Hej igen.
En solig vårdag för ett par år sedan var jag hemma i Sofias lägenhet helt allena, hade nyligen sagt upp mig och hade tagit en kort paus från det mesta. Jag och Sofia hade flyttat ihop och på vårt säregna sätt kämpade vi med att bryta den moraliska maktbalansen som man lätt bygger upp i början av ett förhållande. Ni vet, då man ger sin relation en identitet, och kanske framförallt, när man söker sin egen identitet inom relationen och gentemot den andra personen. Släppa in, putta bort, våga, fega.
I allt detta underbara och knöliga, denna vårdag, så ringer Sofia och säger att Peder - hennes ex sen massa år tillbaka - ska komma och hämta en skateboard som stått i en garderob och samlat damm. Hua, tänkte jag men verkade oberörd på det där sättet man ska - ofta blir ju "kampen" mest uppenbar när ex-pojk/flickvänner entrar dagordningen.
Det knackas på och framför mig står en blond, stilig man i fez och 4 meter brett leende. Detta var Peder. Vi utbyter artigheter och snackar lite allmänt. Han berättar att han blivit sugen på att åka skateboard och skulle bege sig ner till fryshuset för att stilla sitt behov. Han tittade på mig och frågade; "Skatar du?", varpå jag svarar; "För en massa år sen, men inte längre", och utan att tveka och utan den minsta restriktion eller förbehåll säger han att jag ska följa med. Jag tackar överraskat men säger att jag inte kunde.
För mig var det här Peder, och vartefter vi träffades så förstod jag snabbt varför alla beskrev Peder med superlativ. Jag kan inte påstå att jag kände Peder särskilt nära, bedömt med normala kriterier, men dessa kunde aldrig appliceras på ens relation med honom. Alla skulle med. Alla var välkomna. Alla var självskrivna och det fanns alltid en designerad plats för en, som om man känt varandra hela livet.
Utöver denna synnerligen unika sociala attityd mot sina medmänniskor (dvs praktiskt taget alla människor) så hade Peder en förmåga att vara fokuserad och uppmärksam när man pratade med honom. Han var överallt och ingenstans, full av spontanitet och impulsivitet men när man sa något till honom så såg han en i ögonen och svarade. Han gav av sig själv när han var med andra, det är min känsla. Att vara den konstanta mittpunkten var inget självändamål för honom, det var snarare ett sätt för honom att ge och det förbryllade. Denna man som i mångt och mycket under sina 28 år sett, hört, känt och smakat mer än vad vi andra någonsin kommer att göra kunde ändå sätta sig och snacka om det mest banala av saker och ändå tycka att det var det bästa som kunde hända här, just nu. Jag hoppas att en liten strimma av detta smittat av sig på alla som träffat Peder, för om man ens hade lite av den kärlek för allt runt omkring som han hade så skulle världen inte ha plats för hat.
Shine on you crazy diamond.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar