Coming up for air.

Alltid kommer någonting bort i en flytt, sådan är tingens ordning. Men nu var det kamerasladden som råkade ut för oidentifierat öde och det i kombination med att vi flyttade men inte vår internetuppkoppling så är det ett nedkopplat, urkopplat och frånkopplat liv vi lever just nu. Jag som hade så fina bilder att visa, på allt som är så bortklemande fint just nu men de ligger där, inspärrade i det där ogenomträngliga kamerahuset.

Stiffy skriver om sin julideppma. Den jag alltid haft också. När allt stänger men folk är ute och klär av sig och dräller nonchalant i parker och halsar slentriansofistikerad alkohol och har tusen kompisar som alltid är glada och tillsammans och på väg med vind i håret och hand i svanken och skärgården seglingen uteserveringen det ljuva livet är aldrig längre än ett ögonblick bort och alldeles inom räckhåll och så förbannad spontant, enkelt, brunbränt och slankt.
Sen flyttade jag från stan. Vi kom hit. Där det blir helt tyst på kvällen, där grannen kör runt en hel dag med släpet efter bilen och tilläggsisolerar sitt hus själv och smultron växer i hav över marken och de säger att det är gott om blåbär nu och vi kanske råkade lägga oss på fel båtplats hoppsan men nu blir det korv och potatis till middag och den där gamla solstolen från 70-talet som jag minns min unga mamma i, den funkar prima fortfarande, knappt ens solblekt. Och gräset är mitt, och stenbumlingen och den malplacerade gäststugan och soptunnan och den fula, klena tallen.
Så. Hej sommar. Det var äntligen kul att du kom!

(Stiffy, I'll save you a seat.)

Liten uppmaning i luciatid.

En liten måndagspresent: bloggen Sälj grej med tjej.

Ska vi säga att vi ska försöka göra världen till ett lite bättre ställe den här veckan, ska vi göra det? Typ vara snäll mot en främling, ge en extra komplimang, krama en polis, det räcker med någon liten grej som man i vanliga fall kanske skulle struntat i.
Kanske vill ni dela med er av vad ni gjort och hur det kändes? Så gör vi!
Ha en skön vecka!

Livet delux.

Häromdagen lunchade jag med en kompis som berättade att han hade haft ett snack om livet i största allmänhet med sin styvfar som sagt "Men det är ju så, man får räkna de dagar det inte händer något skit." Och även om det kanske låter hårt så har jag tänkt på det där så himla mycket med en ständigt växande känsla av lättnad. Den ena dagen är det barnatrots, nästa yrsel, den tredje skitsura kunder på jobbet och istället för att suckande vänta på att de där små skitsakerna ska sluta dyka upp och sprida lite dålig lukt och tröttma omkring sig så är det bara att gilla läget. Så är det bara, livet, inget bra utan lite skit. Och den där vardagsskiten, hur jobbig är den? Egentligen? När jag vimmelkantig och yr vinglar upp ur soffan och dråsar ner vid köksbordet för att äta den godaste tomatsoppan jag någonsin smakat?
Such is life, som min pappa hade sagt.

iChange.

Jo, det här med appar. För något år sen (tills alldeles nyss faktiskt) närde jag ett våldsamt hipstamatic-rage. Facebook drunknade i gryniga, sepiatonade hipstamaticbilder på allt från skylines till stekt ägg och jag blev ungefär lika irriterad av dem som fredagsmys-statusar. Viftade med händerna framför näsan och mässade photoshop, folket, photoshop. Men gör något istället, ville jag utbrista med aggressivt rynkade ögonbryn.
Sen skaffade jag, som vi nu ältat ett tag, en iphone. Och till min förfäran så har ett fotoapp-begär långsamt smugit sig på mig. Bara en liten? Som gör lite fint? Jag har ju en bra kamera och jag ska få tummen ur och lära mig photoshop ordentligt, men bara en liten app då? Schyssta?
Häromdagen sa jag till A att det är alltid roligare att tycka om något än inte. Dags att börja leva som jag lär?

Livslektion

Igår kväll träffades vi vänner till Peder som gick bort i en bilolycka november. Vi slöt upp på en restaurang på söder, åt, mindes, skrattade, var nära och saknade. Jag hoppas att vi kan fortsätta mötas så, i hans anda.
Efter middagen pratade jag med en av Peders äldsta vänner Elias en stund. Han hade nyligen sagt upp sig från sitt jobb på credigt bokförlag, lagt det frilansande fotograferandet på hyllan ett tag och börjat jobba som kock på ett dagis. Och han mådde bättre än han gjort på länge. Det var så stiligt allting innan, med fräsigt jobb och vind i håret och konstanta deadlines som radade upp sig efter varandra som förlossningsvärkar.
Men nu var han äntligen lugn, sa han. Att laga mat till barn och göra fint på deras bord med nyplockade vårblommor. Vad kunde vara viktigare än det?
Jag har tänkt så himla mycket på det där nu. Jag har karriär/livskris med jämna mellanrum, får ont i magen av den där universitetsexamen som jag aldrig fått/varit intresserad av/ens försökt mig på. Får för mig att åren går, rynkorna hopar sig, att jag inte kan någonting och om jag inte lägger på ett kol vaknar jag en dag och inser att tåget gått.
Nästa gång jag tappar bort mig på det där viset ska jag tänka på Elias som lyckligt lagar mat till hungriga och lektrötta dagisbarn och på det min bästa kompis E sa på Peders minnesstund: Peder lärde oss något viktigt genom det sätt han levde. Att alltid, alltid välja kärlek över rädsla.

Om framgångens hemlighet

När jag sitter och svär över symaskinen över slarvfel jag gör i ren iver då berättar A den här historien för mig:

När Edison uppfann glödlampan var det först efter 300 försök han lyckades. Efteråt frågade man hur han kunde misslyckas 300 gånger. Det gjorde jag inte, sa han, jag uppfann 300 sätt att inte tända en glödlampa.

När vi gästspelar i gamla kvarter

Idag satt vi en stund på nytorget, åt glass, drack kaffe och frossade i att vi flyttat ifrån stan.
A: Det är den här jävla attityden. Sexigt fast det luktar kiss.

Note to self

Om kroppen förr och nu

Jag har aldrig varit så smal som precis innan jag blev gravid. Det bara blev så, det var inget jag gjorde, inget jag avstod för att se ut så. Magen var platt och hård, armarna smala och raka.
Jag fotade mig mycket då, precis som nu, tyckte om att se den där lilla kroppen i stora överdimensionerade kläder.
Den fascinerade mig. Hur den hade stram hud som också var mjuk, hur genomskinlig den var inför muskler och ben, hur den avslöjade inte bara sig själv, utan också det innanför.
Jag fotade, kan jag erkänna nu, för att jag inte kunde ta in att det var min kropp. Att min kropp såg ut så där. Jag som alltid haft en mjuk höft som en liten bulle ovanför linningen, som per automatik lyfte upp jeansen lite när jag satt ner. Aldrig överviktig, men "normal". Och nu smal. För smal för min längd. Inte sjuklig men med mina hjärntvättade ideal "fint" smal.
Jag glodde på min spegelbild. Tyckte om den, tyckte att den såg ut som en kropp jag skulle vilja ha. Minns att jag tänkte så ofta; en sån kropp skulle jag vilja ha.
Att det var jag som gick runt i den, det var en tanke som slog mig först i ett femte eller sjätte led. Jag var liksom frånkopplad. Tittade alltid på den utifrån. Men till större delen gillande.

Jag tänker på det här för att jag hade en motsatt upplevelse i ett provrum idag. Ett sånt rum med skarpt vitt avslöjande ljus. Ett sånt man kliver in i förväntansfull och ut ur nedslagen.
Min bästa vän sa något år efter sin dotters födelse att hon hade förstått att hennes kropp aldrig skulle återgå till det som var innan igen. Att så här var den nu.
Jag har tänkt en del på det eftersom samma insikt långsamt håller på att sjunka in hos mig. Och jag vill så gärna försonas med den kropp som finns nu. Jag vill tycka lika mycket om den här lite större modellen som jag gjorde den förra. I just det avseendet är den där märkliga distansen jag hade förr till nytta. Jag har ingen känsla av att den där smala verkligen var jag. Snarare var det en storlek jag fick låna ett tag och sen lämna tillbaka.
Så här ska jag se ut egentligen.

Jag måste påminna mig om att det inte handlar om siffror, mått eller klädstorlekar. Att jag måste titta bortom det. Den dagen jag tycker att jag är precis så som jag vill vara och som känns rätt, då ska det vara en känsla inuti, inte ett nummer på en lapp. Alla nummer har jag lånat från någonstans. De kommer med en referenspunkt som ligger långt utanför mig själv och där har jag ingenting att göra. Då är jag på fel ställe. Här ska jag vara. I och hos mig.

Robins lista

Knappens kusin Robin, 4 år (är han fortfarande 4? tycker han har varit 4 i flera år!), har sammanställt en lista för familjens semester.
Det kan vara den bästa lista som gjorts. Fram tills att jag såg den på fejjan hade jag helt glömt bort att det skulle komma en sommar. Alltså sommar som i varmt ute, inte bara ingen snö. Alltså något ännu bättre än den här vårvintern som jag tacksamt låter mig förföras av. Det är så mycket kärlek, längtan och tillförsikt i den här listan att hjärtat smälter.
Robin, veckans hjälte.

Om bloggande och privatliv

När vi fikade i stan idag kom det in en tjej vars blogg jag läser då och då. Vi känner inte varandra, jag halkade in på hennes blogg sådär som man gör och det var först när jag läst den ett tag som jag insåg att jag kände igen både hennes dotter och kille på bilderna och att vi alltså delar café-häng. Då kändes det genast lite konstigt.
För när jag sitter där på fiket idag och för henne bara är en annan anonym person som råkar vara där, så vet jag tex vad hennes dotter heter, att hon bråkade med sin kille förra veckan men att det var hennes eget fel, eller typ iallafall, och vad hon får ångest av. Och såklart kände jag mig som ett stalkerpsycho.
Det här stoppar ju inte pressarna för en bloggare men när det man tror man vet om bloggande och privatliv manifesterar sig så tydligt i den riktiga världen, då hakar det liksom upp sig, som hack i en cd-skiva. Plötsligt kände jag mig skamsen, som om jag tjuvläst och tjuvlyssnat.
Därför förblir A A och Knappen Knappen här. Inte för att jag är rädd för vad fula gubbar skulle kunna ha för tvivelaktiga uppsåt med mina bebisbilder, utan för att bloggen ska stanna i bloggosfären. Och för att det är ganska skönt att veta ungefär vem som vet vad om vem.

Som illustration. Hittade den här igår; en av många namnförslagslistor. Känns som tusen år sen.

Min hjälte

När jag precis är på vippen att tappa bort mig i borde-träsket säger A
- Det som hjärtat säger kommer från naturen.

Tänk att jag fick en man som säger såna saker.

Om när jag glömde bort det viktigaste

Jag tänker ju uppenbarligen ganska mycket på det här med att vara gravid. Är helt tydligt inte riktigt färdig med den fasen av mitt liv än.
Det jag tänker på idag är en helt absurd grej som jag tänkte på då, men inte hade vett att reagera på. Jag var höggravid i juli och det var klarblå blixtrande dagar, varmt som tusan och jag satt mest tung och svettig och dåsade under parasollet. Började känna mig ordentligt stor. Hade kanske 3 veckor kvar tills det skulle vara dags.
En sån dag dyker en sommargranne upp. Vi känner varann sen vi var små i egenskap av just grannar och relativt jämnåriga. Vi umgås inte men är halvt uppdaterade på varandras liv genom våra mödrar som är vänner. Vi har ätit en och annan grillad korv ihop men aldrig diskuterat filosofi, om man säger så.
Vi har setts några gånger under sommaren och det har varit sådär lite trevligt gravid-prat över staketet. Nu kommer hon upp för vår gräsmatta och när jag ställer mig upp för att hälsa så ropar hon "Få se då!" och gestikulerar med armen att jag ska lyfta upp klänningen och visa magen.
Och jag gör det. Jag lyfter klänningen över jättemagen och står där i bara trosorna. Och jag tänker; det här vill inte jag, det här känns ju inte alls bra. Men jag står där med den här stora spända bleklila magen och de plufsiga låren och så någonstans däremellan det där enda paret slitna trosor som fortfarande passar och min granne tittar noga och känner och ler och är glad och jag vill bara dra ett tält över mig och somna.
Och jag tänker på det där nu, hur jag drog ner klänningen över mig igen så fort jag kunde utan att vara oartig, log och babblade på som om ingenting hänt.
Hur skulle jag reagera idag om någon kom in här och tyckte att det var helt i sin ordning att jag skulle klä av mig kläderna för inspektion såhär lagom till eftermiddagskaffet? Skulle jag le och bjuda på kaka medan jag klädde av mig? Skulle jag tycka att det var någon slags allmän rättighet att få avkräva mig en liten titt på kroppen?
Jag blir alldeles mörkrädd när jag tänker på hur jag bara gjorde så. Hur jag inte ville men inte hade ett sätt att säga nej. Hur kunde jag tro att jag inte hade rätt att säga nej till att visa upp mig näst intill naken!
Det är så snett att jag måste lägga mig ner och vila. Och börja komma ihåg att aldrig glömma bort att det är jag jag jag som bestämmer över min kropp. Alltid. Vad som än.

Nu räcker det

Man flyttar till ett litet hus. Man har enskilt avlopp. Funkar sådär. Blir fullt, rinner inte bort. Man försöker åtgärda. Funkar ett tag. Blir fullt, rinner inte bort.
Man har utedass.
Kommunen friar till en med kommunalt, problemfritt, rent vatten/avlopp som bröllopsgåva. Man vill gråta av tacksamhet. Obstinat pensionärsklubb säger nej, överklagar år efter år. Avloppet funkar inte.
Man får barn och temporär vattentoa inne. Funkar okej, bättre än rumpfreeze utomhus.
En vargavinter kommer oväntat. Hela avloppssystemet fryser. Utedasset igen. Ingen dusch, ingen toa, inget handfat. Diska, borsta tänder, tvätta hår i köket.
Man lägger manken till, jobbar rumpan av sig, köper maskin, lyckas tina upp skiten. Seger.
Pappan får vinterkräkan. Karantän. Det blir kallt som fan, avloppet fryser på riktigt.
Nu - ingenting.
Försöker igen med maskiner och värme. Gummihandskar, bajsvatten, krypa på knä under huset, pannlampa. Ger upp. Ringer journummer.
Gubbe kommer med skåpbil och högtrycksslang, löser fruset avlopp, går runt med bajsvattenskor i hela huset. Man tiger. Är tacksam. Knyter näven hårt runt klorinflaskan.

Sedan kommer solen, plusgrader. Man vänder ansiktet mot himlen, dricker kaffe i smältande snödriva, vaknar glad. Förkyld men okej. Det droppar och porlar överallt, smälter, snart syns asfalt. Hopp om liv, hopp om annat.
Man går på toa. Konstiga små pölar på tvättmaskinen, golvet. Konstig fläck på korgen på hyllan. Tittar närmre. Blöt. Det läcker från taket. Kommer vatten från taklisten och rinner längs väggen.
Det töar in i huset. Som om gud sträcker ut ett långt fult finger och fräser här har du din jävla vår.
Bestämmer sig.
Nu räcker det.
Stänger dörren. Kokar kaffe och lägger sig brevid bebis på golvet och pratar lite. Går promenad. Läser i solen när han somnat. 5 plusgrader. Inte illa. Inte illa alls.

Gammalt groll och det blå skåpet

Eftersom idag är en småsur dag i största allmänhet så kom jag att tänka på gammalt agg när jag var ute och drog vagnen efter mig. Sånt som gjort mig sur och som fortfarande tänder den djävulska flamman (ehm...). Som tex det spontana viktminskningstipset. Eller det här:
En gång i tiden var jag i Grekland mycket. En kväll var vi på en bar i Aten och ägaren bestämde sig för att han ville bjuda på shots. Jag, som är nykterist sen tonåren, tackade så artigt som möjligt nej.
- Jodå, klart du ska ha en shot! tyckte ägaren och viftade med hela armen till den kvinnliga bartendern. Jag förklarade att jag inte drack alkohol och att jag gärna skålade med lite juice eller läsk istället.
- Nähä, utbrast ägaren, men då är det ju på tiden att du får en ordentlig sup då!
Här insåg jag att det skulle bli svårövertalat men jag hade både principer och tålamod. Tyvärr började bartendern flacka stressat med blicken och en tjej i vårt sällskap lutade sig fram och frågade viskande i mitt öra om jag inte bara kunde ta den där shoten iallafall. Ägaren stod lutad över bardisken och pekade med hela handen och höll låda om att nu skulle damen minsann bli bjuden på sprit här! Jag avböjde åter igen men när han först insisterat och sedan ignorerat mig så sa jag till den förvirrade kvinnan bakom baren att hon gärna fick ge mig juice istället. Hon stod helt ambivalent ett ögonblick och stirrade mig i ögonen men när den envise ägaren vände ryggen åt för ett ögonblick slog hon upp vatten i ett shotsglas och skickade över till mig snabbt som ögat.
Här var tydligen inte alls läge att tacka nej. Så när det under högljudda former var dags att höja glasen fick jag se mig (fejkat) besegrad och svepte i mig vad som bjöds. Ägaren var nöjd, skrattade, klappade mig på ryggen.
- Så där ja, så ska det se ut!

Det här gör mig skogstokig fortfarande, trots att det säkert är 6 år sen nu. Vem i helvete var han att tvinga mig att göra avkall på mina principer och den livsstil jag valt, för hans skull, för att vara artig?! Vem var han att respektlöst pissa på mina val och sedan vänta sig tacksamhet för sin "generositet"? Vem var han att ifrågasätta hur jag väljer att leva?
Men det värsta är att så här långt gick det inte för honom. För honom handlade det inte alls om mig eller mina val. Det handlade bara om att han bjöd, hans generositet, hans bar, hans tron. Vem var jag att tacka nej?

Jag tänker på det här ibland och det resulterar för det mesta i att jag formulerar långa utläggningar för mig själv. Så många gånger som jag har stått i duschen och löddrat schampo i håret och skällt ut den där jävla barägaren. Talat om för honom både det ena och det andra, visat vart det blåa förbannade skåpet ska stå.
Jag förstått att det gäller att lära sig det här. Att sluta tänka vem är jag att...?. Att inte fuska för att slippa för att sen vara arg i flera år. Att våga komma med ett skåp under armen. Och att, om man behöver, våga visa vart man tänkt ställa det.

Lite (trött) genusgrubbel och en återställare

En gång i tiden gick jag på folkhögskola och det resulterade bland annat i en rädsla för principiella åsiktspoliser. Vår klass hade en ur varje läger kändes det som, och aldrig fick något gå obemärkt förbi. Genusvetaren kunde inte medverka i en diskussion, oavsett ämne, om hon inte fick ta ett genusperspektiv. Veganen kunde få vilket samtal som helst att handla om proteinhalten i den vegetariska skolmaten. Den rakade gaytjejen underströk dagligen sin sexualitet så till den mildra grad att man ville ruska om henne och skrika ta det lugnt, vi skulle tycka om dig även om du var straight! Den hjärtetrasiga poeten hade verkligen basker, röd halsduk och pratade med konstpauser.
Det var som att det fanns en sådan rädsla inför att tycka/vara "normativ" att man kunde gå till vilka extremer som helst bara för att slippa.

Jag gillar att diska fast jag är tjej. Okej. Om rosa och blått är alternativen till Knappen, köper jag ibland rosa, ibland blått. Oftast rosa dock eftersom det är just här min egen lilla genuspanik sätter in. Okej. A lagar nästan all mat hemma, är inte det jämställt bara för att han gillar det?
Om Knappen vill åka till Ryssland för att dansa balett när han blir större (så som A var snubblande nära att göra som liten) så okej. Om han vill spela hockey, åka skate, fotboll. Okej.
Jag försöker att inte applicera någon tankemall för hur det borde se ut, eller någon mall för hur man undviker borde. Jag tror att vi är ganska bra på det här. Vi är ganska bra på att se varandra för vad vi är. Nu ska jag bara lita på att vi kan förmedla det till Knappen också.

A's kursare Emelie summerade det hela på ett fantastiskt sätt med sin Välkommen-Knappen-present som hon gjort själv. Jag tänker på den ofta ofta och tror jag ska rama in den och sätta upp den på väggen. Så man alltid kommer ihåg att man får vara precis som man vill:


(Åh vad jag önskar att ni kunde höra A's pågående osande svada om varför folk som Annika Marklund får betalt för att blogga om sitt kökskakel!
Red. gör det här)

Om gårdagens funderingar och dagens pepp

Det här halsbandet fick jag av min brors familj på min 30-årsdag. På framsidan står graverat:

Nä nu jävlar

Det slog mig när jag hasade omkring igår kväll och tänkte på alla bra och tänkvärda kommentarer ni lämnade på gårdagens inlägg att där är ju svaret. Jag har haft det här halsbandet på mig sen min födelsedag. När jag fick det tänkte jag: Perfekt. Vilket år det kommer bli!
Det får bli som en talisman för året. När jag tappar bort mig nästa gång behöver jag bara komma ihåg en enda sak:

Nä nu jävlar.

Om mys, sov och föräldraförvirring

Y berättade för mig idag om när hennes syster och systers man fick sitt första barn. Allt var frid och fröjd och barnalycka. Förutom att hon hade en prenumeration på "Vi föräldrar". Aldrig tvivlade hon så mycket på sin egen kompetens som förälder som de dagar då "Vi föräldrar" damp ner i brevlådan. Tids nog var hennes man vaken nog att se sambandet mellan de där depp-dagarna och tidningens ankomst. Så det var ju bara att säga upp den prenumerationen.

Och jag förstår henne. Jag fick ett provex av den, eller liknande tidning, när Knappen var typ 2 månader. I den fanns en artikel om babymassage och en halvkänd svensk skådis medverkade med fru och bebis, berättade om hur mysigt det var och hur nära de kom varandra och så poserade de tillsammans på softade gosig-naken-bebis-bilder. I reportaget poängterades babymassagens alla fördelar med den intimitet och tillit det skapar, den ro bebisen känner osv osv.
Ungefär här gjorde jag misstag 1.0. Lätt panikslagen övertygade jag mig snabbt om hur jag missunnar Knappen babymassage. Hur jag snuvar honom på både intimitet och tillit. Hur avsaknaden av babymassage kommer att påverka både självkänsla och trygghet. Plötsligt räknades inte vårt sätt att vara nära varandra, vårt sätt att knyta ihop oss till varandra, vårt sätt att visa hur vi känner och att vi alltid ska vara tillsammans.
Och ja, det är smått hysteriskt. Det är överstyr. Men säkert inte helt ovanligt.

Ända sedan graviditeten har jag hört mig själv säga att man ska göra som man känner, gå efter egen känsla. Det är dags att börja leva det jag predikar.

Anledningen till dessa funderingar är föräldragrupp med tema sömn igår. Sovträningsmetoder som alla inbegriper att bebis, ensam i sängen, får skrika tills han inte orkar längre.
Och jag förstår att det är effektivt, om man är tuff nog. Och kanske kommer jag också dit en dag men igår skapade hela mötet bara ångest hos mig. Det enda jag kunde tänka var att jag inte kan förmå mig att kommunicera till honom att jag inte kommer när han ropar.
När jag åkte därifrån hade jag tappat konceptet totalt. Framför mig låg det stora svarta berget sovträning som ett oundvikligt krig och som vapen hade jag pest eller kolera.
Ett långt samtal med Y och ett långt kvällssnack med A senare, är jag tillbaka på banan igen.
Gå-efter-egen-känsla-banan.
1: Som barnmorskan faktiskt sa: Tips, trix och metoder förutsätter att man finner sin dagssituation problematisk och vill förändring. Det gör inte jag.
2: Vem vet vad som händer. Knappen har ändrat sina rutiner alldeles själv förut, varför inte igen.
3: Jag vill inte leva med ett svart berg i horisonten, så det tänker jag inte göra. Vi ska göra som käns rätt, även om det innebär sova samma säng i flera år eller amma hela natten.
4: Jag måste få in i huvudet att vi bestämmer. Inga böcker, tv-program eller förstå-sig-på'are.

Så. Nu har jag tagit ännu en omväg in i förvirringsträsket och kommit tillbaka igen. Inte den sista med säkerhet. Men en som gett lite kött på självförtroendebenet.

Nu har Knappen vaknat. Jag hör hur han pratar med lampan inne i sovrummet. Han ska få, inte babymassage, men något mycket bättre; mammagos.

A & Y´s intervention

Det är så skönt med folk som känner en väl nog att dra i stoppsnöret. Häromdagen hade A hittat Ylva på universitetet och styrt upp spontanlunch när jag, surmulen och trist, anslöt. Min rygg är för klen för det här graviditetsföretaget och har börjat bråka med mig. Men lik min mamma som jag är, får jag för mig att det inte räcker för att officiellt dra ner lite på tempot. En jante-djävul med mantrat "vem är du att lägga dig på sofflocket bara för att du är gravid?" har parkerat sig på min axel. Att smyga till sig lite slötid kan jag men att bestämma att nu ska jag ta det chill i två månader är svårare. Och det är här A & Ylva kommer in i bilden med ett nyktert ersättningsmantra som snarare lyder "det kan ju vara en idé att försöka förbygga och lindra istället för att döva och blunda". Och ja, det låter ju faktiskt rätt och riktigt. Jag vill på intet sätt hävda att jag sliter hund på något vis men ont är ont är ont, och bättre lär det inte bli. Så, tack mina älskade närmaste, för att ni ringer i väckarklockan och möblerar om när det behövs. All kärlek.