Och nu blir det app-recension igen.

Knappen har fått en pusselapp i min telefon; Djurpussel för barn. Han älskar den. Jag älskar den. Kan det inte finnas en sån här app för vuxna?! Bilderna är så fina, formspråket enkelt, mjukt och lekfullt och dessutom får man glada rop och applåder när man klarar ett pussel. Ålder 0-4, 18 pussel i olika svårighetsgrad och kanske det gulligaste man kan hitta för 7 spänn!

Red. Observera iPhone-generationen som vid två års ålder kan låsa upp knapplåset, bläddra fram till rätt sida, välja rätt app, välja rätt nivå, välja pussel, göra pussel, gå tillbaka till huvudmenyn, bläddra fram till nästa pussel. När A kom hem gav jag telefonen till Knappen och sa åt honom att visa sitt nya spel för pappa varpå han gjorde all of the above medan A bara Va? Va?! Va!

När jag spelar Playstation.

Kråkans kille, också ett A, vi kan kalla honom för A2, är ju en gamer och häromsistens berättade de ivrigt i mun på varandra om att de hittat ett spel som för första gången fått Kråkan att strax efter barnläggning börja dra A2 i ärmen och bara "Ska vi... spela spelet?!".
Sagt och gjort, jag såg till att låna L.A. Noire av Knappgudfar och igår skulle den stora premiären ske. Det blev en prövning i tålamod. Alltså, jag kan för mitt liv inte använda en playstationhandkontroll. A satt bakom mig i soffan och släppte ifrån sig dåligt maskerade irritations-åmeh! när jag istället för att effektivt köra bilen från a till b mest sladdade omkring och krockade med saker och skrek jag fattar inte! Det gick så dåligt att jag vid ett flertal tillfällen blev så stressad att jag satt med benen uppdragna under hakan och axlarna uppskjutna under öronen och tillslut fick slänga mig över pausknappen för att andas en stund. A försökte med att lugnt säga åt mig att det enda jag behövde göra var att trycka på R2 varpå jag fräste att vadå R2, jag kan inte höger och vänster ju!
Det var med viss lättnad jag lämnade över kontrollen till honom och det tog ungefär 30 sekunder av bilkörning innan han utbrast men vafan, det här är ju helt stört ju!

Det blir nya tag imorgon kväll har jag tänkt. Jag måste bara lära mig köra, springa, sikta, ducka, skjuta, prata och plocka fram anteckningsboken ur polisuniformen först.

Dokument rörande spelaren Sofia

Jag när en latent gamer vid min själ. Hittar jag rätt spel så är jag körd. Jag vill inte skjuta folk och inte bli uppäten av zombies men jag vill ha pussel och ett narrativ. Och nu har jag ju som känt en iphone, dvs en ny konsol. Det tog ett tag innan jag vågade mig in i app store men nu är jag där. Med besked. Så det kan vara så att Äpplet helt enkelt får en egen spel-etikett, bare with me.

Min första investering (på hela 28 kronor, finns gratis-version också där man, om man spelar tillräckligt bra, kan låsa upp hela härligheten) blev "Haunted Manor - Lord of mirrors".
Stan, en orädd snubbe, slår vad med sina kompisar om att han oskadd kan knalla in i det hemsökta gamla godset. Väl inne blir han så klart tillfångatagen av spegeldemonen som håller en hel drös av folk fångna i twilight zone. Genom att gå genom huset, få ledtrådar, öppna pussellås och lösa allehanda visuella gåtor ska man rädda Stan från den eviga spegeldöden/ödet.
Klurigt och roligt spel som hållit mig upptagen i gott och väl en vecka. Något repetitivt mot slutet och det buggar lite grann ibland vilket blir lite irriterande men jag är en entusiastisk, förlåtande nybörjare.
Sådär. Hur intresserade var ni av det där då? Va?