Tillbaka nu? Tillbaka nu. Hejje!

Eureka! Äntligen, och inte en dag för tidigt, upptinade ur den digitala permafrosten! Vägen hit har varit en odyssé av telefonsamtal, tröttma och hårda bud som slutligen resulterade i att självaste chefen för Telias support personligen tog på sig att koppla upp oss. Vad tog det? Allt som allt... 3 månader?

Aaanyway...

Vi är här, på plats, börjar falla på plats. Och har upptäckt att vårt nya kök går mycket bra att kollektivt laga mat i:

 Särskilt en midsommarmiddag, dagen efter inflyttning.

Sen var det bara att sätta igång att pula med grejer. Att få ett eget rum, en egen plats... Alla människor borde få ynnesten till det. Inga kompromisser, inga fingrar utom mina, bara jag och min symaskin och mina pennor och kameran och det där stöket som är bara mitt.

Mitt alldeles egna skrivbord som mamma garagefyndat lampa till.

Leka in sig i varje vrå. Öppna och stänga dörrar, hoppa i sängar, stänga in sig i garderober, parkera leksaksbilar på strategiska platser. Man måste göra såna grejer också.

Och som om det inte var nog med allt fint så har vi åkt båt. Egen båt. Eller, det är A's båt. Jag sitter helst på passagerarbänk och blir omkringskjutsad, som en... båthustru, typ.

Och dricker dopchampange.

I juli klättrade A dödsföraktande på stegar och tak och målade. Och målade. Och målade. Det tar jättelång tid att måla ett hus. Mycket längre än man tror.

Och som grädde på moset lanserade jag Projekt: köksland. Det låter stiligt men är i verkligheten en halvpall med krage, två tomatplantor och en basilika. Det var vad jag mäktade med att eventuellt råka ha död på utan att förlora livslusten själv. Men det går, och inte utan stolthet, över förväntan.

Och Knappen? Han har kutat runt och varit sommarsmutsig unge mest hela tiden. Som det ska. Cyklat, blivit bästis med grannens dotter, badat, ätit ohemula mängder glass och ska fira sin tredje födelsedag alldeles snart. Frågar man honom vilka som ska komma på kalaset så står tydligen kompisarna och "några tanter" på gästlistan och det är slående korrekt bild av hur hans sociala liv sett ut den här sommaren.

Sådant är det. En kritisk röst i huvudet gnäller på mig för att det hela låter så präktigt men jag kontrar med att det har varit himla fint. Vi har jobbat, målat, samtalat, telefonsamtalat, planerat, diskuterat, smällt i en och annan nymonterad dörr, lekt, lagat mat, pulat och det är väl där vi landar. Nu är vi här. Vi jobbar på, flyttar på, tar tag i de där lådorna i det där källarförrådet som vi valt att glömma bort för en sommar, kokar kaffe till hantverkare ett tag till och låter det tuffa på bara. Det var hit vi var på väg och nu ska vi fortsätta. Härifrån och ut.