Jahapp. Knyta ihop den här säcken då.

Okej. Utan att på något vis föreslå att sommaren är över eller ens på sista versen *visslar oberört* tänker jag att det iallafall är dags att summera sommarens läsning.

Jag gick ut hårt med vad min chef har kallat förra årets bästa roman: "Den osynliga bron" av Julie Orringer. En kärlekshistoria förlagd till 30-talets dekadenta studentliv i Paris. Den unge Andras från Budapest studerar arkitektur och förälskar sig i den äldre, hemlighetsfulla balettlärarinnan Klara. En komplicerad men passionerad affär ska det visa sig tills kriget kommer och det blir elände, hjärtskärande och ganska spännande.
Jag hade ju orimliga förväntningar så klart efter att ha hört min chef sälja den på jobbet det senaste året och det blev ju som det blir då. Jag tyckte om den, helt klart perfekt hängmatteläsning över semestern, absolut läsvärd men att dra till med "årets bästa roman" vore att överdriva. 3,5 äpplen av 5 möjliga.

Sen: David Vanns "Dirt". Älskar Vann. Alltid rått, alltid ångestladdat.
Galen, 22-årig new age'are, lever i en kvävande och isolerad tillvaro tillsammans med sin känslomässigt klängiga mamma. Ett gammalt arv försörjer dem båda men hotas av moster Helen och 17-åriga kusinen Jennifers giriga klor. En gemensam resa till familjens gamla landställe tvingar relationerna till sin spets där Galen slits mellan ett sexuellt maktspel med kusinen och den alltför klaustrofobiska relationen till sin mor. På Vann'skt manér eskalerar det hela både långsamt och smärtsamt till sin absoluta kokpunkt.
Trots att den har samma febriga kvalitet som vanligt, trots att Vann inte duckar för det som skaver och luktar och osar i det mänskliga psyket, så är det långt ifrån hans bästa roman. En överraskning är dock hans talang för sexscener, det är den skeva maktbalansen mellan Galen och Jennifer som stannar kvar längst efteråt tillsammans med Galens allt mer desperata sökande efter transcendens som tar sig oanade former. Men någonting saknas, och jag har svårt att sätta fingret på det. En dimension kanske, av något slag. 3 av 5 äpplen.

Efter det var jag kanske sist på bollen någonsin och drog äntligen igenom "Cirkeln" av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Behöver jag ens säga det? Fantasydrama där unga häxor bekämpar onskans makter i skolmiljö i svensk småstad.
Antar att den blev lidande av samma förväntningsproblematik som "Den osynliga bron". Har hört för många, för lyriska röster om den. Bra men jag blev inte blown away, tyvärr inte ens nog för att läsa andra delen. 3 generösa äpplen av 5.

"Nightwoods" av Charles Frazier. Långt ute i vildmarken, alldeles invid en sjö och på lagom avstånd från småstaden på andra sidan lever Luce ett lugnt, ensamt liv som vårdnadshavare av ett gammalt nedlagt vildmarkshotell. Frivilligt avskuren från det mesta av socialt liv och mänskliga relationer lever hon i övertygelsen att andra människor för det mesta ändå aldrig är att lita på. Tills den dag barnen kommer. Som enda levande släkting blir hon plötsligt även vårdnadshavare av sina två märkliga skräckslaget stumma syskonbarn, kvarlämnade i världen efter att deras mor mördats. Och med barnen kommer inte bara ett nytt liv, ett nytt ansvar utan även det förflutna med sina nattsvarta skuggor och bränder.
Det här är det första jag läser av Frazier men absolut inte det sista. Inte bara med ett vackert språk utan även med ett fantastiskt öga för dynamik och detaljrikedom målar han upp porträttet av den självständiga råbarkade kvinnan Luce såväl som de introverta och outgrundliga barnen. Med finstämd förståelse för människors egenheter och ibland oförklarliga sätt låter han relationen försiktigt växa fram samtidigt som det förflutnas mörka hot långsamt men obönhörligt närmar sig. Sommarens bästa bok. 4 av 5 äpplen.

Och så "The ocean at the end of the lane" av husguden Neil Gaiman.
Kort: berättarjaget återvänder till sin hemort och översköljs av minnen från barndomen då en inneboende de hade i huset stal familjens bil och begick självmord i den och därmed rörde upp mörka krafter som borde stannat där de var. En ny vänskap föds och blir startskottet på den magiska saga som följer.
Neil Gaiman är oslagbar som sagoberättare. Hans historier sprakar alltid av magi, värme och fantastik och beskrivs både som fantasy, sagor och fabler. Det finns nästan ingenting i hans bibliografi som inte skrivit sig rakt in i hjärtat på mig (förutom "Neverwhere" av någon märklig anledning), vare sig han skriver för barn, vuxna eller i serieform (fast det är klart, "Sandman"-serien är sjukt svårtoppad). "The ocean..." sägs vara den första vuxenromanen sen "Anansi boys" men jag vet inte om jag håller med. Den känns mer ungdomsroman, storyn är rakare, enklare, utan krusiduller och i sig en alldeles underbar liten historia. Men det stannar också där, det blir inte episkt vare sig i handling eller kvalitet, utan nöjer sig med att vara "en underbar liten historia". 4 små äpplen av 5.

Insta-juli.

Idag har jag plockat in ett av mina mest eftertraktade vuxenpoäng: att kunna baka utan att behöva handla. En rätt otippad målsättning med tanke på att jag känner för att baka, tänker på att baka och i värsta fall faktiskt bakar ca en gång om året. I alla fall så är det så jäkla vuxet att ha allt man behöver bara så där. Jag och Knappen behövde bara gå till skogs och skaffa bären. Så vi gjorde det.

Det hela har ABSOLUT ingenting att göra med den oförklarliga handlingskraft som fick mig att sent om sider spika upp de där tavlorna över sängen som jag tänkt på... sen sist jag bakade ungefär.

Annars fiskas det en hel del här. Eller, grabbarna fiskar. Och äter glass på båtmacken.

Och apropå glass och vuxenpoäng. Glassbilen kom förbi idag. Chauffören höll på att lägga upp en ny rutt och eftersom vi råkade vilja handla just då så blev vår adress första stopp på nya turen. Återstår att se huruvida detta ska visa sig vara en bekvämlighet eller en förbannelse.

Gotland.

Vi åkte till Gotland lite sådär bara. Vår granne har hus där med gästhus som vi fick låna plus att min mamma var där och hälsade på samtidigt så Knappen har ju haft de fyra kanske mest bortskämda dagarna i sitt liv den här veckan. Full uppmärksamhet från morgon till kväll av två mormorstyper. Precis som det ska vara när man är snart 4. 

Han har dessutom upptäckt havet. Det tog ca 10 minuter på stranden i Ljugarn innan han förvandlats från landkrabba till säl. En sån som huttrande med blå läppar bara ska bada "lite till". Hemma har han mest stått i vattenbrynet och kastat stenar men öppet hav och lite långgrund sandstrand gjorde tydligen underverk. Simskolan i nästa vecka kommer alldeles lägligt.

Gotland var magiskt, som alltid. Jag vill helst vara där jämt. Ha ett hus. Bygga ett, drömde vi om i bilen. Eller ett gammalt, fullt av snickarglädje, dragiga fönster och mer kärlek än komfort.

Vi gick på loppisar så klart. Fyndade ibland. "Fyndade" ibland.

Precis som det ska vara.

Det hela var väldigt fint. Sol och hav, raukar och mat. Och känslan av att komma långt långt bort på några få timmars båtresa.

 

Nästa sommar hyr vi hus ett tag. Längtar redan.

Regnlördag.

Min mamma bor 200 meter ifrån oss. Vilken ynnest det är! Knappen vill alltid vara hemma hos mormor, och att han får växa upp med en annan vuxen som en så naturlig del av sin vardag som hon är, det borde varenda unge få. Nästa sommar kanske han till och med är stor nog att gå ensam den lilla biten hem till henne. Bara "äh, jag sticker till mormor, so long på er tråkmånsar". Vilken grej.
Mina morföräldrar fanns ju i Finland och min farmor var en gammal dam som bodde i en liten lägenhet fylld av ömtåliga gustavianska möbler bland andra lägenheter fulla av mer eller mindre snurriga åldringar. Där drack de vuxna kaffe i lövtunna miniatyrkoppar och på en hylla i tamburen stod en gammal encyklopedi i torrt skinnband med en bild på en rytande gorilla i som jag inte kunde slita mig ifrån trots att den skrämde vettet ur mig. Hon var gammal som gatan när hon gick bort och jag var fortfarande bara en liten fjärt.

Den sommaröppna kiosken här ute hade invigning idag. Det duggade men vi gick dit ändå, drack kaffe, åt glass under ett parasoll och köpte smågodis för en femma var i små papperspåsar. När vi kom tillbaka igen ville Knappen följa med mormor hem så nu sitter jag vid skrivbordet med alla löven igen och lyssnar på regnet genom det öppna fönstret och nästan skäms för att jag har det så bra.

Slut? Slut.

Jag, som alltid gillat hösten bäst, upptäckte att det var med lätt panik jag förra veckan snubblade över den ena efter den andra som utropade att nu var sommaren slut! Slut?! Jag hade liksom inte svettats och svurit klart, eller börjat spy galla över gräsklipparen, eller glömt dynorna till utemöblerna ute i regnet tillräckligt många gånger för att vara klar med den här sommaren. 

Sen dess har jag dock börjat känna igen mig själv. Jag har börjat göra som jag brukar göra vid den här tiden.

Klär mig alldeles för varmt hela tiden i någon slags höst-iver. Åkte till Ikea i raggsockor och gummistövlar i måndags. Det visade sig vara en av mina mindre briljanta idéer.

Tänker på rådjur och känner en oemotståndlig lust att bära smycken.

Och köper böcker. Har läspepp igen. Läser just nu "Tony & Susan" av Austin Wright, kanske den första boken ur deckarhyllan jag köper sen jag var 15 och plöjde Dean Koontz. En meta-deckare kan man väl säga och vara nöjd med att få slänga sig med den i övrigt rätt kluriga termen. Vi får se hur det tar sig men jag kommer på mig själv med att göra obehagsgrimaser medan jag läser och att knyckla ihop ansiktet vid läsning måste anses som bra.

Så är det. 

En födelsedagsblomma på det så ska jag gå och lägga pärlplattor sen. Ensam.

Tillbaka nu? Tillbaka nu. Hejje!

Eureka! Äntligen, och inte en dag för tidigt, upptinade ur den digitala permafrosten! Vägen hit har varit en odyssé av telefonsamtal, tröttma och hårda bud som slutligen resulterade i att självaste chefen för Telias support personligen tog på sig att koppla upp oss. Vad tog det? Allt som allt... 3 månader?

Aaanyway...

Vi är här, på plats, börjar falla på plats. Och har upptäckt att vårt nya kök går mycket bra att kollektivt laga mat i:

 Särskilt en midsommarmiddag, dagen efter inflyttning.

Sen var det bara att sätta igång att pula med grejer. Att få ett eget rum, en egen plats... Alla människor borde få ynnesten till det. Inga kompromisser, inga fingrar utom mina, bara jag och min symaskin och mina pennor och kameran och det där stöket som är bara mitt.

Mitt alldeles egna skrivbord som mamma garagefyndat lampa till.

Leka in sig i varje vrå. Öppna och stänga dörrar, hoppa i sängar, stänga in sig i garderober, parkera leksaksbilar på strategiska platser. Man måste göra såna grejer också.

Och som om det inte var nog med allt fint så har vi åkt båt. Egen båt. Eller, det är A's båt. Jag sitter helst på passagerarbänk och blir omkringskjutsad, som en... båthustru, typ.

Och dricker dopchampange.

I juli klättrade A dödsföraktande på stegar och tak och målade. Och målade. Och målade. Det tar jättelång tid att måla ett hus. Mycket längre än man tror.

Och som grädde på moset lanserade jag Projekt: köksland. Det låter stiligt men är i verkligheten en halvpall med krage, två tomatplantor och en basilika. Det var vad jag mäktade med att eventuellt råka ha död på utan att förlora livslusten själv. Men det går, och inte utan stolthet, över förväntan.

Och Knappen? Han har kutat runt och varit sommarsmutsig unge mest hela tiden. Som det ska. Cyklat, blivit bästis med grannens dotter, badat, ätit ohemula mängder glass och ska fira sin tredje födelsedag alldeles snart. Frågar man honom vilka som ska komma på kalaset så står tydligen kompisarna och "några tanter" på gästlistan och det är slående korrekt bild av hur hans sociala liv sett ut den här sommaren.

Sådant är det. En kritisk röst i huvudet gnäller på mig för att det hela låter så präktigt men jag kontrar med att det har varit himla fint. Vi har jobbat, målat, samtalat, telefonsamtalat, planerat, diskuterat, smällt i en och annan nymonterad dörr, lekt, lagat mat, pulat och det är väl där vi landar. Nu är vi här. Vi jobbar på, flyttar på, tar tag i de där lådorna i det där källarförrådet som vi valt att glömma bort för en sommar, kokar kaffe till hantverkare ett tag till och låter det tuffa på bara. Det var hit vi var på väg och nu ska vi fortsätta. Härifrån och ut.

Coming up for air.

Alltid kommer någonting bort i en flytt, sådan är tingens ordning. Men nu var det kamerasladden som råkade ut för oidentifierat öde och det i kombination med att vi flyttade men inte vår internetuppkoppling så är det ett nedkopplat, urkopplat och frånkopplat liv vi lever just nu. Jag som hade så fina bilder att visa, på allt som är så bortklemande fint just nu men de ligger där, inspärrade i det där ogenomträngliga kamerahuset.

Stiffy skriver om sin julideppma. Den jag alltid haft också. När allt stänger men folk är ute och klär av sig och dräller nonchalant i parker och halsar slentriansofistikerad alkohol och har tusen kompisar som alltid är glada och tillsammans och på väg med vind i håret och hand i svanken och skärgården seglingen uteserveringen det ljuva livet är aldrig längre än ett ögonblick bort och alldeles inom räckhåll och så förbannad spontant, enkelt, brunbränt och slankt.
Sen flyttade jag från stan. Vi kom hit. Där det blir helt tyst på kvällen, där grannen kör runt en hel dag med släpet efter bilen och tilläggsisolerar sitt hus själv och smultron växer i hav över marken och de säger att det är gott om blåbär nu och vi kanske råkade lägga oss på fel båtplats hoppsan men nu blir det korv och potatis till middag och den där gamla solstolen från 70-talet som jag minns min unga mamma i, den funkar prima fortfarande, knappt ens solblekt. Och gräset är mitt, och stenbumlingen och den malplacerade gäststugan och soptunnan och den fula, klena tallen.
Så. Hej sommar. Det var äntligen kul att du kom!

(Stiffy, I'll save you a seat.)

Åska och litteratur.

Åskan i söndags, folket.
När jag var liten brukade jag och pappa sitta insnodda i filtar under taket på altanen när det åskade medan pappa ljudlöst överförde sin fascination för oväder på mig. Vi letade blixtar och räknade sekunder. Fortfarande kan jag bli alldeles varm när det dundrar utanför och öppnar fönster på glänt för att höra så bra som möjligt.
Men i söndags morse. Jag såg inte själva blixten men den slog i ögonen som en fotoblixt och smällen som kom strax efteråt skakade i golvet och väckte A som trodde att det sprängdes utanför huset. Knappen stod brevid mig med klotrunda ögon och för första gången, när han öppnade munnen och sa "Åcka!", var det obehagligt. Det var lite för nära och i huvudet snurrade att jag måste stänga av allting, de här gamla skruttiga elledningarna, hur kan jag förklara för honom vad det är, jag måste förklara världen, vart ska vi ta vägen, är det nu vi sätter oss i bilen?!
För er som läst "The passage"; tanken slog mig att åskan just då i kontrast till de där stora barnögonen var som virals getting into the Sanctuary.

Augusti, grattis.

Mffmhhmpppfnbh!

Det här är jag fulsvärande över att det är f**ing 9 (9!) grader ute men försöker kväva det med att trycka båda händerna mot munnen så hårt jag kan.

Ska istället försöka djupandas och meditera över det vackra i världen. Nu ska jag göra det. Nu.

Jag säger bara det.

Bananflugorna och hatet.

Åmeh, jag som alltid...

Det var så konstigt, Linn skrev ett inlägg om att bli stressad av den där nystarten som hör hösten till och jag tänkte att jag aldrig känner så, trots att allt nytt börjar på hösten. Kanske för att jag närt en sommarångest så länge att när hösten börjar närma sig har jag snarare blivit lättad, dragit på mig en tjocktröja och äntligen känt mig bekväm igen. Och nystarten har sällan känts som ett start/stopp utan någonting jag med lätthet långsamt glidit in i.
Jag tänkte skriva någonting om det som en kommentar till Linn men när jag precis skulle sätta första bokstaven så tittade jag ut genom fönstret istället. Det var blött och lite kyligt, en sval morgonsol och björken hade släppt några löv som låg som gula små frimärken på gräsmattan. Sommarslut i luften, det var första gången jag tänkte så i år.
Och det var nu det blev konstigt, för plötsligt kände jag mig deppig. Det var som att det var så tidigt, som om jag inte var klar med sommaren ännu, trots att jag gnällt över värmen och inte badat en enda gång. Istället såg jag vintern ligga där borta i november och vässa sina klor och jag tänkte nej, inte vinter...
Så jag skrev ingenting, för det som jag trott mig veta bombsäkert om mig själv, det stämde tydligen inte idag.

Sjuk i juli.

Vi är sjuka på löpande band. Jag fick ju förkylningen från helvetet och går fortfarande runt med sån där hosta som gör att jag måste sträcka på halsen och spänna ut bröstkorgen för att riktigt få ner hostan i lungorna. Imorse vaknade jag dessutom i värsta karusellen som fortfarande inte riktigt stannat så jag går runt här och känner mig på sniskan. Knappen har varit täckt av oförklarliga röda prickar i 3 dagar och igår sjönk A ner i feberattacken från samma gudsförgätna ställe min hosta kommer ifrån. Imorse låg han med täcket uppdraget till hakan i den 23 gradiga värmen och huttrade "Det är så k-kallt här".
Men det går ändå, med lite skratt genom huvudvärksdimman och nyplockade blåbär på kall yoghurt.

Metallica?

A är på The big 4 och tittar på farbröder som spelar hårdrock. Jag kollar in det på svt1 istället.
En gång i tiden svärmade jag också för Metallica. Vi var ett gäng spolingar på landet som planlöst drev runt på ön, badade, envisades med att svettas i tält om nätterna bara för att och när det var dåligt väder eller kväll låg vi utspillda över soffan och belägrade vardagsrummet med "The black album" och "Ride the lightning". 14 år och lovade bästisen Helena dyrt och heligt att jag skulle spela "The unforgiven" på hennes begravning.
Det är med varm och innerlig kärlek jag minns det här och hur stort Metallica var för oss just då.
Sen var det vi som blev stora och Metallica blev nostalgi. Sen såg jag "Some kind of monster" och ingenting blev någonsin sig likt. Jag vet att jag borde vara större och se till musikarvet och det stora hela. Men jag såg filmen och Metallica kommer aldrig bli sig likt för mig igen. Jag blev så trött på dem, så trött att jag är rädd att jag aldrig hämtar mig från det.
Lars... Som. Pratar. Som. Om. Varenda. Ord. I. Varenda. Mening. Är. En. Uppenbarelse.
James... Som måste... som känner att... det känns som... just nu...
Kirk... Som bara kom igen då, grabbar? Eller?

Men... I skrivandets stund spelar de "Sad but true" där nere i götet. Och jag blir lite mjukis. Till min stora förvåning blir jag lite rörd. Okejrå, jag ska sluta dryga.
Det är lite fint.

Snart så

Fåglarna sjunger som tokiga ute. Jag satt förbluffad på trappan och funderade på varför de kommit just hit allihop. För det måste varit allihop, så många var de. Och sjöng. På grannens tomt satt två hackspettar på varsin sida om en tallstam och försökte bryta sig in. Ett V av gäss flög över oss.
Då fanns det plötsligt hopp om liv, om en vår, om att det tids nog ändå kanske kommer kännas så här

Sakta ner. Kom nu då.

Tiden går så himla fort nu, fortare än någonsin förr kanske. Inte bara pga Knappen och för att han växer så fort och är så lång och har foträta gympaskor nuförtiden och säger nej med bestämdhet i tid och otid och ibland vågar sig på att sjunga imse vimse spindel alldeles själv.
Den flyger iväg bara. Så mycket vill jag göra, sy och fixa att det nästan inte hinns med.
Och samtidigt sniglar den sig fram genom snögloppet. Jag drömmer om den där garderoben av hemmagjorda klänningar och en kunskap som flyttat ner från hjärnan till ryggraden. Om ett hus där vi får plats med all vilja och skapandelängtan, allihop.
Nu får vintern vara slut. Nu vill jag visa Knappen är världen inte är en ändlös variation av brunt, grått och beige. Nu får solen, den höga luften och krokusen komma.
Kanske händer det imorgon. Kanske händer det en dag som känns som imorgon.

Om i sommar

Det här är...

vårt barn. Inuti den där. Jag sydde den av ett gammalt frottétyg jag fick av mamma och det är en typ av badrock/kappa/kåpa/lucialinne.
A sa att den var jättefin. Och sen, efter en liten paus: "Vad ska han ha den till?" (déjà vu). Varpå jag radade upp ett antal tillfällen, samtliga direkt bundna till sommarens bad- och brygghäng, där jag lätt skulle vilja ha en själv!
"Ah. M-hm" sa A.
Han ska få se när han sitter på bryggan i juli, dyblöt efter bad och småhuttrar och sjukt sugen på saft men dör på tanken att behöva tråckla ut en arm ur handdukstältet han snott ihop runt sig.
Då. Då bara: "Älskling, jag vill också ha badrock/kappa/kåpa/lucialinne som Knappen!"
Mm. Huttrar bäst som huttrar sist.

Om när det snöade i somras

I somras när det var så där tokvarmt var det ingen i vår familj som kunde sova särskilt bra. Så vi investerade i en luftkonditioneringsmaskin som stod på golvet i sovrummet och surrade ett par timmar på kvällen. Sen försvann värmeböljan och vi packade ihop den i lådan igen. Den där lådan står fortfarande kvar i ett hörn i vardagsrummet. Det är en ganska stor låda. Rätt ful. Och varje gång jag ser den förundras jag över hur vi inte lyckades lyfta ut den där lådan till förrådet innan snön kom. Hur överraskad kan man bli? Man undrar: när kom snön? I augusti?

En annan sommardag

När det är mycket glömmer jag att det finns både ett då och ett sen. Den här bilden påminner mig om det. Då; en sval sommardag smög jag och min brorsdotter runt på en ödetomt, fotade, pratade och trevade efter det fina och sköra. Både med ögon och ord. Så var min dag, hennes var kanske alldeles annorlunda.
Sen; tomten är såld, snart ska det byggas där. Kanske hittar vi ett annat förfallet hörn att tränga oss in i en annan dag. Kanske en kaffetermos mot flagnad husvägg, en stunds talande tystnad och lite skratt. Jag hoppas det.

Jag tror jag ska sluta jobba och bara vara.

Det blåser höst. Jag vill ha spröda volanger och gubbig rock. Sticka, virka, sy och sova en stund på eftermiddagen. Det hänger serpentiner kvar från Knappens första kalas under det uppfällda parasollet på altanen. Då var det sol och jordgubbstårta men nu har pappret bleknat och piskar i vinden.
Sommaren tar långsamt slut och ändå går det över en natt. Man vaknar en dag och vet, som Snusmumriken.
Det börjar regna om ett ögonblick. Och allt är precis som det ska.

Hemma

Hemma igen. Det har hänt så mycket och ingenting den här veckan. 428 bilder tankade jag in i datorn nyss. Jag ska sortera dem, sen visa lite, försöka göra de senaste dagarna rättvisa om det går. Kanske imorgon.
Det var underbart borta. Det är skönt att vara hemma.