Knappen.

Vårt stora barn fyllde fem i augusti. Eller, var det 15? Eller 30? Man kan inte så noga veta med honom. På natten när han kommer vill han sova nära, med fotsulorna mot mina lår, ena armen runt min nacke och den andra runt nallen. På morgonen släpar han demonstrativt samma fötter efter sig, stönar Men åååh, du fattar ju ingenting öh!
På dagen ringer förskolan; han har gjort ett svandyk ner för en trappa och landat på munnen/näsan. Vi får en akuttid hos tandläkaren och där går han rakt in och börjar klä av sig jacka och tröja, han ska ha bara t-shirt tydligen och så skakar han liksom loss axlarna lite som om han laddade innan han hoppar upp i stolen. Jag, som inte är jättebra på de här situationerna, backar långsamt ut i korridoren med klump i magen. A, stabil som ett berg å andra sidan, är med honom när han utan så mycket som ett pip låter tandläkaren pilla och trycka och till och med röntga de två lösa framtänderna trots att han får kväljningar flera gånger av den där plastbiten han måste hålla fast med bara tänderna.
Efteråt, på väg till McDonalds för den utlovade milkshaken, frågar han försiktigt om han inte skulle kunna få en leksak? Lilla hjälte. OM du kan få! Så liten och så himla modig och kaxig och mysig och klok och tankspridd och surpuppa och vår fina fina unge.

Gjiöra kullerrbyttalainen.

När det är dags att sova vill jag att vi ska läsa "Ska vi va?" av Pija Lindenbaum men Knappen insisterar på att läsa en sönderfallande, säkert flera hundra sidor lång Richard Scarry-bok på finska. När jag vägrar så lägger han sig brevid mig för att "läsa den själv". Så nu läser han. På "finska" som låter som en amerikan som pratar svengelska. Uttalar alla r som om han hade gröt i munnen och så.
Det är fantastiskt.

När det fylls 5.

Alltså, vad fruktansvärt trött man blir av att ha barn som fyller år! Och då har vi inte ens haft kalas. Det hade vi förra året. Och förrförra. Och efter båda sa vi att det här gör vi ju inte om. Med håret på ända, svettiga pannor och begynnande magsår stod vi i det slagfält som är resultatet av ett 4-årskalas och insåg att ingen kunde egentligen säga ifall någon faktiskt haft roligt i den tornado av sockerstinna förskolebarn som på gränsen till hysteriskt dragit genom huset de senaste två timmarna.
Det jag kunde minnas var att en framförde klagomål över att det var fiskdamm och inte skattjakt, den radiostyrda bilen föll som en köttbit ner i en pöl pirayor, hur en spännande och alldeles nyöppnad present försvann i händerna på ett äldre barn medan Knappen längtansfullt väntade på sin tur och lite andra sådana där blodtryckshöjande utmaningar som kommer med barn.
Så vi bestämde att istället för kalas får barnet ifråga välja en aktivitet + en kompis och så gör vi det. Typ Grönan, djurpark, bio, såna grejer. Så Furuviksparken blev det. Vi var föga imponerade av parken som sagt men Knappen verkade nöjd fram tills att ovädret drog in, då hans rädsla för åskan tog över lite.

Dagen efter hade vi födelsedagslunch så att mormor och gudfar fick fira och på kvällen gick A och Knappen och såg Hammarby spela på ett fullsatt Tele2.
När alla till slut somnat låg jag i soffan och pös långsamt ihop som en av ballongerna i kristallkronan. Trots att man skiter i kalas är det som att springa ett maraton, de där födelsedagarna. Men en bra sak är att det nu, i en låda i kylskåpet, finns en ganska stor bit tårta kvar som jag skamlöst äter upp en långsam matsked i taget. Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.
Vänta. Jag säger det igen.

Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.

Uh-hu.

God natt, Knappen.

Ni vet "God natt, Alfons Åberg"? När Alfons egentligen ska sova men kommer på att han måste borsta tänderna, sen dricka, sen "spilla" i sängen, sen kissa, sen jaga lejon i garderoben, sen leta efter nallen. Den. Insert vår äldsta son.

Förskolan works in mysterious ways.

Det här om att bä bä vita lamm gick på restaurang och bajsa under bordet? Och det tydligen kom en polis med gaser i magen dit? Är det någon annan med erfarenhet av barn i förskolan som känner till något om det?

Vänner.

Dels på grund av att vi bor där vi bor men också för att hans mormor och hennes sociala liv är en så stor del av hans liv, så har Knappen bland sina vänner även ett litet gäng tantkompisar. När han skulle ha sitt 3-årskalas var det "kompisarna och några tanter" som stod på gästlistan och så är det i hans liv.
Igår kväll hade han feber så han är hemma idag, men feberfri. Junior sover i vagnen, jag syr och om jag tittar ut genom fönstret ser jag Knappen på andra sidan gatan med en av sina tantkompisar. Ibland är han där och leker med hennes barnbarn men det går minst lika bra utan. Idag eldar de upp några tallar som hon fällde förra veckan. Han har egen skottkärra med sig och de jobbar och släpar och sliter och drar och genom glipan i fönstret hör jag dem prata med varandra hela tiden. För en stund sen blev det tyst och rökplymen som rest sig över hustaket avtog en stund. Känner jag min son rätt hade han snackat till sig en fikapaus då. De är inte svårflirtade inte, hans tantkompisar.

Special.

Knappen ringer hemifrån mormor (som ju bor 2 minuter bort):

- Jag ska sova hos mummu.
- Jaha! Vad mysigt!
- Jaa. Kommer du snart med vällingen?
- Vällingen? Men du har ju inte druckit välling på flera veckor?
- Nää... Men, men det är lite SPECIAL här hos mummu så jag ska dricka välling nu.
- (börjar pedagogiskt asgarva) Vad sa du?! Sa du att det var lite "special" hos mummu idag?
- Ehm... Jag vet inte vad jag sa... Det är lite... KONSTIGT här hos mummu så jag ska dricka välling!
- Okej, absolut, jag förstår. Jag kommer med vällingen.

Alltså, den här stora underbara lilla människan. 4 år, liksom. Storebror vilken dag som helst. Som jag älskar honom.

Min.

Imorgon börjar Knappen på simskola. Stora killen.
Och på Gotland blev han kär för första gången. Alltså, blixtförälskad så det syntes i hela ansiktet. Vi har pratat om vad det betyder att älska förut och nu pratade vi "kär". Det betyder att "man tycker jättemycket om den och vill krama på den". Olivia, 5 år, har vår Knapps lilla hjärta i sin handflata.

Jag vet inte vad det är, om det är åldern eller sommaren eller bara jag men vår son just nu! Har ju alltid varit finaste ungen ever men den lilla personlighet han håller på att bli? Magisk!

Som man bäddar får man ligga, I guess.

Hör A och Knappens mumlande röster från Knappens rum. Dörren öppnas.
A: "God natt, kompis!"
K: "God natt, pappa!"
A: "Hur mycket vill du ha dörren öppen?"
K: "Så öppen."
A: "Okej. Ropa om det är nåt."
K: "Okej."
A går och sätter sig i soffan.

Jag sitter vid mitt skrivbord, hör detta och bara "eh, va?"
När JAG lägger honom ska jag ligga i hans säng tills hans somnar, något annat skulle aldrig komma på fråga. Bara att jag får ta med mig en bok att läsa tog flera veckor att jobba in. Troligtvis kommer jag att få ligga där tills han byter ut mig mot en framtida partner. Mysigt förvisso men också ett extremt effektivt sätt att redan vid 8-tiden varenda kväll förvandla sin hjärna till trögflytande sås.

Dagens sanning.

Knappen och Stjärnan vid lunchbordet.
Knappen:
-Vet du vad korv betyder på engelska?
- Nä.
-KÖRV!

Syskonsvårigheter.

Det här med bäbis är en outtömlig källa till teorier. Knappen verkar ha någon slags uppfattning om att man generellt får en lillasyster när man får ett syskon. Denna lillasyster KAN i vissa fall över tid BLI en lillebror, eller i bästa fall en storebror som heter Sebastian eftersom det är vad storebröder heter, åtminstone bästisen Stjärnans (dvs storebröder generellt.) OM bäbis mot förmodan inte skulle växa upp till storebror så får Knappen helt sonika axla den rollen själv, konstaterade han på väg till förskolan.
"Då blir JAG Sebastian".

Det kan bli lite hur som helst, sånt där.

Sjörövar-Fabbe feat. Knappen.

Sjörövar-Fabbe farfarsfar!
E minsann en sjusärde kar!
Men han är sjö och far och far!
Tjoahaddelittanlej!

Sjöröva iggen passan bra!
Det e bara en särde kar!
Men han är bra och far och far!
Tjoahaddelittanlej!

Hoj dår, va står pår!
Fabbe blir plötsli blek och grår!
Hoj dår, va står pår!
OJ OJ OJ OJ OOJ!

Den där sista lugna stunden innan natt.

- God natt, Knappen.
- God natt, mamma.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig... HAJ FAJ!
- Eh. High five.

Jorå!

Knappen ligger i mammas saccosäck med fötterna i vädret och pöser efter middagen.
- JAG VILL TITTA PÅ THOMAS (Tåget, reds. anm)! JAG SKA TITTA PÅ THOMAS!
Vi har ju pratat en del om det här med att be om saker på ett vänligt sätt, så A kontrar:
- Hörru du. Vad säger man egentligen?
Knappen funderar ett ögonblick. Sen:
- TACK FÖR KAFFET!

Vad säger man? Klart ungen ska kolla på film.

+15 grader och livet tillbaka.

Den perfekta söndagen. Promenad, fix på tomten, fotboll på gräsmattan, lunch på Urban Deli i Sickla med Fred och Timraren (brunchbuffén, så himla bra bara!), glass i solen, fika hos grannen, middag hos mamma.

Nu är klockan kvällen och jag är i vanlig havande ordning på dåligt humör utan anledning. Ska gå och lägga mig för att skona dem jag bor med.

Här är min son när han klätt på sig själv. Blommiga tights, shorts, skjorta och hipstermössa. Han gillar det där med tights/shorts. Jag fasar redan för den dagen han kommer hem och någon har talat om för honom om flickor och pojkars do's and don'ts. Jag hoppas att det dröjer länge länge och att han när det händer vet att han har mammas välsignelse att ge den personen långfingret.

Note to self:

Om du för en gångs skull lyckats smuggla ut oanvända leksaker ur din sons rum för att han inte ska drunkna i prylar, gör dig av med dem på en gång! Lägg dem INTE i en obevakad påse i tvättstugan. Då kommer du med desperation inse vad det är han gör när han plötsligt hörs upprepa "Vad mycket saker! Oj, vad mycket saker! Finns det mera saker?!" där inifrån.

Pimp my superhero.

"Jag är så på tvären mot nutiden så det kan man inte tro!" sa en farbror till min kollega idag. Tänker på det, det passar liksom in just nu. Att vara lite på tvären. Med tiden. Med förväntningarna. Med städningen och janten. Med lite allt möjligt.
Man kan ju tänka så iallafall. Sen om det blir nåt av det, det får man se. Brukar behöva tänka så i början av året, har jag insett.

Två flugor i en smäll.

Nattlampa och utbildning. Mkt smart.

Point of no return.

Jag trodde ju i min oskuld att den här dagen skulle låta vänta på sig ett par år men till min stora vånda är den redan här. Dagen då min son benämner något som "fett bra". 3 år och redan tonåring.

Ijuförsig inte 333 stycken. Än...

Det där med att Joakim Pirinen gör en utställning med pärlplattor. Det har vi haft hemma länge.