A har ordet. Och maten. #3.

Den uppmärksamme läsaren vet att detta betyder Äpplet goes matblogg under A's flagg. Smaklig måltid!


Jag tror att jag gjort hemmagjord Pizza 5 eller 6 gånger sen vi inhandlade en pizzasten och även om det varje gång blivit åtminstone okej resultat så har jag ännu inte känt mig särskilt bekväm med degen. Degen, som i sig är mycket enkel (jäst, salt, socker om man vill, durum- och vetemjöl samt olivolja), lever likt många degar sitt eget lilla liv och ter sig nästan alltid olika från gång till gång. Skillnaden denna gång, när resultatet vart nästintill felfritt, var nog just degen och jag tror det kommer sig av att jag gjort pastadeg i snitt 3-4 kvällar i veckan i ett par, tre veckor. Pastadeg görs med ögat och med känseln. Det är omöjligt att säga exakt hur mycket mjöl man ska ha eftersom minsta skillnad i äggens storlek förändrar degen radikalt. Således måste man känna när pastadagen är alldeles lagom, precis på gränsen mellan klibbig och torr. Pizzadegen, till skillnad från pastadegen, måste jäsa och är gjort med vatten, inte ägg, men principen snarlik, man måste känna sig fram. Man måste våga knåda ut varenda liten glutenpartikel och sen våga tro att det behövs mer mjöl eller tvärtom. Man måste våga arbeta med degen och vara lyhörd. Känna efter om den behöver vila mer, om den behöver knådas mer, om den behöver mjölas mer osv.

Påminner lite om att sitta och producera en låt. Man pillar på varenda inställning, vilket till slut blir ett självändamål. Man pillar för pillandets skull. Man knådar eller mjölar, eller vattnar för dess egen skull, inte för att man tror att det behövs. Man måste alltså våga tro på sin känsla om känslan säger att nu är det perfekt.

Denna gång vågade jag tro att jag blivit lite mer lyhörd mot min deg. Jag gjorde det jag trodde var bäst för min deg. Inte hur dom gör på TV eller vad det står i något recept.

Och vips. Molto Bene!

När jag sen gör fyllning och annat så går jag rakt efter tips från en masterclass jag såg på Australienska Masterchef.

1. Perfekt deg är ett måste. Elastisk, god och tunn.
2. Bra ingredienser som funkar med varandra och funkar på en pizza.
3. "Dont overload". Ha inte för mycket av något. Speciellt inte ost eller andra feta, oljiga ting. Det blir bara gegga.

En perfekt pizza ska ju vara tunn och krispig med bra smakbalans och mycket karaktär, inte mjuk och degig med nån slags tjock sörja på. Lämna det till pizzerian på hörnet.

Sen tycker jag att en riktigt god tomatsås är ett måste också. Man kan liksom inte bara mixa en burk krossade tomater och tro att det blir bra. En ordentlig tomatsås bär hela smaken, och kompletterar alla andra mer definitiva ingredienser. Stek upp lite vitlök, basilika, chili och citron. I med krossade tomater och låt det reducera i 10 minuter. Då blir tomaterna mycket mer smakrika och söta. Och ingen jävla "Arla gratängost". Mozarella or die. Och världens bästa investering är en pizzasten. Den gör all skillnad.

Ikväll blev det två varianter, båda med tomatsås (arrabiata FTW), persilja och timjan, riven mozarella. Ena med Toscansk pepparsalami, körsbärstomat, buffalomozarella (dressas på efter ugn) och färsk mynta. En sjukt fin kombo, hämtad från ovan nämnda Masterchef.

Andra med Serrano, parmigiano reggiano, gouda, färsk basilika och lite extra olivolja.

Sjukt jävla gott. Stolt och nöjd kock. Mätt familj.

/A

(Övriga "A har ordet. Och maten" hittar du här.)

A har ordet. Och maten. #2.

"A har ordet. Och maten." är som ni kanske eller kanske inte vet bloggens med kärlek nystartade gästspel. A lånar Äpplet och er en stund medan jag lutar mig tillbaka, mätt och belåten som Ferdinand under korkeken. Varsågoda!


Italiensk mat är min mat.

Redigheten, flärden, romantiken och passionen. Balansen mellan att bli mätt och att bli förförd av smaker tippar aldrig över åt något håll. En vit, stor, tallrik med färsk pasta, en enkel arrabiatasås, rosmarin-doftande köttbullar, ruccola och tomatsallad och ett täcke av reggiano blev det ikväll. Så gott.

Durumvetemjöl, ägg, olja, salt, in i kyl. Kavla, skär, tvättställ, koka 2 min.

Blandfärs, krossade kex, en lök, dijon, rosmarin, oregano, olja, lite citron, salt, peppar och ett ägg. Rulla. Stek. Ställ av.

Vitlök, chili, fritera i olivolja genom att vinkla pannan, vid färg i med tomatkross, basilika, citron, salt och peppar. Vänd ner köttbullar.

Häll av pasta. Upp med allt på samma fat. Parmesan. Basilika. Lite olja. Ät direkt.

Jag slås ofta av känslan av att laga italiensk mat ofta korresponderar med hur det är att äta den. Man svettas lite, man pratar högt i köket, lyssnar på musik, vevar, knådar, reder och vänder. Inget är överdrivet svårt och inget blir överdrivet snyggt. Detta innebär, för mig åtminstone, att när man väl sätter sig för att äta, så känner man sig välkommen av maten på bordet. En rutig bordsduk, några tända ljus, en flaska chianti och en stor skål med mat som alla får hugga in i. Det kräver liksom inget av en. Maten blir aldrig svår eller pretto. Den är varm och inbjudande. Det behövs inga avancerade presentationer eller pinsamma "jo men börja du" eller "oj, va fint det ser ut". Det är bara att slänga på sig en servett, spänna upp bältet och åka.

Det växer en längtan mot Toscana. Mer om denna i nästa gästspel.

/A.

A har ordet (och maten).

Vi har ju pratat om det här med mathållningen här hemma den senaste tiden. A's kärleksaffär med Jamie Oliver och deras gemensamma matlagning. Jag vet inte om ni förstått vidden av denna affektion, varken för Jamie eller mat i stort. Så vi tänkte att vi återgår till ett gammalt trick vi sett här på Äpplet ett par gånger förr; A gästar, A har ordet. Förhoppningsvis kan detta gästbloggande bli ett stående inslag här. Speciellt sen jag gärna skulle skriva mer om mat om inte mina kunskaper och min verbala förmåga att avhandla mat endast sträckte sig till "gott!" och "sjukt gott!". Och med det lämnar jag över för ikväll. Varsågoda!

Jag investerar oproportionerliga mängder ambition och energi i min matlagning. Jag är inte särskilt bra på det, har inte lärt mig av någon och har knappast tekniken för att göra det på nivån jag försöker.

Det är helt enkelt någon otroligt pretentiöst över mitt kulinariska jag. Varför, frågar jag mig. Vad är det som gör att jag fallit in i denna klyscha, denna arketyp av den moderna familjefadern som varvar TV-spel, facklitteratur och kokböcker med självbekräftande diskussioner (monologer) om film och musik? Matlagningen känns på något sätt som en manifestation av saknaden av en medfödd plats och roll i flocken, en designerad uppgift för stammens överlevnad, en oumbärlig funktion för hannen att fylla. Och likt allt jag ger mig in på, tar mig an, så snöar jag in. Jag vill kunna bättre än andra. Jag vill veta mer, vara bättre. En fullkomligt irrationell passion tar över när jag står där och bläddrar i Melker-böcker eller river citronskal.

Disappear here.

Jag vaknar ur dagdrömmar om blåslampor och krutonger, jag frossar i tankar om skirat smör och anklever, jag sjunker djupare ner i chokladsåsen av mitt eget förfall. Varför?

Vad är det med män och mat?

Jag måste ventilera denna mani. Behöver en kanal att forcera ut min pseudosexuella och fullkomligt skeva inställning till matlagning. Mitt under-jag dränkt i tomatsås och buljong måste till ytan. Jag behöver reflektera, externalisera och intellektualisera hängmörat och pannacotta, sidfläsk och vinäger, pinjenöt och salami.

Ni, trogna läsare av Sofias blogg, blir således offer för detta meningslösa babbel. Det ligger utom min kontroll. Antingen gästar jag här med spaltmeter om nordamerikansk ishockey, andra världskriget eller mat. Jag antar att mat oroväckande nog är mest relevant i sammanhanget. Jag kommer då och då skriva lite kort om både matlagning och restaurangbesök. Kom gärna med tips och rekommendationer. Eller tips på bra psykodynamisk terapi.

Gjorde en bolognese idag. En och en halv timme puttrade den, känns som den kan stå längre. Pastan för hand så klart, men hur är det med ägg eller gula? Cabernet serverades, kändes lite för strävt och syrligt till maten. ICA hade slut på pancetta, vilket antiklimax, vem vill ha Scans bacon i sin bolognese? Vissa menar på att anklever fint i, skulle gärna veta var och när.

Jamie Olivers 30 cm traktör rekommenderas för övrigt starkt. Jamie, Å, Jamie.

/A.

A gästar.

Hej igen.

En solig vårdag för ett par år sedan var jag hemma i Sofias lägenhet helt allena, hade nyligen sagt upp mig och hade tagit en kort paus från det mesta. Jag och Sofia hade flyttat ihop och på vårt säregna sätt kämpade vi med att bryta den moraliska maktbalansen som man lätt bygger upp i början av ett förhållande. Ni vet, då man ger sin relation en identitet, och kanske framförallt, när man söker sin egen identitet inom relationen och gentemot den andra personen. Släppa in, putta bort, våga, fega.

I allt detta underbara och knöliga, denna vårdag, så ringer Sofia och säger att Peder - hennes ex sen massa år tillbaka - ska komma och hämta en skateboard som stått i en garderob och samlat damm. Hua, tänkte jag men verkade oberörd på det där sättet man ska - ofta blir ju "kampen" mest uppenbar när ex-pojk/flickvänner entrar dagordningen.

Det knackas på och framför mig står en blond, stilig man i fez och 4 meter brett leende. Detta var Peder. Vi utbyter artigheter och snackar lite allmänt. Han berättar att han blivit sugen på att åka skateboard och skulle bege sig ner till fryshuset för att stilla sitt behov. Han tittade på mig och frågade; "Skatar du?", varpå jag svarar; "För en massa år sen, men inte längre", och utan att tveka och utan den minsta restriktion eller förbehåll säger han att jag ska följa med. Jag tackar överraskat men säger att jag inte kunde.

För mig var det här Peder, och vartefter vi träffades så förstod jag snabbt varför alla beskrev Peder med superlativ. Jag kan inte påstå att jag kände Peder särskilt nära, bedömt med normala kriterier, men dessa kunde aldrig appliceras på ens relation med honom. Alla skulle med. Alla var välkomna. Alla var självskrivna och det fanns alltid en designerad plats för en, som om man känt varandra hela livet.

Utöver denna synnerligen unika sociala attityd mot sina medmänniskor (dvs praktiskt taget alla människor) så hade Peder en förmåga att vara fokuserad och uppmärksam när man pratade med honom. Han var överallt och ingenstans, full av spontanitet och impulsivitet men när man sa något till honom så såg han en i ögonen och svarade. Han gav av sig själv när han var med andra, det är min känsla. Att vara den konstanta mittpunkten var inget självändamål för honom, det var snarare ett sätt för honom att ge och det förbryllade. Denna man som i mångt och mycket under sina 28 år sett, hört, känt och smakat mer än vad vi andra någonsin kommer att göra kunde ändå sätta sig och snacka om det mest banala av saker och ändå tycka att det var det bästa som kunde hända här, just nu. Jag hoppas att en liten strimma av detta smittat av sig på alla som träffat Peder, för om man ens hade lite av den kärlek för allt runt omkring som han hade så skulle världen inte ha plats för hat.

Shine on you crazy diamond.

A gästar

Det är tungt just nu. Tunga dagar. En skam, en förtvivlan och en uppgivenhet har ersatt den förväntan och hoppfullhet i alla fall jag kände för bara ett par dagar sedan. Nu känner man sig bara tom och orolig. Min respekt för mitt eget land har fått sig en törn. Jag älskar Sverige och faktumet att vi lever i vad som ofta benämns som en av världens mest demokratiska och jämlika nationer, men just nu vill jag bara dra täcket över den nationella identitet som plötsligt blivit mer än bara lite befläckad.

Varje dag lever människor runt om i Sverige i utanförskap, ett utanförskap som kan handla om strukturer inom arbetsmarknaden, om diskriminering och om ojämlika förhållanden och levnadsvillkor i samhället i stort. Vi lever i ett land där kvinnor fortfarande är underrepresenterade i ledande roller i näringslivet och diskrimerade i lönefrågor, men överrepresenterade i obetalda roller i familjelivet och lågbetalda arbeten. Vi lever i ett land där sjuka och fattiga fortfarande marginaliseras och inte behandlas med respekt, empati eller värdighet. Vi lever i ett land där förståndhandikappade inte har samma demokratiska rättigheter eller förutsättningar som oss andra. Vi lever i ett land med en herrans massa privilegier, men också med en hel del skamliga bakgårdar. Vi lever i ett rikt land. Ett land där möjligheten till en aktiv klimatomställning underordnas den ekonomiska tillväxten - dessa är tydligen inte förenliga.

Vi lever numera också i ett land där missnöjet, apatin och okunskapen fått en ny röst, en röst på första parkett. Vi lever i ett land där vi nu plötsligt måste spela ett smutsigt spel, delta i smutsiga debatter och ”vinna” smutsiga argumentationer som grundar sig i oförståelse och en otvivelaktligen skev människosyn. Vi lever nu i ett land som kan komma att kategorisera, försöka assimilera och förtrycka det vi alla förväntar oss en demokrati ska uppmuntra, stödja och ge utrymme för. Idelogiska dödssprattlingar, ett påtvingat tvåpartisystem och desperata retoriska kullerbytor har plötsligt urholkat den definition som demokratin måste vidgas till. Demokrati handlar inte bara om en viss parlamentarisk struktur eller vallokaler eller ens folkomröstningar. Demokrati (den liberala versionen åtminstone) handlar om en grundläggande frihet att uttrycka sig, att erhålla en frihet över sin egen person, sina egna åsikter och sina egna handlingar så länge våra friheter inte inskränker någon annans. Oavsett kön, ras, kulturell, politisk eller religiös tillhörighet eller identitet. Oavsett samhällsklass eller habitus så måste vi alla tillåtas existera och verka på samma villkor, med samma förutsättningar att skilja oss från mängden. Allt detta utan att bli behandlade med mindre respekt än vår granne. Allt detta utan att någonsin känna oss förföljda. Det jag uttrycker i åsikter har jag alltid rätt till och i, så länge inte detta innebär att jag inte tillåter någon annan att uttrycka sin. För mig är detta liberalismens absoluta kärna, en kärna som vi måste värna om. Liberalismen används ibland på ett felaktigt sätt, anser jag, men oavsett tolkning av ideologin så kan vi alltid komma tillbaka till detta. Den moraliska dimensionen av vår moderna socialliberalism är för mig frihet under ansvar. Min frihet får inte hindra din. Alla ska med är en förenklad, men ack så korrekt punchline i detta sammanhang. Intressant nog så har den också använts av båda politiska block under valrörelsen.

Vi har alla, oavsett partitillhörighet eller ideologisk värdegrund, ett ansvar att värna om demokratin och de privilegier som den skapar. I det ansvaret ingår också skyldigheten att se oss om och göra det vi kan för att motverka orättvisor i den mån vi kan, orkar och känner oss manade till. Det är inte svårare än att försöka titta på ett fenomen genom empatiska ögon. Vi måste och är skyldiga oss själva att försöka sätta oss i andras situationer och se på problem ur andras ögon. Den sjuke, den förståndshandikappade, den diskriminerade, den lille, den fötryckte, den invandrade och den arge samt även djurets och jordens. Det finns alltid någon någonstans som har det värre. Det finns alltid någon någonstans som behöver vår förståelse och sympati och även om man inte i praktisk bemärkelse kan eller ens vill hjälpa alla så är vårt samhälle fullt av institutioner och agenter som är beredda att göra det åt oss, givet att vi ger dem uppdraget och resurserna. De finns alltid, alltid, alltid någon eller något som betalar priset av det vi har, firar och njuter av, således får vi aldrig ta det vi har för givet, eftersom frihet, lycka och liv alltid i någon dimension har ett pris och en konsekvens.

”If we cannot end now our differences, at least we can make the world safe for diversity. For, in the final analysis, our most basic common link is that we all inhabit this small planet. We all breathe the same air. We all cherish our children's future. And we are all mortal.”

//

A

A's en om dan

Finaste bilden, finaste ljuset, fulaste minen.

Lunch

Foto: A.

A listar

Eftersom jag, som känt, varit helt oförmögen att producera någon som helst lista utöver boknörderiet, och eftersom vi absolut ska ha en lista i dessa, det nya decenniets tider, får A helt enkelt inta scenen med sitt nörderi. Tack och lov att någon kan leverera.
Så, without further due; A's samlade:

00-talets 20 bästa skivor.

1. Relationship of Command - At The Drive-In
2. In Rainbows - Radiohead
3. The Earth is Not a Cold Dead Place - Explosions in the Sky
4. Get Rich Or Die Tryin' - 50 Cent
5. Ignoto - Yourcodenameis:milo
6. Fever To Tell - Yeah Yeah Yeahs
7. Asleep In The Back - Elbow
8. Silent Shout - The Knife
9. Amnesiac - Radiohead
10. Funeral - Arcade Fire
11. Worlds Apart - ...And You Will Know Us By the Trail of Dead
12. The Trials of Van Occupanther - Midlake
13. Original Pirate Material - The Streets
14. Devils & Dust - Bruce Springsteen
15. Blood Mountain - Mastodon
16. I Am Come - Part Chimp
17. Lullabies To Paralyze - QOTSA
18. Salvation - Cult of Luna
19. Kid A - Radiohead
20. the Bronx - the Bronx

00-talets bästa filmer

1. No Country For Old Men
2. Frost/Nixon
3. The Departed
4. Million Dollar Baby
5. There Will Be Blood
6. Avatar
7. District 9
8. Inglorious Basterds
9. Into The Wild
10. Wall-E
11. Donnie Darko
12. Lost In Translation
13. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
14. The Aviator
15. Team America
16. Gran Torino
17. Cloverfield
18. Traffic
19. Adaptation
20. Brokeback Mountain

Varsågoda! A gäst-ventilerar på Äpplet:

Regeringen: "Ok, ni får skjuta nio vargar, eftersom ni har varit så snälla i år."
12000 mongon: "Soft. Nu blire åka av."
Naturskyddsföreningen: "men...men.. men... nääää"
12000 mongon: "Kill, kill, kill! Vapen vapen vapen! Hurra för människan, bu för de onskefulla vargarna!"

22 mördade/skadeskjutna vargar senare...

12000 mongon: "Kill, kill, kill! Commando!!!
Naturskyddsföreningen: "men... men... men... nääää."
Regeringen: "Äh, nu är det Spaniens problem. Vi har fullt upp med nya jobbskatteavdrag och a-kasse inkvisition."
WWF: "Vi är upprörda. På gränsen till arga."
Regeringen: "Vem bryr sig? Vi ska ta kompledigt nu."
12000 mongon: "Ikväll blir det svettigt för frugan/styvdottern/grannens hund".
Jimmy Åkesson: "Ni kan väl knäppa några muslimer på en gång."
Jens Nilsson: "...och min svärfar?"
12000 mongon: "Nä, vi jagar ju bara för naturupplevelsen och friluftslivet."
Regeringen: "Skål på oss. Det där skötte vi bra."
Natuskyddsföreningen: "Okej. Men ni kan väl snacka lite med varandra nästa gång".
12000 mongon: "Tjäften. Tänk på våra hundar och inavlade söner som blir uppkäkade."
Naturskyddsföreningen: "Ok. Förlåt."
Regeringen: "Bra. Tillbaka till de viktiga frågorna. Maud, löste sig allt eller?"
Maud Olofsson: "Va? Vaddå?"
Reinfeldt: "Äh, inget. Somna om du. Vi väcker dig när vi byggt några nya kärnkraftverk som du kan ge bort."

Jag heter A här. Men det är inte mitt riktiga namn. Hur som helst. Till denna lilla sketch bör det ju finnas någon rimlig förklaring. Här är den:

Jag får spasmer när den här debatten dras igång. Tanken med Alliansens naturvårdspolitik - om man nu tvångt måste kalla den det - när det gäller varg är att vi ska ha ett vargbestånd på ungefär 210 individer. Siffran har någonstans på naturvårdsverket arbetats fram i enlighet med rimlig forskning och analys. Fantastiskt jobb, hörrni. Märkligt nog baseras ofta argumenten för avskjutning av varg i kontexter som försöker måla en bild av detta fantastiska djur som skadligt och därför som ett djur vars livrum måste begränsas. Det är helt enkelt ett djur som inkräktar på människans utrymme och följdaktligen är det ett nödvändigt ont att döda ett visst antal individer för att hålla rasen i schack (retoriken går att hitta i andra sorgsna kapitel i historien). Så fort det blir politiskt ohållbart att föra just dessa argument så lägger man vikten på det andra benet och talar om att acceptansen för den svenska vargen kräver att vargbeståndet hålls nere. En liten logisk paradox utan någon som helst empirisk grund.
Under 60-talet fanns det 10 vargar i Sverige. TIO. Sedan dess har det varit en märkligt oviss kamp för att inte vargen som funnits i Sverige i 10.000 år (!) ska försvinna helt. Samma sak har hänt på andra ställen i Europa och Nordamerika och principen är densamma; vargstammarna måste tillåtas vara tillräckligt stora för att de inte ska riskera att dö ut pga arv- och genetisk problematik som är till följd av för få familjer. Det finns - eller måste finnas - sätt och plats för vargen att leva i större antal i Norrland (i södra Sverige också för den delen), vid sidan av människan, det handlar bara om vad vi prioriterar och vad vi är bereda att göra för att det ska fungera.
Jag säger inte detta för att jag bor så bekvämt i Stockholm, utan för att det är något vi alla måste ta ansvar för. Om vi alla skulle bo i Australien så skulle vi ju inte ha ihjäl alla livsfarliga ormar, spindlar, krokodiller eller skorpioner i förebyggande syfte. Samma sak borde gälla överallt. Logiken som i vissa sammanhang (oftast använd av jägare eller deras intresseorganisationer) används för att berättiga avskjutning är så uppenbart grotesk att det blir nästan pekoralt att belysa hyckleriet; "om vargstammen är stor så hotar den människan och dess gårdsdjur och boskap". Vänder man på det så visar sig en ganska korrekt bild av hur det ser ut nu. Människopopulationen har blivit så stor att den hotar vargen. Jösses amalia, skjut på ni. Hoppas ni sover gott.
Det här gäller givetvis alla hotade djurarter och även andra djur generellt. Bara idioter och nazister accepterar att vi människor har rätten att avgöra livsödet för en hel art/ras på grundval om huruvida vi anser den vara obekväm eller inte.

Sluta skjuta varg. Gå med i naturskyddsföreningen här.