torsdag 31 mars 2011

Bestämma själv.

De senaste veckorna verkar Knappen till fullo ha förstått konceptet "nej".
Jag: Vill du ha dricka?
K: Ah!
Jag: Vill du ha mjölk?
K: (Skakar på huvudet, viftar frenetiskt med ena handen, drar ihop ansiktet som ett russin, gnyr) Eh!
Jag: Ookej.

onsdag 30 mars 2011

Jag måste!

Alltså, det här med gulliga bebis-filmer i oändlighet på youtube som ska tittas på och länkas och gillas på fejjan som en nutidens diabildspel i någon mosters dammiga källare. Och vi har sett den ena efter den andra och till slut så bara OKEJ. Men det går inte, jag kan inte låta bli.
Nu blir det bebis-film på bloggen!

tisdag 29 mars 2011

Ostrukturerad

Jag skrev, och publicerade, ett långt inlägg om att klä sig här. Om hur jag börjat vara ängslig över att jag ibland klär mig barnsligt på ett inte-så-klädsamt-på-en-30plussare-sätt. Det hela mynnade ut i någon ostrukturerad tanke om folk som tror att man handla shoppa/klä sig till en personlighet och det var så babbligt och spretigt att jag efter en kvarts vånda blev tvungen att ta bort det hela.

Eftersom jag inte har för avsikt att ersätta det med en väl avvägd och genomarbetad fundering så blir hela det här inlägget också av tvivelaktigt värde.

Den här årstiden ser mina händer ut som om de satt på en pensionerad fabriksarbetare.

måndag 28 mars 2011

Ledig måndag, alla sjuka utom jag.


Efterlysning

Jag minns så himla tydligt hur en av de första tankarna jag hade efter förlossningen var att jag aldrig skulle utsätta mig för frivillig smärta igen och att det tyvärr skulle betyda att jag aldrig skulle få den där nya tatueringen jag hade planerat. Så fort jag var klar med graviditet och amning så skulle jag slå till. Hade tänkt så länge och funderat och kommit på bra, meningsfullt motiv och sörjde således att det nu aldrig skulle bli av.
Men kroppen glömmer och man funderar igen.
Så jag har en liten efterlysning. Känner ni någon som är bra på att rita på det alldeles lagom smala temat rådjur, säg till mig.

Vuxenpoäng vi aldrig kommer att få:

- att bara ha godis hemma i flera dagar. En chokladkaka i skåpet helt vanligt. Om man skulle bli sugen. Vadå om? Nu har vi en men den ligger ju där för att ingen tycker om den.

- att få gräsmattan klippt bara så där helt friktionsfritt på det där vuxna visslande-innan-frukost-sättet. Vi klipper strax innan vi börjar skämmas, aldrig förr.

- tycka att det är härligt att kratta löv. Leende blunda mot solen och dricka kaffe i termos; gärna, men inte på det där kratta-löv-är-härligt-sättet. A har propagerat för att vi ska ha en sån där blåsmaskin men jag hävdar att om man skaffat sig tomt får man stå sitt kast, äta sura vinteräpplen och fylla på grusgången då och då.

- fylla på grusgången då och då.

Om i sommar

Det här är...

vårt barn. Inuti den där. Jag sydde den av ett gammalt frottétyg jag fick av mamma och det är en typ av badrock/kappa/kåpa/lucialinne.
A sa att den var jättefin. Och sen, efter en liten paus: "Vad ska han ha den till?" (déjà vu). Varpå jag radade upp ett antal tillfällen, samtliga direkt bundna till sommarens bad- och brygghäng, där jag lätt skulle vilja ha en själv!
"Ah. M-hm" sa A.
Han ska få se när han sitter på bryggan i juli, dyblöt efter bad och småhuttrar och sjukt sugen på saft men dör på tanken att behöva tråckla ut en arm ur handdukstältet han snott ihop runt sig.
Då. Då bara: "Älskling, jag vill också ha badrock/kappa/kåpa/lucialinne som Knappen!"
Mm. Huttrar bäst som huttrar sist.

fredag 25 mars 2011

Att fin-grina lite i bilen

I mjukisbyxor och raggsockor satt jag igår kväll i bilen på väg till macken för att panikhandla frukost. Det var becksvart, klockan var halv 10 och på p1 sändes Tankar för dagen där en teolog som hette Maria eller Lina berättade om sin morfar och citerade Karin Boye. Knappen sov som en sten i sin säng med kaninen under armen, A satt hemma i soffan med datorn i knät och gjorde musik och jag i bilen kände tårna tränga ut ur hålen på sockorna inuti skorna och funderade på hur jag skulle få till det där tröj-mönstret jag vill sy. Och så den där mjuka radiorösten som sa att hon ville möta världen vapenlös, som Boye, och att morfarn hennes ville leva och dö på riktigt en gång. Och det händer då och då när en röst är snäll och säger stora saker om livet; att jag måste gråta en skvätt.
Så jag gjorde det och tänkte att fanimig nu ska jag sluta tänka på måsten och borden och hur man ska/inte ska leva/göra/jobba och bara göra som känns bra för mig och inte hålla på och ställa ångestframkallande borde jag inte? frågor utan att veta vems skull jag ställer dem för.
Jag kommer fram till det där lite titt som tätt men hemfaller till gamla vanor lika titt som tätt men den här kvällen var så fin i sin fantastiska vanlighet och det var det där med Boye även fast poesi mest gör mig rastlös och frustrerad och jag tänkte att om det inte är värt något annat så är det åtminstone värt en Cornetto choklad. Och när jag svängde in på macken tänkte jag för säkert tusende gången på den här sidan 20 att jag syr, skriver, jobbar och har det jävligt bra. Inget berg högskolepoäng eller vd-drömmar. Ingen jorden runt-längtan eller skepparexamen.
Det räcker väl alldeles jävla utmärkt.
Cornetto på det.

onsdag 23 mars 2011

Från klarhet till klarhet

Jag har blivit ett tyg-monster med ha-begär utöver vettig sans. Ska ha bara. Mera. Vill ha massor så att det finns hemma närhelst andan faller på. Som den ju gör nuförtiden. Mest jämt.
Så vi åkte till Myrorna. Nu ska det bli klänning av gammal gardin. Sån där grov gardinväv så att det verkligen ser ut som en gammal gardin gone klänning.

Fyndade lampskärm också. Svempa, sliten 50plussare med tusen kilo muskler och tatueringar, som stod i kassan var tvungen att dra vårhattsskämtet flera gånger.
Till dig, Svempa:

tisdag 22 mars 2011

Mer om hjärtemusiken

Jag satt på golvet vid cd-spelaren, bytte skiva efter skiva för att ha händerna i rörelse. Han satt i soffan och var alldeles ny, såg sig omkring, pillade på böckerna i hyllan, svepte med blicken över tavlorna. Jag försökte att inte iaktta för mycket, rädd att han inte skulle tycka om vad han såg och att jag skulle se det fast han log.
Jag ville så himla gärna att han skulle dra upp benen i soffan, att han bara skulle göra det, som om ingenting.
Så jag satt på golvet vid cd-spelaren och bytte skivor. Förstod att han förstod varför. Sen spelade jag den här låten, en av mina favoriter då och jag tänkte att nu känns det bra, den här låten är så jävla bra, nu kan det bara bli bra.



Och det blev bra, alltihop. På natten följde jag honom ut på gatan och vi satt på en trottoarkant och sa hej då i en timme, som tonåringar. Innan han rundat hörnet vid 7eleven pep telefonen av god natt-sms.

Några dagar senare, när han äntligen dragit upp de där långa smala benen bland soffkuddarna spelade jag den här låten igen. "Vad är det här?" frågade han försiktigt men med ett aldrig så litet uns av skepsis i rösten. Ett litet uns som jag med min nyförälskat överkänsliga radar naturligtvis plockade upp. Jag frågade om han inte gillade det, försökte låta oberörd men var ängslig som om hela kvällen stod på spel.
Hans svar hade tillräckligt många överslätande ehm och alltså i sin första sats för undanröja alla tvivel.
Och jag kände mig så dum. Jag hade spelat den där låten och allting hade liksom trillat på plats just då för den här låten är så jävla bra, nu kan det bara bli bra och han kände det också, han bara måste göra det. Här är ju liksom en bro över till mig, vi kan dansa lite, kom över baby.

Men där satt han med fötterna mot parketten och funderade över var det där chill out flummet egentligen kom ifrån och det var ju inte särskilt bra heller; lyssnar hon på sånt här, tänk om hon klär av sig och har ett Ohm-tecken tatuerat i svanken och Indien-längtan, då går jag hem, luktar det inte lite nag champa-rökelse här?

Om det var så tankarna gick hos honom förtäljer inte historien. Det gick bra ändå, det där trottoarhänget betalade sig. Det blev kärlek, stuga, barn, volvo. Och ett musikminne som sent ska glömmas.

Peace and love, som man säger.

måndag 21 mars 2011

Verkstan presenterar:

Knappbralla #1, Monkey business. Kanske borde sy till mig själv också, vem vill inte ha lila apbyxor liksom?

söndag 20 mars 2011

Hjärtesmärtan

Blev så glad nyss av Ms Stiffnecks kommentar till förra inlägget. Den händer något i kroppen när man hittar något som måste få gå om och om igen innan man blir mätt.
Min senaste låt-förälskelse genom bloggosfären hittade jag hos Popmorsa för nästan ett år sen. Hon la upp den här låten till ett hjärtekrossande inlägg om hjärtekross. I flera dagar lyssnade jag på den och föreställde mig henne drivandes runt i stan med tårarna rinnande nedför kinderna under luvan. Läs inlägget. Lyssna på låten.



Det ska nog bli mer musik här på Äpplet. Hjärtekrosstema. Här är min egen favorit. Inte för att hjärtat mitt gått sönder till den men för att jag kan börja grina av rädsla för att det ska göra det när jag hör den.

lördag 19 mars 2011

Otro(lig)het

Idag satt vi i bilen med två kompisar och diskuterade otrohetsreklamen. Vi var tre som förfasade oss medans A tog den kontroversiellare ståndpunkten och utbrast "Men vadå, det är ju en intressant affärsidé. Folk är ju otrogna ändå!" och sa vidare att det kanske inte behövde liggas, det kanske kunde räcka med lite mailflirt och så, sånt "gör ju folk".
- Inte du, sa jag för säkerhets skull.
Det var strax efter att jag tagit upp ämnet och A pekat på mig och sagt: "Men ja! Jag var inne på den siten idag!" varpå jag svarade "Jag med!".
Så mycket för det hemlighetsmakeriet: vi är uppenbarligen inte målgrupp.
Man undrar ju hur deras besöksstatistik sett ut den senaste veckan.
Reklamkampanjen på stan är så omfattande att den snarare liknar en belägring.
Stört är det iallafall.

Nu ska jag gå och lägga mig och drömma om en värld där Victoria Milan inte finns.

fredag 18 mars 2011

En sådan stund

För en vecka sen satt jag och A i en bil på väg tvärs över Gotland. Efter ett dygn av blåst, moln och grå dimma bröt solen plötsligt fram, molnen skingrades och vi körde längs glittrande åkrar. Solen blixtrade ner mellan trädkronorna, jag lutade mig tillbaka, kisade, slappnade av, tänkte: nu händer det, eller inte. Vad som helst kan komma bara jag får sitta i den här bilen, rusa genom det här landskapet som långsamt men nyfiket vaknar ur vintern, känna A's mörka siluett brevid mig och lyssna på den här:

Bra

Mycket enas vi om men inte det här, jag och A. Men jag har ju rätt: skitbra låt.

torsdag 17 mars 2011

Verkstan presenterar:

Klänning #1, Oskulden.

Provkörde den på jobbet idag. Innan lunch hade jag hunnit spilla kaffe på mina vita strumpbyxor och fick springa iväg och köpa nya och en svindyr underkjol som jag sedan fick tillbringa hela förmiddagen med att gå runt och dra i och efter lunch fick jag migrän och blev blind på ena ögat, började stamma och sluddra och fick gå hem.
Jag vet inte vad allt det där handlade om. Kanske var det ett prov på mitt engemang. Eller balansräkning för de fina komplimanger jag blivit bortskämd med idag. Lite stolt är jag, måste erkänna det. Och med mersmak i munnen.

onsdag 16 mars 2011

Verkstad

Tyger på posten. Längtar/drömmer om arbetsyta. Igår kväll sydde jag en klänning, mitt första plagg. Jag hann bli glad, besviken, nervös och lättad under de där timmarna. Kände mig som om livet stod på spel. Det blir lite snett med proportionerna ibland. Ska pilla klart det sista lilla, sen ska jag visa. Om ni vill se.
Och nej, det är ju inte sömmerska in inlägget som sytt skjortan på bilden.
Det var det hela.



söndag 13 mars 2011

Den ostädade sanningen

Jag kommer nog inte att blogga skämshörn. Inte för att jag inte tycker om idén, det gör jag och jag förstår Claras inredningsbloggångest och att det behövs något att ta udden av den perfektionspress som lätt kryper sig på när de stilrena men personliga, avskalade men loppischarmiga hemmen breder ut sig som om småbarnskaos eller självväxande tvätthögar aldrig funnits. Jag skulle utan att tveka visa er den där enorma ac-lådan som aldrig verkar kunna lämna vardagsrummet, eller köksbänken som blivit förvaringsplats för allt skräp som inte hittar någon annan plats; post, kablar, tangentbord, kritor, böcker, en gammal klänning som legat där i 6 månader i väntan på att ges bort.
Hos oss upptas varje kvadratcentimeter väggyta av någon typ av möbel eller hylla, ett fåtal platser har reserverats för tavlor eller ingenting för att tjäna som andningshål i den övriga röran. Knappens saker samlas på kvällarna ihop i högar och lådor på hans lilla matta mitt på golvet. Köper vi något nytt, tex när jag köpte symaskinen, så måste en avancerad form av Tetris till för att stuva om och flytta runt för att få plats.
Missförstå mig rätt, jag älskar vårt hem. Nog för att jag längtar tills vi ska bygga men stugan är vår, vårt första hem som familj och även om vi svär över platsbrist och röra så skulle vi inte flytta tillbaka till stan (och den större lägenheten) för alla pengar i världen.
Men. Det är just därför jag inte tänker blogga röran. För att jag ser den tillräckligt ändå. När jag tar bilder försöker jag fokusera och njuta av det som är lugnt och fint, de små oaser som finns här hemma. De får mig att slappna av och skita i disken en stund, plocka lite och känna att det är skit samma med röran, just nu. Jag luktar hellre på blommor en stund än städar hela tiden och det är faktiskt helt okej.




lördag 12 mars 2011

+ 7 grader

Skansen första vårlördagen. Med varg, björn och lo som gömmer sig. Oslagbar pytt i panna på Gubbhyllan och puss över äppelkakan.

Köper tyg och tänker klä om en av pappas antika pallar. Han skulle säkert oja sig om han såg det; göra det själv till på köpet. Eller så skulle han le överraskat efteråt och säga att nej, det hade han väl aldrig kunnat tänka sig. Att det skulle bli så fint.

A är på galej. Knappen står och slickar passionerat på ett nattsvart fönsterruta, snart ska han sova. Då ska jag plocka fram sax, nålar och tyg.

onsdag 9 mars 2011

tisdag 8 mars 2011

Tisdag

Fixar med bilen, går promenad, tittar på när grannen tvättar bilen, Knappen visar henne små förkrympta vintertuggade äpplen som han plockar från marken. Vi passerar nästa granne, pratar framtidsplaner med skorna på i hallen medan deras 5-åring klipper sönder telefonkatalogen vid köksbordet. De har så fin vitmålad panel på väggarna i sitt hus, bor litet som oss och drömmer om förvaring. Knappen fingrar på saker, tar sönder ett litet dagiskonstverk i lera och jag kan inte be om ursäkt tillräckligt. A lagar köttfärssås och trots att han sov middag alldeles för sent somnar Knappen som en sten med kaninen brevid sig och imorgon kommer lila tulpaner att slå ut på köksbordet.


måndag 7 mars 2011

"Oryx and Crake" av Margaret Atwood

Trots att vi hade näst intill ett bibliotek när jag var liten minns jag bara två titlar som var mammas; Betty Mahmoodys "Inte utan min dotter" och Margaret Atwoods "Kattöga". "Kattöga" hade jag förstått var en fantastisk bok som gick från den ena mammans sängbord till den andras. En dåtidens "Flyga drake". Något orättvist har jag efter det slutit mig till att Margaret Atwood hör till den lite äldre, vardagspsykologiskt intresserade, topp-liste-läsarens favorit.
Little did I know.
Kulturkoftan bloggade någon gång att hon ville ha Atwoods "Oryx and Crake" och eftersom jag litar fullt på Koftans omdöme och var i behov av tips så skaffade jag den utan att veta mer än så.
Koftan, jag är dig ett stort Tack skyldig! Det här kan vara upptakten till en alldeles ny förälskelse.

"Oryx and Crake" är ett postapokalyptiskt extremt välskrivet mörker. Allt som är fult och fåfängt i världen idag har fått fritt spelrum, spunnit ur kontroll och har långsamt och metodiskt tagit död på etik, moral, kärlek och tillslut människan själv. Det är en dystopi som får det att kräla av obehag i bröstet, som får mig att vilja krama min familj och slänga ut alla nymodigheter om det bara kunde få vår värld att stanna upp ett ögonblick och ta en kaffe, lukta på en blomma. Sluta klona djur i laboratorier, sluta odla biologiska vapen eller klyva atomer, sluta operera sönder våra kroppar, sluta svälta varandra ekonomiskt, kulturellt, socialt.
Jag kan inte heller sluta imponeras av att detta fantasifulla, fasansfulla mörker kommer från en kvinnlig författare. Det var så otippat och fräscht i all sin smuts.
Så här kom hon då, 40+'arnas favvo, och vände uppochner på mina förutfattade föreställningar och som jag ser det får hon gärna stanna. Länge.

Hytt/hotell-bonanza

Så, en helg i Finland med A och hans systrar. Vi har ätit, pratat, pratat, lärt oss saker, lärt känna, upptäckt, varit trötta, för oss själva, skrattat, gråtit. Hälften av oss flög hem igår och vi som åkte båt klev iland hålögda och mätta imorse. Det har varit shaviga frukostbufféer, inte helt okomplicerade släktmöten, sköna bokhandelsbesök, middag på Helsingfors trendigaste, två trötta som däckat framför film på datorn under vita lakan i gropig hotellsäng.
Jag hade nya kameran med mig och jag är rädd att mitt resesällskap inte såg mer av mitt ansikte under det första dygnet än så här:







De här uppklädda herrarna visade sig vara osnutna spolingar när de hamnade brevid oss på restaurangen och de uppenbarligen trodde att barnbufféns pommes frittes och minihamburgare var någon slags gratis treat för vuxna i väntan på förrätten. Allvarligt. Jag vet att man inte ska ha fördomar men Silja Line en fredagkväll liknar farligt mycket en bekräftelse av dito.






Det var länge sen vi gick och la oss, fikade, vaknade, åt frukost, middag, gick på stan, sov utan barn. Det var ovant och ändå som förr. Lyxigt och lite tomt. Men skönt och inte lika jobbigt som jag fruktat. Knappen har haft ännu mer lyx med 3 dagar vip-häng med mormor.
Tillbaka nu. Hemma bäst.

fredag 4 mars 2011

Recap.

Det bloggas dåligt, jag vet. Det bara liksom blir så. Jag skrev ett jättelångt inlägg om hur nästan alla mina födelsedagspresenter till A blivit magplask som vi kommer skämta om jämt förmodligen och hur vi gick på restaurang på kvällen och åt 7-rätters och A började njutningsblunda halvvägs in i andra rätten och slutade inte förrän det var dags att gå och jag höll på att klappa ihop av mättnad efter tredje men kämpade på och åt både röding och entrecôte och troligtvis också lite rått kött där av bara farten och kanske blev lite vimsig efter den där Irish Coffee-efterrätten och sedan hur A plötsligt åkte skridskor på sina finskor nedför vår glashala grusgång och fick "gå som Legolas" för att komma hem och ikväll åker vi till Finland med hans systrar och deras män och även om det är under tråkiga omständigheter vi ska dit så kan jag inte låta bli att le åt 6 barnfria småbarnsföräldrar på en Finlandsbåt.
Lite så är det. Vi ses.

tisdag 1 mars 2011

Depeche Mode och ungdomen

Det var tillsammans med min kompis Johan som jag stod tre år i fotolabbet i min gymnasieskola, vimmelkantig av för många och långa timmar i kemikalieångor och mörker. Vi sprang runt i skogen med skolans Hasselbladare och tog svåra porträtt på krossade tonårshjärtan och i trean stängde vi in oss i skolans källarkatakomber med en super8-kamera, ett gäng dammig rekvisita och gjorde gravallvarlig svartvitkornig musikvideo med Anton Corbijn's bildspråk som ouppnåelig dröm. Det var i det där fotolabbet en av mitt musikhus grundpelare cementerades i samma stund Johans en dag hade med sig Depeche Modes "Violator". Han var inbiten sedan barnsben (Jo, sant. Det finns historier om hur han som 8-åring bygger lego och nynnar på "Stripped") och matade på med "Music for the masses" och "Songs of faith and devotion" och än idag har jag honom att tacka för några av mina första och största musikupplevelser.
Häromdagen lunchade vi ju, för första gången på år. Och han hade med sig en liten present. Ett Depeche Mode-korsstygn han gjort i mellanstadiet. Det är så fint att jag smäller av. Violator-rosen, Construction time again-hammaren, Some great reward-kedjan. Kärleken i en 11-årig kille på syslöjden som har ett favoritband över alla andra när resten av klasskamraterna på sin höjd får en Absolute Music-platta i julklapp.
Jag blir alldeles rörd. Ett litet mästerverk som förtjänar inget mindre än mycket kärlek och en hedersplats.