tisdag 31 maj 2011

Gullunge.

Håller på att sy en tröja till Knappen. Den är inte klar men igår visade jag den för honom och vi provade. Han stoppade intresserat ner armarna i den, tittade och visade upp de lite för långa ärmarna, klappade sig sen på magen, log och utbrast:
"Iiin!"
Jag: "Sa du att den var fin?!"
Knappen: "Aa!"
Jag: dog nästan och bara men du är ju inte ens två!

Dumstirrar och är aggro.

Vad tjänar Danonino på att i sin reklam ha med den i särklass vidrigaste människan jag vet?
"Rödbetor?"
Blir jag pepp när jag ser Danonino-förpackningar i affären? Nej.
Hatet.

Bla bla.

Dumstirrar på tv. Inredaren på Äntligen hemma sabbar ett vardagsrum. Orkar inte sy. Funderar över vad det är som gör att jag inte helt sonika tar den kväll det kräver (A gjorde det en gång, tog forever) för att radera mitt fejjan-konto eftersom jag iallafall bara blir irriterad på folk.
När min brorsdotter var liten lärde hon mig den användbara termen blä blä blättumblä. Känner att den är kvällens ledmotiv.

Heja monarken friskt humör.

En kompis statusuppdaterar på fejjan: "Men asså kungen".
Men asså kungen.
"Ehm... porrklubb säger du... ehm... låt se nu... njäe... näe... nä, ingen porrklubb för mig."

söndag 29 maj 2011

Och nu blir det reklam.

Min gubbsnygga bror, som ni kanske stött på via hans ofta långa, välformulerade, av punkter fyllda, anekdotspeckade kommentarer här på Äpplet under smeknamnet lb (lillebror), har tillsammans med sin familj ett imponerande ambitiöst projekt på gång. De håller i skrivandets stund på att bygga Sveriges första Cable Park för vattensportare i Arlanda. Med tre barn som sommartid lever på brädan, tävlat på alla möjliga nivåer, både åkt för och coachat wakeboardlandslaget har det hela snarare antagit livsstilspropotioner än hobby.
Häromdagen, över telefonen, gick det långsamt upp för mig hur gigantiskt stort det här projektet faktiskt är och hur imponerande både det nedladga arbetet och i framtiden resultatet kommer att vara.
Alltså. Runt om och i denna lilla sjö i Arlanda kommer att byggas vad som näst intill kan liknas ett liftsystem där man helt enkelt åker wakeboard/vattenskidor eller annat vattenfärdmedel dragen av en kabel istället för efter båt. På land kommer finnas kafé, bastu, beachvolleyplan, boulebana och badstrand. Alla kan komma, oavsett ålder, erfarenhet, förkunskaper, ambitioner.

Syftet är, vad jag förstår, i stora drag att skapa en plattform för vattensport i Sverige att växa och bli tillgänglig för alla då intresset ofta finns men kräver en hel del medel i form av båt, utrustning och tillräckliga vattenmassor.
Vattensport für alles!

Här är hemsidan med all information ni kan tänkas söka.


Och sist men inte minst: Hatten av för visionärer!

lördag 28 maj 2011

Gräsänkan.

A är i väg och tittar på sportmatch. Jag tittar på filmer jag sett förr och drar ihop mig mer och mer ju svartare fönstrena blir. Hatar att jag inte klarar mörkret. En kväll för en massa år sen ringde jag en kompis när jag var mörkrädd. Han sa åt mig att ha en kniv brevid sängen och att inte sova naken, det kunde bli pinsamt om jag måste upp och slåss annars.
Ehm, thanx.

fredag 27 maj 2011

När det är blött och blankt och fotavtryck i mossan.

Dynorna, duken, jackan, skorna. Alla glömda ute i spöregnet. Ibland ser det ut som om någon rest sig och gått härifrån bara. Förvirrad kanske, barfota, rakt ut i skogen.

torsdag 26 maj 2011

Sommar i sikte

Fikar med A som förr i världen och pratar om det som ska komma sen.
Syr en kjol och lär mig av mina misstag.
Läser Magnus fina inlägg om att vårda sin 15-åring, tar en kaffe i solen och funderar på min egen. Hon som körde runt på en chockrosa Ciao, låg på golvet i sitt rum och lyssnade på Nirvana, skamlöst var kär i en 12-åring och River Phoenix och som hade hittat ett sommarparadis på sin storebrors landställe.

Fint det.

onsdag 25 maj 2011

Vad gör ungarna på sommaren?

Här är det dött i en vecka och när jag sen öppnar munnen så är det för att gnälla. Konsumentgnäll är nog oöverträffat mitt vanligaste gnäll. Och det kanske är tråkigt men jag behöver det så here goes: Får Åhlens-katalog hem: perfekt toalettlektyr. Och det är väl tur att det är där jag sitter för på barnuppslaget görs det reklam för den där nya asfina Professor Balthazar-boxen, och strax brevid står en liten text som jag antar ska inspirera: "Perfekt för den portabla dvd:n i skuggan".
Så, åter igen: ni som har barn. Är det så här man gör på somrarna nu för tiden? Lägger ungarna under ett parasoll på en Baden baden med en dvd-spelare i nävarna? Kalla mig kott-djursromantiker men allvarligt? Det är sommar, hur många månader om året? Och jag förstår ju att alla som har/gör så nu invänder att barnen minsann faktiskt blir rastlösa/trötta/what have you på sommaren också. Jag förstår. Köper däremot inte.
Plus: är en portabel dvd-spelare någonting som man nuförtiden bara liksom, jag vet inte, har?

Och apropå att det var bättre förr så sa min pappa fortfarande till slutet Åhlen&Holm och ingenting annat.

tisdag 24 maj 2011

T minus 11 minutes.

Sitter med datorn i knät och i högra hörnet tickar klockan som talar om att batteriet håller på att ta slut alldeles för snabbt ner. Det ligger en vilja att skriva på tungan men inga ord.
Sovrummet bakom dörren är mörkt och svalt som en grotta. Jag går dit.
För det blir ingen text. Nej.

fredag 20 maj 2011

Bara undrar lite.

Ni som har barn. Jag antar att det är fullt normalt så här när inskolningen just avslutats att den läggning som pre dagis tog ca 7 minuter nu snittar 1,5 timme?

Om förlossningen. Apropå ingenting.

Passande nog i min förlossnings-tv-mani cirkulerar förlossningsenkäten. Här är Johannas tex.
Här är min, som jag inte kan låta bli.

1. När fick du reda på att du var gravid?
November -08.

2. Hur gammal var du?
29. (Räknar på fingrarna på båda dessa frågor. Klurigt, det där med tid).

3. Hur tog din partner det?
Med att instinktivt dra ett snabbt, djupt andetag som riste till i hela kroppen. Aldrig har han varit så lik ett asplöv. Lyckan.

4. Mådde du mycket illa?
Måste stanna upp här ett ögonblick. Jag vill verkligen svara på de här frågorna, jag vill grotta i detta. Men på samma sätt som vi pratat om otaliga gånger förut är några av de här frågorna formulerade på det där märkliga förutfattande sättet. När jag var gravid blev jag flera gånger frågad saker som ”Mår du illa än?” eller ”Har du ont i ryggen än?” som om detta var självklarheter. Och varje gång jag möttes av den här formuleringen kändes det som att det inte var min upplevelse man efterfrågade, utan att det bara var en anledning att bekräfta sin egen. Det var mycket förbryllande, för andras upplevelse ville jag ju också höra om, men berättad med deras egna ord, så som jag ville berätta med mina. Så, vi gör om, tycker jag:

4. Mådde du illa?
Nej. Jag trodde att jag gjorde det första veckan men kände redan då att det förmodligen mer handlade om någon slags projektion.

5. Var du känslig?
Inte värre än innan. Men definitivt värre de här två åren sen han kom ut. Tycker jag grinar jämt.

6. När kände du bebisens första sparkar?
Minns inte. Minns att min bästa kompis under början av sin första graviditet sa att hon inte kunde avgöra om det var bebisen eller fisar som åkte runt i magen och att jag ett antal veckor in förstod vad hon menat.

7. Var du ofta orolig?
...

7. Förlåt. Var du orolig?
Nej. Förskonat och kanske naivt lugn.

8. Sparkade bebisen mycket?
I perioder. Mot slutet rumlade han runt ordentligt åtminstone någon gång varje dag och däremellan mest som små påminnelser.

9. När började du läcka bröstmjölk?
Vad sa du?

9. Läckte du bröstmjölk?
Inte förrän amningen kommit igång.

10. Fick du bristningar?
Nej.

11. Blödde du någon gång?
Nej. Kanske också en anledning till svar nr 7.

12. Hur många ultraljud gjorde du?
Ett. Fick fina bilder varav en rakt underifrån som ,när vi frågade efter könet, sköterskan pekade på, log och sa ”Ja, ni ser kanske själva”.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
I min förlossningsberättelse hade jag skrivit att jag önskade att jag skulle få vara glad. Och att få hjälp med smärtan om det behövdes. Att jag och A skulle kunna ta med oss känslan av att göra det tillsammans som vi byggt upp under tiden.

14. Hur började din förlossning?
Igångsättning efter att ha gått två veckor över tiden. Någon typ av kateter sattes in som skulle töja ut mig och sedan trilla ut av sig själv. Ögonblicket när den efter några timmar flöt ut är ett av mina tydligaste minnen. Hur min kropp plötsligt värkte ut den och jag överrumplades av smärtan och plötsligt förstod vad som skulle komma.

15. Hur många timmar tog förlossningen?
18 timmar från inskrivning.

16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?
Någon enstaka ynka centimeter.

18. Vilken smärtlindring tog du?
?

18. Åmeh! Tog du smärtlindring?
Vi profylaxade oss igenom en hel del. Och lustgas under den kvarten det tog för sätta-epidural-doktorn att komma. Sedan - lättnad.

19. Dragen med sugklocka?
Ja. Innan hade jag inte förstått att vara nervös inför det. Det är jag glad för.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Vänta! OM du krystade ut bebisen, hur lång tid tog det?
Runt 20 minuter.

21. Blev det komplikationer?
En hel del sömnad krävdes. Ett annat av de starkaste minnena. Hur en annan sköterska kallades in, som var metodisk, effektiv och var där för att få jobbet gjort. Och den skälvande sekunden hon tvekade när min barnmorska frågade om de borde ta det på operation istället. Och hur jag låg där och kände hennes grova händer i en evighet och tänkte ”Låt mig bara vara ifred nu, låt mig vara ifred”.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
Att jag inte fick äta pga det värkstimulerande droppet och att jag efter 12 timmar var så svulten att jag tiggde mig till lite fil efter att ha kräkts upp allt vatten jag försökt döva hungern med. Att jag inte blev lyssnad på i det läget.
Och att epiduralen, som dittills varit en välsignelse, tagit udden av krystvärkarna och A var tvungen att tala om när de kom, när jag skulle. Otillräckligheten när det inte var nog med kraft hur jag än slogs och sugklockan tillslut fick göra sitt.

23. Var du rädd för något?
Epiduralen och att spricka.

24. Skrek du?
Försökte, för att de på föräldrautbildningen på mödravården talat om för mig innan att det kunde vara bra. Då sa barnmorskan åt mig att vända mitt skrik inåt istället och då föll det på plats för mig.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?
Jag, A, 2 barnmorskor och en storögd, mysig student.

26. Hade du någon nära med dig?
A. Hela tiden A.

27. Fick du sys?
Ja. Försökte läsa mig till hur många stygn i journalen efteråt men det stod inte. En kvalificerad gissning: 15-20.

28. Vilken vecka födde du i?
Fullgånget +2 veckor, hur många det nu blir.

29. Vad var vikt och längd på bebisen?
4130 g. 54,5 cm.

30. Ammar du?
Gjorde i 10 månader. Slutade först dagtid och slutade sedan nattamma när han slutade vakna.

31. Hur gammal är bebisen nu?
Bebisen är 1 år och 9 månader.

32. Vad tyckte du om förlossningen?
Ofattbar, fascinerande, överväldigande. Kan inte tänka, prata eller skriva nog om den. Den kommer alltid att vara som ett minne jag inte är säker på om det är mitt eget.

33. När kommer nästa barn?
Hmpf.

33. Vill du ha fler barn?
Vi har alltid sagt att han gärna skulle få ett syskon om ett par år. Just nu känns det långt bort.

torsdag 19 maj 2011

Äpplet och dåren

Jag har ju den däringa negligerade skrivbloggen som gått på konstgjord lunga ett tag. Några fina skrivare har hållit den igång med sina texter och det gör mig alldeles rörd och varm. Annika påminner mig om den i en kommentar till förra inlägget och plötsligt kände jag att det nog var dags att ge Dåren den tlc som den faktiskt förtjänar. Så jag tänker försöka börja skriva lite igen, i all enkelhet. Kanske vill ni också följa med en stund, ni som uttrycker er så vackert och ärligt och roligt att jag grinar i tid och otid. Eller ni som inte säger så mycket men skulle vilja i smyg. En liten rad bara. Tar en minut men någonting litet och alldeles underbart gör det med sinnet.

Våren rött tog över mitt liv



Önskar att jag skrev mer. Det började i en önskan att skriva bättre. Då tog det tvärstopp och förvandlades till en önskan att skriva alls. Nästa vecka är jag ledig en av dagarna Knappen går på dagis. Då ska det ske, äntligen. Intensiv, maximerad skrivtid. Inga mästerverk säkert, men någonting. Under tiden tänker, bär, drömmer och köper jag rött.

måndag 16 maj 2011

Trötthetsblaj.

Andra saker jag tänker på i det här tillståndet:
- De där lapparna på krogtoaletter om att man inte får spola ner bindor i toan. Vem gör det?
- Varför är jag fixerad vid förlossnings-tv?
- Varför står sängarna i förlossnings-tv diagonalt ut i rummet? Jag skulle bli helt förvirrad.
- Varför är Gröna Lund alltid bättre i teorin?

Trötthetens höjder/botten.

Kommer hem från jobbet och börjar städa frenetiskt tills luften plötsligt bara går ur mig. Driver runt helt planlöst och tänker saker som "Aldrig. gå. någonstans. igen." Upptäcker genom dimman att det inte i hela huset finns en enda ruta varken toa- eller hushållspapper. A räcker mig ett paket pappersnäsdukar; "Här". Inser att jag måste lösa problemet ungefär samtidigt som jag släpper ner smörklimpen i pastavattnet istället för stekpannan.
Om en stund, när jag orkar och blir tillräckligt kissnödig, ska jag släpa mig till utedasset, kanske finns det ett hemligt stash. Sen vill jag bli översköljd av film att somna till och kanske matad med lättuggad choklad. Är det det här som så tjusigt kallas livspusslet?

söndag 15 maj 2011

Bra där.


Uppfriskande med oredigerade reklambilder på JC. Mer sånt, tack!

Red. Fan vicken dålig bild. Modellen har ett fint ärr på magen. Det var det.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Vattenbegär

Idag drömmer jag om kommunalt vatten. Att kunna duscha i evighet. Jag kan till och med tänka mig duschen i min högstadieskolas svettiga gamla gympasal, bara jag får stå där, i en oändlig mängd varmvatten.

Dagens hot

Förnekar i skrivandets stund att jag glömde att jag ställde ut soppåsen utanför dörren igår kväll och att hela altanen därmed under natten förvandlats till sopberg/komposthög. Till det djur det berör: Lägg av. Annars blir det till att sova med fiskarna.

lördag 14 maj 2011

En sjuk liten och verkstan presenterar pt.11:

En vecka på dagis, en vecka hemma med monstersnoret. Efter en helg på nya rutschkanan ("Ouii!") och försommarmys borde vår hjälte vara redo för nya tag på måndag.
Jag tittar halvhjärtat på Harry Potter, väntar på att orka måla naglarna och drömmer om att kunna skriva med samma inspiration jag syr.

Veckans skörd: Kjol #2, Ur mormors syskrin. Med risk för att förvandla Äpplet till Vecko-Revyn: det här är nog årets sommarfavorit.


Topp#2, Den där med färg.

Om när bloggen nästan försvann




torsdag 12 maj 2011

Nördigt och fint

Eftersom jag inte planerat att köpa ny telefon på ett tag så har jag bestämt mig för att försöka ta hand om den jag har på bästa sätt. Efter att modlöst ha traskat längs väggarna av telefonfodral i allehanda elektronikbutiker och avskrivit precis allting som fult och/eller tacky vände jag mig i vanlig ordning till Etsy, alla problems universalmedel. Och vips! Där var det:

tisdag 10 maj 2011

I will give you plankton

Jag tänkte att vi kunde fira att det är tisdag med en gammal favorit:

måndag 9 maj 2011

Fokus på jobbet

Efter en veckas inskolningsfrånvaro är det skönt att komma tillbaka och se att resurserna läggs på rätt ställe.



Såna här dagar älskar jag mina kollegor.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Verkstan presenterar pt.10:

Tröja #orkarintenumreramer, Den glada.
Kommer jag sy fler tröjor i trikå? Ja! Världens bästa material.

Hej då!

söndag 8 maj 2011

Har ni sett

Wild kids-Olas kommentar?
Kvällspressen ftw...

Ber om råd

När vi renoverade köket för två år sen satte vi in en diskmaskin. Nu skulle handdiskandets dagar äntligen få ett slut. Trodde jag. Men här står jag ännu med nariga diskmedelshänder och ett aldrig sinande berg av dricksglas.
Jag tar för givet att det helt enkelt bara är jag som inte lyckats få in rätt handlag med den där maskinen för trots att den är köpt på ikea kan den ju aldrig vara dålig.
Som det är nu verkar det som att all disk måste sköljas så noga att om jag helt enkelt tar lite diskmedel på borsten och drar runt ett varv till så är disken ren redan. Detta anledningen till att jag inte använder den, då behöver jag åtminstone inte diska om den disk som inte blev ren i maskinen.
Så nu skickar jag ut en bön om hjälp. Hur gör man med en diskmaskin?

Och som ett brev på posten:

den första dagis-förkylningen.

Representativ konversation

A från köket:

- Älskling?
- Mm.
- Du äter mitt liv.
- Jaså.
- Du äter mitt liv...

Apropå det här gamla inlägget.

fredag 6 maj 2011

19-åringen

Våra 19-åringar kommer tillbaka och kräver sin plats. Här är Ms Stiffnecks. Jonnas. Knivtids. De har varit fina att läsa om. Här är min.

Året mellan 19 och 20 var en brytpunkt och en milstolpe. Jag flyttade från min uppväxts homogena och trånga förort till stan, till den lägenhet jag skulle att komma att bo i under 10 år och som i perioder tjänstgjorde som allt från fritidsgård till kokong.

Jag längtade efter att bli en alldeles egen. Inte vara instucken i den hierarki som rådde på min högstadie/gymnasieskola, inte bli vägd och mätt efter utseende och mina föräldrars tillgångar eller icke-tillgångar. Att bli tagen på allvar i mina intressen, inte bara vara "flummig mediaelev".
Jag var lättad att lämna, glad i det nya. Under det där första året i stan tog en gammal kompis med mig till ett kafé i innerstan. Det var litet, han kände en tjej som jobbade där, vi kom tillbaka igen. Snart hade vi lärt känna de andra stammisarna och gruppen blev så tajt att vårt sätt att vara där snarare liknade en belägring än ett kaffedrickande sällskap. Efter något år hade det gått så långt att ägarna kände sig manade att slänga ut oss varpå vi löstes upp och tappade/släppte varann.
Det där året och de där människorna var en bro för mig in i det nya. Hon som jobbat där, som min kompis kände, skulle bli den första och enda tjej jag varit kär i och vi gick från förälskade till vapendragare till bästa vänner fortfarande idag. Vi frossade musik; Depeche Mode, Tori Amos, Massive Attack, Portishead, Rebirth of cool-samlingar. Det är det jag minns nästan bäst från det året, hur det aldrig någonsin var tyst. Hur jag aldrig var ensam och det alltid fanns musik.
Jag pluggade foto och såg allt genom en lins. Hur jag det året hade mycket eksem i ansiktet och gömde mig i polotröjor och halsdukar. Piercade mig några gånger och gick runt med tungan utanför munnen och stoltserade.
Jag minns det som att jag mest av allt mådde helt okej. Hade roligt men mycket huvudvärk, omsluten men sökande. När jag tänker på det får jag ångestfladder men jag är inte säker på varför. Kanske för att jag var osäker i grunden men hade mycket och uppskattad kosmetika över. Så som det var. Jag tycker om henne också, den där 19-åringen. Men hon är bäst där hon är, i det sena 90-talet.

Det här är ju inte direkt vad man är beredd på när man åker till dagis på morgonen.

Mardrömsmönstrad morgon

Det var länge sen jag drömde mardrömmar. Det var ungefär lika länge sen det tog 1,5 timme för Knappen att somna. Att de båda sammanfaller med första dagen ensam på dagis är kanske inte någon tillfällighet. Inte heller att jag drömmer att jag hämtar honom från en borg där han hålls inlåst och de låter mig ta honom och han är liten och svag och jag springer genom korridorer och trapphus i oändlighet och de låter mig springa för det finns ingenstans att ta vägen, ingen väg ut, så de väntar tills jag är trött, förtvivlad och upplöst, då kliver de fram och sträcker sina händer efter Knappen som krympt och tappat medvetandet och jag lägger honom på golvet och slår mot dem med all kraft jag kan uppbåda men det är som att slå i deg, mina knytnävar blir matta, mjuka och kraftlösa och de hånler, föser bort mina armar som om de var flugor och jag kan skrika tills jag går sönder, här lyssnar ingen, men de kan vänta, de vet vad de vill ha och han ligger livlös med kroppen i konstig vinkel och ansiktet bortvänt mot väggen och jag slår med mina flugarmar och de tar små små steg närmare och väntar.

Trots fantasierna igår kände jag mig ganska tuff. Idag gör jag det inte längre.

torsdag 5 maj 2011

Om att sova

Lämnar Knappen på dagis och åker hem. Med oro och stolthet i magen. Om en stund är det dags för vila och jag sitter här över min lunchtallrik och skräckfantiserar om hur all trygghet och tillit slits ut i kroppen på honom när han ska somna där själv, bland en massa andra som han knappt lärt känna och rummet är så stort och högt runt honom där han gömmer ihop sig till en liten boll, borrar ner ansiktet i kudden och inte förstår.

När jag var liten kunde jag inte sova borta. Jag älskade tanken på det. Att borsta tänderna ihop, att krypa ner under täcket på madrassen, småprata tills ögonen var tunga som stenar och sen bara flyta iväg. Och jag försökte. Vi borstade tänderna, kröp ner, småpratade tills jag märkte hur min bästa kompisars ögonlock blev tunga som stenar och deras röster blev släpiga för att tillslut tystna. Och så var det bara jag kvar. Det blev mörkt i rummet, små främmande nattljud föddes omkring mig och allting såg så annorlunda ut när jag låg där ensam vaken kvar. Tingen vi lekt liv i under kvällen var döda, skuggor jag aldrig sett förut drog över möblerna och jag skulle aldrig kunna somna i detta obekanta, overkliga och en liten fågel började pipa och klippa med vingarna i bröstkorgen, en fågel som ville hem.
Jag fick gå hem. Jag minns inte hur det gick till, om jag blev hämtad eller följd hem men det var alltid med en kluven känsla av nederlag och lättnad jag fick krypa ner i min egen säng.

Jag hoppas så att Knappen ska få slippa. Att han ska få gå upp i lugnet att somna skavfötters med sina vänner och att han just nu ska blunda, känna sin trötthet och låta sig glida med.

tisdag 3 maj 2011

Verkstan presenterar pt.9:

Blus #1, Det grönskande tålamodet.



Den här blusen höll på att få det bästa av mig skulle man kunna säga. Nu vet jag hur huvudbry stavas. Med mönster från en bok på japanska och bara några pilar att utgå ifrån är jag ändå rätt nöjd. Men det låter ju stiligt iallafall; chiffong.

Snö i maj

Jag sa ju det. Nu snöar det. Det finns liksom bara ett sätt att se på det: dålig stil. Så är det. Snö är dålig stil.

måndag 2 maj 2011

Inskolning

De har alla somnat in i sig själva och min kropp, så stor bredvid dem, är slapp och tung, på gränsen till försvunnen och ljuset är dämpat och jag tänker att det är en så märklig plats det här, vi sover tillsammans, alldeles nya för varandra men ändå så nära, och deras små andetag, mjuka, rosslande, gnyende rör sig fram och tillbaka som svall genom rummet, i otakt och ändå enade och med Knappens rygg mot min panna tänker jag: här kan han vara, i värmen från deras små lungor, här finns ljud som också är hans, det finns en mjuk plats för honom här inne.
Vi är första dagen på dagis.

söndag 1 maj 2011

Livslektion #2

Skatter från förr.

Bokbonanza

I början av året satt jag och grinade över Shaun Tan's ofattbart vackra "The Arrival". (Jag vet, grinar en hel del.) Jag och Knappen var och bokshoppade idag och jag misstänker att jag köpt på mig ännu fler tårar. Bara när jag bläddrar i dem blir jag svamp. Läs Shaun Tan. Han är finast.



"nobody understands"