Varför är folk så jävla dumma i huvudet?

Till dig som på väg ut ur söderortsgallerian tog det övervägda och mogna beslutet att loska riktigt ordentligt över betalautomaten så att efterföljande person fick lirka in sitt kort mellan strängarna av snor och slem som rann över hela maskinen. Sök hjälp. Det finns säker sån för dig också. Eller, låt oss hoppas det.

När jag är sjukt trevlig underdog.

Alltså, om man ringer till en myndighet av valfri sort och säger Jag vet inte vem jag ska prata med eller ringa till och det här kanske är en jättekonstig fråga men... då skulle man förslagsvis som telefonist i det läget kunna tolka det som att det INTE är läge att dra på sig den smått drygt ifrågasättande tonen som får andra människor att känna sig som bombade Berit utan istället försöka hjälpa personen ifråga rätt. Men det är som sagt bara ett förslag. Ett annat förslag är att be sin chef om andra arbetsuppgifter.

Liten uppmaning i luciatid.

En liten måndagspresent: bloggen Sälj grej med tjej.

Ska vi säga att vi ska försöka göra världen till ett lite bättre ställe den här veckan, ska vi göra det? Typ vara snäll mot en främling, ge en extra komplimang, krama en polis, det räcker med någon liten grej som man i vanliga fall kanske skulle struntat i.
Kanske vill ni dela med er av vad ni gjort och hur det kändes? Så gör vi!
Ha en skön vecka!

Stinky.

För första gången har mina vintereksem förflyttat sig upp i hårbotten. Därför besökte jag apoteket häromdagen och köpte något typ schampo som skulle vara bra. Det funkade. Men. Morgonen efter satte sig A praktiskt taget i sömnen kapprak upp i sängen och väste "Vad är det som luktar?! Det luktar skitäckligt här!". Efter att ha undersökt den närliggande miljön utan framgång gick jag ut i köket för att hämta något varpå han ropade "Nu försvann det. Det är du!". Sedan sniffade han sig upp för hela min kropp och rynkade förskräckt näsan när han nådde huvudet. "Det är ditt hår!"
Nu har jag tvättat håret med vanligt schampo två gånger och det är enligt uppgift "lite bättre" men alltså inte bra. Jag känner för övrigt ingenting. Antingen är det han som utvecklat någon typ av missbildning i näsan som reagerar på min huvudbehåring eller så vet jag inte om jag vågar gå till jobbet imorgon.

Skit-tv.

Det här var i särklass den sämsta tv-kvällen sen 20-talet. Mkt besviken.
Och varför, VARFÖR, ligger Carrie och lökar hemma i soffan ovanpå Big och kollar på film i CHIFFONGKLÄNNING MED SLÄP?!
Jag blir förbannad.

Nu lägger vi ner för idag tycker jag.

Jag blir trött när jag inte förstår världen. Två saker med världen jag inte förstod som ikväll fick plats inom loppet av 5 minuter:
- På parkeringsplatsen utanför ica sitter en typ 6-åring och väntar i en bil. Han öppnar dörren, lutar sig ut, skriker "Barbro Lindgren!" och smäller igen dörren igen. 4 gånger.
- På parkeringsplatsen hemma tappar jag ut en hel äggkartong på marken. I slow motion naturligtvis. Två av äggen ligger fortfarande kvar, spruckna, under bilen. Resten har jag medelst servietter, keps och hand skopat upp i en gammal McD-påse jag hittade i baksätet och slängt.
Nu är den här veckan slut. Phew.

När ska jag lära mig att inte somna på eftermiddagen?

Nej, jag vill inte drömma att jag drar ut meter efter meter av ett och samma hårstrå ur munnen och att när jag börjar peta i munnen sträcker sig fler hårstrån mot mina fingrar som små tentakler och jag inser att jag har en stor boll med hår i halsen. Sen kom Zlatan. Men det blev inte bättre för det.

Jävla er.

Läs Jennys viktiga, välskrivna och upprörande inlägg om hur hennes Stolte man gång på gång blir förpassad till läktaren så fort det kommer till deras graviditet(er). Jag svor jättemycket när jag kommenterade det men det kokar i mig när jag läser om hur han behandlats av vården och hur man fråntagit honom rätten att få vara med, känna och ta ansvar tillsammans med den kvinna han valt att leva och bilda familj med.
Jag vet inte hur min graviditet eller förlossning skulle sett ut utan A, jag kan inte ens föreställa mig det. Han var mitt golv, mina väggar och mitt tak under den perioden, den stomme mot vilken jag alltid kunde ta stöd och som stötte mig redan innan jag själv hade kraft nog att förstå att jag behövde det. Jag födde Knappen men det var vår förlossning.
Alla gör och känner olika genom hela den processen men att man i det här fallet både inom vården och från arbetsgivarnas håll förutsätter att mannen inte är mer än en pikant detalj i framväxten och nedkomsten av hans eget barn, så som man gjort med Stolte Mannen, det gör mig febrig av ilska.

Åka/drömma/längta/leka/köpa tåg.

Tänkte jag skulle kolla upp vad det kostar att åka tåg till Göteborg. För att det sparar tid och för att jag när en konstant längtan efter tåg. Gå genom vagnarna, köpa kaffe, ha sin plats, läsa bok, vara i resevakum och knappt kunna greppa att alla de människor och hus, åkrar, skogar och städer man passerar faktiskt innehåller liv som pågår just nu, lunkar på i vardagen helt ovetande om att det sitter någon på ett tåg och tänker på just dem, fast hon inte vet vilka dem är eller hur dem ser ut eller om blommorna fortfarande står sig i deras fönster.

Ja. De blir väldigt stora, tankarna, när jag tänker på tåg.
Men allvarligt. Fyratusenkronor?
Sj. Vet du hur många såna här tåg jag skulle kunna få för det?

Inte jag heller. Men det är skitmånga.

Blocket-rage.

Allvarligt. Vad är det med blocket-människor som inte dyker upp/hör av sig?!
Om jag bestämt träff med en kompis och sen ångrar mig, skulle jag då skita i att höra av mig och när kompisen ringer på utsatt tid slött säga "Äh, jag kommer inte"? Nej, det skulle jag inte.
Varför är det okej att göra så mot folk man inte känner?!
Idioter. Ni förtjänar inte Knappens gamla skötbord iallafall.

Skinny makes friends.

Okej. Paul M. Kramer släpper inom kort sin barnbok "Maggie goes on a diet" som handlar om precis just det. Maggie, en överviktig 14-åring som mobbas i skolan och tröstäter, börjar banta, motionera och spela fotboll och i takt med att kilona rasar börjar de nya kompisarna och populariteten strömma in. Det är enligt utsago en bok om att skaffa självförtroende och en positiv självbild.
Att döma av uppmärksamheten på nätet så rör den här bokens budskap om ordentligt i grytan. Jag har läst kommentarer som hävdar att boken enbart realistiskt beskriver en ung, överviktig flickas vardag men överlag förfasas kommentatorer över det syniska och missledande budskapet och menar att det enda den gör är att bekräfta den rådande mentaliteten att det yttre är av störst vikt och att en smal siluett är vad som krävs för att vinna respekt, vänner och uppskattning.
Personligen tycker jag att det här är skevt på så många plan. Förutom det uppenbara; att ett barn tvingas banta för att få vänner (har inte ord nog för hur stört det är), hur ställer man sig till mobbingsituationen? Den är tydligen Maggies ansvar. Det är hon som kan (och ska?) förändra sin situation genom att förändra sin kropp till att passa in i de normer som barn adopterat rakt från den kroppsfixerade vuxenvärlden. Författaren hävdar att det handlar om att stärka barns självförtroende men hur då, undrar jag? Genom att desperat försöka passa in, genom att stryka sina plågoandar medhårs tills man är god nog?
Nu är boken inte släppt än, så allt jag vet om den är det jag sett och läst på nätet, det måste understrykas. Men jag har svårt att tro att en barnbok som enligt info ska rikta sig till barn från 6 år och uppåt innehåller så många fler lager än vad vi får se tex här.
Barns övervikt bör tas på allvar, ur en hälsoaspekt, ingenting annat. Min största fråga kring det här är ansvaret som läggs på barnet ifråga. Rätta mig om jag har fel, men ett friskt barn med normal matsmältning och näringsupptag som äter vanlig, nyttig mat och rör på sig i sport eller lek blir inte bara överviktigt alldeles av sig självt. Frågar man sig inte då: var kommer maten ifrån? Vem ställer den på bordet? Vem får barnet sin kosthållning och sina vanor ifrån? Den personen kanske är den det borde skrivas böcker för?

Augusti, grattis.

Mffmhhmpppfnbh!

Det här är jag fulsvärande över att det är f**ing 9 (9!) grader ute men försöker kväva det med att trycka båda händerna mot munnen så hårt jag kan.

Ska istället försöka djupandas och meditera över det vackra i världen. Nu ska jag göra det. Nu.

Uffe.

Jahapp. Vad tyckte ni om Brunnbergs manskanalidé idag då? Den utan "all feminism" och all inredning och alla recept som hör kvinnan till? Bara manliga grejer för manliga män; motor, historia och andra manliga män som slåss?
Låter som att Brunnberg har en verklighetsförankrad uppfattning om könen av idag.

Det blir inga blomsterbilder idag.

A med bästa kompisen F i soffan, midsommar kl 01.00.

A: Fattar du hur stor snopp han (King Kong, reds anm.) har?!
F: Ja, hehe.
Jag: Jag vill inte att ni tänker på det.
A: Den är ju 40 kvadrat!
F: Ja, hehe.
Jag: Jag vill inte att ni tänker på det!
A: Det är två trailers!
F: Hehe.
Jag: ...

Otro(lig)het

Idag satt vi i bilen med två kompisar och diskuterade otrohetsreklamen. Vi var tre som förfasade oss medans A tog den kontroversiellare ståndpunkten och utbrast "Men vadå, det är ju en intressant affärsidé. Folk är ju otrogna ändå!" och sa vidare att det kanske inte behövde liggas, det kanske kunde räcka med lite mailflirt och så, sånt "gör ju folk".
- Inte du, sa jag för säkerhets skull.
Det var strax efter att jag tagit upp ämnet och A pekat på mig och sagt: "Men ja! Jag var inne på den siten idag!" varpå jag svarade "Jag med!".
Så mycket för det hemlighetsmakeriet: vi är uppenbarligen inte målgrupp.
Man undrar ju hur deras besöksstatistik sett ut den senaste veckan.
Reklamkampanjen på stan är så omfattande att den snarare liknar en belägring.
Stört är det iallafall.

Nu ska jag gå och lägga mig och drömma om en värld där Victoria Milan inte finns.

Hytt/hotell-bonanza

Så, en helg i Finland med A och hans systrar. Vi har ätit, pratat, pratat, lärt oss saker, lärt känna, upptäckt, varit trötta, för oss själva, skrattat, gråtit. Hälften av oss flög hem igår och vi som åkte båt klev iland hålögda och mätta imorse. Det har varit shaviga frukostbufféer, inte helt okomplicerade släktmöten, sköna bokhandelsbesök, middag på Helsingfors trendigaste, två trötta som däckat framför film på datorn under vita lakan i gropig hotellsäng.
Jag hade nya kameran med mig och jag är rädd att mitt resesällskap inte såg mer av mitt ansikte under det första dygnet än så här:

De här uppklädda herrarna visade sig vara osnutna spolingar när de hamnade brevid oss på restaurangen och de uppenbarligen trodde att barnbufféns pommes frittes och minihamburgare var någon slags gratis treat för vuxna i väntan på förrätten. Allvarligt. Jag vet att man inte ska ha fördomar men Silja Line en fredagkväll liknar farligt mycket en bekräftelse av dito.

Det var länge sen vi gick och la oss, fikade, vaknade, åt frukost, middag, gick på stan, sov utan barn. Det var ovant och ändå som förr. Lyxigt och lite tomt. Men skönt och inte lika jobbigt som jag fruktat. Knappen har haft ännu mer lyx med 3 dagar vip-häng med mormor.
Tillbaka nu. Hemma bäst.

Förlåt mig

men sånt här kan jag störa mig på så till den milda grad att jag inte bara tänker på det i flera dagar utan dessutom måste blogga om det. Jag är rabiat, jag vet.

Klicka för större.

Ignorance is bliss

Min pappa älskade antikviteter. Och "gamla grejer" som han sa. Det var en allomfattande kärlek som omslöt allt från gamla nötta ok till mynt och snusdosor i silver. Papper. Oändliga mängder brev, brev som skrevs av sedan länge döda damer och herrar i 1800-talets sidentyngda salonger. Brev som flög med zeppelinaren Hindenburg. Ikoner målade på tjockt mörkt trä. Kistor, gustavianska stolar och frimärken.
När jag var i tonåren fick jag det här lilla skåpet av honom.

Med sina mjuka färger och sin Carl Larsson-vänlighet är det en ganska söt liten möbel. Själva ovansidan är ett lock som går att lyfta på och därunder ser det ut så här:

När jag frågade honom vad den använts till svarade han något luddigt om att han trodde att det kanske hade med sädeskorn någonting någonting att göra. Under åren som den här grejen följt mig har tanken slagit mig då och då: hur menar han då? Vad skulle man göra då?
Sedan har jag släppt det och återigen fyllt skåpet med gamla fotoalbum som ingen tittar i men inte heller slänger.
I somras kom min kusin på besök. På sitt eget lilla märkliga vis började hon pilla på det där skåpet. Och hade jag sett det komma hade jag stoppat henne och skonat mig själv för strax utbrast hon: "Nämen fy! Den där har man ju nackat hönor med!".
Ja, det har man. Självklart har man det. Man hugger huvudet av fågeln med bladet och blodet rinner ner genom hålen i en hink som står innanför den lilla skåpsdörren. Såklart.
I åratal har jag ignorerat och förnekat detta faktum. Det är ju glasklart när man ser den, alltså verkligen tittar. Det har inte jag gjort. Och jag önskar att min kusin inte heller hade det.
Förr hade jag ett sött litet arveskåp. Nu har jag en dödsmaskin.

Efter Ikea-besöket.

Allvarligt. Att göra hål i öronen på spädbarn, borde inte det finnas någon lag mot det? Hur fan kan man utsätta ett litet barn för smärta, tillfoga sår på ett barns kropp, av estetiska skäl?! Att tillräckligt små barn inte upplever smärta på samma sätt som en vuxen är ingen ursäkt. Dessutom, tycker jag, har smycken inget på ett småbarns kropp att göra förrän de är stora nog att be om det själva.

Om en sorglig historia, valet och argt folk

As gamla kursare Emelie skrev i veckan på sin blogg Klamydiabrevet ett djupt rörande inlägg om sin långtidssjuka, utförsäkrade mamma. Det är en stark text som fått mycket välförtjänt och viktig uppmärksamhet. Tyvärr har uppmärksamheten också lockat läsare som verkar använda kommentarsfältet (i andra inlägg på bloggen) till att ventilera allsköns aggressioner. Man skriver att man hatar varandra, kallar bloggförfattaren för skällsord, svär och beter sig. Det är argt, otrevligt och upprörande.
I ett så öppet forum som bloggosfären, om man väljer den totala öppenheten som Emelie och också jag gör, då får man räkna med att all sorts folk snubblar in och läser. Och gott vore väl det, om vi kunde uppföra oss, respektera varandra, ha debatt och diskussion utan fula tjuvnyp.
A brukar säga att jag verkar ha ett så fint gäng läsare och det har jag verkligen. Och jag är så glad för det. Nu är Äpplet en ganska harmlös blogg som sällan provocerar men det borde ju inte göra någon skillnad tycker man. Måste man bli hårdhudad för att vara öppen eller framföra en åsikt eller berätta sin historia?