och vunnit, min allra första Wordfeudmatch. Jag har också insett att tvättkorgen är en oumbärlig förvaringsplats här hemma för att vi inte ska drunkna i bågnande garderober. Må aldrig all tvätt vara ren samtidigt.
A's spellista går runt runt för att jag inte kan/orkar byta. Det har också varit en ögonöppnare. Nog för att jag tror mig veta det mesta om honom men alltså Cindy Lauper? Bob Marley? Har han något slags hemligt liv jag inte vet om?

På miljöstationen.

- Men älskling, den här moppen. Ska inte den till någon typ av skrot?
- Äh, lägg av. Där borta är Metall. Hugg i lite här nu.

Så kanske man skulle kunna tänka sig.

Alltså, jag vet inte men

giraff - sheriff?

...näe. Ville bara kolla.

Prio-kris.

Jag älskar böcker. Litteratur är en av de viktigaste och mest centrala sakerna i mitt liv, det jag jobbar med, det jag, efter Knappen, i särklass ägnar mest tankeverksamhet åt och som utan tvekan utgör en majoritet av alla mina ägodelar.
Så varför, varför är det så svårt att stänga av den där jävla skrikande, terroriserande, svärande, psykiskt misshandlande stjärnkocken på tv?!

Facebook knows this because Tyler knows this.

För ett tag sen var hela familjen ink bröder med familjer ute och åt på lokal. Senare på kvällen upptäckte jag på min facebookfeed att det låg uppe som en post på min vägg; Sofia was att retaurang blabla with den och den. (typ). Först bara: hur fan vet du det?! Sen trillade poletten ner. Facebook håller på att glida mig ur händerna.

En annan facebookfråga: varför i hela helvetet skickas det mail till mig om att mina avlägsna gymnasiekompisars kompisar som jag inte ens vet vilka det är har lagt upp någonting på Marketplace? (Vad fan är Marketplace?)

Fejjan - håll dig på mattan.

Unisex?

Ganska ofta hör jag mig själv säga "Jag vill inte vara genuspolis men...".
Men... jag kan inte släppa det. Inspirerad av Jonna, som mailar om konstigheter hon ser, skrev jag ett mail till Lindex häromdagen och berömde dem för deras babyavdelning men klagade i nästa andetag över att sortimentet för större barn är så himla könsbestämt. De svarade med att upprepade gånger tala om hur viktiga deras kunders synpunkter är och att "angående en unisexavdelning är det fråga som vi arbetar med" och "sedan är våra plagg märkta på samma sätt oavsett om de är planerade till flick eller pojk, vilket innebär att man är fri att välja." (Vad den här märkningen som man utelämnat skulle kunna vara beats me. Vilken märkning skulle kunna göra dem ännu mer könsbestämda?) "Det går alldeles utmärkt att köpa plagg på flickavdelningen till sin son eller vise versa."
Den där sista meningen missar målet med sån marginal att jag häpnar.

Iallafall. Knappen fick ärva en påse kläder av en grannpojke häromdagen. Förutom en brun tröja, en mörkgrön t-shirt och ett par kamouflagefärgade brallor så var där i övrigt 1, 2, 3... kanske 15 tröjor och byxor i olika nyanser av blått.
I mailet till Lindex tog jag upp den slappa förklaring H&M levererat i frågan vid något tillfälle, att det är så efterfrågan ser ut. Det är så kunderna vill ha det. Lindex upprepade i svaret samma förklaring.
Så. Baserat på den här arvegodspåsen, är det verkligen så?

(Och nej, jag vill inte skicka allt blått, rosa eller volangprytt in i skärselden, och jag förstår att det ofta är ungarna själva som plötsligt i dagisåldern bara vill ha rosa/blått/tjej/kill, men innan vi går dit kan vi väl stanna upp och prata om vad vi, som formar det här samhället de växer upp i, har för del i just den problematiken?)

Man vet att världen är i obalans

när man bara på väg till jobbet kör förbi en krockad Aston Martin i ett dike och en uppochner vänd segelbåt i ett annat. Kanske är den där domedagen ändå på väg?

När? Var? Hur?

Jag förstår inte. Av en del bloggar och fejjan-statusar att döma verkar det ha varit Melodifestivalen typ igår? Det var det inte på min tv iallafall. Mello-skugga?

På jobbet

Mamma till 20-åriga sonen:
- Köper du fyra nya böcker nu?! Du har ju redan flera som du inte har läst!
- Ja, men jag bytte den där som jag fick av Gösta i julas för den där andra jävla Twilight-boken fanns ju inte då och så en annan som jag vill läsa och så hittade jag två böcker om våldtagna barn, så...
- Jaha.

Går.

Om när det snöade i somras

I somras när det var så där tokvarmt var det ingen i vår familj som kunde sova särskilt bra. Så vi investerade i en luftkonditioneringsmaskin som stod på golvet i sovrummet och surrade ett par timmar på kvällen. Sen försvann värmeböljan och vi packade ihop den i lådan igen. Den där lådan står fortfarande kvar i ett hörn i vardagsrummet. Det är en ganska stor låda. Rätt ful. Och varje gång jag ser den förundras jag över hur vi inte lyckades lyfta ut den där lådan till förrådet innan snön kom. Hur överraskad kan man bli? Man undrar: när kom snön? I augusti?

Att jobba i en galleria

Häromdagen stod det ett gäng barn med läskiga masker för ansiktet precis innanför mittentrén och utförde konstiga danser till obehaglig nrj-musik som deras unga, pinnsmala, översminkade dansfröken levererade genom en stor vit boomblaster som stod på golvet.
Igår, när det var som mest folk skred ett allvarligt och någorlunda välstämt luciatåg genom massorna av jäktade julshoppare som om det var den naturligaste sak i världen.
Förra veckan ställde jag bilen i parkeringshuset och när jag steg ur ekade en levande körs julsånger genom hela den genomblåsta och bitande byggnaden. Jag såg dem aldrig, de stod på ett annat våningsplan.
Det är så mycket konstigt på julen.

Mysteriet bassängen

I slutet av sommaren orkade inte jag tvätta Knappens bebispool, eller tömma den på luft, så den liksom bara låg på altanen och... låg där. Sen kom hösten plötsligt. Med regn och storm. Och sen vintern.
Nu ligger den inte där mer.

Det som göms i snö kommer upp... hos grannen?

Spridda skurar, ingen ordning.

Vill skriva. Går inte.
Har tankar som återkommer men vad ska jag göra av dem? Lista dem.
Tänker på att vi aldrig hann bjuda pappa på As fantastiska lasagne fast vi pratade om det så många gånger och så gärna ville bräda den där lasagne-upplevelsen han en gång haft och alltid talade om.
Tänker på att Knappen sträcker ut en kommunikativ hand och pustar "ouff" när han ser en hund och varje gång går det som en våg inne i hjärtat. Han vet.
Tänker på hur man vågar prova, vågar göra fel, vågar försöka slita av sig prestationsångestens ögonbindel.
Tänker på hur man ska kunna göra det i tid.
Tänker på om det kommer en dag när man är säker på vad man gör och vågar lita på det.
Tänker på hur tung den där rumpan i vagnen är ibland.
Tänker på den långa vintern.

Tycka trots allt

Jag brukar ju ha väldigt svårt för när folk har högljudda åsikter om hur andra människor bör eller inte bör göra med sina barn. Ex: (visserligen inte på riktigt men det gestaltar typen jag menar) Danonino-reklamen. Två mammor sitter i parken, den ena plockar fram Danonino och ropar på sina ungar varpå den andra fnyser "Hoppsan! Godis mitt i veckan ser jag."
Alltså, jag hatar henne. Skulle jag träffa henne i parken finnes det risk för handgemäng.
Träffade en gammal skolkompis när Knappen var typ 7 månader som körde samma: "Hoppsan! Napp mitt på dagen." Är fortfarande sur.
Hur som. Man börjar åka lite till öppna förskolan. Och där finns det en massa föräldrar som gör på en massa sätt med sina barn. Och om man där tex träffar en mamma som låter sin -1åring stå själv på de 4 centimetrarna mellan diskhon och diskbänkskanten och hålla i sig i handtagen till skåpsluckorna, och om samma mamma bara håller en hand lite lätt bakom ryggen på -1åring medans hon lagar mat i en kastrull med andra handen, och om samma mamma sen vänder sig bort och hämtar något från bordet så att -1åring balanserar på 4 cm ganska högt upp i luften alldeles själv, och om samma mamma säger "Han får stå så här hemma så då är det svårt att neka". Då är det jävligt svårt att inte skaffa sig en åsikt.

Om en sorglig historia, valet och argt folk

As gamla kursare Emelie skrev i veckan på sin blogg Klamydiabrevet ett djupt rörande inlägg om sin långtidssjuka, utförsäkrade mamma. Det är en stark text som fått mycket välförtjänt och viktig uppmärksamhet. Tyvärr har uppmärksamheten också lockat läsare som verkar använda kommentarsfältet (i andra inlägg på bloggen) till att ventilera allsköns aggressioner. Man skriver att man hatar varandra, kallar bloggförfattaren för skällsord, svär och beter sig. Det är argt, otrevligt och upprörande.
I ett så öppet forum som bloggosfären, om man väljer den totala öppenheten som Emelie och också jag gör, då får man räkna med att all sorts folk snubblar in och läser. Och gott vore väl det, om vi kunde uppföra oss, respektera varandra, ha debatt och diskussion utan fula tjuvnyp.
A brukar säga att jag verkar ha ett så fint gäng läsare och det har jag verkligen. Och jag är så glad för det. Nu är Äpplet en ganska harmlös blogg som sällan provocerar men det borde ju inte göra någon skillnad tycker man. Måste man bli hårdhudad för att vara öppen eller framföra en åsikt eller berätta sin historia?

Sofias vilda ras mot kvällspressen! Extra extra! Read all about it!

As främsta nyhetskälla på nätet är Aftonbladet.se. I två dagar har jag också försökt med det. Men det går inte. Redan på förstasidan lägger sig högerspaltens dumheter till nöjesnyheter som ett myrornas krig över hela mitt synfält. Lady Gagas köttbild. Carola snubblade på gatan. Robyns hån mot Idol.

Och jag kan inte hjälpa att axlarna drar upp sig lite under öronen, käkarna långsamt börjar mala och rynkan mellan ögonbrynen djupnar. Vadå Robyns hån mot idol?! Hon skulle inte vilja vara med i Idol och hon förklarar varför. Punkt. Nejdå. Hån! Attack! Peter Jihde går till försvar! Och inte nog med det, som om det vore ett sandlådekrig sträcker han storsint ut en hand!
Och jag fattar ju att det här handlar om journalistikens retorik och inte nödvändigtvis Jihdes men ändå! Vad är det frågan om? Varför är det så jävla dumt?
Och nästa raka blir ju: varför orkar jag? Varför bry sig?

Jag skulle kunna säga: Knappen kan gå!
Jajemen, gott folk, Knappen kan gå.

Men det får bli ett eget inlägg för nu sitter jag ändå bara och småsurar. Jävla Aftonbladet.