Knappen: Mamma!
Jag: Ja!
K: Mamma!
J: Ja!
K: Mamma... Mam...
J: Ja.
K: ...
J: ...
K: Mamma!
J: Ja!
tisdag 31 augusti 2010
söndag 29 augusti 2010
Med fötterna på jorden
Bröllop igår. Brudparet var så fina, prästen var rolig och lite knäpp, maten var god och tårtan bestod av hundra små vita prinsessbakelser. Men det finaste ögonblicket var under middagen då jag kikar mot honnörsbordet och det glittrande festfolket som höjer sina glas och låter korkskruvslockarna dansa över axlarna och plötsligt upptäcker att på golvet bakom brudgummen, prydligt lutade mot väggen, står ett par vita converse.
Det var en så fin bild. Där stod dem; tryggheten, vardagen och den alldeles vanliga morgontrötta verkligheten. Och bara väntade bakom smoking och sidensläp, ditställda av någon som kanske skulle komma att vilja dra på sig lite hemtam, välbekant vanlighet.
Eller så var det bara skoskav. Vad vet jag.
Fint var det iallafall.
Det var en så fin bild. Där stod dem; tryggheten, vardagen och den alldeles vanliga morgontrötta verkligheten. Och bara väntade bakom smoking och sidensläp, ditställda av någon som kanske skulle komma att vilja dra på sig lite hemtam, välbekant vanlighet.
Eller så var det bara skoskav. Vad vet jag.
Fint var det iallafall.
lördag 28 augusti 2010
fredag 27 augusti 2010
När landet kom till stan och stan till landet
Idag har jag jobbat i city. Smack in i gröten. Där var det sjukt mycket folk. Jag såg:
1 st ung tjej ge sin unga pojkvän en rungande örfil och sedan le urskuldande mot sina vänner medan han stövlade därifrån.
3 st unga par som använde kötiden till att intensivpussas.
3 st skådisar av olika kaliber.
1 st tant som var så grå att hon var en parodi på en grå tant. Men toppade det hela med att ha ett så exotiskt namn att jag nu har glömt det.
1 st tant som tackade för att jag var så trevlig. Sån är jag.
x antal förvirrade utbytesstudenter.
3 st kollegor som inte presenterade sig trots att vi skulle jobba tillsammans hela dagen.
Och som om inte stan hade kommit nära nog så hade vi inbrott i bilen inatt. De tog en ipod och, hör här, framlyktorna på bilen. Bara två stora hål kvar imorse, såg ut som den fått en smocka och tappat tänderna. Känns inte alls särskilt mysigt att vi legat och sovit knappt 15 m därifrån med bara ett fönster emellan medans några fula gubbar varit och skändat vår ögonsten. Enligt polisen är det en liga. 40 bilar har råkat ut för samma sak i vår kommun bara under augusti.
Jäkla folk. Åka runt och sno. Vilken stil.
1 st ung tjej ge sin unga pojkvän en rungande örfil och sedan le urskuldande mot sina vänner medan han stövlade därifrån.
3 st unga par som använde kötiden till att intensivpussas.
3 st skådisar av olika kaliber.
1 st tant som var så grå att hon var en parodi på en grå tant. Men toppade det hela med att ha ett så exotiskt namn att jag nu har glömt det.
1 st tant som tackade för att jag var så trevlig. Sån är jag.
x antal förvirrade utbytesstudenter.
3 st kollegor som inte presenterade sig trots att vi skulle jobba tillsammans hela dagen.
Och som om inte stan hade kommit nära nog så hade vi inbrott i bilen inatt. De tog en ipod och, hör här, framlyktorna på bilen. Bara två stora hål kvar imorse, såg ut som den fått en smocka och tappat tänderna. Känns inte alls särskilt mysigt att vi legat och sovit knappt 15 m därifrån med bara ett fönster emellan medans några fula gubbar varit och skändat vår ögonsten. Enligt polisen är det en liga. 40 bilar har råkat ut för samma sak i vår kommun bara under augusti.
Jäkla folk. Åka runt och sno. Vilken stil.
All in på en liten sol
Det var en gång en kofta som satt på en annan person och var så fin så fin. Den var glest mönsterstickad och alldeles solgul och mormorssnäll men ändå så tuff under en kort brun skinnjacka. Åh vad fin den var och jag köpte en likadan. Sprang mig svettig i tusen affärer innan jag hittade den. Nu var den min. Och skinnjacka hade jag ju redan. Jag laddade hela kvällen, låg under täcket och mös innan jag somnade; imorgon skulle jag vara så fin och tuff i min nya solgula kofta. Morgonen kom och jag klädde förväntansfullt på mig och... ingenting hände. Det var liksom bara platt. Var det byxorna som inte stämde? Håret? Linnet? Det gick bara inte.
Sen låg den där i garderoben i flera år. En liten färgklick på hyllan. I höst kan jag ha den, tänkte jag när det var dags att rensa. I vår kanske, tänkte jag nästa gång. Och där låg den där lilla solen och slocknade av oanvändhet. Tills den åkte ner i en myrornapåse för något år sen. Av allt jag slängt i mina dagar var den nästan svårast. För jag ville så mycket.
Förmodligen kom jag att tänka på det här för att jag ska jobba på ett alldeles nytt ställe idag. Och att jag inbillar mig att det hänger på min outfit ifall jag någonsin får komma tillbaka dit igen eller inte. Inte på hur jag gör jobbet, eller hur jag funkar just där eller ens om det finns plats för mig. Nej, det hänger på vilken tröja jag har. Inte ens nu när jag skriver det fattar jag hur absurt det är. Jag tror fortfarande att en solgul kofta kan göra hela skillnaden. Ibland blir man trött på sig själv. Trött.
Sen låg den där i garderoben i flera år. En liten färgklick på hyllan. I höst kan jag ha den, tänkte jag när det var dags att rensa. I vår kanske, tänkte jag nästa gång. Och där låg den där lilla solen och slocknade av oanvändhet. Tills den åkte ner i en myrornapåse för något år sen. Av allt jag slängt i mina dagar var den nästan svårast. För jag ville så mycket.
Förmodligen kom jag att tänka på det här för att jag ska jobba på ett alldeles nytt ställe idag. Och att jag inbillar mig att det hänger på min outfit ifall jag någonsin får komma tillbaka dit igen eller inte. Inte på hur jag gör jobbet, eller hur jag funkar just där eller ens om det finns plats för mig. Nej, det hänger på vilken tröja jag har. Inte ens nu när jag skriver det fattar jag hur absurt det är. Jag tror fortfarande att en solgul kofta kan göra hela skillnaden. Ibland blir man trött på sig själv. Trött.
torsdag 26 augusti 2010
Veckans inlägg
Det svindlar under fötterna när jag läser det här inlägget på Black Coffee. Som att stå på kanten av ett stup. Och det går liksom inte att hoppa. Det är på nåt vis redan hoppat.
Även om jag har bloggtorka
så är jag åtminstone inte helt kreativt utarmad. Tema: Min släkt på Kreativ Karneval.
söndag 22 augusti 2010
1 år.
Igår hade Knappen sitt allra första födelsedagskalas. Det var fint. Det blev sol och sen lite regn. Gräddtårta med jordgubbar. Fin familj och fina vänner. Fina presenter. Kusinerna hade med sig presenter från New York. Jag tänker mig att en present från NY låter mycket, blinkar, har någon typ av hologram på sig kanske inuti ett inbyggt akvarium med självlysande fiskar som aldrig dör utan oupphörligen istället föder fram exotiska stammar av minisjöjungfrur som vinkar till en genom leksakernas glaspärleögon.
Det var inte riktigt så. Här kommer en liten hälsning från en långväga gäst:
Det var inte riktigt så. Här kommer en liten hälsning från en långväga gäst:
fredag 20 augusti 2010
Jo det var så att jag och jag och jag
Jag har fått en Blog award av Walleriana! Det var hedrande och jag tackar ödmjukast för det!
När man har fått en sån ska man:
-Kopiera Awardbilden i bloggen för att visa att du fått den.
-Tacka såklart och länka tillbaka till den du fick den av.
-Ge vidare Awarden till 7 andra bloggare och länka till dem.
-Skriva 7 intressanta saker om dig själv.
Så.
Här är några av mina favvobloggar:
Neij. Jag måste respektera en person som helt lätt och naturligt kan tala om sitt underliv som fittamentet. Linnéa är vass, rolig och skriver tokigt bra.
Frida Gro. Jag har sagt det förr och säger det igen; Frida tänker så bra och skriver så fint.
Little lion me. Kevin är varken rädd för det höga eller låga, tar jättefina bilder och är dessutom en jäkel på att formulera sig.
Fröken blund slår dank. Hela Fröken blunds blogg är ren och skär vardagspoesi. Både i det fina och det onda.
Väldigt intressant. Bara några månader efter att jag hittat Annas blogg slutade hon skriva. Det sista inlägget är från november -09 och sen dess har hon inte setts till. Så även om hon kanske aldrig kommer se det här så ville jag ändå säga att jag verkligen. verkligen. gillade din blogg, Anna!
Volang. Fina fina Linda som inspirerar och drömmer och längtar och donar.
Och så Cinderalley som åkte till San Diego, mötte kärleken, åkte nercabbat och lät alla drömmar gå i uppfyllelse.
Och eftersom ni insisterar, här är 7 sjukt intressanta fakta om mig:
Jag är väldigt bra på att köra bil. Och stolt över det.
Jag har svårt att komma till skott. Jag drömmer, pratar, vill, peppar och låter mig peppas. Och skjuter upp. In absurdum.
I duschen fantiserar jag ofta om att skälla ut folk jag är sur på. Inte sällan med ordentligt utagerat kroppsspråk och hela baletten.
Jag spottar över axeln när katter av alla färger går över gatan. Men eftersom jag inte är säker på vilken axel man ska spotta över så spottar jag över båda. Men sen blir jag rädd att jag jinxar det hela om jag gjort fel så då måste jag spotta en gång till över respektive axel. Det blir en himla massa.
Jag har blivit superblödig och grinar helt irrationellt. Anna Odell avslutade sitt sommarprogram med en Sinead O´Connor-låt som jag tyckte var så dålig att jag satt i bilen och blev irriterad. Men när låtlistan från programmet presenterades och mansrösten sa att ”sist hörde vi Sinead O´Connor med ”Thank you for hearing me”’ så lät låttiteln så fin att jag var tvungen att grina lite grann.
”Fis” är förmodligen mitt mest frekvent använda ord i tal.
Jag avundas folk som har yrken med en titel, som kan säga ”jag är xxxnom/log/or.”
Där har ni mig. Naken och skrikande.
När man har fått en sån ska man:
-Kopiera Awardbilden i bloggen för att visa att du fått den.
-Tacka såklart och länka tillbaka till den du fick den av.
-Ge vidare Awarden till 7 andra bloggare och länka till dem.
-Skriva 7 intressanta saker om dig själv.
Så.
Här är några av mina favvobloggar:
Neij. Jag måste respektera en person som helt lätt och naturligt kan tala om sitt underliv som fittamentet. Linnéa är vass, rolig och skriver tokigt bra.
Frida Gro. Jag har sagt det förr och säger det igen; Frida tänker så bra och skriver så fint.
Little lion me. Kevin är varken rädd för det höga eller låga, tar jättefina bilder och är dessutom en jäkel på att formulera sig.
Fröken blund slår dank. Hela Fröken blunds blogg är ren och skär vardagspoesi. Både i det fina och det onda.
Väldigt intressant. Bara några månader efter att jag hittat Annas blogg slutade hon skriva. Det sista inlägget är från november -09 och sen dess har hon inte setts till. Så även om hon kanske aldrig kommer se det här så ville jag ändå säga att jag verkligen. verkligen. gillade din blogg, Anna!
Volang. Fina fina Linda som inspirerar och drömmer och längtar och donar.
Och så Cinderalley som åkte till San Diego, mötte kärleken, åkte nercabbat och lät alla drömmar gå i uppfyllelse.
Och eftersom ni insisterar, här är 7 sjukt intressanta fakta om mig:
Jag är väldigt bra på att köra bil. Och stolt över det.
Jag har svårt att komma till skott. Jag drömmer, pratar, vill, peppar och låter mig peppas. Och skjuter upp. In absurdum.
I duschen fantiserar jag ofta om att skälla ut folk jag är sur på. Inte sällan med ordentligt utagerat kroppsspråk och hela baletten.
Jag spottar över axeln när katter av alla färger går över gatan. Men eftersom jag inte är säker på vilken axel man ska spotta över så spottar jag över båda. Men sen blir jag rädd att jag jinxar det hela om jag gjort fel så då måste jag spotta en gång till över respektive axel. Det blir en himla massa.
Jag har blivit superblödig och grinar helt irrationellt. Anna Odell avslutade sitt sommarprogram med en Sinead O´Connor-låt som jag tyckte var så dålig att jag satt i bilen och blev irriterad. Men när låtlistan från programmet presenterades och mansrösten sa att ”sist hörde vi Sinead O´Connor med ”Thank you for hearing me”’ så lät låttiteln så fin att jag var tvungen att grina lite grann.
”Fis” är förmodligen mitt mest frekvent använda ord i tal.
Jag avundas folk som har yrken med en titel, som kan säga ”jag är xxxnom/log/or.”
Där har ni mig. Naken och skrikande.
torsdag 19 augusti 2010
Tove i mitt hjärta
Att läsa Tove Jansson är för mig att landa. Att lägga sig rakt ner i en stor varm mammafamn.
Om inte detta är det finaste som skrivits så vet jag inte vad.
"En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.
Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.
//
Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man förvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet.
Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter."
ur "Sent i november".
Om inte detta är det finaste som skrivits så vet jag inte vad.
"En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.
Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.
//
Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man förvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet.
Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter."
ur "Sent i november".
Saker man tänker på ibland. Lite sådära.
Något jag älskar med att finnas är att man får tänka så mycket konstigt. Det är befriande.
Häromdagen stod jag i duschen och hade en lång fantasi om hur Gina Tricot-modellen (den förra, blonda som jag får utslag av), skulle klara sig framför Top Model-juryn. Tyra knäppte med fingrarna i luften och ropade "Fierce!" till höger och vänster så saliven flög och Janice halvlåg över bordet med krökt överläpp och fräste "I'm the worlds first super model and you need to get som bloody personality." Alltså var fröken Tricot inte still in the running to become anybodys top model.
Häromdagen stod jag i duschen och hade en lång fantasi om hur Gina Tricot-modellen (den förra, blonda som jag får utslag av), skulle klara sig framför Top Model-juryn. Tyra knäppte med fingrarna i luften och ropade "Fierce!" till höger och vänster så saliven flög och Janice halvlåg över bordet med krökt överläpp och fräste "I'm the worlds first super model and you need to get som bloody personality." Alltså var fröken Tricot inte still in the running to become anybodys top model.
tisdag 17 augusti 2010
lördag 14 augusti 2010
Lite tv-gnäll bara.
Jag klarar inte av programmet "Såld på hus".
- Kolla här. Vad tror du det här kostar?
...
- Nä, det var fel.
Slut.
Om någonting stod på spel eller om det fanns någonting att se kunde jag kanske förstå. Extravaganta hus, privatägda slott med uppstoppade jakttroféer i hallen och svänga trappor, arkitektritad minimalism, vadsomhelst.
Men nej. En sommarstuga med furupanel från -76. Vad kan den tänkas gå loss på? Va?
(ödsligt eko)
- Kolla här. Vad tror du det här kostar?
...
- Nä, det var fel.
Slut.
Om någonting stod på spel eller om det fanns någonting att se kunde jag kanske förstå. Extravaganta hus, privatägda slott med uppstoppade jakttroféer i hallen och svänga trappor, arkitektritad minimalism, vadsomhelst.
Men nej. En sommarstuga med furupanel från -76. Vad kan den tänkas gå loss på? Va?
(ödsligt eko)
Fint på dagen är inte lika fint på natten
Sent igår kväll satte ett rådjur igång att skälla. Det ekade i kolmörkret. "Skälla" är visserligen ett korrekt men något missvisande ord. Det krävs knappt ett minimum av fantasi för att obehagliga skräckfilmsscener ska dyka upp i huvudet som ett brev på posten. Ett rådjurs skall är inte en kvinna som har ont. Ett rådjurs skall är en kvinna på sträckbänken med smutsiga nålar på väg genom ögongloberna på vars kropp man spelar luffarschack med brännjärn och svetslåga.
Jag slutar där.
I säkert en kvart skrek det där djuret. Jag var tvungen att gå till fönstret och lyssna och stod där med händerna hårt om överarmarna.
Nästa vecka åker A bort över en natt eller två. Det där rådjuret gör bäst i att vara tyst då. Annars kan jag inte riktigt svara för vad jag tar mig till.
Jag slutar där.
I säkert en kvart skrek det där djuret. Jag var tvungen att gå till fönstret och lyssna och stod där med händerna hårt om överarmarna.
Nästa vecka åker A bort över en natt eller två. Det där rådjuret gör bäst i att vara tyst då. Annars kan jag inte riktigt svara för vad jag tar mig till.
fredag 13 augusti 2010
Om att se film
Väntar fortfarande på modem men As iphone uppvisar åter igen sin förträfflighet i nödens timma.
Läser Lilla Grås inlägg om hennes längtan att få sjunka ner i soffan och nostalgifrossa gamla high school filmer från 80-talet. Och den helt underbara historien om en moviebox i ett tomt lärarrum!
Vi har och ser mycket film, A ser på film så gott som varje dag. Det är ett konstant flöde av film och det är inte sällan jag blandar ihop, glömmer bort och måste fråga A vad jag sett eller inte.
Igår kväll bläddrade A igenom vårt hundratal filmer och kom fram till att det inte fanns någonting att titta på. Och nu fick Lilla Grås inlägg mig att tänka på filmtittandets enkelheten när man var liten. Det fanns ett visst antal filmer man såg. Eller det fanns ett visst antal filmer jag hade. En liten samling videoband som jag eller mina föräldrar spelat in från tv. Det här var mina filmer:
- Girls just want to have fun
- Flashdance
- The breakfast club
- Can't buy me love
- Skyskrapan brinner
- Sound of music
- Ojdå, en till. (en absurd och putslustig tv-teaterpjäs med en ung Björn Gustavsson i flera huvudroller)
Till detta kom också "Den inbillade sjuke", en annan absurd tv-teaterversion av gammal Moliére-pjäs och "Henrietta ska du också glömma", en underbar filmatisering av Slas gamla romanmästerverk med Loffe Karlsson i huvudrollen. Men dessa två såg jag och pappa alltid tillsammans, så de räknades liksom inte.
Plus en Bruce Springsteen-konsert som jag aldrig såg hela utan bara spolade fram till "Born in the USA" och "I'm on fire".
Och så såg min värld av film ut. På flera år varken kom eller gick något. Jag satt bara under min korkek tillsammans med bästisen Helene, lyckligt rabblande "Girls just want to have fun"-repliker. Det var förr när att se på film var något tryggt, bekant, välkänt och framför allt befriande begränsat.
Läser Lilla Grås inlägg om hennes längtan att få sjunka ner i soffan och nostalgifrossa gamla high school filmer från 80-talet. Och den helt underbara historien om en moviebox i ett tomt lärarrum!
Vi har och ser mycket film, A ser på film så gott som varje dag. Det är ett konstant flöde av film och det är inte sällan jag blandar ihop, glömmer bort och måste fråga A vad jag sett eller inte.
Igår kväll bläddrade A igenom vårt hundratal filmer och kom fram till att det inte fanns någonting att titta på. Och nu fick Lilla Grås inlägg mig att tänka på filmtittandets enkelheten när man var liten. Det fanns ett visst antal filmer man såg. Eller det fanns ett visst antal filmer jag hade. En liten samling videoband som jag eller mina föräldrar spelat in från tv. Det här var mina filmer:
- Girls just want to have fun
- Flashdance
- The breakfast club
- Can't buy me love
- Skyskrapan brinner
- Sound of music
- Ojdå, en till. (en absurd och putslustig tv-teaterpjäs med en ung Björn Gustavsson i flera huvudroller)
Till detta kom också "Den inbillade sjuke", en annan absurd tv-teaterversion av gammal Moliére-pjäs och "Henrietta ska du också glömma", en underbar filmatisering av Slas gamla romanmästerverk med Loffe Karlsson i huvudrollen. Men dessa två såg jag och pappa alltid tillsammans, så de räknades liksom inte.
Plus en Bruce Springsteen-konsert som jag aldrig såg hela utan bara spolade fram till "Born in the USA" och "I'm on fire".
Och så såg min värld av film ut. På flera år varken kom eller gick något. Jag satt bara under min korkek tillsammans med bästisen Helene, lyckligt rabblande "Girls just want to have fun"-repliker. Det var förr när att se på film var något tryggt, bekant, välkänt och framför allt befriande begränsat.
torsdag 12 augusti 2010
söndag 8 augusti 2010
lördag 7 augusti 2010
Höstlängtan
Snart är det höst. Så fort värmeböljan lagt sig och det regnar lite så tänker jag så. Snart är det höst. Fast vi inte hunnit ur första veckan i augusti ens.
Hösten är bäst. Inte nödvändigtvis av en massa poetiskt estetiska skäl (även om den där enda brinnande fantastiskt vackra veckan faktiskt är fantastiskt brinnande vacker) utan för att jag är mest bekväm då.
Jag stöter och blöter det här med mig själv varje år. Och kommer fram till ungefär samma sak. Folk är bäst med kläder på sig. Eller kanske är det jag som är bäst när folk har kläder på sig. Det är med en lättnad som gränsar till ren glädje jag börjar höstshoppa och föreställa mig alla lager av koftor och halsdukar som ska klä både mig och världen.
Och säkert bottnar det i någon lagom obekväm kroppsrelaterad osäkerhet men faktum är att jag kände så här även förr när jag var den där smal-versionen av mig själv. Det är säkert ett hopkok av parkhängs-ångesten, kompisfrossan, den stora ohejdbara sommarlyckan som ska infinna sig, allt naket brunbränt vältränat.
Icke desto mindre. Instängd med snor och host och feber, spöregn utanför och film som man kan somna till; åh vad det ska bli mys med höst.
Hösten är bäst. Inte nödvändigtvis av en massa poetiskt estetiska skäl (även om den där enda brinnande fantastiskt vackra veckan faktiskt är fantastiskt brinnande vacker) utan för att jag är mest bekväm då.
Jag stöter och blöter det här med mig själv varje år. Och kommer fram till ungefär samma sak. Folk är bäst med kläder på sig. Eller kanske är det jag som är bäst när folk har kläder på sig. Det är med en lättnad som gränsar till ren glädje jag börjar höstshoppa och föreställa mig alla lager av koftor och halsdukar som ska klä både mig och världen.
Och säkert bottnar det i någon lagom obekväm kroppsrelaterad osäkerhet men faktum är att jag kände så här även förr när jag var den där smal-versionen av mig själv. Det är säkert ett hopkok av parkhängs-ångesten, kompisfrossan, den stora ohejdbara sommarlyckan som ska infinna sig, allt naket brunbränt vältränat.
Icke desto mindre. Instängd med snor och host och feber, spöregn utanför och film som man kan somna till; åh vad det ska bli mys med höst.
fredag 6 augusti 2010
Sjuk
Så jag blev helt tokigt förkyld mitt i sommaren. Host och snor. "Du har en riktig bläcka" sa A imorse när jag visade upp dagsformen. Och så har jag smittat Knappen lite också så inatt var det feber och dålig dålig sömn.
A ska åka iväg och handla och säger: "Vad vill du ha? Vad som helst". Han erbjuder sig till och med att åka till Zara (trots allt, ja) för att köpa den där tröjan jag väntat på hela veckan. Så jag kan känna mig fin åtminstone här mitt i allt snoret. Men jag vill bara ha glass och gulasch.
När han åkt iväg och mamma tagit med Knappen ut på sov-promenad och mormorsmys äter jag äggmackelunch i sängen, värmer gammalt kaffe i mikron och lägger undan Anna Jörgensdotter-boken. Idag ska jag bara läsa P. O. Enquist.
Fina fina Per Olov.
Alla mina Enquistböcker har lappar och blyertskladd i sig efter en P. O.-karta jag gjorde en gång. Han citerar sig själv nämligen. En vacker naturbeskrivning ur "Nedstörtad ängel" om hur fåglar lyfter genom dimman över en spegelblank sjö, får ordagrant utgöra en av Blanche Wittmans drömmar i "Boken om Blanche och Marie", men förekommer också i "Kapten Nemos bibliotek". Den enkla men noggranna formuleringen "Så var det, det var så det gick till, detta är hela historien" återkommer i flera av hans romaner och därtill hans första barnbok "De tre grottornas berg" från 2003.
Det finns hur mycket sånt här som helst. Enstaka ord använda på ett särskilt sätt, från kortare formuleringar till hela stycken.
När jag läste som mest Enquist gjorde jag en karta över alla interna referenser och "återanvändningar" jag kunde hitta. Av ingen anledning alls mer än att jag började lägga märke till dem. Och nu är de kvar där, alla lappar och allt klotter.
Det är fint på något sätt. Som en liten kärleksförklaring nästan.
Läs Per Olov Enquist. Om inte annat så för att hans språk är den vackraste svenskan man kan tänka sig.
A ska åka iväg och handla och säger: "Vad vill du ha? Vad som helst". Han erbjuder sig till och med att åka till Zara (trots allt, ja) för att köpa den där tröjan jag väntat på hela veckan. Så jag kan känna mig fin åtminstone här mitt i allt snoret. Men jag vill bara ha glass och gulasch.
När han åkt iväg och mamma tagit med Knappen ut på sov-promenad och mormorsmys äter jag äggmackelunch i sängen, värmer gammalt kaffe i mikron och lägger undan Anna Jörgensdotter-boken. Idag ska jag bara läsa P. O. Enquist.
Fina fina Per Olov.
Alla mina Enquistböcker har lappar och blyertskladd i sig efter en P. O.-karta jag gjorde en gång. Han citerar sig själv nämligen. En vacker naturbeskrivning ur "Nedstörtad ängel" om hur fåglar lyfter genom dimman över en spegelblank sjö, får ordagrant utgöra en av Blanche Wittmans drömmar i "Boken om Blanche och Marie", men förekommer också i "Kapten Nemos bibliotek". Den enkla men noggranna formuleringen "Så var det, det var så det gick till, detta är hela historien" återkommer i flera av hans romaner och därtill hans första barnbok "De tre grottornas berg" från 2003.
Det finns hur mycket sånt här som helst. Enstaka ord använda på ett särskilt sätt, från kortare formuleringar till hela stycken.
När jag läste som mest Enquist gjorde jag en karta över alla interna referenser och "återanvändningar" jag kunde hitta. Av ingen anledning alls mer än att jag började lägga märke till dem. Och nu är de kvar där, alla lappar och allt klotter.
Det är fint på något sätt. Som en liten kärleksförklaring nästan.
Läs Per Olov Enquist. Om inte annat så för att hans språk är den vackraste svenskan man kan tänka sig.
torsdag 5 augusti 2010
Om munsbitarna.
Med någon sekunds marginal hinner jag stoppa Knappen från att provsmaka en gammal ihopskrumpen getingrumpa. Efter den här sommaren undrar jag om det finns något han inte haft i munnen.
tisdag 3 augusti 2010
söndag 1 augusti 2010
Det är så konstigt
när grannar kommer gående nerifrån brygghållet med badshorts, handduk och gammal golvlampa från 80-talet under armen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)