lördag 30 oktober 2010

Utmaningen

Utmanad blir man. Från höger och vänster. Här kom den från Lilla Grå. I kreativitetsdödens tider (tjaaat, jag veeeet) känns det bra att lista saker. Bena lite, göra upp och klart. Tack, Lilla Grå, nu känns det faktiskt lite mer ordnat, saker och ting.

4 tv-program jag ser:
(4 program jag skulle titta på om jag bara inte glömde bort jämt:)
- Babel
- Top Model
- Apornas värld (fd Monkey Business) på Animal Planet
- Arga snickaren (...)

4 saker jag gjort idag:
- Haft typografi-workshop och för första gången jobbat i Illustrator
- Haft Knappens farmor, bonusfarmor och farbror på besök
- Fått lite kreativt pepp
- Blivit utbjuden på 3-rätters av min A

4 saker som jag längtar efter:
- Nya huset
- Den dag jag är utbildad och klar, om det nu kommer att hända över huvud taget
- Om kanske två veckor kommer jag garanterat längta efter: Våren
- Nya huset

4 saker på önskelistan:
- Att jag en dag vaknar och över en natt blivit en riktig Adobe Creative Suite-haj
- Förmåga att obehindrat tänka utanför låd-jäveln
- Nytt badrum
- Några extra timmar på dygnet

4 saker jag avskyr:
- Kreativt dödläge
- Folk som tar ut sitt hävdelsebehov i trafiken
- Det är sjukt osympatiskt att skriva personer på en sån här lista men det första som spontant slår mig när jag läser frågan är Linda Rosing
- Att bli kittlad genom att bli klämd på låret precis ovanför knät. Då vill jag slåss.

4 jag utmanar:

Frida Gro
Walleriana
Johanna
Kråksång (som tydligen har börjat blogga igen i smyg. va!)

tisdag 26 oktober 2010

Tv-kärlek

Top Gear. Vilket program. Oavsett om bilintresse finnes eller inte så är Top Gear bra tv. Mitt absoluta favvo-avsnitt är jeep-äventyret i Bolivia. Se det. På riktigt, det är sjukt bra tv.
(Om man inte skakar fram det på annat vis så finns det i 6 delar på youtube. Enligt kommentarsfältet beror spegelvändningen på något rättighetsrelaterat. Det är möjligt, strunt samma. Bra tv.)

måndag 25 oktober 2010

Förföljd

Så fort jag publicerar det förra inlägget dyker en google-annons upp: "Bläck till din skrivare?"
Touché.

Patrull

Sätter mig ner för att ta itu med inspirationsdöden. A peppar. Blankt blad; börjar skriva ner alla idéer jag haft. Efter några rader slutar pennan fungera. Den är full av bläck. Silverfärgat i ett försök att skriva mig framåt med annat än den vanliga färgen. Men den bleknar, försvinner, gång på gång.
Ett tecken?

Spridda skurar, ingen ordning.

Vill skriva. Går inte.
Har tankar som återkommer men vad ska jag göra av dem? Lista dem.
Tänker på att vi aldrig hann bjuda pappa på As fantastiska lasagne fast vi pratade om det så många gånger och så gärna ville bräda den där lasagne-upplevelsen han en gång haft och alltid talade om.
Tänker på att Knappen sträcker ut en kommunikativ hand och pustar "ouff" när han ser en hund och varje gång går det som en våg inne i hjärtat. Han vet.
Tänker på hur man vågar prova, vågar göra fel, vågar försöka slita av sig prestationsångestens ögonbindel.
Tänker på hur man ska kunna göra det i tid.
Tänker på om det kommer en dag när man är säker på vad man gör och vågar lita på det.
Tänker på hur tung den där rumpan i vagnen är ibland.
Tänker på den långa vintern.

lördag 23 oktober 2010

Ömhetsbevis?

Idag när Knappen skulle sova middag la han sig ner skavfötters med mig i sängen, fes i mitt ansikte och somnade.

fredag 22 oktober 2010

Nu, nyss, då.

Jag gillar höst. Höst är min favorit, det är svårt att missa om man läser här ibland. Den är kort.
Jag går ut en stund på altanen. Det har fallit snö som stelnat till krispig is som knarrar och knäpper under skorna. Det är kallt och mörkt. Och jag tittar på sakerna som står lite här och var på tomten och runt huset. Saker som jag för en tid sedan bara skulle ställa där en liten stund. En liten stund som kommer växa till en längre stund och som för en del av dem kommer att växa till över en vinter. En kratta, ett parasoll, en leksaksbil.
Och hösten är plötsligt över. Det blir mörkare, det kommer fortsätta att bli mörkare i två månader till. Inte förrän på min födelsedag kommer det att långsamt vända igen.
Jag inser att jag inte tycker så värst mycket om vintern. Varken den här första, trevande eller den vykortsvackra vita. Och det är ju lite sorgligt. Eftersom den knappt börjat.

Box

Våra lärare i skolan uppmanar oss att tänka utanför lådan och visar inspirationsfilmer. Den där jäkla lådan. Den är bra mycket mer svårforcerad än man kan tro.
Hur som. Rolighetsteorin. Vilken grej!

onsdag 20 oktober 2010

tisdag 19 oktober 2010

En om dan - sommarminnet

Tycka trots allt

Jag brukar ju ha väldigt svårt för när folk har högljudda åsikter om hur andra människor bör eller inte bör göra med sina barn. Ex: (visserligen inte på riktigt men det gestaltar typen jag menar) Danonino-reklamen. Två mammor sitter i parken, den ena plockar fram Danonino och ropar på sina ungar varpå den andra fnyser "Hoppsan! Godis mitt i veckan ser jag."
Alltså, jag hatar henne. Skulle jag träffa henne i parken finnes det risk för handgemäng.
Träffade en gammal skolkompis när Knappen var typ 7 månader som körde samma: "Hoppsan! Napp mitt på dagen." Är fortfarande sur.
Hur som. Man börjar åka lite till öppna förskolan. Och där finns det en massa föräldrar som gör på en massa sätt med sina barn. Och om man där tex träffar en mamma som låter sin -1åring stå själv på de 4 centimetrarna mellan diskhon och diskbänkskanten och hålla i sig i handtagen till skåpsluckorna, och om samma mamma bara håller en hand lite lätt bakom ryggen på -1åring medans hon lagar mat i en kastrull med andra handen, och om samma mamma sen vänder sig bort och hämtar något från bordet så att -1åring balanserar på 4 cm ganska högt upp i luften alldeles själv, och om samma mamma säger "Han får stå så här hemma så då är det svårt att neka". Då är det jävligt svårt att inte skaffa sig en åsikt.

måndag 18 oktober 2010

Dubbel debut

Kolla här då! Hittar ni mina fina grabbar? :)

Får gnälldispans

Längtar till ett badrum med:
Kakel, inte våtrumstapet.
Klinker, inte plastmatta.
Fuktspärr inne i väggen, inte utanpå.
Varmvattenberedare stor nog att bada i.
Spots, inte trögstartad lågenergilampa bakom dimmig plastkupa.
Avlopp som klarar Knappens badbaljevatten, inte behöva tömma ut genom fönstret.
Handfat som sitter fast ordentligt.
Plats nog att passera toaletten utan att behöva forma sig efter den.

1 år, tänker jag. 1 år till bara.

Ehh...

Jag går kvällskurs i Grafisk Design med förhoppningen om att min framtid ska manifestera sig i ett slags upplysningens milda och läkande ljus. Det är sjukt kul.
Men.
Vi har fått vår slutuppgift. Det var som att springa in i en kreativitetens betongvägg.
Några tips?

lördag 16 oktober 2010

Amanda Cook



Vid 03:50 börjar stycket White Stone. När A inte är hemma sitter jag och smyggrinar till det. Om allt går som det ska och A lyckas få tag i noterna så kommer han också att spela det en vacker dag. Då kommer jag med största sannolikhet gå sönder lite grann.

fredag 15 oktober 2010

Nya grannar

Idag ska vi få nya grannar. Ryktet säger att det är läderklädda danskar med småbarn som kommer. Jag är inte så van vid sånt här. Ska jag börja baka sockerkaka nu eller kan jag stå kvar här bakom gardinen?

Jag måste bara visa drömmen:

När jag blir stor ska jag har en sån här återvunnen resväskestol av Katie Thompson.

onsdag 13 oktober 2010

Ur byrålådan:

Gräver bland gamla En om dan. Gillar den här. Sofia goes Alice Springs.

Dagens finaste



måndag 11 oktober 2010

En om dan

Om när det gör ont

Igår åkte jag till Nacka Byggnadsvård för att frossa i gammalt järnskrot, fotogenlampor med porslinskupa och omaka skåpsknoppar. Jag kom till parkeringen. Då trillade en liten liten pluttkille (kanske max 2 år) i trappan utanför och en fontän av blod började spruta ur näsan. Pappan kom rusande och försökte torka och torka och trösta och trösta lilleplutt som bara skrek värre och värre och fäktade och slog omkring sig och snart var det blod i pannan och i håret och på tröjan och på mamma. Snabbt som ögat var det fullt med snällt folk som hjälpte till så jag satte mig i bilen och åkte därifrån på en gång, slog As nummer på telefonen och började storgrina.
Hur ska man hålla ihop den dagen det är ens egen unge som slår sig blodig?

lördag 9 oktober 2010

E.o.d: Höstkärlek



Den galopperande ångesten

Cinderalley skrev häromdagen om att hon kanske ska börja rida igen, därborta i San Diego där hon bor under palmer och solsken. Det låter fantastiskt och hemskt. När jag skulle kommentera hennes inlägg kom mina ridskoleår tillbaka med full galopperande ångest.
Det var fantastiskt på ridskolan. Dofterna, spånet, de stora varma djurkropparna. Ibland kunde jag låtsas att jag var ensam i ridhuset, att hästen var min egen, att hindret vi hoppade var högt och under bar himmel.
Men för att det skulle kännas så var det annat som måste glömmas. Det är få ställen jag varit på i mitt liv som haft ett så uteslutande och kallt socialt klimat som stallet. En svensk kvinnlig författare (som jag glömt namnet på) skriver: "Jag börjar högstadiet. Det är som att kliva in i ett krig."
Så var det i stallet. Där trampade man eller trampades på. Det fanns inga förklarande koder, inga nycklar till hur den oförlåtande hierarkin var uppbyggt, så som det gjorde i skolan.
Det var stalltjejerna och så var det vi andra.
Som små löjtnanter patrullerade stalltjejerna den spånlagda gången, talade högt med bestämda stämmor och kunde när som helst sträcka ut en kritisk hand för att känna efter om vi elever spänt nosgrimman för hårt. De gick så rakt att vi andra slog ner blicken och vek undan. Vi var luft och skräp. Vi som kom en gång i veckan för att trängas utanför kontorsluckan i otålig förväntan inför att kanske få rida favorithästen, vi var oönskade gäster som skulle veta vår plats. Vi skulle inte tro att vi var en självklarhet, vi skulle inte luras att tro att vi visste någonting.
Det kom som en sorgsen lättnad den dag mamma frågade om jag inte skulle sluta med ridningen eftersom jag ju haft ont i magen varenda gång vi skulle åka dit de senaste månaderna.
Senare skaffade min bästis en egen häst och jag kunde ta upp ridningen igen men denna gång på ett annat sätt och utan en armé blodtörstiga 12-åringar.

(På temat: läs Mikebikes otroligt bra inlägg om mellanstadiets vedermödor. Gjorde det häromdagen och har haft gamla spöken i släptåg sen dess.)

torsdag 7 oktober 2010

Om Tori och en resa i mörker

I somras skrev jag ett inlägg om att åka till Finland och gå på Tori Amos-konsert. Här skriver jag om hur jag bokstavligt talat väntat halva livet på detta ögonblick.
Jag följde aldrig upp det där sen. Det blev inget förälskat inlägg om den ultimata spelningen, vilket det faktiskt var. Hade jag fått sätta ihop en spellista med mina tonårs att-dö-för-låtar så hade den sett ut precis som den Tori hade upptejpad framför sig på sin blänkande Bösendorfer. Det var bättre än jag vågat drömma om och jag grinade mig igenom större delen av den timme hon hade på scenen.

Så när jag satt i bilen idag så slog det mig som en blixt från klar himmel: det stämmer ju inte. Jag har ju sett Tori förut. Jag reste till London ensam bara för att gå på Tori Amos-konsert. Hur kunde jag glömma det?
Det regnade, asfalten var svart som en snigel när jag klev ur taxin och ovanför konsertlokalens entré stod med såna där gamla biografskyltbokstäver man kan flytta runt: "Tonight: Tori Amos" och allt kändes så stort och vått och mörkt och jag försökte ta en bild med min mobilkamera men det blev inget bra och jag fimpade och gick in.
Jag satt längst ut näst längst bak på balkong. Lokalen var full, bågnade under publik och anrikt namn. I pausen hade alla sällskap, de drack öl och rökte cigaretter i små klungor och överallt jag gick var det som att stå på utsidan och titta in.
Mörkret minns jag mest. Hur gatan hukade sig under en svängd motorvägspåfart som höjde sig genom luften ovanför. Hur kvarteren runtomkring verkade så svarta, som om konserthuset var en sista utpost innan skuggor och rök tog vid. Känslan av att gå på en liten ö som följde efter mina steg och utanför den: ingenting.
Och efteråt när jag efter orolig väntan hittade en taxi och åkte hem till min engelska vän som låg nerbäddad i sin säng med feber och ett svullet silikonbröst och smsade med en elak pojkvän och hur jag dagen efter lättad letade mig ner i tunnelbanan genom rangliga spiraltrappor och påbörjade resan hem mot Stockholm som plötsligt var underbart tryggt och litet och där varje gata kändes som min alldeles egen.

onsdag 6 oktober 2010

Lättnaden!

Bara titeln får mig att släppa sargen. Puh...

måndag 4 oktober 2010

Det stackars barnet.

Igår kväll monterade jag barnspärrar i de sista lådorna i köket. Nu har jag dåligt samvete. Vad besviken han kommer bli...

söndag 3 oktober 2010

Det händer allt för sällan

men det har hänt nu. Både Äpplet och dåren och Disappear here är uppdaterade. Halleluja.

Dagens spontangråtlåt

Efter Ikea-besöket.

Allvarligt. Att göra hål i öronen på spädbarn, borde inte det finnas någon lag mot det? Hur fan kan man utsätta ett litet barn för smärta, tillfoga sår på ett barns kropp, av estetiska skäl?! Att tillräckligt små barn inte upplever smärta på samma sätt som en vuxen är ingen ursäkt. Dessutom, tycker jag, har smycken inget på ett småbarns kropp att göra förrän de är stora nog att be om det själva.

Ett till förresten

Pija Lindenbaum är en av mina storfavoriter. "Siv sover vilse" är en underbar, färgstark och lite mystisk historia om konsten att sova över. Siv ska sova över hos nya bästisen Cerisia och där är saker långt ifrån vad de är hemma. Älskar hur författaren använder märkliga perspektiv för att illustrera obehaget och konstigheter.

Boktips en blåsig söndag.

Det här är världens finaste bok av Lotta Geffenblad om Aston som tycker så synd om alla ensamma stenar som ligger och fryser överallt. Illustrationerna är så mjuka och varma och kärleksfulla att jag vill grina. Och så får man den som tecknad film på en dvd också. Och den är, om möjligt, ännu finare!

lördag 2 oktober 2010

För mycket idag

Jag vet inte varför

men under hela eftermiddagen har jag tänkt att det kanske är dags att jag ritar en elefant. I svart och guld.

Läs blogg!

Passar på att uppdatera mig när alla sover. Älskar Jonnas blogg Amningshysteri. Bara hennes profiltext får mig att vilja koka en termos kaffe, jaga hennes adress på eniro psycho style, göra x2000-premiär till götet och ringa på dörren: "Tjock, lat och sur. Mamma sedan maj -08, fru sedan februari -04, bitter sedan augusti -82."

Om verktyg och kärlek.

I perioder blir A galen i verktyg. Såna med batteri som låter när man använder dem. Då måste vi ibland åka förbi byggvaruhuset på vägen hem och klämma och känna lite. Han smyger runt bland hyllorna som en unge i en godisaffär. Mmm... vinkelslip. Gersåg... mumma. Vi trycker och skruvar och pratar watt eller volt eller vad det nu är och A dagdrömmer om allt han ska kunna fixa med alla proffsgrejer.
Dewalt, suckar han.
(Allt detta absolut inte utan eloge för den ypperliga altan som han med lite sällskaps och batteridrivna verktygs hjälp byggde i våras!)
Hur som. Verktygen har varit As affär. Tills nu.
Igår fick jag den här av mamma:

Behöver jag säga mer?