Något som gjorde mig riktigt stolt.

Det var det där med att göra en sån här lista samma år man fött barn. Det blir lätt enkelspårigt. Därför svarar jag... fött barn! Nä, men inför mig själv är jag stolt över att jag klarade förlossningen med bara lustgas. Och det ligger inget som helst fördömande av smärtstillande behandlingar i det, den epidural jag fick med Knappen är förmodligen en stor anledning till att jag har positiva minnen från den förlossningen. Stoltheten ligger i att jag klarade av något jag var rädd för. Jag hade oroat mig innan för att det av någon anledning inte skulle finnas tid eller möjlighet till smärtlindring och att jag skulle få panik. Det fanns ingen tid, skulle det visa sig, och jag gled flera gånger runt på en slak lina över ett hav av panik men det gick. Hur det än gick till så gick det.

2013 års bästa träningshändelse.

Jag tränade mig på att föda barn. Det händer inte så ofta, ungefär lika ofta som jag besöker någon annan typ av träningsfacilitet. Jag tycker inte om att "träna", jag är en promenerande person om jag måste välja motionsform. Det tar emot att varken säga att jag tycker om eller inte tycker om att föda barn, det faller liksom utanför ramarna för den typen av beskrivning, så det där med "bästa" är en definitionsfråga, hur som helst har jag inte tänkt träna på det något mer any time soon.

Lite mer förlossning och andra karaktärsdanande aktiviteter.

Blir man någonsin klar med sin förlossning undrar jag. Min första är fyra år sedan och jag minns den som ganska lång men under kontroll och antagligen i något slags förskönande skimmer. Det var tufft men inget trauma på något vis. Och ändå sitter jag nu framför dansk förlossningstv och fulgrinar. Någonting vrider sig i vånda när de tvingas ta fram sugklockan och trots åren som gått lägger jag handen över ögonen där framför tvn och hör mig själv viska nej, jag vill inte. Inte ens då gjorde jag så och det får mig att fundera på vad som egentligen händer under förlossningen och hur man förhåller sig till det efteråt. Vad är det som får mig att grina så här trots att jag (med vissa förbehåll) har ett över lag ganska positivt minne av det hela? Vad är det man är med om som lägger sig så långt bak i huvudet att det bara lockas fram av enklast möjliga igenkänning men undkommer alla de intima samtal om dito jag haft med vänner?

Gick igår kväll även igenom ett flerbarnsförälderns kraftprov. Var ensam hemma med båda och lyckades genom något typ av mirakel att till slut natta en sovvägrande unge samtidigt som den andra hade ont i magen och skrek. Jag kan eventuellt ha utbrustit "det här är mer än jag klarar av!" högt vid något tillfälle under showens gång. Men här sitter vi nu och äter frukost igen som om ingenting och just den kvällen kommer åtminstone aldrig mer tillbaka, det vet man med säkerhet.

Hej Junior!

Min yngsta son verkar ha blivit skelögd sen igår. Jovisst. Jag har en sån nu, en "yngsta son". Som fyller tre veckor på tisdag. B-a-n-a-n-a-s.

De där sista veckorna var det som att tiden gick baklänges, så segt var det. Plus att vi inte övade på profylaxen alls lika mycket som innan Knappen och att jag därför snabbt övertygade mig själv om att den här förlossningen därför skulle bli en potentiell mardröm. Gjorde en sån där hinnsvepning som vi pratade om; funkade inte. Så tillslut fick vi göra den smått bisarra manövern att lämna Knappen på dagis som vanligt måndag morgon och bara "hej då älskling, idag ska mamma och pappa föda barn" och bli igångsatt istället.
Och det gick ju "bra". De första 9-10 timmarna var lååångsamma. A pluggade, jag kollade på Vita Huset och så profylaxade vi lite då och då. Sen promenerade vi i korridoren och då plötsligt small det till och två timmar senare var han ute. Det var till att klara sig med lustgas och ren vilja, ingen skön epiduralsömn halvvägs som med Knappen. Däremot upplevde jag den beryktade krystreflexen, vilken fattades mig sist. Och efter fyra sådana forsade han ut. Det är nu "bra" kommer in i bilden. Bebis var visserligen "stasad" och blåsvart över hela huvudet men mådde finemang men när vi fastställt det och barnmorskan slängde en blick på mig istället och sa "Jaa... Vi får ha doktorn att titta på det här" gick luften liksom ur. Jag hade hela vägen från mödravården pratat om min oro för att få en stor bristning och tagit upp det med varenda barnmorska vi träffade under hela förlossningen. Det var min skräck, jag ville INTE dit igen.

Jag minns så tydligt besvikelsen och ångesten över att när Knappen kommit ut, då var det inte över, det var inte slut, jag som bara ville lägga ihop benen och bli lämnad ifred var tvungen att fortsätta med något. Och doktorn sydde och sydde i en halv evighet och jag bara önskade så hårt att det skulle ta slut. Hur jag såg och kände det där lilla jamande knytet på bröstet men hade så svårt att fokusera på honom för jag var tvungen att hålla ihop tills det någon gång var över.

Kanske borde de där fyra krystvärkarna ha varit fler den här gången, kanske hade det inte spelat någon roll, vad vet jag, vad vet någon, den stora bristningen var där likväl men den här gången blev jag efter fem timmars väntan körd till operation och fick sova mig igenom 45 minuters lappande och lagande.
Det fina i kråksången är att trots att jag fick den där skadan jag varit så rädd för så har återhämtningen gått jättebra och förvånansvärt fort. Det verkar som att jag inte kommer märka av det här när det är helt läkt, vilket jag är så sjukt tacksam för efter alla skräckinjagande Uppdrag Granskning-historier. Jag känner mig fysiskt mycket bättre än efter Knappen trots att den här bristningen var värre.

Och så Junior. (Antar att man aldrig kommer över behovet av att prata förlossning innan man pratar bebis. För mig är det, både då och nu, som någon slags obligatoriskt förord för att helt kunna fokusera senare). Junior. Som är i särklass världens finaste bebis. En kopia av Knappen när han var liten. Och jag vågar knappt säga det, tar i allt trä jag kan, men vi sover till och med lite på nätterna. Ibland flera timmar på raken. Knappen är finaste storebrorsan, full av pussar och klappar och gos.

En av de starkaste känslorna just nu är någon slags lättnad. Över att det är klart nu på något vis, graviditeten är över, nu har vi våra två ungar, nu finns dem och ligger inte i ide i någon slags oviss avlägsen framtid, nu ska liksom resten av livet börja. Jag ska vara mammaledig, få tillbaka min kropp och min garderob (åååh vad jag längtar efter dem!), A ska ta examen, vi ska bygga gästhus, plantera träd, jag ska fundera ut ett och annat och sen får vi se. Men just nu njuter jag allra mest av att en av många efterlängtade pusselbitar äntligen fallit på plats. Hej Junior!

Typ max några dagar.

I våras satt vi (dvs jag och lite löst folk) och förbluffades över hur många som skulle ha barn i september. Alla skulle ha barn då. Typ alla jag kände. Alltså, vi skulle få det så sjukt trevligt på bb allihop, där vi satt och åt skorpor med apelsinmarmelad med bittra kantbitar i och tindrade med ögonen över alla harmoniska sensommarbebisar och pratade amningsteknik och avslag som om det inte fanns någon morgondag och solen låg över Årstaviken lite snett från sidan och det var så fin utsikt här från sös, det var det verkligen. September, vilken månad. Lite svalare men fortfarande solgul och med ljumma kvällar att riktigt suga sommarmusten ur.

Nu har alla de där bebisarna kommit. Till och med de överburna, de som inte hade särskilt bråttom alls och fick tjatas ut. En efter en har de passerat bäckenbottnar och hörseltest och glidit vidare ut i luftlivet och alldeles snart kommer deras föräldrar vakna en dag och tänka att livet utan barn, utan den här ungen, gud det känns som tusen år sen.

Alla utom Junior. Hen har hittat sin korkek och är inte särskilt intresserad av samkvämet. Ni kan ha era halsinfektioner och göra era hinnsvepningar bäst ni vill, I ain't going nowhere. Hen tänker bli oktoberbebis, komma lunkande i kängor och halsduk genom lövdrivorna. Jag hade ju tänkt att vi skulle stå redo tillsammans när det var dags för höstpromenad men okej då. Även om jag känner mig lite omsprungen av livet och förväntningarna och att det tar sig uttryck i ett imponerande oförutsägbart känsloliv så är vi åtminstone på slutspurten. Igångsättning tidigt nästa vecka om hen inte kommit. Bara dagar kvar nu.

Tills dess kan ni kolla på den här guldklimpen med det finaste namnet, en av de bb-skorpor vi missade.

Vi har ju gjort det här förr en gång, ibland tänker jag på hur knäppt det är.

Idag är det enligt konstens alla regler beräknade förlossningsdatumet. Det blir nog ingen bebis idag, har en känsla av att den här ungen kommer ta det ungefär lika piano som storebror gjorde; dvs väldigt.
Men. Kan inte låta bli att tänka på då. Hur surrealistiskt allting var, hur vid sidan av allting var. Kunde skriva om det till slut, nästan ett halvår efteråt. Då var det så här.

Hej hej förlossning.

Ikväll ska vi på repetitionskurs av profylaxen. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det. Å ena sidan känns det som att ta ett rejält kliv närmre slutet på den här graviditeten, å andra sidan kommer det bli smärtsamt uppenbart att det inte betyder att man åker till sjukhuset och andaktsfullt får en sockersöt mjukdoftande fridfullt sovande bebis serverad på silverfat med en stråkkvartett diskret spelande i bakgrunden utan att det sannolikt är ungefär 4 kilo utbrytarkung som ska knöla sig igenom mitt underliv.
Peppen?

Målbild, målmacka, same same.

Den där målbilden vi lärde oss om på profylaxen när Knappen skulle komma har börjat dyka upp i min hjärna igen. Vad som helst som kunde ha en motiverande verkan under förlossningen, någon vision av vad det var vi skulle komma fram till efter att det här helt bisarra, rätt brutala förlossningsmomentet av den här graviditeten var över. När vi åkte in till SÖS den 23 augusti 2009 för att kl 14.00 bli igångsatta så var det en bild ur framtiden vi hade fantiserat fram under de föregående veckorna, nämligen den här: Det som en gång var min mammas torp i Sörmland, jag och A står i köket med den blåmålade väggpanelen och porslinshon och tittar ut genom fönstret på min mamma som ligger på knä i rabatten och planterar blommor tillsammans med sitt nu kanske 3-åriga barnbarn som har en egen spade i handen och jord på näsan. Det var en sån sommar, ett sådant barn vi var på väg mot.

Sen blev det så i livet att den där förlossningen drog ut lite på tiden och timmarna gick och jag började bli ganska hungrig efter ett tag men fick gång på gång höra att det "inte rekommenderades att äta under värkstimulerande behandling eftersom det var väldigt vanligt att kräkas då" så efter många och långa timmar där hela magsäcken började krampa ihop sig på det där ihåliga svälthungriga sättet så byttes helt sonika min målbild ut. Från den vackra sommardagen i ett gammalt soldattorp vid en åker i skogen till den ost- och skinkfralla jag sett en barnmorska göra i ordning i personalköket under en promenad i korridoren. Aldrig har jag längtat efter en macka som på morgonen den 24e augusti 2009. Att det skulle komma en bäbis när förlossningen äntligen var över, den där som sen skulle gräva i rabatten med sin mormor, det var sekundärt. När förlossningen var över skulle jag få äta macka. Skinkmacka dessutom, som om den första reaktionen skulle vara någon slags revolt och återerövrande av det vårdens pekpinnar avrått mig ifrån under de senaste 9 månaderna.

Iallafall. Vad lärde jag mig av detta? Två saker; när det börjar pratas målbild här igen om ett par månader så vet jag att inte jobba för hårt på den, en vanlig sjukhusfralla can work magic. Och att stå på mig. Visst kräktes jag, men bara all saft och vatten jag försökt döva hungern med, slutade kräkas gjorde jag först när jag lyckats tjata till mig mat.

 Våren 2011. Mamma och Knappen planterar blommor på pappas grav.

Om augustidimman

Idag tänker jag på tiden på bb. Jag minns den som genom en dimma och den här gången är det faktiskt så, inte bara ett sätt att säga. Jag minns ingen skillnad mellan dag och natt, bara en tidsrymd som flöt förbi, som en enda lång utdragen vaka.
Det var en grotta med vita väggar. Det fanns andra händer som styrde nu. De måste ha pratat men jag minns det inte. Säng och kropp. Säng och kropp.
Det fanns mat som A hämtade, sedan längre stunder av avbrott, nätter. Ibland kom ljus genom fönstret som han vinklade persiennerna mot men sedan släppte in och lät flöda över Knappen. Han var gul, sa de, han behövde ljus.
Det stora oljudet kom över taken då och då, vibrerade i glaset och på tredje dygnet orkade jag stå vid fönstret och se ambulanshelikoptern landa.
Jag minns det som alldeles tyst. Att vi rörde oss runt den lilla nya kroppen, rörde vid honom, såg honom sova, försökte hitta sätt att själva sova. Det var så svårt att prata och jag ville och var så trött och somnade utan att få något sagt. Kroppen var tung och öm, som ett sår fyllt av sten. Jag lyfte ansiktet mot den heta duchstrålen, la handen mot det kalla kaklet.
Någon gång sent under det andra dygnet satte sig A på knä vid min säng och vi började berätta för varandra. Trevande och försiktigt som om såret satt i honom också. När vi grät var det som en litet lufthål i grottväggen.

Det är inte i förlossningen jag har mina känslominnen. Inte väntan, timmarna, stegringen eller smärtan. I förlossningsberättelsen hade jag önskat att jag skulle få vara glad och så minns jag det. Att A tog bilder och jag kunde le och känna det. Att det var så påtagligt, det var kroppen som smärtade, något jag kunde förhålla mig till. Att Knappen kom, låg på mitt bröst med alldeles svarta ögon och jamade. Att det blev overkligt först när jag rullades genom korridorerna mot det där andra. När A gick bakom och jag för första gången inte kunde se honom. Redan då började orden att försvinna bort och kom inte igen förrän långt senare. Om ens då.
Jag tror att jag alltid kommer att försöka skriva fram oss under de där dygnen efteråt.
Jag vill inte glömma, kan inte.

Förlösande förlossnings-tv

"Förlossningskliniken" på tv. Jag frossar såna här program, när jag kan. Innan Knappen gick det inte att föreställa sig en förlossning och nu... nu känns det som att det hände någon annan, men att jag bara råkar minnas det.
Ett tag trodde jag att jag på riktigt var så opåverkad av hela händelsen. Så hade jag en snack med min bästa kompis om det och plötsligt kom massor av känslor och körde över mig som ett ånglok och där stod jag, förvånad och överraskad, och storgrät. Den där distansen som lagt sig mellan mina känslor och förlossningen känns så fruktansvärt tråkig. Och när jag kollar på de här förlossningsprogrammen grinar jag och det är så skönt! Då kommer jag liksom närmare hela upplevelsen igen. För jag vill minnas allt. Som det var. Det är ju trots allt det sjukaste, värsta, tuffaste, mest surrealistiska jag varit med om.

(Nu har uttrycket "kräks lite i munnen" dykt upp vid tre, helt oberoende av varandra, tillfällen på tre olika bloggar på två dagar. Det finns något lätt effektsökande över det uttrycket som får mig att kräkas lite i munnen. Förlåt om jag trampar på tår. Love hurts.)