onsdag 29 september 2010

Bloggkonster

Följde länk på fejjan. Hamnade här. Först tyckte jag att det var lite sjukt. Men efter att ha tittat igenom bloggen så är det ju på sitt vis en väldigt fin liten kärleksförklaring.

tisdag 28 september 2010

måndag 27 september 2010

That 70's show.

Jo, jag hittade ju som sagt en av mammas gamla tröjor från 70-talet i en dammig flyttkartong i pappas källare. Den var så fin, med knappar och allt och jag tog hem den och tvättade den och var nöjd på ett mycket mysigt vis.
Idag hade jag den på jobbet, kände mig retro-fin. Mamma kom in på eftermiddagen och vi stod och pratade lite över kassadisken. Plötsligt upptäcker hon vad jag har på mig och utbrister förfärat:
- Men du har ju pyjamas på dig!

Jahapp.

söndag 26 september 2010

Älskar:

loppisar, skrotbodar, antikaffärer. Och Ikea.

torsdag 23 september 2010

Korkekarna

De senaste veckorna har sett ut så här: i samma stund Knappen somnar så sjunker A och jag in i varsin besatthet. Vi bullar upp varsin halva av soffan och sedan frossar vi. A fullkomligt slukar The Wire just nu och jag trillar ner i den pågående virk-psykosen. Och så jäser vi där, klappar oss på magen och är som två Ferdinand.

Veckans inlägg

Nog för att möten med sin bättre hälfts föredettingar kan vara sådär måttligt roliga. Den där lilla obehagskänslan försvinner med tiden in i trygghet, bekräftelse och övertygelse bara för att göra otrevliga överraskande utspel i obevakade ögonblick. Mikebike skriver på Bloggfrossa ett underbart hjärtevärmande och charmigt inlägg om hur han alltid kommer vara brädad av ålänningen som gjorde slut bara så där.

onsdag 22 september 2010

Möt:

Kerstin - den fruktansvärda roboten.

tisdag 21 september 2010

A gästar

Det är tungt just nu. Tunga dagar. En skam, en förtvivlan och en uppgivenhet har ersatt den förväntan och hoppfullhet i alla fall jag kände för bara ett par dagar sedan. Nu känner man sig bara tom och orolig. Min respekt för mitt eget land har fått sig en törn. Jag älskar Sverige och faktumet att vi lever i vad som ofta benämns som en av världens mest demokratiska och jämlika nationer, men just nu vill jag bara dra täcket över den nationella identitet som plötsligt blivit mer än bara lite befläckad.

Varje dag lever människor runt om i Sverige i utanförskap, ett utanförskap som kan handla om strukturer inom arbetsmarknaden, om diskriminering och om ojämlika förhållanden och levnadsvillkor i samhället i stort. Vi lever i ett land där kvinnor fortfarande är underrepresenterade i ledande roller i näringslivet och diskrimerade i lönefrågor, men överrepresenterade i obetalda roller i familjelivet och lågbetalda arbeten. Vi lever i ett land där sjuka och fattiga fortfarande marginaliseras och inte behandlas med respekt, empati eller värdighet. Vi lever i ett land där förståndhandikappade inte har samma demokratiska rättigheter eller förutsättningar som oss andra. Vi lever i ett land med en herrans massa privilegier, men också med en hel del skamliga bakgårdar. Vi lever i ett rikt land. Ett land där möjligheten till en aktiv klimatomställning underordnas den ekonomiska tillväxten - dessa är tydligen inte förenliga.

Vi lever numera också i ett land där missnöjet, apatin och okunskapen fått en ny röst, en röst på första parkett. Vi lever i ett land där vi nu plötsligt måste spela ett smutsigt spel, delta i smutsiga debatter och ”vinna” smutsiga argumentationer som grundar sig i oförståelse och en otvivelaktligen skev människosyn. Vi lever nu i ett land som kan komma att kategorisera, försöka assimilera och förtrycka det vi alla förväntar oss en demokrati ska uppmuntra, stödja och ge utrymme för. Idelogiska dödssprattlingar, ett påtvingat tvåpartisystem och desperata retoriska kullerbytor har plötsligt urholkat den definition som demokratin måste vidgas till. Demokrati handlar inte bara om en viss parlamentarisk struktur eller vallokaler eller ens folkomröstningar. Demokrati (den liberala versionen åtminstone) handlar om en grundläggande frihet att uttrycka sig, att erhålla en frihet över sin egen person, sina egna åsikter och sina egna handlingar så länge våra friheter inte inskränker någon annans. Oavsett kön, ras, kulturell, politisk eller religiös tillhörighet eller identitet. Oavsett samhällsklass eller habitus så måste vi alla tillåtas existera och verka på samma villkor, med samma förutsättningar att skilja oss från mängden. Allt detta utan att bli behandlade med mindre respekt än vår granne. Allt detta utan att någonsin känna oss förföljda. Det jag uttrycker i åsikter har jag alltid rätt till och i, så länge inte detta innebär att jag inte tillåter någon annan att uttrycka sin. För mig är detta liberalismens absoluta kärna, en kärna som vi måste värna om. Liberalismen används ibland på ett felaktigt sätt, anser jag, men oavsett tolkning av ideologin så kan vi alltid komma tillbaka till detta. Den moraliska dimensionen av vår moderna socialliberalism är för mig frihet under ansvar. Min frihet får inte hindra din. Alla ska med är en förenklad, men ack så korrekt punchline i detta sammanhang. Intressant nog så har den också använts av båda politiska block under valrörelsen.

Vi har alla, oavsett partitillhörighet eller ideologisk värdegrund, ett ansvar att värna om demokratin och de privilegier som den skapar. I det ansvaret ingår också skyldigheten att se oss om och göra det vi kan för att motverka orättvisor i den mån vi kan, orkar och känner oss manade till. Det är inte svårare än att försöka titta på ett fenomen genom empatiska ögon. Vi måste och är skyldiga oss själva att försöka sätta oss i andras situationer och se på problem ur andras ögon. Den sjuke, den förståndshandikappade, den diskriminerade, den lille, den fötryckte, den invandrade och den arge samt även djurets och jordens. Det finns alltid någon någonstans som har det värre. Det finns alltid någon någonstans som behöver vår förståelse och sympati och även om man inte i praktisk bemärkelse kan eller ens vill hjälpa alla så är vårt samhälle fullt av institutioner och agenter som är beredda att göra det åt oss, givet att vi ger dem uppdraget och resurserna. De finns alltid, alltid, alltid någon eller något som betalar priset av det vi har, firar och njuter av, således får vi aldrig ta det vi har för givet, eftersom frihet, lycka och liv alltid i någon dimension har ett pris och en konsekvens.

”If we cannot end now our differences, at least we can make the world safe for diversity. For, in the final analysis, our most basic common link is that we all inhabit this small planet. We all breathe the same air. We all cherish our children's future. And we are all mortal.”

//

A

måndag 20 september 2010

Om att välja

Innan jag träffade A var jag en av dem som inte trodde sig förstå sig på politik och därför avfärdade varje diskussion med att jag inte var intresserad. Politik var något stort som försegick någonstans halvvägs till molnen mellan folk som arbetade, motionerade och sov i nypressade kostymer och dessutom pratade med en annan typ av svenska som det krävdes ett berg av högskolepoäng för att förstå. Förutom att jag visste vart pappas röst låg hade vi aldrig pratat politik hemma, i skolan gick jag ett nystartat och ostrukturerat medieprogram som med nöd och näppe hade någon typ av samhällsorientering på schemat. Politiken hade aldrig, som jag uppfattade det, varit en del av min vardag. När jag röstade var det slentrianmässigt och oengegerat.
Sen träffade jag A och han hade varken kostym eller högskolepoäng men för honom var det klart som korvspad. Till en början duckade jag för diskussionerna, slog ut med händerna och ville inte vara med. Kände mig okunnig och felplacerad, genomskådad och generad. Och under en sådan där diskussion när jag försökte hålla masken men inombords vred mig på kroken så sa A: "Du behöver inte veta allt. Det räcker med att du vet vad just din hjärtefråga är."
Det var första gången jag kände att det öppnade sig en dörr in till politiken för mig. Jag behövde inte förstå mig på budgetar eller plöja partiprogram på kvällarna. Jag behövde inte gå på möten eller skaffa medlemskap. Jag behövde veta vad som var viktigt för mig.
A är den första som uppmuntrat och utmanat mig till att ta ställning. Och jag är glad för det. För att jag för första gången känner mig delaktig och att jag faktiskt har lite koll, för att det hände just till det här valet. För är det någonting som blivit tydligt för mig under de här senaste dagarna så är det att politik är något högst personligt. Någonting som sitter i magen och känns. Och inte som en generad och flyende klump.

söndag 19 september 2010

It ain't over 'til it's over.

Plockade fästing från kroppen imorse.

(Sommaren alltså, men inte valet heller för den delen.)

fredag 17 september 2010

Att tala med den röst man har

När jag skrev det förra inlägget imorse hade jag ännu inte sett Emelie på Aftonbladets löp eller hört hennes historia på radio eller i tv. Jag hade läst hennes häpna statusuppdateringar på facebook om trafiken på hennes blogg det senaste dygnet. I skrivandets stund kommer Emelies mammas enskilda fall upp i slutdebatten mellan partiledarna på svt. Just nu har över 1800 personer kommenterat inlägget. Uppåt 100 000 människor har läst. När vi äter lunch hör vi folk omkring oss diskutera Emelie och hennes historia.
Vad som än händer på söndag; det här måste vi minnas. Hur en enda alldeles vanlig person hemma i sitt vardagsrum sätter sig ner och sätter ord på sin förtvivlan och frustration och startar en lavin som påverkar ett helt land mitt i en het valrörelses slutspurt.
Vad som än händer; det här måste vi minnas, här finns det hopp; alla har en röst.

Om en sorglig historia, valet och argt folk

As gamla kursare Emelie skrev i veckan på sin blogg Klamydiabrevet ett djupt rörande inlägg om sin långtidssjuka, utförsäkrade mamma. Det är en stark text som fått mycket välförtjänt och viktig uppmärksamhet. Tyvärr har uppmärksamheten också lockat läsare som verkar använda kommentarsfältet (i andra inlägg på bloggen) till att ventilera allsköns aggressioner. Man skriver att man hatar varandra, kallar bloggförfattaren för skällsord, svär och beter sig. Det är argt, otrevligt och upprörande.
I ett så öppet forum som bloggosfären, om man väljer den totala öppenheten som Emelie och också jag gör, då får man räkna med att all sorts folk snubblar in och läser. Och gott vore väl det, om vi kunde uppföra oss, respektera varandra, ha debatt och diskussion utan fula tjuvnyp.
A brukar säga att jag verkar ha ett så fint gäng läsare och det har jag verkligen. Och jag är så glad för det. Nu är Äpplet en ganska harmlös blogg som sällan provocerar men det borde ju inte göra någon skillnad tycker man. Måste man bli hårdhudad för att vara öppen eller framföra en åsikt eller berätta sin historia?

onsdag 15 september 2010

Om rymden.

Jag älskar rymdfilm på Cosmonova. För att det svindlar under fötterna, för att man under en millisekund snuddar vid en känsla som förstår hur overkligt stort och ofattbart allting är. För att den är omöjlig att hålla fast vid, för att det är den mest exklusiva känsla man kan ha. För att man efteråt kliver ut på Naturhistoriskas entrétrapp och tycker att den välvda uppfarten är stor och imponerande. För att det kanske är just det som håller en frisk som människa.
I Livet&Döden på p1 berättade författaren och poeten Johannes Anyuru om någonting han hört av sin pappa. Om Gud ville plåga människan skulle han ta ifrån henne tvivlet. Att leva normalt med den definitiva vetskapen om Guds existens skulle vara näst intill omöjligt. Närvaron, rösten, ansvaret som Anyuru uttrycker det, skulle bli för stort.
Det är en intressant tanke som jag lätt översätter till min känsla för rymden och universum.
Just den här filmen har ingenting med Cosmonova att göra, jag snubblade över den på fejjan, men den talar sitt bottenlösa, svindlande språk.

tisdag 14 september 2010

Jag tror jag ska sluta jobba och bara vara.

Det blåser höst. Jag vill ha spröda volanger och gubbig rock. Sticka, virka, sy och sova en stund på eftermiddagen. Det hänger serpentiner kvar från Knappens första kalas under det uppfällda parasollet på altanen. Då var det sol och jordgubbstårta men nu har pappret bleknat och piskar i vinden.
Sommaren tar långsamt slut och ändå går det över en natt. Man vaknar en dag och vet, som Snusmumriken.
Det börjar regna om ett ögonblick. Och allt är precis som det ska.

måndag 13 september 2010

Bring! it! on!


(Alltså, det finns böcker med bara mat-amigurumi. Älskar insnöat folk.)

En apa till vintern

Häromdagen frågade A om inte jag kunde virka en halsduk till honom.
Nej, sa jag, men du kan få en apa.

En fin länk

Min vän Kevin som skriver little lion me har packat sin kappsäck och åkt till Vietnam tillsammans med sin flickvän för att lära vietnamesiska barn engelska. Med sitt skarpa kameraöga undersöker han denna märkliga, myllrande nya värld. Hans resa är alldeles i sin början och jag hoppas han fortsätter låta oss följa med. Hoppa på tåget här.

lördag 11 september 2010

fredag 10 september 2010

Veckans hjälte!

Knappen kan gå!

Sofias vilda ras mot kvällspressen! Extra extra! Read all about it!

As främsta nyhetskälla på nätet är Aftonbladet.se. I två dagar har jag också försökt med det. Men det går inte. Redan på förstasidan lägger sig högerspaltens dumheter till nöjesnyheter som ett myrornas krig över hela mitt synfält. Lady Gagas köttbild. Carola snubblade på gatan. Robyns hån mot Idol.

Och jag kan inte hjälpa att axlarna drar upp sig lite under öronen, käkarna långsamt börjar mala och rynkan mellan ögonbrynen djupnar. Vadå Robyns hån mot idol?! Hon skulle inte vilja vara med i Idol och hon förklarar varför. Punkt. Nejdå. Hån! Attack! Peter Jihde går till försvar! Och inte nog med det, som om det vore ett sandlådekrig sträcker han storsint ut en hand!
Och jag fattar ju att det här handlar om journalistikens retorik och inte nödvändigtvis Jihdes men ändå! Vad är det frågan om? Varför är det så jävla dumt?
Och nästa raka blir ju: varför orkar jag? Varför bry sig?

Jag skulle kunna säga: Knappen kan gå!
Jajemen, gott folk, Knappen kan gå.

Men det får bli ett eget inlägg för nu sitter jag ändå bara och småsurar. Jävla Aftonbladet.

Speleman

torsdag 9 september 2010

Svettigt liv

Nämen vänta nu. De kan väl aldrig mena att Angelina måste vara förälder dag och natt?!

onsdag 8 september 2010

Nya kompisar

Jobbonani.

Igår lyckades jag prata (och hylla) Nietzsche, Sartre, Kafka, Bulgakov, Camus och Hesse med en och samma kund på jobbet utan att någon av oss blev skitnödig. Det var mäktigt.

Undret från finland.

Mamma kom från finland och hade en sån här fantastisk stol med sig. Snygg och vit.

Och vips!

Kanske det bästa jag sett.

söndag 5 september 2010

Säljes. Helst nyss.

Eftersom det inte går sådär särdeles bra på blocket: om du inte kan leva utan en stor massiv mörk bokhylla på lätt 100 kg eller färgglad något tvivelaktig konst från Haiti, då är jag din man. Pris kan diskuteras. Befria mig.

(ursäkten för tavlorna är att jag var 15 och drömde om att måla oljemålningar som såg ut... så där.)



fredag 3 september 2010

Kryddost

1 månad sen:

A: Vi måste köpa kryddost, det är skitgott. Kryddost.
Jag: Okej.
A: Gillar du kryddost?
Jag: Jag gillar all ost.

2 veckor sen:

A: Alltså, vi måste köpa kryddost, det är så jävla gott.
Jag: Då gör vi det.
A: Tycker du om kryddost?
Jag: Jag äter all ost.

I affären i veckan:

Jag: Ska vi köpa kryddost då?
A: Ja! Gillar du kryddost?
Jag: Jag äte... hmpf.

Igår:

A: Den var skitäcklig ju, kryddosten!
Jag: Jag har inte smakat än.
A: Den smakade röv.

Mys

En gång i tiden, i juni kanske det var, hade Knappen en period av intensivt mys. Jag antar att det hände en himla massa i hans lilla värld just då för han satt som ett frimärke på mig och A. När vi vaknat på morgonen och ätit frukost satte jag mig i gungstolen med honom i knät och han la sig på mage över mig och låg där, alldeles stilla, i någon timme innan han ville ner och leka. Varje morgon. Och de morgnar A var uppe med honom hade de sin egen version av närhetstankandet.
Sen rätade väl världen ut sig för honom igen och lek blev mer spännande än att förvandla sina föräldrar till två blödiga mystörstiga svampar.
Nuförtiden är det mer dyrköpt. Idag kostade en stunds gungstolsgos en randig bula i pannan och en besvikelse.

Har snöat in

amigurumi. Alltså, fick jag välja mellan att gå ut på stan med valfri god vän och ha det lyxmysigt och att sitta hemma i soffan och virka med dålig sitcom på i bakgrunden så ligger det senare oroväckande bra till.
Det kanske bara är en fas.

torsdag 2 september 2010

Klippa sig

Idag ska jag till min nya frisör. Det är en märklig upplevelse. Hon är ung, trubbig och fascinerande obekväm. Men hon hajar vad jag menar när jag säger att jag vill se ut som en nyvaken dagisunge.

onsdag 1 september 2010