Har precis storgråtit mig igenom de sista 20 sidorna av plågan. Och det är med en liten strimma hopp man lägger den ifrån sig. Det finns hopp till och med i det mörkaste mörka. Och jag är ju glad för den sakens skull.
Samtidigt blir jag lite lack. Här har jag i uträknat obehag och ångest skruvat mig igenom hela historien, grinat och varit tvungen att ventilera med A, för vadå? För att svett och tårar senare kunna säga, nämen det gick ju bra ändå tillslut?
Så fan heller. I grund och botten känner jag så här för att jag vet att det är just det här ljuset i den här jäkla tunneln som gör att jag om ett år kommer kunna säga: Vägen? Just ja, det var ju den där gråa ångestboken.
Istället för att, så mycket mer beständigt, vrida på mig lite och säga: "Alltså, jaa...läs den om du pallar, den är galen...".
Vilket ju, i min värld, är mer värt. Jag vill inte gå oberörd från de lyckliga sluten.
"Rödluvan åts av vargen och blev vargbajs." J. Gardell.
Undrar vad tanten som ville läsa tunga böcker hade tyckt om det...
2 kommentarer:
Men åh. Läste du den på svenska eller engelska? Jag blir ju sugen, det ska jag inte förneka.
Svenska. Och även om min engelska inte är alltför dålig så tror jag att det var en bra idé. Men du, som dessutom nu bor over seas, borde nog bläddra i orginalet iaf, tycker jag.
Skicka en kommentar