lördag 31 juli 2010

Idag fick jag en bukett blommor av en finsk operasångare.

- Det kommer någon med blommor, sa A i morse vid frukosten och kollade ut genom fönstret.
Det visade sig vara vår grannes tillfälliga hyresgäst som givit konsert i Stockholm i veckan och inte hade tänkt ta med sig de blommor han fått efteråt hem till Helsingfors, utan tyckte det var en god idé att skänka dem till någon som kanske kunde ha glädje av dem istället.
Jag tackade så mycket och vi småpratade en stund. Sen gick han hem till sitt igen och det slog mig senare under dagen hur absurd situationen egentligen var. Där stod jag i smutsig morgonfrisyr, barfota med påsiga mjukisbyxor i As alldeles för stora tröja och tog emot blommor från en främmande finsk operasångare.
Hur toppar man det sen?

Jobbar på att hålla mitt konsumentgnäll kortfattat (med starkt ventilationsbehov)

Igår lämnade jag för andra gången Zara-butiken i Nacka på dåligt humör. Filar på en teori om att det är dålig stämning på jobbet där. Varför har alla som jobbar där så jäkla trist attityd? Varför verkar service vara det som står absolut sist på dagordningen?

torsdag 29 juli 2010

Att minnas i Finland

Jag försökte skriva när jag var i Finland. Det lät sig inte hända. Min barndoms somrar kom krypande tillbaka och de doftade bräckt vatten, gräs och vindsdamm. Jag försökte fota mig fram till alla de gamla minnena. Det lät sig knappast hända heller. Även om bilderna var fina.

Finland när jag var liten. Hos mina kusiner fanns det lador och vindar. Gamla stall med boxar av grånade ohyvlade brädor, falluckor i golv och tak, låga breda ladugårdsdörrar att böja sig ner för att komma igenom. Branta trappor och dass så höga att det svindlade när man kikade ner i hålen.


Jag ville vara där, i dammet och spånet. Jag ville klättra upp för rangliga stegar och sitta på en knarrande koffert i ett torrt doftande vindshörn och se ljuset silas mjölkvitt genom små dimmiga fönster. Jag ville sitta där, som i en bortglömd saga, och fantisera om den bondmora som virkat dessa nu snustorra och stela gardiner till vindsgluggarna. Jag visste att om jag satt där länge nog och försiktigt rörde vid de trasiga pinnstolarnas flagnande ben skulle jag tillslut höra hovskrapet där nere. Kluckandet när vattenkaren fylldes och en ung drängs tankspridda visslande. Allting fanns kvar där någonstans i väggarna, bara man var tyst, hade tålamod och ett vaket öra.


Mina kusiner hade tröttnat på sina lador och vindar för länge sen. Spänningen hade bleknat, lekarna upprepats tills de vissnat och självdött. Då tyckte jag att dem inte hörde, att de inte kunde se allt det som jag såg. Allt liv som låg bevarat i trät, redskapen som stod mumifierade i spindelväv längs väggarna och bara väntade på att få berätta.
Men så klart hörde de också, kusinerna. De hade hört hela sina liv. För dem var de gamla viskningarna som ett sus i trädkronorna, nästan alltid där i bakgrunden. De fanns inte i detta livet men detta livet fanns inte heller utan dem. Det var varken märkvärdigt eller något att förundras över. Det bara var.


Fortfarande vill jag upp på vindarna och in i ladorna. En av vindarna vågade jag be om lov att gå upp till nu. Den såg inte ut som jag mindes och när jag tog bilder såg bilderna inte ut som i verkligheten.
Och så måste det ju vara. Det tåg som rusade genom en svart tunnel på väg mot mörkaste afrika är idag bara är en samling sneda pinnstolar och några torra cykeldäck under ett snävt vindstak. Härifrån går inga järnvägar ut genom världen. Inte heller gömmer sig en osnuten stallpojke med sina hemligheter bakom undanhängda vinterkappor. Eller kanske gör han det.
För mycket liv och värld har kommit emellan mig och den där direkta upplevelsen jag hade som liten. Nu ser och hör jag på annat sätt. Och det gör ingenting. För om det är någonting jag ser tydligt så är det en liten tjej på besök som klättrar där hon får spindelnät i håret och drömmer om hästar, sagor och gamla tider hon knappt vet någonting om. Som vet att den papp och det spån hon känner under sina nakna fotsulor kan ta henne till alla platser och alla tider. Och att hon är resklar och väntar.

tisdag 27 juli 2010

Hemma

Hemma igen. Det har hänt så mycket och ingenting den här veckan. 428 bilder tankade jag in i datorn nyss. Jag ska sortera dem, sen visa lite, försöka göra de senaste dagarna rättvisa om det går. Kanske imorgon.
Det var underbart borta. Det är skönt att vara hemma.



tisdag 20 juli 2010

Tori och jag

Tidigt imorgon bitti (så tidigt att det praktiskt taget nästan är idag) åker vi till finland. Mina tonårs husgud Tori Amos, som jag väntat på i 15 år (dvs halva livet), kommer till min släkts lilla småstad. Det betyder att jag äntligen kan få gå på Tori utan att tvingas till någon typ av tältinvolverat boende och öldränkt leråker, utan kan istället efter konserten åka ut i knäpptysta skogen och sätta mig på en bastutrapp i morgonrock och titta ut över spegelblank svart sjö med en kopp te i handen.
Troligtvis kommer det att ha varit värt väntan.

Osocial.

I någon reklam på tv (tv!) för något som har med tidningar att göra så sitter det en kille ensam i en roddbåt på en sjö och läser en tidning. En kvinnlig röst säger: "När du känner för att plocka fram din osociala sida."
Din osociala sida...
På tv.
Jag blir så trött.
Reklam som någon betalat pengar för, någon annan kommit på, en tredje samtyckt till, en fjärde filmat, en sjätte redigerat, en sjunde ljudlagt, en åttonde okejat och jag vet inte hur många fler människor den kan ha passerat. Någonstans på vägen måste någon ha stannat upp och tänkt det är fel.
Osocial.
En liten språk-fascist i mig börjar fila på arga mail.

lördag 17 juli 2010

fredag 9 juli 2010

Om musiken och texten

A har börjat spela klassisk gitarr igen. Han tränar upp sina fingrar med skalor och händerna flyger över strängarna. Han spelar stycken jag känner väl igen men inte kan namnet på, det går fort och lyser ur ögonen på honom. Jag unnar honom varenda sekund och avundas honom i hemlighet.
I tanken försöker jag översätta repetitionerna av tonslingor och de snabba växlingarna till skrivandet. Tänk om det fanns en mening jag kunde skriva om och om igen och så öva upp mitt språk. Tänk om jag kunde skriva så som han spelar.

Det finns så mycket text som ligger. Som jag skrev ganska nyligen eller för länge sen och som jag återkommer till då och då men som förblir liggande. Kortprosa och noveller. Ögonblick jag försökte fånga. Något jag försökte säga.
Så jag skaffar en till blogg. För att ha någonstans att göra av dem. Om de så blir lästa eller inte. I all enkelhet, men med hjärta.
Här.

onsdag 7 juli 2010

Två små utflykter

Idag kom det lilla rådjurskidet för första gången ensam över tomten. Med små osäkra steg trippade det över gräset och ut genom grinden, precis som dess mamma brukar gå.
En stund senare ställer sig Knappen upp vid en köksstol och skjuter den sen framför sig genom hela rummet, med lika små, lika osäkra steg. Han vänder sig om halvvägs, tittar på mig och ler.
Jag tog bilder på de båda nybörjarna men inga bilder gjorde deras äventyr rättvisa.

Den galna professorn del 1

Del 2 sitter på andra sidan huvudet.

lördag 3 juli 2010

Om pappan och kortbyxorna

En gång för länge sen när vi scoutade efter ny bil och diskuterade tyg- kontra skinnklädsel sa jag att skinn blir så klibbigt på sommaren när man har shorts. "Shorts?" sa A och höjde ett skeptiskt och frågande ögonbryn. Klart stod att shorts var ett plagg han inte bar.

Den senaste veckan har han dock vid ett flertal tillfällen uttryckt en önskan om shorts så idag drog vi igenom närmsta galleria. Ingenstans hittade vi ett par som inte prytts med överdimensionerade arméfickor på benen eller skrikiga färger i rutmönster.
Tills vi passerade Dressmann. Där i dörröppningen på en snurrställning hängde dem. Enkla, lite fula, ganska preppy och perfekta. I provrummet berättade jag för A om Julianas inlägg om när man egentligen blir förälder och hur hennes sambo Ola tog det definitiva steget in i pappaskapet i samma sekund han körde en bil packad med sambo och barn ombord på gotlandsfärjan. Jag frågade A om det här är ögonblicket då han blir pappa på riktigt; när han handlar på Dressmann.

På väg ut ur affären tryckte han ner påsen djupt i korgen under vagnen: "Berätta det inte för någon."

Bråttom

Om en stund kommer jag vara tvungen att säga så här till min bästa kompis:
- Grattis på födelsedagen! Jag hann inte slå in ditt paket för jag blev stucken av en geting.

fredag 2 juli 2010