fredag 30 april 2010

Att vara sen men ändå...

Om Mikebike erkänner att han är sen så måste jag erkänna att jag är ännu senare. Men i det här fallet; verkligen bättre sent än aldrig. Läs och kolla hans inlägg här och i hans kommentarsfält hittade jag min favorit, den här:

torsdag 29 april 2010

Enkelspårig

Har jag sagt att jag gillar grönt?

(vafan! varför händer sånt här alltid mig?)

Den blödiga mamman

Jag har blivit den totala svampen när det gäller barns väl och ve. Jag klarar ingenting. Igår var det dokumentär om barnhem i Kina. Jag såg ungefär 20 sekunder, och det är ingen underdrift, innan jag kände hur det svarta ångestmolnet började materialiseras runt huvudet och jag var tvungen att be A byta kanal. Han satt försjunken i sin dator men har tydligen plockat upp det här för kombinationen gråtande barnröst på tv och tonen i min röst när jag sa hans namn räckte för att han redan hade plockat upp fjärrkontrollen innan jag hunnit säga vad jag ville.

När jag var i mina unga 20 läste jag Majgull Axelssons dokumentärroman "Rosario är död" som handlar om barnprostitution på Filippinerna. Jag gav den sedan till min dåvarande svärmor som var journalist inom tv-världen och 4 barnsmamma. Hon lämnade tillbaka den bara några dagar senare och sa "Jag klarar inte av att läsa det här." Jag blev provocerad och tyckte skoningslöst att det var hennes förbannade skyldighet som omvärldsrapportör att ta i det här. Det vågade jag aldrig säga högt till henne men jag muttrade på kammaren i dagarna tre.
Nu är läget ett annat. Vi får naturligtvis aldrig blunda för vad som händer med barn i världen, vilken jag absolut inte heller tror att hon gjorde, men jag kan förstå tvekan inför att läsa denna väldigt bra men också hemska hemska bok.
Igår är ett talande exempel. Det räcker med en bebis gråt och konceptet ingen förälder för att jag ska bli platt som en överkörd pannkaka.
Lugnar det här någonsin ner sig?

Finn 15 fel

"Det här är den andra knivattacken mot skolbarn i Kina på bara två dagar."
tv4 Nyheterna

onsdag 28 april 2010

Kreativ Karneval

Kreativ Karneval är ett helt underbart kreativt vattenhål och funkar ungefär som Äpplet och dåren med ett nytt tema varannan vecka att tolka. Men det bästa är att, istället för att som Dåren begränsa sig till en uttrycksform så är alla lika välkomna. Det är fint och knasigt och mörkt och galet och tänkvärt, det som folk gör. Det är ett ställe att bli inspirerad och glad av.
Och idag har jag för första gången bidragit under det fantastiska temat Reta Djuret.
Kolla in det här!

tisdag 27 april 2010


Köttklister


(kanske det äckligaste ord jag vet)
(ryser)

Att vara gnällig kund

Man vill ju inte klaga. Man vill absolut inte vara gnällig kund.
Jag är livrädd för att vara den gnälliga kunden. För att vara suck-och-stön material i fikarummet.
Men jag måste nog inse att jag är det. Även fast jag hellre vill se det som att jag förväntar mig en viss mån av service av personal inom serviceyrken.
Häromdagen var jag tvungen att byta/returnera en grej till Adobe. En retur. Förmodligen en av de vanligaste och mest basala situationerna för ett företag som ägnar sig åt försäljning. Trots det så tog det 2 veckors väntan och 3 samtal med kundtjänst för att få det hela på banan. 2 av 3 personer på kundtjänst gav instruktioner som sedan inte alls visade sig stämma.
När jag sedan ringer för att följa upp och efter en hel del pepp från A tala om att jag är måttligt nöjd med hur det här har gått till, ja, då ursäktar jag mig så klart!
"Alltså, jag vill ju inte vara gnällig kund men..." Vadå gnällig kund? Som A sa: du har varit utan en produkt som du betalat för i flera veckor och förlorat tid som du annars hade lagt ner på att arbeta i det program du faktiskt köpt!
Igår var jag på Zara och stod i kassakön för att köpa ett par byxor som faktiskt inte framkallat ångest. Det var bara en person framför mig och hon skulle göra något återköp och jag vet inte vad. Det tog en liten stund och jag väntade. Medan jag står där så räknar jag till inte mindre än 7 butiksbiträden som passerar kassan. De viker lite kläder, hänger undan saker de ska köpa själva på sin rast, kollar schemat och hänger på kassadisken och väntar på något. Och jag väntar i kön.
Hade det här varit på mitt jobb hade ramaskri utbrutit. Har man inte kund så hjälper man kund som väntar. Oavsett.
Man skulle kunna släppa det här. A skulle sagt: de har ingen koll, okej. Och gått vidare. Och det är det här jag grundar min gnällig-kund-ådra på; att jag inte kan släppa. Jag dagdrömmer om att skälla på någon, skriva ett mail, grabba tag i en kavajkrage. Jag blir så provocerad av det här att det inte ens räcker med att säga till. Jag har ett behov av att skälla.
Och så skäms jag.
Varför ska det vara så jäkla svårt? Hur gör ni?

David Vann, "Legend of a suicide"

En jobbvana jag har är att i huvudet katalogisera böcker jag läst efter hur jag skulle rekommendera dem på jobbet. Till någon som gillar Nick Hornby skulle jag rekommendera Mark Haddon. Till den som läser Safran Foer skulle jag ge Markus Zusak. Men ibland stöter jag på patrull. Som när jag hade läst McCarthy's "Vägen". Den var så jäkla jobbig att jag var tvungen att skriva om det flera gånger. Här och här. Vad läser man sen? Och vad ger man en ångest-junkie som vill ha mer?
Nu vet jag: David Vann's "Legend of a suicide". Där har du ett härligt svart hål att frossa i. Huva! Och oj så bra.
Tack, Miss Muffin, för tipset!

måndag 26 april 2010

Delad glädje är dubbel... störig

A tittar upp från pluggböckerna:
- Jag har Bon Jovi på huvudet... Det är jättejobbigt.
Jag: Mm.

Tyst en stund.

A: Vill du ha den på huvudet?
Jag: Nej.
A: Snälla! Kan jag inte få ge dig den?!
Jag: Nej!

10 sekunder senare.
A: (börjar nynna)

Veckans bästa:

Åh gud, det här är så dumt och så sjukt roligt!

Om kroppen förr och nu

Jag har aldrig varit så smal som precis innan jag blev gravid. Det bara blev så, det var inget jag gjorde, inget jag avstod för att se ut så. Magen var platt och hård, armarna smala och raka.
Jag fotade mig mycket då, precis som nu, tyckte om att se den där lilla kroppen i stora överdimensionerade kläder.
Den fascinerade mig. Hur den hade stram hud som också var mjuk, hur genomskinlig den var inför muskler och ben, hur den avslöjade inte bara sig själv, utan också det innanför.
Jag fotade, kan jag erkänna nu, för att jag inte kunde ta in att det var min kropp. Att min kropp såg ut så där. Jag som alltid haft en mjuk höft som en liten bulle ovanför linningen, som per automatik lyfte upp jeansen lite när jag satt ner. Aldrig överviktig, men "normal". Och nu smal. För smal för min längd. Inte sjuklig men med mina hjärntvättade ideal "fint" smal.
Jag glodde på min spegelbild. Tyckte om den, tyckte att den såg ut som en kropp jag skulle vilja ha. Minns att jag tänkte så ofta; en sån kropp skulle jag vilja ha.
Att det var jag som gick runt i den, det var en tanke som slog mig först i ett femte eller sjätte led. Jag var liksom frånkopplad. Tittade alltid på den utifrån. Men till större delen gillande.

Jag tänker på det här för att jag hade en motsatt upplevelse i ett provrum idag. Ett sånt rum med skarpt vitt avslöjande ljus. Ett sånt man kliver in i förväntansfull och ut ur nedslagen.
Min bästa vän sa något år efter sin dotters födelse att hon hade förstått att hennes kropp aldrig skulle återgå till det som var innan igen. Att så här var den nu.
Jag har tänkt en del på det eftersom samma insikt långsamt håller på att sjunka in hos mig. Och jag vill så gärna försonas med den kropp som finns nu. Jag vill tycka lika mycket om den här lite större modellen som jag gjorde den förra. I just det avseendet är den där märkliga distansen jag hade förr till nytta. Jag har ingen känsla av att den där smala verkligen var jag. Snarare var det en storlek jag fick låna ett tag och sen lämna tillbaka.
Så här ska jag se ut egentligen.

Jag måste påminna mig om att det inte handlar om siffror, mått eller klädstorlekar. Att jag måste titta bortom det. Den dagen jag tycker att jag är precis så som jag vill vara och som känns rätt, då ska det vara en känsla inuti, inte ett nummer på en lapp. Alla nummer har jag lånat från någonstans. De kommer med en referenspunkt som ligger långt utanför mig själv och där har jag ingenting att göra. Då är jag på fel ställe. Här ska jag vara. I och hos mig.




Att klia A på ryggen

A: Det kliar lite i hörnet.
Jag: ?

söndag 25 april 2010

Möte på förmiddagspromenad


För första gången på flera månader tar jag med kameran på promenad. Ett infall i sista sekund. Och just idag sitter den här killen som en kung i skogen.

lördag 24 april 2010

fredag 23 april 2010

Knappen och Martin

Vanligtvis brukar vi försöka undvika att Knappen ser på tv och det brukar lösa sig lite av sig själv eftersom han oftast är mer intresserad av att leka med sina grejer. Igår morse var Martin Timell på tv. Och då tittar han inte bara, Knappen, nej då, han lägger sig ner på mage och snurrar runt 180 grader så att han ligger rakt mot rutan. Och medan Martin kaklar och kaklar så tittar och tittar Knappen. Sen försvann Martin och istället kom min sämsta-gubbe Steffo och då var det färdigtittat tydligen för då ålade Knappen vidare mot nya mål.
Idag när han gav sig på tidningshögen kunde jag ju tycka att utbudet var generöst men trots det så var tidningshögen bara intressant så länge han fick ha den här:

När han tillslut hade kräkts på den så att både tidning, golv och han själv var fruktmosiga och jag slängde den, ja, då vände han på klacken och ålade därifrån.
Det här med Martin. Vi kanske måste prata om det snart.

Att grina av sig lite

Igår kväll var en sån där kväll när jag bara behöver grina av mig lite. Kanske för att jag slog tån på morgonen eller någon var lite sur mot mig i telefon eller jag var så där jobbigt rastlös och det kliade lite på låret. Inte för att något är särskilt fel men för att jag behövde öppna en liten ventil någonstans. Och ibland behöver jag en liten knuff för att få upp den där ventilen. Igår tog priset.
Jag kröp ynkligt upp under As arm och bara "Du, det är lite blä nu." Typ.
På tv var den Independence day och precis innan utomjordingarna dyker upp så blir det så där himla mycket störningar på alla tv-apparater och i filmens hjältes husbil sitter sonen och slår på tvn och säger att bilden är alldeles "fuzzy".
"Fuzzy...", sa jag med darrande röst, "det hette ju den lilla killen som dog i Ciderhusreglerna, han som de byggde en sån där andningsgrej åt..."
Och sen var det klippt. Fina fina Fuzzy som inte kunde andas så bra. Det blev lite ventilerande gråtfest. Då kändes det skönt att ha en sambo som inte alls höjer på ögonbrynen för lite spontan och opåkallad retrospektiv sorg. Fuzzy och telefonsamtalsångesten och bokångesten och kliet och rastlösheten och alla misslyckade luncher; vila i frid.

Dr. Wilbur Larch och Fuzzy tittar på King Kong

Red: jag har i efterhand skrivit om det här inlägget för att jag blev så jäkla irriterad över att jag generaliserade över mitt eget humör med att skriva om att man kan behöva grina av sig, kanske för att man slog tån. Jättekonstigt. Jag var ju inte ett gäng personer igår som kollektivt kliade sig på låret. Nej, jag var jag. Bara en. Fortfarande.

torsdag 22 april 2010

Tjena blixten

Inte mindre än tre gånger den senaste veckan har jag lyckats prestera näst intill oätliga pasta/bacon-luncher. Man börjar ju undra när polletten ska trilla ner.

Om den s.k "amningshysterin" och folk

Jonna uppmärksammar mig på, länkar till och bloggar om den här artikeln om amning och dess effekter på barns utveckling av astma. Och hon har rätt, Jonna, som journalistiskt publicerat material är den här artikeln inte särskilt imponerande. Konstigt, för att inte säga dåligt, formulerad, något som verkar farligt likt privata åsikter och ingen redovisning av källor över huvud taget. Bara att det hävdas att fakta bekräftas "idag" (per 2010-04-16) enligt journalisten är felaktigt. Endast någon minut av googlande visar att den här studien är från 2004 och det är mig veterligen inte idag.
Hur som helst. Det är inte en journalists ganska fattiga arbete som sätter igång mitt surr. Det är läsarkommentarerna till artikeln. Detta eviga dömande och fördömande, denna brist på acceptans och respekt för den enskilda förälderns val. Och den uppsjö av självpåtagna experter! Vad är det frågan om?!
Antingen uttrycker man sig som "Gallic, 57 år" och hävdar att "det här är jättebra argument för att kvinnor är mera lämpade att vara hemma med sina barn istället för att åka direkt från BB till jobbet och lämna den nyfödda till pappan." Det är så dumt och fördomsosande att jag blir Eva Sternberg-rädd.
Eller så ifrågasätter man forskningsrön på grunder som de här: "jag har inte ammat nått av mina 4 barn, 11 barnbarn ingen har astma eller allergier". Bimba, 66 år från Bandhagen och hennes 15 astmafria släktingar är ju precis lika irrelevanta som jag och min ammade astmatiska familj är bevis på motsatsen.
Eller varför inte den här:
"Sätt er och amma och sluta vara lata, inget mer med det." abkontot, 27 år.
Att vara källkritisk och ifrågasätta forskningens metoder och trovärdighet är något vi alla borde bli bättre på. Men detta är inte källkritik, det är enfald. Och man sitter på höga hästar och pekar med hela handen. Hade jag inte astma innan skulle jag få det av det här. Hur svårt kan det vara att inse att alla är föräldrar till sina egna barn. De gör sina val och såvida man inte har en störning av något slag, så gör man sina val utefter det som passar och känns bäst för just mig, mitt barn, min familj och vår situation.
Att diskutera och föra debatt är en viktig del av samhället men när det kommer till just detta vill jag ställa mig upp med megafon och skrika "Håll käften och låt alla sköta sitt!". Jag får roadrage.
Jag förstår att hela det här inlägget kanske är fragmentariskt och hårddraget men så snårig är den, den här exploderande irritationen.

onsdag 21 april 2010

Det konstiga ljudet

Jag har en olat. Jag gör ett ljud. Om A säger någonting som är småroligt eller finurligt eller som på något sätt framkallar en positiv ordlös reaktion men inte tillräckligt för att bli ett skratt då gör jag ungefär så här "gkrsch-(ska föreställa ett lätt harklingsljud)-zz-zz-zz."
Jo, så gör jag. Och det kanske man inte skulle höja på ögonbrynen för i verkliga livet (jag dör på hur det ser ut i skrift!) men de två senaste dagarna har A börjat påpeka det varje gång det händer. Och det är inte lite. Flera gånger har jag inte ens varit medveten om att jag gör det när han utbrister "Nu gjorde du så där igen!". Han kallar det för mitt Fånga duvan-skratt efter något barnprogram från tidigt 90-tal som jag inte alls minns.
Jag vet inte riktigt vad det här betyder. Antingen att jag har en fästman som är ganska så rolig ganska så många gånger om dagen eller bara att jag har en rätt ocharmig Ville-Vessla-vana som jag kanske borde fundera en gång till på.

Askregn och hemmakärlek

-Titta, nu regnar det aska! utropar jag från köksfönstret.
-Näe, säger A och tror inte alls på vad jag säger.
Och det ska han ju inte göra heller för när jag går ut och kollar så är det ju bara helt vanlig jävla snö.
Ville så gärna att det skulle vara aska. En gång, när jag bodde i stan regnade det sand från Sahara. Det är faktiskt sant. Dagen innan pratade de om det på tv och på morgonen såg alla bilar ut som om de stått under ett skitigt sprinklersystem.
Så det där med aska hade ju liksom kompletterat de här distans-naturupplevelserna jag försöker samla på. Eftersom jag aldrig skulle komma mig för att hajka där där de här grejerna finns i verkligheten. Då skulle man ju behöva åka härifrån. Och det vill jag ju inte.

tisdag 20 april 2010

Jonathan och bebis eller gud

Hur mycket det än pratades om Jonathan Johanssons framträdande på p3 Guld så går det faktiskt alltid att prata lite till. Först tyckte jag att det var himla fint. Sen la A fram en teori om att låten kanske är till ett barn i magen. Hörde häromdagen att den handlar om Jonathans gudstro, men det spelar ingen roll. När jag lyssnar på den och tänker på bebis i magen börjar jag stortjuta.
Ungefär som precis nu.

Onsdag på en tisdag

Äpplet och dåren har skrivveckan börjat lite i förskott. Igen :)

Förmiddag

Kortpromenad och Knappen sover. Sitter i sängen, nytt kaffe, boken jag läser, en annan för inspiration, anteckningblock, bästa pennan, handkräm. Fönstret på glänt, så mycket fåglar nu. När Knappen vaknar ska vi gunga i nya gungan. Igår var första gången. Det måste ha sugit till i magen för han drog in luft genom munnen i ett snabbt andetag och skrattade. Det där korta hickande skrattet.
Men nu ska jag läsa och skriva i den här nya svala luften. Jag älskar de här stunderna. Den del av mig vars spelrum det här är, får mig lugn och glad och mätt. Sängen är bästa platsen. Ett stort mjukt bord där jag kan sprida ut saker omkring mig.
Då startar grannen en stor bullrande generator och börjar spränga bort berg under sitt hus.
Älskar bygglov.

måndag 19 april 2010

Veckans favvo-inlägg

Frida tar ett mysigt initiativ och delar med sig av sina favorit-inlägg från den gångna bloggveckan och uppmanar till dito.
Jag börjar med just Frida och det inlägg som inspirerat till det här inlägget. Hon tänker så bra, Frida, och skriver så fint.
Little lion me skriver Kevin en underbar recension av en av mina häftigaste läsupplevelser och får mig att bli nostalgisk, lässugen och sådär uppfylld som riktigt bra litteratur kan få en att känna sig.
Idag skriver Miss Muffin roligt och förlösande om att bli förbannad på småsaker och sätter igång en lavin av anekdoter och irritationsmoment hos sina läsare. Mig inkluderad.
Och så Anna, en gammal kompis till A och en helt galet duktig fotograf. Hennes självporträtt kan jag glo sönder mig på, så fint är det.

Red: och för en del av er så är det här inlägget helt meningslöst då blogger inte kan få mina länkar att funka förrän efter typ ett dygn. Sjukt störigt, men se det som att tänka på lördagsgodis på en fredag. Eller. Typ.

Den litterära resan del II





Själv tycker jag att de fristående frisyrerna på sista sidan är bäst.

söndag 18 april 2010

Om äckel

Jag måste gnälla av mig. Häromdagen var vi och fikade på Svart Kaffe och där hände något som får mig att resa ragg på två röda. Jag beställer kaffe och mackor till oss och tjejen i kassan skriver upp vår beställning, fixar något med kylskåpet, knappar på kassaapparaten, trycker in beloppet på kortmaskinen, går bort och byter musik på ipoden medan jag slår in min kod och när jag sen ska gå och sätta mig så börjar hon göra våra mackor. Utan att tvätta händerna eller sätta på sig handskar. Jag kanske är petig men sånt där är inte okej. Jag tappar pepp och aptit och humör.
Jag vill ju bara ha ren mat. Är det svårt?
Sen i fredags har jag alltså dagdrömt om hur jag faktiskt slutar fega och ber om det. Jag stannar henne med pekfingret mot hennes underarm när hon går förbi, lutar huvudet lite lite snett bakåt och säger: "Ren mat, tack." Kanske avråder hon mig t.o.m någonting på menyn då. Precis som i Fight Club. Jag får vara Tyler Durden och servitrisen har redan en bleknande blåtira.

Att göra när

man är gräsänka en lördagkväll: en tavelvägg.

fredag 16 april 2010

om "Gängkrig 145"

Har precis läst ut Jens Lapidus och Peter Bergtings serieroman "Gängkrig 145". Inte helt purfärsk, jag vet, men först hade jag så låga förväntningar att jag, trots min seriekärlek, kunde vänta tills den släpptes i pocket och sedan, när jag väl hade den i min hand läste jag halva och sedan blev den liggande någon vecka innan jag tog mig för att läsa klart. För ungefär så intressant är det. Storyn är tunn, platt, trött, klyschig och trist. Någon mer djuplodad analys orkar jag inte med, det är inte värt tiden.
Däremot är den snygg. Att bildspråk, stil, perspektiv och toner känns igen från den internationella deckarseriescenen gör ingenting. Bergting gör det bra. Bergtings del i den här romanen har det mörker, den intensitet och hårdkokthet som Lapidus så uppenbart saknar. Och faktumet att en svenskritad serie kan se ut på det här viset gör mig förväntansfull och upprymd. Ett efterlängtat tillskott i den uppsjö av fulintressanta konstskoleestetiska seriealbum som den svenska bokhyllan snart bågnar under. Peter Bergting vill säga.


För den som vill läsa något riktigt riktigt bra istället så är Brian Azzarello och Eduardo Rissos "100 Bullets" mitt bästa tips. Mörkt, utmanande och galet välskrivet.

Eksem killed the youth star

Fortsätter det så här kan vi snart göra en dyr väska av mig och kanske tjäna en hacka.

torsdag 15 april 2010

En annan debut

Vi har legat på golvet och peppat och mutat och lockat och tjoat och tjimmat och idag kände sig vår hjälte tydligen inspirerad för han satte för första gången tårna i golvet och sköt ifrån.

När han tagit sig över halva vardagsrummet la han sig och vilade lite.

Man blir trött av att bli stor.

Debuten

Ur en låda på landet har mamma grävt upp den här boken. Man skulle kunna tro att detta är ett utdrag ur berättelsen. Men det är det inte. För första gången publiceras den här i sin helhet. Observera hur läsaren slungas rakt in i intrigen och det lite mystiska greppet att inte riktigt berätta precis allt.
Jag ger er: "Sagan om katen som inte hade nångån och leka me" av Sofia, yngre än nu.





onsdag 14 april 2010

Ballongen.

När vi åt lunch idag gjorde Knappen en ny bekantskap. Servitrisen kom med en ballong. Ögonblicklig kärlek uppstod. Här tar den sig uttryck i pussar.

På väg hem blev vi äntligen den där barnfamiljen med ballong i kombi. Det är alltså så det går till. Check.

Så nu är den med hemma också, ballongen.

Och drar ett litet streck genom vardagen.

Äntligen onsdag

Visuell trampolin idag på Äpplet och dåren!

Igår tänkte jag:

En sanning:

En annan sanning:

tisdag 13 april 2010

måndag 12 april 2010

Utflykt

En liten vän till Knappen tillika musikgeni:


Tack för mys, gräsmattelunch, kakor och pianokonsert!

söndag 11 april 2010

Min pappa bokmalen

Min pappa har ett bibliotek som är ett arkiv och en skatt. Böckerna är gamla, tummade, nötta, lästa och älskade. Inuti samlas lappar och tidningsurklipp. Hans namn skrivet i blyerts. Det är förstaupplagor och skinnband. Gulnade pocketutgåvor med råa sprättade kanter, hela författarskap samlade. Gabriel García Márquez, Ivar Lo Johansson, Stig Dagerman, John Steinbeck, Yasar Kemal.
För ett par år sedan fick jag ärva hans utgåva av Lord Of The Rings. Han köpte dem i England när de kom ut, jag försöker föreställa mig honom ung och förväntansfull där i 50-talets London. Inför sista boken hyrde han en stuga i skogen för att få läsa ostört och koncentrerat.
Innanför 1:a bokens pärm finns gamla recensioner och artiklar sparade. Gulbruna, torra och sköra. Det är ett noggrant arkiverande, där han råkat klippa bort datum från tidningarnas sidor har han skrivit i för hand. Recensionen av översättningen av triologins sista del publiceras i Dagens Nyheter först i december 1961. Alltså fortsätter han samla i år.


Idag lånade jag Steinbeck.


Att ha ett bibliotek som hans är min dröm.

Det här är mitt 400'de inlägg.

( )

Har tjuvstartat veckan på Äpplet och dåren.

Fint om kärlek och att bli

Jag vet inte om det här är en modeblogg men om det är en modeblogg, vilket jag tror att det är, så är det den enda modeblogg jag läser. Elsa är en jäkel på att ta bilder. Så fin i sina klänningar. Och ibland skriver hon så att det skär i hjärtat. Läs det här. Sista stycket är det enklaste och finaste jag läst på länge.

lördag 10 april 2010

Dubbelgnäll en lördagkväll

Apropå gårdagens inlägg.
På H&M's pojkbebisavdelning (!) hittade jag rosa idag. Rosa pikétröjor.


Förlåt, nu är jag krass. Men wow. Om killar har rosa då är det uteslutande stek-stilen. Jag lägger ner nu.

Något annat som borde läggas ner är den där helt fruktansvärda dramaten-svenskan som förpestar i stort sett all svensk film och gör den helt omöjlig att se på. Slötittar på del två av "Flickan som lekte med elden" på tv och håller på att dö av irritation. Kan det bli stolpigare?! Har man inte en enda gång under produktionen av den här soppan stannat upp och bara "Näe fan, det låter prutt, ingen mänska pratar ju sådär."
Kollade på "Solsidan" igår. Hela skådespelartruppen där klarar alldeles galant av att prata normalt. Hur svårt kan det vara? (sur)

Grannar