"In the air tonight"

På tal om musikhus. Jag var på min vän Davids årliga födelsedagsfest. Det här var kanske två år sen och klockan började bli droppa-av-mycket. Vi hade ätit gott, blivit utsatta för det sedvanliga och mycket uppskattade musikquiz'et, och började sjunka ganska djupt ner i soffor och fåtöljer. David är musiker och så också en stor del av hans vänner och den här kvällens eftersläntrare, så samtalsämnet var givet. Jag, som bara är en hängiven lyssnare och inte utövare, lyssnade, åt smågodis och trivdes som vanligt rätt bra med det.
Så sattes en dvd med en Phil Collins konsert på för att illustrera något i samtalet. Vi hade haft diskussioner om Phil Collins påstådda storhet tidigare, jag och David, han utifrån en passion för låtskriveri och jag, något tveksam, utifrån den vanliga lyssnarens perpektiv. Min relation till Collins (förutom den alla har som någon gång haft en radio på i ett hörn) bestod framför allt i minnet av ett, kanske 12-årigt, jag som plötsligt kan tillräckligt mycket engelska för att förstå texten till "Another day in paradise" och sedan lyssnar om och om igen och frossar i tillfredställelsen och viktigheten att vara vuxen nog att förstå att världen kan vara en ful plats. "Against all odds" hade jag på ett kassettband i någon slags kör-version tillsammans med bla "I still haven´t found what I´m looking for" och "Beat it" (!).
Nu sitter jag, hur som helst, i en soffhörna i sluttampen av ett födelsedagskalas och en andaktsfull tystnad sänker sig bland rummets samlade musiker när David med fjärrkontrollen väljer "In the air tonight" ur dvd-menyn.
Och jag vet inte vad som händer, men det är som en käftsmäll. Jag sitter som en sten i soffan och glor på tv-rutan och för ett ögonblick glömmer jag bort resten av rummet, kalaset, hela sammanhanget och Phil Collins går långsamt över scenen och den lilla ståkragen får honom att se ut som en rymdfarare ur en stilistiskt avskalad tidsepok från framtiden med all världens kunskap samlad i sitt bälte (jag vet inte var jag får allt det här ifrån men det är vad jag tänker där i soffhörnet) och när låten till slut är över sitter jag som ett frimärke mot väggen och känner av någon anledning ett överväldigande behov att gråta.
Församlingen enas om Collins´ nyss nämnda storhet, suckar och skrattar belåtna, tillfredsställda och upplyfta. Och bubblar vidare om annat.
En stund senare åker jag hem. Inte för att jag var trött eller färdigkalasad eller spymätt på smågodis utan för att jag måste se det där klippet igen. Hem och you tube'a. Och sen sitter jag och grinar framför datorn i min ensamhet.
Inte vet jag vad eller varför men nånting hände den där kvällen på Davids kalas och fånigt eller inte så var det en av mina skönare musikupplevelser. Och även om jag inte grinar idag så är det fortfarande bra som tusan!