Depeche Mode och ungdomen

Det var tillsammans med min kompis Johan som jag stod tre år i fotolabbet i min gymnasieskola, vimmelkantig av för många och långa timmar i kemikalieångor och mörker. Vi sprang runt i skogen med skolans Hasselbladare och tog svåra porträtt på krossade tonårshjärtan och i trean stängde vi in oss i skolans källarkatakomber med en super8-kamera, ett gäng dammig rekvisita och gjorde gravallvarlig svartvitkornig musikvideo med Anton Corbijn's bildspråk som ouppnåelig dröm. Det var i det där fotolabbet en av mitt musikhus grundpelare cementerades i samma stund Johans en dag hade med sig Depeche Modes "Violator". Han var inbiten sedan barnsben (Jo, sant. Det finns historier om hur han som 8-åring bygger lego och nynnar på "Stripped") och matade på med "Music for the masses" och "Songs of faith and devotion" och än idag har jag honom att tacka för några av mina första och största musikupplevelser.
Häromdagen lunchade vi ju, för första gången på år. Och han hade med sig en liten present. Ett Depeche Mode-korsstygn han gjort i mellanstadiet. Det är så fint att jag smäller av. Violator-rosen, Construction time again-hammaren, Some great reward-kedjan. Kärleken i en 11-årig kille på syslöjden som har ett favoritband över alla andra när resten av klasskamraterna på sin höjd får en Absolute Music-platta i julklapp.
Jag blir alldeles rörd. Ett litet mästerverk som förtjänar inget mindre än mycket kärlek och en hedersplats.