Coming up for air.

Alltid kommer någonting bort i en flytt, sådan är tingens ordning. Men nu var det kamerasladden som råkade ut för oidentifierat öde och det i kombination med att vi flyttade men inte vår internetuppkoppling så är det ett nedkopplat, urkopplat och frånkopplat liv vi lever just nu. Jag som hade så fina bilder att visa, på allt som är så bortklemande fint just nu men de ligger där, inspärrade i det där ogenomträngliga kamerahuset.

Stiffy skriver om sin julideppma. Den jag alltid haft också. När allt stänger men folk är ute och klär av sig och dräller nonchalant i parker och halsar slentriansofistikerad alkohol och har tusen kompisar som alltid är glada och tillsammans och på väg med vind i håret och hand i svanken och skärgården seglingen uteserveringen det ljuva livet är aldrig längre än ett ögonblick bort och alldeles inom räckhåll och så förbannad spontant, enkelt, brunbränt och slankt.
Sen flyttade jag från stan. Vi kom hit. Där det blir helt tyst på kvällen, där grannen kör runt en hel dag med släpet efter bilen och tilläggsisolerar sitt hus själv och smultron växer i hav över marken och de säger att det är gott om blåbär nu och vi kanske råkade lägga oss på fel båtplats hoppsan men nu blir det korv och potatis till middag och den där gamla solstolen från 70-talet som jag minns min unga mamma i, den funkar prima fortfarande, knappt ens solblekt. Och gräset är mitt, och stenbumlingen och den malplacerade gäststugan och soptunnan och den fula, klena tallen.
Så. Hej sommar. Det var äntligen kul att du kom!

(Stiffy, I'll save you a seat.)