onsdag 25 februari 2015

Giveth and taketh.

Omotiverad redovisning av mina senaste två dagar:

Tisdag. Fick en mycket oväntad bonuscheck från H&M på 400 kr. 400 SPÄNN! Jag som alltid tyckt att deras medlemserbjudanden varit skamligt dåliga. Vill dock inte tänka på vad jag gjort för att förtjäna denna episka bonus eller hur mycket jag betalat för den.
Bestämde mig för att shoppa upp den där checken fort som fan.

Förskolan ringer. De har varit på utflykt och Knappen har kissat på sig. Det har runnit hela vägen ner i vinterkängorna som nu står i torkskåpet och osar. Kommer till förskolan, öppnar torkskåpet, dör lite. Kängorna som förut var lite trasiga är nu både trasiga, smutsiga och stinker kissgubbe och en halvtimme senare slänger jag dem i en soptunna i ett köpcentrumgarage.
Bonuschecken går åt till nya vinterkängor.
Ska köpa storlek 32 men ångrar mig i sista sekund och tar storlek 31 istället. Knappen får prova utanför, de är för små, vi måste gå tillbaka och byta. Mäter foten den här gången som visar sig ha vuxit 1,5 cm på sex månader, inser då att ALLA skor han äger plötsligt på ett bräde är för små. Tar 32'orna ändå trots att de är på gränsen. Åker hem efter en alldeles för lång eftermiddag i köpcentrum. Läggningen tar en evighet, dumstirrar på The Affair i en timme innan jag slocknar.

Onsdag. Har bestämt mig för att hitta ett par 33'or iallafall så jag skickar Knappen till förskolan i, nu tydligen för små, stövlar. Åker på kursen som ligger i Solna centrum, har en riktigt bra dag där, gör bra grejer, klarar knepiga moment, känner att jag äger. Ringer till H&M; vilken butik har storlek 33? "Oj... det kan bli svårt... Det är bara Solna centrum och Kista i hela Stockholmsområdet som fått några tyvärr." Gör segerdans och kutar till H&M på lunchen, hittar 33'orna direkt, byter och är sjukt nöjd över mitt nyvunna flyt.

Åker hem i rusningstrafik, essingeleden som en förstoppad tarm genom stan. Då lägger växellådan på bilen ner, bara så där. Slutar funka, vill inte, tackohej. I vänster körfält. När de andra åker, ja då står jag kvar. Ringer bärgare, instagrammar medan jag väntar. Två bilar tutar på mig. Tutar? Really? Fyra biffiga killar i en sänkt Ford Escort vänder sig om och kollar. Nej grabbar, jag har bara parkerat här.

Åker bärgare till verkstan. Har haft Converse på mig hela dagen och blivit svettig om fötterna. Går tre km för att bli upphämtad och strumporna är fuktiga och blir svinkalla. Halvvägs börjar de värmas upp igen. Får middag hos mamma som varit barnvakt hela dagen. Barnen är galna, maten är god, alla är trötta. Ska sova nu, med Junior i dubbelsängen. Ska lukta lite på honom, bakom örat, bästa stället.

onsdag 18 februari 2015

Plötsligt; ett minne.

Grekland 2006. Slutet av juli, ökensommar. För att fly ett kokande hett Aten åker vi flera timmar norrut, längs kusten.Vi har tält i bakluckan, uppblåsbar madrass, en kylväska, ficklampor. Vi ska till en strand, säger han, en som aldrig tar slut och där man är ensam bland sanddynerna och havet slår och slår och avbryts aldrig av någon. Jag är nervös, vill inte men har inte sagt nej. Jag hatar tält, myror, sandloppor och det ovana obekväma i att ha skogen som toalett. Blundar i bilen.

Det är sant till slut, timmar senare; stranden är och är, utan slut. Dyner, stora taggiga buskar att huka sig och sitt tält under. Havet som ändrar färg och rullar, drar och smeker i sanden. Vi slår upp vårt tält, blåser upp madrassen, kläderna genast fuktiga, kommer inte att torka igen, ingenting kommer att torka igen och sedan går dagarna. Stranden är allt som finns, så lång att ögat inte når. Och det vita ljudet, vinden eller havet, jag vet inte. Timmarna går, dagar som är disiga och suddas ut mellan kisande ögons fransar. Det är så ljust. Det är så ljust och det finns ingen skugga.

Jag ville inte det här. Jag ville inte stranden, tältet, de fuktiga kläderna, sanden som letar sig in i alla fibrer, alla de minsta gömda vrårna. Den mörka långa natten, den isvita dagen. Det finns andra här också, ett till tält, efter några dagar ännu ett, men de talar sitt arga språk och jag läser mig igenom kvällarna tills ficklampan falnar och dör. Då blundar jag och väntar på sömn. Utanför finns rösterna och allt det vita ljudet.

Jag vaknar tidigt alla mornar, i blykropp, fukten som rivit upp en otäck hosta i lungorna. Hukar mig bakom en spretig, vass buske, hukar mig och hatar det. Går barfota över dynerna i det blixtrande ljuset, tvättar händerna i det stora salta. Jag vet inte hur man gör sådant här, jag vet inte hur man är den här människan, den lätta sorglösa med drömmar om eviga stränder, med snäckor. Jag försöker vara hon. Binder en snäcka om min hals i ett snöre av hampa, drar med tungan över tandköttet, hittar sand. Tänker; det gör inget, jag drunknar i sand men det gör inget. Sådant här är att älska.

Sedan står jag i vattnet, som skummar kring mina lår, det salta, det gröna. Och när jag kräks så vet jag att det är av ensamhet.


måndag 16 februari 2015

Bokhandelsnostalgi

En bra grej med att ha varit borta från jobbet så länge är att det (nästan) blivit mer en bokhandel än mitt jobb. Jag kan gå in där nu och botanisera, läsa halva baksidestexter, dra fingret längst ryggarna, fnysa åt det som jag tycker illa om, le åt det jag gillar. Utan att behöva någonting, utan att kväva ryggradsimpulser att rätta till, fylla på, fronta, fila på tipslappar. Jag kan göra som jag gjorde då, för sju år sen, innan jobbet: bara gå in och njuta. Nog för att jag njutit i jobbet också men ja, ni fattar.

Som en helt vanlig person ledde detta till att jag idag köpte två böcker:

Neil Gaiman "Trigger Warning". Oh Neil, min Neil. Blir helt lycklig av att veta att jag har det här framför mig. Alltså, hanses short fictions (och comics. och romaner.)... Lägg vantarna på ett ex av (den nu till åren komna) "Smoke and Mirrors" om ni kan. Litteraturkärlek.

Även Martina Montelius "Främlingsleguanen". En 5-åring säger upp sig från dagis och hasar sig fram genom vardagen och förorten helt allena bortsett från en tysktalande leguans sällskap. Kommer enligt utsago att bli bisarrt, vemodigt och alldeles underbart. Hej!


söndag 15 februari 2015

Tänker på mat.

En gång var det någon vid ett middagsbord som sa till mig "Ta tills du skäms". Ikväll har vi varit på middag hos grannar och maten, MATEN!, var så sjukt god att även om det inte var den här personens uppmaning så åt jag tills jag skämdes. Eller. Jag åt och åt och efteråt tänkte jag att jag kanske borde ha hejdat mig lite? Eller? Kan man göra så? Bara äta och äta.

Iallafall. Stapplar runt här med träningsvärk av den sorten som tar nästan två dygn på sig att komma. Har dragit till något i axeln så jag tar det lugnt med överkroppen nu och har tvingats överkomma min benpressångest. Alltså, den är så tung att jag har perioder då jag i princip tar omvägar runt den där jäkla maskinen. Står och blänger på den, snackar skit i omklädningsrummet. Men nu har jag tagit den tjuren vid hornen till slut med resultatet att jag går som helt stelopererad. Men jag vann över den, så känns det. Som att jag vann.

fredag 13 februari 2015

Hejhej

Denna bloggs sorgligt tynande tillvaro... Försöker göra ny header för att inspirera till något men byter inte utan scrollar och scrollar bara. I bihålorna: cement.

Min skola har flyttat till onsdagar och jag älskar den fortfarande. Den går fortare nu än förra terminen, frågorna till fröken mer frågor än handfallenhet. Jag jobbar på en liten fåtölj, lus-stolen kallar jag den eftersom jag ärvde den av en klasskompis förra terminen som hittade två små djur i den när hon rev den gamla klädseln och stoppningen. Anticimex talade emot lusteorin men för säkerhets skull har den bastat en timme i 60 grader, som brukligt tydligen är, innan jag satte igång. Förra veckan kastade jag alla planer över bord när jag satt och bläddrade i en av frökens produktkataloger från tygleverantörer och plötsligt överfölls av det mest fantastiska blommiga tyg jag sett. Som matadorerna pekar på Ferdinand satt jag med fingret ner i broschyren och deklarerade "Det där ska jag ha!" utan att tveka en sekund. Lus-stolen blir visst ingen barnrumsstol i turkost och vitt, det blir kanske inte en stol till oss alls eftersom tyget inte går ihop med nästan någonting vi har hemma men det struntar jag i. Jag måste få jobba med det. Dessutom blir den en del av min ansökan till hösten. Vem kan säga nej till det här liksom: