lördag 31 oktober 2009

Familjens karbonpapper

Plötsligt känner man sin tanke, snarare än tänker den. Som när man för en millisekund förstår storleken på något enormt, som rymden eller havet, och det svindlar till som yrsel.
Igår slog ett sånt tankeögonblick mig. Jag satt i bilen, med Knappen i sin bilbarnstol i baksätet, det var kolmörkt och jag körde de slingriga småvägarna på väg hem. Då kom den här låten på radion:



Det var en av min mammas favoritlåtar när jag var liten, vi lyssnade på den i bilen. Och det slog mig att för 30 år sedan satt hon och körde på precis de här vägarna, med mig i bilbarnstol i baksätet, på väg till det lilla hus hon och pappa höll på att bygga, samma hus som jag är på väg hem till nu och till vilket utbyggnadsritningarna när som helst är klara.
För en sekund flöt allt ihop. Vägen var lika mörk som för 30 år sedan, slingrade sig som då, mellan oss och våra föräldrar är gränserna hårfina, och avgrundsdjupa. Luften blev tät, tät.

Sedan släppte tanken, vi föll på plats igen, in i den tid vi hör hemma. Min unga mamma i sitt 70-tal, jag i vårt 00-tal. Och medan hon åker runt i sin blåsippeblå folka i en skymning någonstans så åker jag hem och you tube'ar mina barndomsminnen. Här är ett till:

onsdag 28 oktober 2009

Family tree

Avlövat. Naket grenverk kvar när livfullheten fallit bort.
När jag går igenom mina gamla bilder tänker jag att de är som en alldeles egen höst. Snickarboden som stått orörd i 15 år, fortfarande med spillspik på det cementerade golvet, penslar med skaften upp i syltburkar med lacknafta, en fiskelina ihoptrasslad på bänken.
Någon har arbetat här, sedan ställt sig upp och gått och inte kommit tillbaka. Kvar hänger verktygen och rostar, förvandlas långsamt till ett annat slags grenverk. Lämnat, avlövat.

Sedan kom vi. Och jag dokumenterade omsorgsfullt oredan och ordningen, för att den var vacker och en dag helt säkert skulle försvinna. För min hand, eller någon annans.








Fler lövlösa foton finnes här.

tisdag 27 oktober 2009

Knappen





Idag är en famndag, ingen annanstans är värd att vara på. Vi äter mycket, ligger i sängen, läser. På eftermiddagen släpper en fördämning av ljud, Knappen jollrar och wailar som om det är det här ögonblicket han väntat på i veckor. Få ljud har någonsin varit så sköna.

Bilder från imorse. De fick mig att tänka på Massive Attacks gamla bortglömda helt underbara video. Det känns helt overkligt att tänka att det bara är drygt 9 veckor sen Knappens hela värld såg ut typ så här:


måndag 26 oktober 2009

"In the air tonight"

På tal om musikhus. Jag var på min vän Davids årliga födelsedagsfest. Det här var kanske två år sen och klockan började bli droppa-av-mycket. Vi hade ätit gott, blivit utsatta för det sedvanliga och mycket uppskattade musikquiz'et, och började sjunka ganska djupt ner i soffor och fåtöljer. David är musiker och så också en stor del av hans vänner och den här kvällens eftersläntrare, så samtalsämnet var givet. Jag, som bara är en hängiven lyssnare och inte utövare, lyssnade, åt smågodis och trivdes som vanligt rätt bra med det.
Så sattes en dvd med en Phil Collins konsert på för att illustrera något i samtalet. Vi hade haft diskussioner om Phil Collins påstådda storhet tidigare, jag och David, han utifrån en passion för låtskriveri och jag, något tveksam, utifrån den vanliga lyssnarens perpektiv. Min relation till Collins (förutom den alla har som någon gång haft en radio på i ett hörn) bestod framför allt i minnet av ett, kanske 12-årigt, jag som plötsligt kan tillräckligt mycket engelska för att förstå texten till "Another day in paradise" och sedan lyssnar om och om igen och frossar i tillfredställelsen och viktigheten att vara vuxen nog att förstå att världen kan vara en ful plats. "Against all odds" hade jag på ett kassettband i någon slags kör-version tillsammans med bla "I still haven´t found what I´m looking for" och "Beat it" (!).
Nu sitter jag, hur som helst, i en soffhörna i sluttampen av ett födelsedagskalas och en andaktsfull tystnad sänker sig bland rummets samlade musiker när David med fjärrkontrollen väljer "In the air tonight" ur dvd-menyn.
Och jag vet inte vad som händer, men det är som en käftsmäll. Jag sitter som en sten i soffan och glor på tv-rutan och för ett ögonblick glömmer jag bort resten av rummet, kalaset, hela sammanhanget och Phil Collins går långsamt över scenen och den lilla ståkragen får honom att se ut som en rymdfarare ur en stilistiskt avskalad tidsepok från framtiden med all världens kunskap samlad i sitt bälte (jag vet inte var jag får allt det här ifrån men det är vad jag tänker där i soffhörnet) och när låten till slut är över sitter jag som ett frimärke mot väggen och känner av någon anledning ett överväldigande behov att gråta.
Församlingen enas om Collins´ nyss nämnda storhet, suckar och skrattar belåtna, tillfredsställda och upplyfta. Och bubblar vidare om annat.
En stund senare åker jag hem. Inte för att jag var trött eller färdigkalasad eller spymätt på smågodis utan för att jag måste se det där klippet igen. Hem och you tube'a. Och sen sitter jag och grinar framför datorn i min ensamhet.
Inte vet jag vad eller varför men nånting hände den där kvällen på Davids kalas och fånigt eller inte så var det en av mina skönare musikupplevelser. Och även om jag inte grinar idag så är det fortfarande bra som tusan!


Sparkdräktsavund i sen oktober

Hade det inte varit för Knappen så hade den alldeles lagom mängden snor som min näsa producerar just nu varit en ganska mysig höstaccessoar. Inte tillräckligt för att störa min nattsömn men ändå så pass att rösten är något dov och nasal, och höjer den allmänna mysfaktorn ett par steg. (Så länge detta inte utvecklar sig till A´s precis överlevda förkylning med frossbrytningar, soffsovande och bebisavstånd)
Den här köpte jag till Knappen i veckan:
Hel pyjamas med dragkedja och muminmotiv. Den fanns ju inte i min storlek och jag måste absolut ha den, så nu äger Knappen den. Hur mycket skulle jag inte ge för att ha en sån själv nu! Det perfekta plagget för att fullända min bild av den perfekta hösten!

söndag 25 oktober 2009

Musikhuset #2

En annan pelare i mitt musikhus; Björk. De senaste åren har vi, precis som jag och Tori, glidit ifrån varandra, när det blev för exprimentellt tappade jag feelingen lite och vid "Drawing restraint", soundtracket Björk gjorde till sin makes konstfilm, tappade vi bort varann helt. Med senaste skivan "Volta" tändes ett nytt hopp, det raka låtskrivandet var tillbaka tyckte jag, men utan de tidiga plattornas nerv och skärpa. Det var en något blek och urvattnad Björk som skanderade med näven i vädret.
Av de tidigare skivorna är jag och A oeniga om hennes storhetstid. A tycker att hon peakade på "Vespertine", där jag redan börjat dra fingrarna åt mig, och jag hävdar att bortsett från remixalbumet "Telegram" så måste man gå tillbaka till de 3 första plattorna för att hitta den allra bästa Björk. Jag får tyvärr medge att efter "Vespertine" och "Medulla" fick hon dock aldrig en särskilt ärlig chans, uppförbacken var redan cementerad...
Hur som helst så har Björk fått mig att grina både en och tre gånger och här är en av dem.

lördag 24 oktober 2009

Tv-lördag

Kvällens tips för soffhängare; Little miss sunshine, 21.30 på 4:an. Jag ska kolla och älska Olive. Hur kan man låta bli med de brillorna :)


fredag 23 oktober 2009

Följeslagare

En grundpelare i mitt musikhus. Det är inte lika ofta längre som jag plockar fram mina Tori-plattor men när jag gör det, är det som att hitta sina bortglömda gamla favoritjeans i garderoben.
Här i Tori Amos Unplugged från 1996, som jag hade på vhs, back in the day :)

torsdag 22 oktober 2009

Tillökning i familjen

Äpplet har fått Flickr filial!
Have a bite :)

tisdag 20 oktober 2009

Att riktigt grotta in sig

i hösten. Köper för stora stickade tröjor, plockar fram snörkängorna, den längsta halsduken. Att klä på sig, och sen klä på sig mer. Mängderna av kläder har alltid varit mig så mycket mer bekväm än sommarens avsaknad av dem. Efter värmens fläktande, flämtande månader känns det som att samla ihop sig själv igen.
Jag tjatar om hösten. Men jag älskar den. Så här låter min höst:

torsdag 15 oktober 2009

Vill ha men inte göra

Jag minns att en av de första tankarna när förlossningen var över var att jag aldrig mer kommer att utsätta mig för frivillig smärta igen.
Man glömmer fort.
När A planerade sin senaste tatuering var han ett ögonblick inne på James Jeans fantastiska verk "Supertron". Det blev inte så. Och nu när jag ser den igen börjar det surra bin i huvudet. Jag vet vad som skulle lyckas sätta mig under tatueringsnålen igen men om den idén (som jag ju vill suga på själv ett tag till, såklart) inte skulle kunna ros i hamn så ligger "Supertron" inte illa till. I love it.
Som sagt, man glömmer fort.

"Supertron"

Eller varför inte:


"Wave"


New York Rangers blogg

A har tagit sitt förnuft till fånga och startat en blogg. Ett mycket bra initiativ då han är en av de mest vältaliga och intelligenta människor jag träffat. Föremålet för hans skarpa tunga är denna gång hans sedan barnsben brinnande passion: New York Rangers. Kolla här!

onsdag 14 oktober 2009

Fönsterbild

Från sängen ser jag tre fönster. För ett par veckor sedan var de alla lika täta i sin grönska; eken, körsbärsträdet och björken. Dag för dag har dessa tre rutor av världen börjat skiljas åt. Jag är inte mer naturromantiker än vilken svennebanan som helst som i årstidsskiftningarna brister ut i skönsång, men dessa tre, mycket avgränsade och från sitt sammanhang isolerade bilder har varit min utsikt under så många timmar under så många dagar sen Knappen kom, att jag inte kunnat undgå att följa dem som ett långsamt framträdande polaroidfoto.
Imorse snöade det igen, först mycket fint, nästan som snörök, sedan med täta stora flingor. Det var mot köksfönstrets ek jag först la märke till det. Körbärsträdet svalde snön så att den lika gärna kunde ha upphört, jag kontrollerade eken; ja, den föll därute ännu.
När jag senare gick upp hade det slutat, bara grannens annars svarta plåttak var vitt, och bilen.
En stund senare var alla spår borta, som om det aldrig hänt. Så på sätt och vis hade körsbärsträdets röda fönster rätt.




Läser Ellen Mattsons "Glädjestranden". Ett av de där omslagsbaserade impulsköpen. Recensionscitaten på baksidan föreslår en överraskad kritikerkkår, vilket alltid gör mig lite misstänksam. På s. 40 kapitulerar jag:

"De stod på bryggan när han for och vinkade adjö. Nu går vi upp och dricker kaffe, sa hennes mor, och då fann hon sig i stillheten.
Det var som att sitta i lövskugga. Hennes mor prasslade med tyget och viskade till stygnen, valpen snörvlade på sin mattstump, Arvid vände bladen i en trycksak om täckdikning, flugorna dunsade mot fönstren, nålen stack och tråden löpte strävt och hest. Tora dåsade med kinden mot en klänningsflik som luktade lavendel."

Ellen Mattson skriver förjävla bra.

tisdag 13 oktober 2009

Höstmys

Det snöar på morgonen. Snö som försvinner så fort den når mark, hade jag vänt huvudet hade jag missat det. Senare på eftermiddagen; höstblåst. Vi går en promenad, det är som en akvarellmålning. Sedan kommer vi in och ligger i sängen en stund. Jag läser "Blonde" som jag fått klippa isär för att orka hålla i när jag ligger ner.


Hon imponerar, Oates, för första gången. Och Marilyn framkallar ångest.

Vi får besök av min svägerska och brorsdotter som kommer för att snusa bebis. Knappen får present och är nu officiellt en hjälte i egen kostym. Med mantel. Galet fin!


Det är mörkt nu. Fönstren som svarta hål i väggarna. Det blåser fortfarande, vindbyar som i mörkret inte längre är vind, bara ljud.

måndag 12 oktober 2009

Feet of fire


Med små små steg är jag på väg tillbaka till bloggen. Tänker på den ganska ofta, vill säga något om träden som skiftar färg i den lilla ruta av världen jag ser från sängen där jag ligger och ammar. Från dag till dag små förändringar, batikmönstret där björkens gula lövverk lyser genom tallens grågröna grenar. Det regnar på nätterna, blåser löv, barr och kalla små droppar mot glasrutan. Jag vill ligga vaken. Och bara lyssna. Där är fler andetag i mörkret nu. Jag känner dem mot bröstet som fjädrar.

söndag 11 oktober 2009

Lyssna här

sa A och satte därmed guldkant på kvällen. Honung för öronen.