As gamla kursare Emelie skrev i veckan på sin blogg Klamydiabrevet ett djupt rörande inlägg om sin långtidssjuka, utförsäkrade mamma. Det är en stark text som fått mycket välförtjänt och viktig uppmärksamhet. Tyvärr har uppmärksamheten också lockat läsare som verkar använda kommentarsfältet (i andra inlägg på bloggen) till att ventilera allsköns aggressioner. Man skriver att man hatar varandra, kallar bloggförfattaren för skällsord, svär och beter sig. Det är argt, otrevligt och upprörande.
I ett så öppet forum som bloggosfären, om man väljer den totala öppenheten som Emelie och också jag gör, då får man räkna med att all sorts folk snubblar in och läser. Och gott vore väl det, om vi kunde uppföra oss, respektera varandra, ha debatt och diskussion utan fula tjuvnyp.
A brukar säga att jag verkar ha ett så fint gäng läsare och det har jag verkligen. Och jag är så glad för det. Nu är Äpplet en ganska harmlös blogg som sällan provocerar men det borde ju inte göra någon skillnad tycker man. Måste man bli hårdhudad för att vara öppen eller framföra en åsikt eller berätta sin historia?
3 kommentarer:
Nej, man varken behöver eller bör bli hårdhudad. Det är vi med ömt skinn som kan se människor, känna de och sympati. De som berörs på annat sätt har alldeles för mycket skal och yta, är alldeles för upptagna av sig själva, av flera och en anledningar. Jag tycker oftast synd om dessa individer, även när de gör mig illa och jag helst vill skicka hem hundbajs till deras brevlådor. Man kan bara inte må bra när välmående är lika med att trycka till andra efter bästa förmåga - inte att förväxla med ett kritiskt förhållningssätt.
/Poppy
Du har rätt så klart. Jag vill inte bli hård för att diskutera, för att kritisera eller få kritik. Men de är så många, de som skriker och svär! De är så arga! Det är otäckt.
Ja, det är otäckt. Men jag vägrar ge vika och efter. Vägrar bli bitter och resignera. Civilkurage? Vågar man ha det idag?
/Poppy
Skicka en kommentar